Låt mig börja med att bekänna att jag – på den tiden det begav sig – tyckte att Dallas skulle varit mycket bättre utan JR. Jag gillar lyckliga och konfliktlösa tillstånd. Jag gillar människor som tycker om varandra, som bryr sig om sina barn, sina grannar och ler vänligt mot okända, svettstressade mammor med trotsande två-åringar i affären. Jag gillar folk som tar hand om sig själva och varandra, stöder andra i motgångar och osjälviskt gläds åt framgångar. Jag omger mig gärna med sådana personer, och drömmer om ett utopiskt tillstånd där alla i världen lever som i slutet av en amerikansk feelgood-film.
Men jag har nyss och med förfäran insett att jag som vuxen finner det ointressant att läsa om en sådan här perfekt värld.
Boken det handlar om är Rosta bröd. Det är en bok som Roger Rosenblatt har skrivit i sorgen efter sin dotter Amy. Hon var en lycklig, omtyckt, effektiv och fullständigt fantastisk 38-årig trebarnsmor och läkare. Hennes hjärta stannade medan hon sprang på löpbandet i familjens gillestuga. Roger och hans fru Ginny flyttade in hos svärsonen Harris. Ginny sköter om allting (och det är en himla massa, fastän barnen går i skolan och minstingen har barnflicka på heltid), och Roger bidrar med att rosta bröd. Den där brödrostningen ska nog tolkas metaforiskt på något sätt och ge läsaren lika filosofiska insikter som när man exempelvis ser filmen Hur man gör ett amerikanskt lapptäcke.
Rosta bröd lanseras som en bok i samma anda som Mitch Alboms Tisdagarna med Morrie. Bara det borde få en att låta bli den. Jag tyckte nämligen mycket om Tisdagarna; jag tyckte om den där utvecklingen och insikten som berättarjaget gick igenom. Jag tyckte om livsfilosofin, tanken att leva i ögonblicket, tanken att ta vara på vad livet kan ge, även om det inte är mycket och även om man vet att det snart är slut. Jag tyckte mycket om tanken att finnas där för varandra. Framför allt tyckte jag mycket om att författaren inte höll på och kladdade med en spetsig tuschpenna för att skriva mig på näsan hur viktigt det är att ta vara på varandra.
Det sista man kan kalla Rosta bröd är dynamisk. Det är en bok utan utveckling: Amy är död och familjen tycker mycket om varandra i början av boken, och Amy är död och familjen tycker mycket om varandra i slutet av boken. Det är en statisk bok där ingen någonsin bryter samman. Den enda konflikt som uppstår är att en svärdotter blir lite sur på berättarjaget i ungefär 10 rader, därför att han milt tillrättavisat sitt barnbarn, svärdotterns son. Men den rynkade pannan har slätats ut innan ursäkter ens har hunnit uttalas. Rosta bröd innehåller många ord om sorg – den är en varm uppvisning i hur sorgen idealt kan hanteras i en kärleksfull familj. Men den släpper inte in läsaren i sorgen, ingenstans krackelerar ytan. Änkemannen och svärsonen Harris fördrar ständigt sina svärföräldrars närvaro i huset. Vänner och släktingar har alla goda och nära relationer med samtliga. De köper presenter till sin ingifta svägerskas brors barn (eller vad det bli, rätt långt bort är det i alla fall). Barnens förskola samlar in pengar till en bänk till Amys minne.
En sån här bok är oangripbar. Hur ska jag kunna kritisera texter där en far beskriver känslorna inför sin dotters död – välformulerat och färdigtänkt, polerat och disneyfierat, utan att någonsin lätta på den bedrövade men värdiga masken? Hur ska jag kunna skriva att det är tråkigt att läsa om hur alla de hundratals vännerna i flera månader turas om att lämna färdiglagade middagar vid dörren? Hur ska jag kunna uttala tanken att det inte berör mig det minsta när Rosenblatt påstår att de senaste månaderna har varit en jobbig tid för honom, eftersom han inte med alla sina halvsideslånga skildringar av ögonblicksbilder och barndomshistorier lyckats visa för mig att tiden varit påfrestande?
Nej, har man inte drabbats av sorg själv så får man här ingen hjälp att förstå hur det kan kännas. Och har man råkat ut för en nära anhörigs bortgång så förstår jag inte heller hur Rosenblatts bok ska kunna vara till tröst. I denna värld av terapeuter och förstående lärare, med stipendier som instiftas i Amys namn, och ett nätverk av inkännande gamla kolleger och barndomsvänner – hur ska man kunna känna igen sig? Amy var perfekt när hon levde. Familjen hanterar hennes död perfekt. Om det här inte var något som hänt på riktigt, där tre barn förlorat sin mor så skulle jag nästan skriva att det är en bok som börjar bra, och blir ännu bättre på slutet.
Jag hittar ingen resonansbotten i mina egna upplevelser. I denna stillastående bok finns inte ens något filosofiskt att greppa om. Mina förhoppningar stiger när Rosenblatt nämner att han kör han mot rött ljus. Men det är också den enda gången då hans sorgsna yta krusas en smula. Jag ska inte gå så långt som att säga att jag har tråkigt (men att läsa den här boken är ungefär som att plöja igenom de där julbreven min familj får från avlägsna amerikanska släktingar varje år – en dubbelsidig A4-sida med utläggningar av hur mina fjärdedelskusiner gör succé som specialistläkare, föder välskapta barn och tillbringar långa sommarmånader med att surfa i familjens Florida-villa, medan fadern sköter sitt välbetalda advokatjobb med vänster hand och framgångsrikt ger ut böcker om snäckor (!) med den andra och modern tar hand om sin sjuka gamla mamma och volontärarbetar på kyrkans förskola. Det är trevligt på alla sätt, men nån särskild spännande historia är det ju inte!)
Jag tänker på andra böcker om sorg jag läst. Till exempel den modiga boken om Anne-Britt som miste dottern Johanna i Göteborgsbranden – en bok som (om än betydligt mindre välskriven) verkligen tar läsaren med genom sorgearbetets alla komplicerade processer. Eller Annika Borgs exceptionellt välformulerade bok om sin fars sjukdom och bortgång. Rosenblatts bok berör inte, och den är faktiskt inte ens så bra att jag lutar mig tillbaks och njuter av språket.
Så låt mig avsluta med att avråda från att sätta den här boken i handen på någon som nyss förlorat en älskad människa. Alla som inte har haft en mamma som bett 30 nära (!) väninnor skriva visdomsord till en på 18-årsdagen och sedan sparat dem i en pärm så att man kan ta fram dem för tröst och råd under resten av livet kan lätt känna mindervärdeskomplex av den kärleksfulla omgivning som omger Amy och hennes familj. Dock vill jag understryka att jag av hela mitt hjärta gläds åt att familjen Rosenblatt har varit välsignade med allt det stöd de har fått av varandra och andra vid sin svåra förlust, och jag önskar – med djup uppriktighet – att det är något som alla vi som förlorar någon får uppleva.
Och det finns ett par rader som fuktar mina ögon: När Amys äldre bror mot slutet av det första sorgeåret får en son och ger honom namnet Nathaniel A – bara "A", så som Amy brukade kallas. Då snyftar jag till.
Boktoka tyckte dock att hon fick en glimt av hur sorg kan vara när hon läste det här. Enligt O tyckte också att boken var känslolös och nedtonad (jag håller med henne om att det måste finnas en massa känslor där under ytan, och jag kan inte begripa varför inte boken ens låter oss ana detta). Bokomaten känner inte heller något särskilt för de här människorna, och fascineras och gläds, liksom jag, över den enorma uppslutning kring familjen. En bok om dagen vill också bli gripen av Rosenblatts sorg, men blir det inte. Bokblomma tycker inte bara om boken, utan tycker dessutom att den är rolig.
Livet är för kort för att läsa dåliga böcker, när det finns så många bra som är olästa.
Visar inlägg med etikett Eva Wiklund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Eva Wiklund. Visa alla inlägg
lördag 29 januari 2011
Hur man gör amerikansk feelgood om det ofattbara
Etiketter:
Annika Borg,
Eva Wiklund,
Mitch Albom,
Roger Rosenblatt,
Tv
söndag 19 december 2010
Om dom som aldrig kommer
Jag hade varit utomlands och jobbat ett par veckor, och återvände hem till Göteborg i början av november. Landade på Landvetter och tog flygbussen till Avenyn, där jag klev av för att byta till spårvagn vid Valand. Två tonårstjejer passerade mig på trottoaren, och tog avsked från varandra när den ena skulle hoppa på sin buss. Efter en snabb, men innerlig kram skildes de och ropade till varandra "Hejdå! Vi ses på begravningen i morgon!"
Det är mer än 12 år sen jag hörde den här absurda avskedshälsningen. Två gymnasietjejer som borde fnittra om discon och killar, snacka skit om lärare och oroa sig för att de är för feta, men de talar om att träffas på en begravning.
Jag visste vad det var för begravningar de menade. Jag hade tillbringat så mycket tid jag kunde under min resa med att läsa på nätet om den stora brand på Backaplan som lett till 63 ungdomars död – en ofattbar händelse, som berörde mig mycket även om jag inte kände någon av de som förolyckades eller deras anhöriga. Under lång tid följde jag medias rapportering om branden, intervjuer med föräldrar, med brandoffer, bilder på begravningståg, redogörelser för ambulanshelikoptrar som förde skadade till Linköping, rättegångar, Thomas Bodström som målsägarbiträde för de anhöriga, de fyra killarna som lackat ur när de inte ville betala 40 kronor som inträde till diskot och därför ville ge festarrangörerna en läxa, jag har läst om årsdagar, om anhörigföreningar, om minnesplaketter, och renovering av brandlokalen. Ett av de starkaste minnena är ett reportage med en mamma som berättade att hon så länge det var möjligt ringde till sin döda dotters mobilsvar, bara för att få höra hennes röst.
I boken Jag kommer sen... berättas Anne-Britt Söderbergs historia om branden. Hon miste sin 16-åriga dotter Johanna – en blond, sprallig, tokig och hästgalen tjej. Eva Wiklund har intervjuat Anne-Britt och många i hennes närhet för att skriva den här boken, som kallas dokumentärroman. Det är en kronologisk berättelse som börjar när Anne-Britt får graviditetsbeskedet, och sedan översiktligt berättar om Johannas uppväxt, hetsiga tonårsbråk och försoning, mobbning och upprättelse. Brandnatten och den efterföljande tidens händelser, sorg och rättegång får stor plats, men den största delen av boken ägnas åt Anne-Britts långsamma väg genom sorgearbetet. Hon har ett stort nätverk av familj och vänner som stöttar, men hon söker sig också aktivt till medium och healers för att få kontakt med sin dotter, och hon engagerar sig i anhörigföreningen för brandoffren.
Jag läser inte så många såna här böcker nuförtiden, och jag upptäcker att jag är ovan vid det här icke-gestaltande språket; det är som att läsa en 300-sidig artikel i Hemmets veckotidning. Men jag tror och hoppas att många som vill läsa den här boken inte fäster sig vid sådana detaljer, och då är det en ärlig och utlämnande skildring av en mors försök att lära sig leva utan Jag beundrar Anne-Britts vilja att berätta sin historia och hennes drivkraft att genom detta hjälpa andra som genomgår en sorgeprocess. Och jag är grymt imponerad av alla medvetna val hon gör för att ta sig igenom, för att komma vidare, för att förlåta, och för att kunna leva som en hel och ganska lycklig människa igen.
Böcker, böcker, böcker har också läst och gillar. Lotta från Hyllan grät när hon läste. Det gjorde jag också.
Boken har jag fått som recensions-ex.
Det är mer än 12 år sen jag hörde den här absurda avskedshälsningen. Två gymnasietjejer som borde fnittra om discon och killar, snacka skit om lärare och oroa sig för att de är för feta, men de talar om att träffas på en begravning.
Jag visste vad det var för begravningar de menade. Jag hade tillbringat så mycket tid jag kunde under min resa med att läsa på nätet om den stora brand på Backaplan som lett till 63 ungdomars död – en ofattbar händelse, som berörde mig mycket även om jag inte kände någon av de som förolyckades eller deras anhöriga. Under lång tid följde jag medias rapportering om branden, intervjuer med föräldrar, med brandoffer, bilder på begravningståg, redogörelser för ambulanshelikoptrar som förde skadade till Linköping, rättegångar, Thomas Bodström som målsägarbiträde för de anhöriga, de fyra killarna som lackat ur när de inte ville betala 40 kronor som inträde till diskot och därför ville ge festarrangörerna en läxa, jag har läst om årsdagar, om anhörigföreningar, om minnesplaketter, och renovering av brandlokalen. Ett av de starkaste minnena är ett reportage med en mamma som berättade att hon så länge det var möjligt ringde till sin döda dotters mobilsvar, bara för att få höra hennes röst.
I boken Jag kommer sen... berättas Anne-Britt Söderbergs historia om branden. Hon miste sin 16-åriga dotter Johanna – en blond, sprallig, tokig och hästgalen tjej. Eva Wiklund har intervjuat Anne-Britt och många i hennes närhet för att skriva den här boken, som kallas dokumentärroman. Det är en kronologisk berättelse som börjar när Anne-Britt får graviditetsbeskedet, och sedan översiktligt berättar om Johannas uppväxt, hetsiga tonårsbråk och försoning, mobbning och upprättelse. Brandnatten och den efterföljande tidens händelser, sorg och rättegång får stor plats, men den största delen av boken ägnas åt Anne-Britts långsamma väg genom sorgearbetet. Hon har ett stort nätverk av familj och vänner som stöttar, men hon söker sig också aktivt till medium och healers för att få kontakt med sin dotter, och hon engagerar sig i anhörigföreningen för brandoffren.
Jag läser inte så många såna här böcker nuförtiden, och jag upptäcker att jag är ovan vid det här icke-gestaltande språket; det är som att läsa en 300-sidig artikel i Hemmets veckotidning. Men jag tror och hoppas att många som vill läsa den här boken inte fäster sig vid sådana detaljer, och då är det en ärlig och utlämnande skildring av en mors försök att lära sig leva utan Jag beundrar Anne-Britts vilja att berätta sin historia och hennes drivkraft att genom detta hjälpa andra som genomgår en sorgeprocess. Och jag är grymt imponerad av alla medvetna val hon gör för att ta sig igenom, för att komma vidare, för att förlåta, och för att kunna leva som en hel och ganska lycklig människa igen.
Böcker, böcker, böcker har också läst och gillar. Lotta från Hyllan grät när hon läste. Det gjorde jag också.
Boken har jag fått som recensions-ex.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

