Listigt

Jag vill med detta inlägg försäkra er allihop om att jag inte kommer publicera några listor på mina lästa böcker under 2009. Men här är en lista på böcker jag inte läst:

Anna Karenina av Leo Tolstoj
Fyrvaktaren av Camilla Läckberg
Antikrists mirakel av Selma Lagerlöf
Hypnotisören av Lars Kepler
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper av Bodil Malmsten (eller om det är en annan bok av henne jag inte läst, jag kommer inte riktigt ihåg)
Djur av Joyce Carol Oates
Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck
The lost symbol av Dan Brown
Herrarna i skogen av Kerstin Ekman
Tredje delen av Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Hela The little friend av Donna Tartt
Mitten på Madame Bovary av Gustave Flaubert
Erik Axel Karlfeldts samlade dikter

Fem oväkomna boktips till den som vågar gissa på vilka av böckerna ovan jag vill läsa under 2010, och vilka jag kommer vara glad över att skriva på motsvarande lista nyårsafton 2010!

Som avslutning vill jag emellertid gärna jubla över den bok som jag är mest glad över att äntligen ha läst under 2009, nämligen Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Den hade stått i hyllan i femton år. Riktigt roligt att läsa en sån där klassiker som alla pratar om. Riktigt dålig var den också. Skönt att veta för alla er som inte läst den; nu kan ni läsa nån bra oläst i stället!

Gott nytt läsår på er, alla läsare!

Och knappt nån lön för mödan heller

Jag förfäktar åsikten att det är onödigt att ständigt uppfinna hjulet på nytt. Därför återanvänder jag en text av Joseph Conrad som ungefär beskriver vad jag sysslar med alldeles för mycket nuförtiden, och dessutom lyckas få med en hel del av mina känslor kring detta:

Nej, jag tycker inte om att arbeta. Det är trevligare att gå med händerna i byxfickorna och tänka på allt fint och präktigt man skulle kunna uträtta. Jag tycker inte om att arbeta – det gör väl ingen människa – men jag tycker om det som arbetet ger, nämligen chansen att finna sig själv. Finna det man verkligen är – för sig själv, inte för andra – det som ingen annan människa någonsin kan lära känna. De ser ju bara vad man vänder utåt och vet aldrig vad som finns bakom.

s. 45 ur Mörkrets hjärta av Joseph Conrad

Antagligen det enda som är riktigt bra med den boken. Jag sågar den här.

Och nu är jag värd en belöning!

Det finns en särskild tillfredsställelse i att slå igen pärmarna om en bok som stått många år i bokhyllan. Jag har tillbringat ett par dagar med att läsa igenom Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. En bok på 121 sidor som kändes så där 3-4 gånger så lång. Faktum är att jag tror att jag läst de flesta sidorna två gånger, ofta till och med tre gånger. Jag fick läsa om och läsa om för att förstå vad där stod. Sällan har jag fått uppbåda så mycket viljestyrka för att ta mig igenom en bok.

Men jag lyckades alltså. Och jag försöker förstå vad som är bra med den här boken. Detta är i korthet historien, kantad av storslagna adjektiv, 1800-talskommatering och en brist på styckeindelning som inte står de klassiska ryska tegelstenarna efter: Sjömannen Marlow berättar om när han var kapten på ett ångfartyg som reste rakt in i Afrikas hjärta. Där träffade han den mytomspunne elfenbensjägaren Kurtz – en man som av infödingar (och sig själv) dyrkades som en gud. Kurtz rykte hade föregått honom, och Marlow såg fram emot att få samtala med honom. Men när de väl träffas (85 sidor in i boken), så är Kurtz döende, och särskilt mycket till samtalspartner är han inte. Han för feberheta monologer fulla av storhetsvansinne. Han dör, och boken slutar med att Marlow besöker Kurtz' fästmö och berättar om Kurtz sista dagar. Han ljuger för henne, och säger att Kurtz' sista ord var hennes namn. (I själva verket var det "Ohyggligt! Ohyggligt!" (ändrat från mitt felaktiga "Ofattbart!", med ett stort tack till Tekoppens tankar som uppmärksammade mig på att jag felciterat Conrad, och – tror jag – förstört lite av historiens poäng).

Allt det här är beskrivet med långa, slingrande meningar, tjocka som lianer, och dunkla som Kongoflodens vatten.

Boken Mörkrets hjärta är en berömd kortroman av flera skäl. Dels för att Joseph Conrad skrev på engelska – som inte var hans modersmål (han var född i Ukraina, och om jag förstått saken rätt så var hans modersmål faktiskt polska, men ryska, franska och tyska lär han väl också ha behärskat). Boken diskuterar vidare moralupplösning långt bort från ära och redlighet. Där finns kritik mot kolonialismen, men boken ger främst en bild av människans mörka sidor.

Well, om jag ska säga vad jag tycker, så tycker jag inte alls om det här. De ödesmättade antydningarna och tunga meningarna är förstås skickligt komponerade, men de berör mig inte alls. Jag tycker dessutom att boken är den allra värsta sortens exempel på en bok av män, för män, om män. Som dessutom slutar med det där besöket hos Kurtz fästmö som en kontrast till hela denna mörka värld. Som om ondska inte finns hos kvinnor. Och med Marlows lögn om Kurtz sista dagar får man även klart för sig att kvinnor inte kan förstå ondska, och att de till och med behöver skonas från att höra talas om den. Bullshit, förstås.

De enda jag kan föreställa mig som verkligen tycker det här är en bra bok är ynglingar i senare tonåren som drömmer om a) att inträda i Främlingslegionen, eller b) att bli en ny författare av typen arg ung man. (Om någon minns stjärnskottet Alexander Skantzke, som debuterade i början av 1990-talet, så skulle jag kunna föreställa mig att han läst och gillat den här boken.) Det är i alla fall den typen av bekantskaper som en gång i tiden rekommenderade boken till mig. Hur den hamnade oläst i min bokhylla är fortfarande lite oklart, men kanske var det också någon av ynglingarna som lämnade kvar den där.

Trivia (som delvis är anledningen till att jag trots allt beslutat mig och tvingat mig igenom den här historien): Boken har filmatiserats med John Malkovich i rollen som Kurtz. Coppolas film Apocalypse Now är en slags remake av filmen. Och boken Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist har lånat sin titel från en kommentar Kurtz har skrivit som en fotnot i ett långt dokument han lämnar efter sig.