Den grymma Matteuseffekten

I Matteusevangeliets tjugofemte kapitel och tjugonionde vers står det: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har". Det är den Bibelvers som gett upphov till uttrycket "Matteuseffekten" – alltså att de som redan har mycket får ännu mer, medan de som har lite straffas ytterligare. Andra relaterade begrepp är att "det är dyrt att vara fattig" (man har till exempel inte råd att ligga ute med – eller kan inte uppbringa – den initialt stora summan som ett inköp av månadskort innebär, utan tvingas köpa de i längden dyrare enkelbiljetterna. Och har inga pengar över för att bunkra upp för extrapris eller storpack, utan är hänvisad till de på längre sikt mer kostsamma, ständiga småköpen), och "det sociala arvet" (det är svårt att stabilisera sig och göra en klassresa efter en uppväxt av utanförskap – en tillvaro med föräldrar med missbruk, sjukdom, med pengabrist, ständiga uppbrott, misshandel, misstänksamhet, ofullständig skolgång...).

När jag läser Yarden av Kristian Lundberg är det Matteuseffektens förbannelse som ständigt är i mina tankar. Över texten vilar en tung matthet. En trötthet och en uppgivenhet. Lundberg växte upp i Malmö med en schizofren mamma, som ständigt skaffade livets nödtorft på krita i närbutiken, och sedan – när hon gjort sig omöjlig överallt – flyttade med sina fem barn. Hans far lämnade familjen och dess nedåtgående misär bakom sig. Det finns mycket som gör ont i mig när jag läser den halva av boken som behandlar Lundbergs uppväxt, men mest smärtar faderns agerande. Han tjänar så småningom stora pengar, bor i fin lägenhet, och ger representationsmiddagar på de restauranger där den unge Kristian diskar ihop till sitt uppehälle. Vid de tillfällen de möts låtsas fadern inte känna honom. Men värst är det tillfälle då pappan ringer upp sina fem barn och undrar om de kan servera på hans 50-årskalas. Givetvis då utan att låtsas om att de är släkt med jubilaren.

Lundberg debuterar efter turbulenta ungdomsår som författare: poesi och kriminalromaner. Han skrev även litteraturkritik, tills han råkade recensera en bok av Britt-Mari Mattsson som inte fanns (än). Det torde väl vara ungefär då som han åter föll ner som en pannkaka. Med en ökande restskatt och en son att försörja tog han vilka jobb som helst. På det som kallas yarden till exempel. En otrygg timanställning i Malmö hamn: flytta bilar på den enorma parkeringsplatsen. Skotta bilarna och parkeringen rena, tvätta bilarna. Inte repa bilarna, för då kanske man inte får komma tillbaka nästa dag. Inte få äta i lunchrummet, inte söka lä inne i bilarna när det blåser stormstyrka. Stå ut med dessa villkor för en skrattretande låg summa (ca 12000 i månaden före skatt. Det vill säga om man har turen att få jobba alla dagar i månaden, men sån tur är det inte säkert att man har). Stå ut därför att man vet att alternativet är – ingenting!

Jag tänker på mycket när jag läser det här. Kölden, och de långa promenaderna och hungern får mig att tänka på Alberte i Cora Sandels romaner. Den stora tröttheten och den där längtan att läsa får mig att tänka på Moa Martinsons romaner om textilfabriker och en hopplös, dödfödd cirkelvandring. Jag tänker också på en annan Bibelbok – Predikaren som skriver om hur all denna livets strävan ändå endast leder till tomhet (eller "Allt är fåfänglighet", som det stod i den äldre Bibelöversättningen). Kristians uppgång och fall. Som om hans plats i kultursverige var en parentes, som om hans diktsamlingar och prosaböcker inte spelar någon roll – han hamnar ändå på botten.

Jag önskar att det här var en berättelse från helvetet. Det är det inte. Det är en historia från det riktiga Sverige på 2000-talet.

Många andra har skrivit om Yarden tidigare, bland andra  Snowflake och Pål på bloggen Världen ska brinna och Ela på bloggen Beroende av böcker.

Jag har skrivit om ett par av Kristian Lundbergs diktsamlingar tidigare.

Och Biblioteket i P1 intervjuar Lundberg och diskuterar Yarden i ett program från 7 februari 2011.

The eight

Tack Snowflake för att jag slapp dra ut alla mina böcker nu när jag just placerat in alla så fint i min nya bokhylla. I stället ska vi visst svara på dom här frågorna den här veckan. 

1. Bästa toaläsning?

Vad som helst som jag läser för tillfället. Helst inte pocket, för man måste lägga så många tandkrämstuber på boken för att den ska hålla sig öppen medan man smörjer in ansiktet och borstar tänderna och klipper tånaglarna och så. Men Röd och rån går också bra.

2. En bok med ett djur?

Jag tycker inte så mycket om böcker med djur, men kanske någon Narnia-bok med Aslan? (Jag tycker alltså om djur, bara så ingen tror något annat.)

3. En kärlekshistoria?

Love story. Eller egentligen Stolthet och fördom, men det kan ju vara kul att variera sig lite. 

4. En uppväxtskildring?

Alberte-serien av Cora Sandel. 

5. Om jag vore detektiv, ville jag vara som…?

Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Och när jag blir gammal Miss Marple. 

6. En bok jag aldrig tänker läsa:

Camilla Läckbergs Sjöjungfrun eller vad den heter. 

7. Ett språk jag önskar jag kunde läsa på:

Isländska. Eller jag kan läsa lite grann, men jag skulle vilja kunna läsa ordentligt. Men jag vill inte lära mig alla kasus, så hur ska de gå till?

8. Senast inköpta tidning: 

Digitalfoto till sambon. Jag minns inte när jag köpte en tidning till mig själv sist. Men jag hade en helgprenumeration på Svenska dagbladet under vinterhalvåret. Om det räknas.

---

The eight (De åttas hemlighet) är förresten en bok av Katherine Neville. Inte så dum om man gillar spänningsromaner. En kvinnlig matematiker på jakt efter schackpjäser som en gång hörde till Karl en stores schackspel. Innehåller bland annat en biltur genom Sahara, Napoleon och Axel von Fersen. Och en ganska sexig schackspelande ryss. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Och vilka böcker hade ni tänkt att läsa då?

Det här med översättningar, och den snobbiga inställningen att det alltid är bättre att läsa på originalspråk, det kommer ju upp ganska ofta. Häromveckan på  Deckarhuset.

Men vad man säger när man bara vill läsa på originalspråk är att man (om man är svensk) bara vill läsa böcker skrivna på svenska och engelska. Om man har tur läser man också något sånär flytande ett av språken franska, tyska eller spanska. De flesta inte ens detta. Är man riktigt lycklig behärskar man turkiska eller arabiska dessutom. Men ändå återstår så många språk vars litteratur man utesluter med  inställningen att översättning per definition är sämre.

Missförstå mig inte. Jag tycker också att det är trevligt att läsa exempelvis Auster eller Austen på engelska. Salinger i original är helt fantastisk. Men Klas Östergrens översättning av Räddaren i nöden är också underbar. Han lyckas hitta precis rätt ord för att överföra Salingers stämningar till mitt språk, så att jag kan ta till mig boken på ett annat sätt. Och nog hade jag utan större problem kunnat ta mig igenom Cora Sandels Alberteböcker, men när nu Gunbritt Sundström gjort så underbara översättningar, då kan man fråga sig varför jag inte ska utnyttja det? Dikter läser jag gärna i original (när jag nu läser dikter) på de språk jag behärskar något sånär, men gärna med en svensk översättning bredvid.

Att läsa böcker på originalspråk kan vara ett bra sätt att träna sig i till exempel tyska. Om man behärskar tyskan tillräckligt bra kan det också vara så att man får mer behållning av att läsa boken på tyska. Men vad är det för löjlig inställning att välja bort en stor del av världslitteraturen bara på grund av att man inte vill läsa översättningar? Vilka böcker är det man inte vill läsa? Brott och straff? Pesten? På spaning efter den tid som flytt? Främligen? Snö? Blecktrumman? Vad bra. Det som blir över är engelska dussindeckare och chick-litt, där översättningen helt ärligt knappt gör till eller från.

Bilden ovan är klickbar, och visar  text och originalillustration till William Blakes dikt:

Tyger, tyger burning bright

in the forest of the night.

What immortal hand or eye

could frame thy fearful symmetry.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Kontakt skrev en kommentar till inlägget på sin blogg:

http://ninaninaninanna.wordpress.com/2009/05/28/att-lasa-pa-originalspraket-ar-inte-alltid-battre/

Gäst i diktens värld

Ibland tror jag att alla romaner som skrivs är sanna i en annan verklighet. Som läsare kommer vi in i denna parallellvärld under de timmar som tillbringas tillsammans med boken, och när man slår igen boken så har man kanske gjort världen till sin. Så långt håller nog många läsare med mig. Men jag föreställer mig (i alla fall en morgon som den här, när jag nog ännu inte riktigt har vaknat), att bokens världar finns kvar oberoende av läsaren. Någonstans på gatorna i Stockholm promenerar doktor Glas, och Alberte sitter infrusen i en gudförgäten hamnstad i Nordnorge, Marguerite Duras befinner sig för evigt i ett kinesiskt famntag på sidenlakan, och American Psycho fortsätter mörda och analysera Phil Collins i ett parallellt USA.

Ibland, bara ibland så bryter bokens värld igenom, och för ett kort ögonblick vet man inte om man befinner sig i sin egen riktiga värld, eller i något av de många alternativen. Det blir en märklig upplevelse.

Det har hänt mig vid ett par tillfällen, och det skedde igen igår. För bara några dagar sedan läste jag ut Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is. Den utspelar sig till hälften i Landskrona, och till hälften på isbrytaren Oden, som i boken befinner sig i Norra Ishavet. Både Landskrona och Oden var för mig sedan länge välkända begrepp. I Landskrona har jag varit några gånger, och Oden har assisterat i Bottenviken i många sjörapporter. Axelsson hade (precis som de flesta författare gör) använt kända storheter i sitt romanbygge. Inget underligt, eller särskilt sensationellt med det.

Igår gjorde emellertid olika omständigheter att jag kom att besöka Landskrona. Så bara ett par dagar efter att jag läst om Susanne och Eva, Inez och Elsie, och hur de vandrat över Landskronas torg, så gick jag helt oplanerat där själv. Det kändes underligt, eftersom boken varit en stark läsupplevelse, och dess personer ännu inte lämnat mig.

Strax därefter begav jag mig så till Landskronas hamn, för jag hade fått tillfälle att se mig omkring på ett oljefartyg som låg dockad i hamnen. När vi så klättrade upp och ner i torrdockan och fascinerades av ankare, propeller och roder, så upptäcker jag plötsligt att strax bakom varvet där vi befinner oss ligger isbrytaren Oden för ankar. En ren tillfällighet, som jag inte hade tillmätt någon betydelse alls, om jag inte just läst en bok om just den båten. Men nu blev jag stående och såg på Odens höga gula torn (tänk att det var gult, jag hade föreställt mig det som vitt), och tänkte på Susanne och Anders och Robert och John, och alla de andra som hade rest med båten för bara ett par dagar sedan. Eller fortfarande reste, i bokens parallella värld. Jag har en kluven inställning till litterära promenader (särskilt organiserade sådana), men visst förstår jag att det är den här upplevelsen (som sällan infinner sig på beställning) som man är ute efter. Där är caféet där Wallander köper smörgåsar, och i det där huset bodde Lisbeth Salander...

Men jag föreställer mig att när jag blir gammal och schizofren, så ska jag på det här sättet få många dolda budskap från tidigare litterära bekantskaper.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Gun-Britt for president!

Boken För Lydia av Gun-Britt Sundström köpte jag en gång på rea under mitt sista (eller möjligen nästsista, jag är lite osäker) gymnasieår. Fem kronor kostade den pocketupplaga, som bokhandeln på den lilla orten säkert härbärgerat under åtskilliga år innan de äntligen fick sålt den i realådan. Även om jag har köpt mycket begagnat i bokväg i mitt liv, så är det nog ingen litteratur som varit så prisvärd. 

Den här boken blev emellertid stående oläst i min bokhylla länge, och jag packade ner den när jag flyttade hemifrån till den första studentlägenheten. Anledningen var antagligen en kombination av  att jag inte hade läst den (och det finns alltid en viss gnagande irritation med böcker som står i hyllan och inte har blivit lästa), och att den var lätt och behändig att ta med (tunn, lätt pocket i en bok för alla-serien). Jag kände inte till författaren, och det är möjligt att jag inte på allvar föreställde mig att jag skulle läsa boken. 

Men så en kväll, i början av november, där i min studentlägenhet, så hade jag inte så mycket att läsa (kurslitteratur räknades varken då eller nu som ett alternativ när man är läshungrig; det är som att ta fram frysta ärtor och suga på när man vill ha glass). Det var dessutom en dag då jag var riktigt nere. Olycklig kärlek, förstås. Och meningen med livet. Och för all del också meningen med döden. 

Och då fick jag tag på Gun-Britt Sundströms roman i min lilla fattiga studentbokhylla. Jag hade redan tidigare läst Den allvarsamma leken, och var bekant med såväl Lydia Stille som Arvid Stjärnholm sen tidigare. Men ack, denna bok förklarade ju hur allting var egentligen. Jag läste och grät och läste och läste tills jag hade läst ut boken. Jag strök under och ritade utropstecken, och jag var fullt och fast övertygad om att denna bok hade skrivits blott och enbart för min skull. Den talade inte till mig, den talade om mig. Berättelsen om Lydia och Arvid var bara en allegori över mitt eget liv. 

Jag sov inte mycket den natten, och vaknade så där klarsynt som man är efter en natt med för lite sömn, för mycket gråt, men då man nått insikt om något svårt. Ja, det känns lite förmätet att göra sådana jämförelser, men jag skulle ännu vilja göra jämförelsen med en morgon efter att man vakat vid någons dödsbädd, eller åtminstone morgonen efter att man (efter mycket vånda) tagit beslut om ett uppbrott. För mig hade just där och då resten av mitt liv börjat, så kände jag då. Jag minns att jag hade en föreläsning på eftermiddagen. Det var en kall och klar dag i början av november, och jag vandrade genom Slottsskogen. Med mig hade jag ett häfte som jag borde plugga i. I stället skrev jag på insidan av häftet en lång text (ni vet om kärleken, livet och döden, så där som alla 19-åringar gör när de gått igenom en omvälvande existentiell upplevelse ;-) ). Jag minns särskilt textraden "Även november kan alltså vara skrämmande i sin skönhet". Men jag vet inte vad jag menade med den, och jag tror inte att jag visste det då heller. Hela texten står kvar, med små små bokstäver på insidan av pärmen till häftet.

Vad är då boken För Lydia för bok? Tja, en rewrite på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Historien är framflyttad några årtionden, och vi får följa allt från Lydias perspektiv. Det är väl ungefär som Bengt Ohlssons Augustbelönade Gregorius, som utgår från en annan Hjalmar Söderbergs-klassiker Doktor Glas (vad är det med just Söderbergs romaner, som gör att de inbjuder till perspektivbyten? Behöver man vrida och vända lite extra på hans bipersoner för att förstå vad han vill säga? Jag har tänkt mycket på det där, och återkommer måhända vid något senare tillfälle till det). Det finns egentligen ingenting som skiljer sig från grundhistorien, mer än... ja, typ, allt. Jag har bara gjort ett försök att läsa om Den allvarsamma leken efter läsningen av För Lydia, men det blev inget vidare. Jag satt bara och bannade stackars Arvid högt för hur han behandlade Lydia, och för att han inte begrep nånting. 

Några månader efter min läsupplevelse med För Lydia kom jag att diskutera litteratur med en kurskamrat. Vi talade om böcker vi tyckte var bra, och författare vi gillade. Nästan samtidigt nämnde vi Gun-Britt Sundström. Det lustiga med det hela var att min kurskamrat hade läst Maken, och blivit lika tagen som jag blivit av För Lydia. Normalt byter man ju gärna böcker med andra bokälskare, men det visade sig snabbt att vi båda var lite restriktiva med att låna ut våra böcker till varandra. Båda hade vi gjort många understrykningar, och båda kände vi nog att dessa understrykningar avslöjade lite väl mycket om oss själva. 

När jag (ganska snart) därefter köpte ett eget exemplar av Maken, fångade den mig förstås också direkt. Också mitt exemplar är fullt av understrykningar, och jag har sanningen att säga varken lånat ut denna bok eller För Lydia till någon annan. Däremot hade jag under många år citat nedskrivna på lappar och uppsatta på anslagstavlor och kylskåp, fasttejpade på insidan av badrumsdörren och som bokmärken. Citat som dessa: 

... att antingen är man inte kär, och då har man tråkigt, 

eller också är man kär, och då har man ont.

Det var så underligt att de hade mötts så där. Råkat hamna precis bredvid varandra. 

Det verkade så - ja, som om det måste vara någon mening med det, någon alldeles 

bestämd mening. Det kunde liksom inte vara en slump, något som bara hände 

så där, och sedan ingenting mer. 

Tja, jag tror inte att jag skulle fastna för samma textrader idag, men när jag läser om dem så ryser jag ändå till. Orden har blivit en del av min livshistoria (ungefär som vissa låttexter självklart hör till mitt livs soundtrack). 

Senare har jag även läst Sundströms Nu kan det sägas! Ett jag-var-där-reportage från journalisthögskolan. Det är en bok som är intressant, men inte alls appellerar som de två romanerna. Jag har läst om dem några gånger, men nu var det länge sedan. De står där i min bokhylla, och jag ser ofta ömt på dem. Ungefär med samma blick som jag betraktar mina dagböcker från samma tid. 

Genom åren har jag (och alla andra) mest fått njuta av Sundströms översättningar (hon har till exempel varit med och översatt till Bibel2000), och hon gjorde en nyöversättning av Cora Sandels Albertetrilogi (finns i samlad pocketvolym), som jag njöt mycket av för några år sen. 

I julas hade jag så önskat mig och fått hennes samling av krönikor och annat: Bitar av mig själv. En generationsroman. Det var härlig lustläsning, svår att lägga ifrån sig. Det är egentligen synd. Att jag inte lade den ifrån mig lite då och då. Hennes texter väcker nämligen mycket tankar, och faktum var att jag kände mig lite överdoserad efter att ha läst igenom hela samlingen. (Och jag får skylla mig själv, för i bruksanvisningen (som man kanske skulle kunna kalla bokens förord) rekommenderas att man läser lite pö om pö.) Själv tror jag att jag många gånger kommer återvända till boken, och läsa ett stycke här och där. 

Det senaste jag läste på dn.se för några dagar sedan var en s k författarenkät med Gun-Britt. Det hoppfulla med den intervjun var att hon verkar fundera på att skriva något mer eget, och inte bara översätta. Jag tror vi är många som väntar!

Mer om Gun-Britt bit för bit finns också i en SvD-artikel från före jul.

Det här inlägget har i litet annat utförande tidigare publicerats på min gamla blogg