Hemskt fyndigt

Visst är det härligt med loppisfynd!

Och om man råkar köpa likadana böcker som redan står hemma i bokhyllan får man försöka trösta sig med att det antagligen är dubbelt så bra böcker (och det borde man veta, eftersom man i det här fallet redan har läst dem).

Fotnotsfetischist

Jag minns min första fotnot. Det måste ha varit i en bok av Edith Nesbit, kanske Huset Ardens gåta, och den förklarade antagligen hur många shilling det gick på en half crown eller något liknande. Fotnoten avslutades med Övers. Anm., vilket jag utläste som "Överstens anmälan". Jag upptäckte snart att han hade mycket att anmäla, den där översten. Särskilt i såna där fantastiska engelska barnböcker var han alltid framme och anmälde både det ena och andra. Om skolsystemet eller om hur lång en engelsk mile är och sånt där. Behöver jag berätta att jag så småningom kom att sakna översten mycket när jag fick reda på att det i själva verket var en översättare som anmärkte?

Ja, jag vet inte riktigt om det berodde på översten eller på en fascination för sidfötternas alla möjligheter till att ge mig upplysningar om tingens beskaffenhet, men jag har allt sedan dess haft en svaghet för fotnoter. Avhandlingar (eller andra monografier) i till exempel historia, etnologi och litteraturvetenskap brukar vara fulla av långa och matnyttiga fotnoter om alla parallellspår som författaren av en eller annan anledning tvingats stryka ur huvudtexten.

Jag tycker bäst om när fotnoterna finns längst ner på sidan, eller åtminstone sist i kapitlet, men när de allihop är samlade i slutet av boken har de den fördelen att man kan sträckläsa alla fotnoter och bara njuta! (Ja, det har hänt att jag läst alla bokens fotnoter innan jag ens läst ut första kapitlet. Det får man göra, även om man inte läser baksidestexten på böckerna!)

Min lycka har sålunda varit fullkomlig, då jag den senaste veckan haft tillfälle att tillbringa mina få lediga stunder med en av de bästa skönlitterära fotnotsböcker jag nånsin träffat på: Jonathan Strange och Mr Norrell av Susanna Clarke. Nästan 800 sidor fulla av fotnoter, späckade av pseudolärdom om fiktiva magiker och deras gärningar. Det är en helt underbar bok. En helt fantastiskt roman. Jag ska snart skriva ett jättelångt inlägg om den, men eftersom boken är så tjock är det lika bra att du börja läsa med en gång, utan att vänta på att jag hinner formulera klart alla superlativ.

Produktplacering

Jag läser hos Martina på Ett hem utan böcker om en bokklubb som just nu läser Pickwickklubben. Det får mig att överväga om jag ska hänga på läsningen lite i hemlighet så där. I större delen av mitt liv har jag velat läsa den här Dickens-boken, eftersom det är en av Anne på Grönkullas älsklingsböcker; efter en intensiv tentaperiod i boken Drömmens uppfyllelse är det just en omläsning av Pickwickklubben som hon hänger sig åt. Naturligtvis äger jag ett eget exemplar, i engelskt original The Pickwick Paper. Runt 870 sidor är den. Det är väl det som ständigt får mig att tveka. Det är inte bara läsning. Det är ett projekt, som är lite för stort för att jag ska åta mig det just nu. (Banne mig, om jag inte tror att Anna Karenina har en större chans här!)

Men företeelsen att få boktips genom andra böcker är annars intressant, tycker jag. Jag har tidigare nämnt Maria Gripes lobbande för Dorian Greys porträtt i boken Skugg-gömman. Från min barndom minns jag också exempelvis det idoga läsandet av Kristens resa som flickorna i Alcotts Unga kvinnor ägnade sig åt.

Det mest slående exemplet återfinns dock i Edith Nesbits böcker. Jag läste dem med stor förtjusning. Det var upptäckten av Huset Ardens gåta som fick mig att på allvar överge bibliotekets Hcf-avdelning och börja läsa Hcg-böcker; böcker utan bilder på varenda sida! Men i en av Nesbits böcker (och jag kan för mitt liv, och trots en massa bläddrande i de utrensade biblioteksexemplar som jag har i min ägo, inte komma ihåg vilken) låter hon en av huvudpersonerna få en bok i födelsedagspresent. Och det speciella med den boken är att den är skriven av – Nesbit själv! Om jag inte minns alldeles fel är presentboken Amueletten. Nå, denna bok fanns inte på mitt lilla skol/by-bibliotek, och i flera år sökte jag den förgäves. När jag äntligen fann den var jag lite för gammal för att uppskatta den. Men jag tänker ibland på hur Nesbit hajpade sig själv, och på att det ändå måste vara lite unikt.

Visserligen är det inte ovanligt att särskilt i serieböcker för barn och ungdomar hitta sådana där hänvisningar som säger till exempel att "detta kan du läsa om i boken Fem söker en skatt". Och det är för all del inte bara barnboksförfattare som sysslar eller sysslade med sånt här. Sommarens omläsning av Dorothy Sayers böcker ger precis samma sak vid handen. I partier kryllar det faktiskt av fotnoter som säger att detta kan man läsa om i Oskuld och arsenik, eller En sky av vittnen eller Mysteriet på Bellonaklubben.

Man ser inte det här så ofta i moderna böcker. Det är lite synd faktiskt. Att produktplacera sina egna titlar eller andra är en ganska trevlig intertextualitet. Betydligt trevligare än att droppa designnamn och namnet på olika bruna drycker. Och boktitlar får gärna nämnas i lite alla möjliga sammanhang utan att det stör mig. I Abbas The day before you came läser sångaren till exempel Marilyn French.