Smolk

Jag tycker att det är svårt att vara förälder och försöka läsa bilderböcker med mitt barn på ett politiskt korrekt sätt. För att inte tala om hur trött man kan bli på att läsa politiskt korrekt, bara för att just en sådan läsning är det enda som är pk. Ja, det är nån slags cirkelresonemang där, men det ska vi inte fördjupa oss i just nu.

Tillbaks till denna ständiga utvärdering (och all denna provläsning som man ägnar sig åt på bibliotek och i bokhandlar innan böcker får följa med hem). Hur är det med de feministiska och rasistiska temana i bilderböckerna? Är det okej med en bok där alla barn är av samma kön? (Nej, jag tror mig numera ha konstaterat att i svenska bilderböcker har pojkar oftast flickkompisar eller tvärtom.) Är det rentav så att man borde bojkotta böcker som inte innehåller bilder och historier om barn med lagom etnisk blandning?  Hur många skilda föräldrar är förresten acceptabelt i en barnbok, om man ändå vill att ens barn ska växa upp med någon slags tro på kärleken? Och regnbågsbarn? Och handikappade barn? Och barn med döda föräldrar eller syskon? Har boken tillräckligt många pojkar med rosa kläder och flickor som åker skateboard och slåss? Tro mig när jag säger att det är en djungel därute – utbudet är enormt, och barnen i barnböckerna idag är sällan "vanliga barn", utan representerar i stället en mängd faktorer (ibland är de mer representanter än personer faktiskt). Låt oss säga att den blonde, busige Emil i Lönneberga, uppvuxen ur den äktsvenska småländska myllan och boende i ett rött hus med vita knutar, tillsammans med gifta föräldrar med tydligt definierade könsroller och tjänstefolk i kökssoffan är rätt ute.

Ja, den här inledningen har jag skrivit för att förklara min läsning av en rätt kul bok som heter Billy och grisarna, skriven av Birgitta Stenberg, med bilder av Matti Lepp. Från Birgitta Stenbergs hemsida förstår jag nu i efterhand att boken ingår i en hel bilderboksserie om Billy. Ett sådant där exempel på det svenska bilderbokshavets höga standard, även när det gäller böcker som inte fått så mycket uppmärksamhet. Jag tror jag köpte på mig boken på Willys för en tia för något år sedan.

Och nu över till boken. Den är rätt rolig, alltså. Språkligt säker (såklart, det borgar väl Stenbergs namn för!), och med Lepps både luftiga och detaljrika bilder. En morgon ringer mormor till Billy och berättar att hon har grisar hemma som han måste komma och kolla på. Billys mamma är så där resignerad och lite småirriterad på mormors dumheter – grisar i lägenheter, det går ju inte för sig och vad har hon nu hittat på. Man anar generationskonflikten, och som vuxen kan jag tolka in en en viss oro för att mormor kanske har förlorat ett par skruvar för mycket vid det här laget.

Billy bekymrar sig inte för det här‚ han vill hälsa på mormor. Han tar med sig kompisen Lotta (det tycker mamma är bra, för "Lotta är ju en förnuftig flicka", en replik som jag retar upp mig på ju mer jag läser den. Varför ska Lotta följa med för att hon är "förnuftig"? Varför kan inte Billy vara förnuftig själv, utan att ha med sig Lotta som en buffert mellan honom och eventuella tokiga händelser i verkligheten? Varför kan inte Lottas roll få vara att åka på rolig övernattning hos Billys mormor och titta på den nya grisen och bara vara ett vanligt barn?). Lottas pappa kör dem till mormor. (Här kan ni notera den fina balansen. Pojken Billy har en mamma. Flickan Lotta har en pappa. Det framgår inte om föräldrarna är frånskilda, men det kan man ju fundera över om man vill. Själv undrar jag om mamman och pappan kanske till och med gör nåt kul tillsammans när de plötsligt får en barnfri kväll, men denna tanke finns det egentligen inget stöd för hos Stenberg.)

När barnen kommer fram till mormor (som har lätt bohemiskt utseende, och bor 3-4 trappor upp i ett hus med hiss, där våningarna har namn som Nallebjörnen), visar det sig att grisarna bor i en inhägnad på gården, och inte alls i mormors lägenhet, vilket Billys mamma (och även Lottas pappa, förstår man) har befarat. Lotta och Billy får följa med och klappa grisarna, och ge dem mat. Mycket spännande! En hel skolklass kommer också på besök till innergården, och deras fröken förklarar att de gärna vill se när grisarna äter. Noterar ni kontrasten mellan stad och land? Det gör jag i alla fall. Grisar i stan, och stadsungar som storögt kommer med sin lärare för att se när de får mat. Miniatyr-Skansen.

Så blir det kväll och Billy och Lotta får sova i mormors gästrum. De sover med fönstret öppet, och vaknar mitt i natten av att grisarna skriker. Från fönstret ser de hur någon försöker stjäla dem, och de rusar ner för att hindra tjuvarna. Tjuvarna flyr, men Lotta och Billy vågar inte lämna grisarna på gården. De beslutar att ta med dem upp till mormors lägenhet. I hissen, så klart. När de väl kommer upp vill grisarna inte gå ur hissen, men Lotta kommer på att de kan locka dem med ett äpple.

Och så kommer det sig att när Billys mamma nästa morgon kommer för att hämta barnen, så har mormor verkligen grisar i lägenheten. Precis som mamma trodde, alltså. Här kan den vuxne läsaren notera ironin, och förvänta sig att mamman utanför bokens sidor har ett stort gräl med mormodern om det hälsovådliga och tillåtna i att ha grisar i lägenheter.

Boken är alltså lite rolig. Jag kan nog tänka mig att köpa andra Billy-böcker också om jag springer på dem. Men det är en sak som slår mig och som jag har svårt att inte irritera mig på med den här boken, och det handlar om Lotta. Varför kan inte boken heta Billy och Lotta och grisarna? Varför ska just Billy lyftas fram i titeln, när Lotta är precis lika viktig? Jag tycker det är ett olyckligt och ganska tråkigt och väldigt stereotypt val. Hela boken igenom gör barnen saker tillsammans, men det är bara Billy som får ståta med namn och bild på framsidan.

Förklaringen fick jag delvis när jag upptäckte att den här Billy-boken är en av 10-talet böcker om pojken Billy, utgivna under de senaste 20 åren (ja, under den där tiden då jag varit alldeles för gammal för att hålla mig uppdaterad på bilderboksområdet; Billy var en helt okänd bilderboksfigur för mig). Namnet "Billy" är alltså redan inarbetat; han är huvudpersonen och den som barn och föräldrar känner igen. Konceptet är mer än välkänt i barnboksvärlden, och jag får väl svälja irritationen över den bortglömda Lotta. (Men det är obegripligt är det när det redan finns en tidigare bok som heter Billy och Lotta på rymmen.)

En del minns säkert några av mina tidigare bilderboksläsningar med pk-glasögon. Här dissekerar jag Alfons och Milla. Här ger jag mig på Matildas katter, och här diskuterar jag och djävulen Per Gustavssons Prinsess-böcker.

Jag var där-reportage

En del barnböcker är uppenbart skrivna mer för föräldrar än barn. Det är så mycket blinkningar och ironiska kommentarer att det stackars barnet blir helt utanför. Det är egentligen inte särskilt bra böcker, varken för föräldrar eller barn (och jag ska skriva lite mer om dem vid ett annat tillfälle).

Men sen finns de där andra böckerna, som alldeles tydligt uppkommit ur frustration och förtvivlan hos författaren, och som fungerar som igenkänning och tröst för föräldern, och ändå ger barnet en fantastisk läsupplevelse. Det här sommaren har jag behövt och sökt tröst i två sådana bilderböcker, dels Astrid Lindgrens tidiga samarbete med Ilon Wikland: Jag vill inte gå och lägga mig, dels Gunilla Bergströms Alfonsbok Näpp! sa Alfons Åberg.

Astrid Lindgren-boken utkom faktiskt redan 1947, och är en ganska bortglömd bok. Det gör för all del inte så mycket, för den hör inte till Lindgrens största mästerverk. (Däremot förebådar den alla dessa Lindgren-sagor om barn som har skymningsäventyr, eller är sjuka och får flyga med herr Liljonkvast till Skymningslandet eller roa sig med Lustiggök.) Boken börjar med en exposé över femårige Lasses återkommande kvällsaktiviteter. Han vill inte gå och lägga sig, utan måste först pilla på hålet i sockan, hoppa upp på köksbordet och gömma sig bakom gungstolen. Hans mammas övertalningsförsök slutar alltid med att hon får ta honom under armen och tvinga på honom pyjamasen, till tandborstning och i säng. Hela tiden skriker Lasse "Jag vill inte gå och lägga mej!".

I våningen ovanför Lasse bor tant Lotten som har ett par magiska glasögon, som gör att man kan se hur alla små djur i omgivningen har det. Tant Lotten har hört hur Lasse skriker och vägrar gå och lägga sig varje kväll, och nu vill hon visa Lasse att alla små barn måste gå och lägga sig om kvällarna. Genom Lottens glasögon får Lasse kika in hos familjen Ekorre där barnen mutas med karameller för att gå och lägga sig, och hos familjen Kanin där barnen själva får ta hand om nattandet (med ett upp-och-ned-på-vänt badrum som resultat), och familjen Råtta där mamma är arg för att råttpojken är ute och leker för länge om kvällarna. I slutet av boken smyger Lasse sig hem, tvättar sig, borstar tänder och kryper i säng, där en förvånad mamma hittar honom en stund senare. Det här blir en bok där barnet får inse sitt eget ansvar (även om fonden av alla smådjur innehåller en hel del spår av auktoritär uppfostran), och visar hur det goda exemplet kan fungera (utan att kritisera den trötta mammans sätt att lösa problemet).

Näpp! sa Alfons Åberg (från 1994) är mer modern och realistisk. Här är det Alfons som hellre vill hoppla med katten Pussel än komma och äta köttbullarna som den hungrige pappan stått och stekt. Pappan lockar, mutar och hotar. Han "förbjuder barn" att äta köttbullar, han erbjuder tre glasspinnar för varje köttbulle som Alfons äter, och han lockar och hotar med att man blir sjuk om man inte äter. När pappa till slut låtsas att han ser en apa utanför fönstret lyckas katten Pussel bakom hans rygg vräka i sig alla köttbullarna. Pappa tror att Alfons äntligen ätit upp sin mat, och som belöning får han den där glasspinnen. Sålunda behöver Alfons inte äta upp sin mat, men han kan å andra sidan inte fortsätta leka med Pussel, eftersom hon är så full av köttbullar att hon inte kan röra på sig. Här lämnar bokens slut Alfons med flera frågor. Borde det vara Pussel som fått äta glasspinnen? Har Alfons verkligen "vunnit" något genom att slippa äta maten på det här sättet? Och som förälder (som känner igen vartenda knep som Alfons förtvivlade pappa tar till) funderar man över vad som egentligen funkar för att få barnen att äta middag.

Båda dessa böcker är favoriter hemma hos oss. Även om i alla fall min treåring saknar självinsikt om att hon också är ett barn som ibland vägrar gå och lägga sig, och ofta inte vill äta middag, så fungerar de ändå som nån slags diskussionsunderlag, och en spegling som visar att vi inte är den första familjen i världen som inte har robotar till barn.

Dessutom finns båda böckerna som ljudböcker. Vilket är en lisa för den förälder som varit vaken halva natten tillsammans med ett barn som inte vill sova och därför gärna vill ta en tupplur på eftermiddagen.

(Jag har tidigare nämnt Alfons-boken här och här.)

Vilda fantasier

Ibland tränger sig verkligheten på så mycket att jag slutar tänka på böcker ett litet tag. Som när jag står i  matvaruaffären och funderar ut liv åt mina medmänniskorna framför mig i kön. Strax före jul såg jag till exempel en mamma och en dotter i yngre tonåren. Till skillnad från alla andra som hade vagnar som dignade av julskinkor, Aladin-askar och risgrynskorvar hade mamman och dottern staplat oräkneliga mängder frysta enportionsrätter ovanpå varandra. Vid sidorna var piroger och frusna pizzor instoppade. Där fanns inte ens en liter mjölk eller ett paket kaffe. Inga äpplen, broccoli eller dammsugarpåsar. Ingen julmust, skumtomtar eller frysta köttbullar.

Jag funderade på vad de skulle göra. Skulle mamman sticka iväg två veckor till Thailand, och det här var vad dottern skulle äta under tiden hon var ensam hemma? Skulle de jobba i hemtjänsten under julhelgerna, och det här var maten alla gamlingar skulle få att äta? Tänkte de stänga in sig fjorton dagar i sommarstugan med en spelkonsoll? Ja, ni vet såna där tankar man roar sig med när man inte har någon bok med sig att läsa.

På samma sätt är det för mig när jag hittar någon annans kvarglömda bibliotekskvitto i en bok jag lånat. Jag hittar på allt möjligt om nån som lånat Godnatt, Alfons Åberg, Populärmusik från Vittula och filmen Arn Tempelriddaren (frånskild varannanveckas pappa. Kanske snygg.). Eller nån som har lånat Mannen utan öde, Satansverserna och Isprinsessan (kulturellt intresserad prisläsande medelålders kvinna som halvskäms för sin deckarlast och sitt oanvända Friskis-kort. Och som borde klippa håret.).

Och vad tror ni egentligen om nån som har den här samlingen hemma?

Allt om prinsessor

När jag (lite i efterhand) såg förra veckans Babel (8 april) som bland annat innehöll en intervju med författaren Per Gustavsson som skrivit och tecknat de roliga prinsessböckerna, och när jag ganska nyss läste Lyrans recension av en av dem så insåg jag att det inte fanns någon återvändo längre. Jag måste delge er mina funderingar kring de här böckerna.

Jag fick dock ett problem när jag försökte ordna tankarna, jag fick ingen riktig struktur, och hittade fler invändningar än argument. Så mitt inlägg mynnade ut i en dialog i stället, låt oss säga att den sker mellan Djävulen och mig. Jag håller på mig själv, det vill jag gärna ha sagt, men erkänner villigt att Djävulen har en hel del bra poänger.

Vixxtoria: Har du läst de här prinsessböckerna av Per Gustavsson? Det finns faktiskt fem stycken idag, om man räknar in Prinsboken också.

Djävulen: Ja, visst är de bra! Här har man utgått från alla föreställningar som finns om prinsessor: att de har rosa klänningar och bara leker med dockor och sitter och väntar på att prinsen ska komma ridande på den vita hästen. Men man bryter mot allt detta genom att göra prinsessan aktiva. När hon campar (se gärna Lyrans recension) så använder hon örhängen som fiskekrokar, och de stora klänningarna som tält. Hon är ingen mes, utan tvärtom har hon svärd, och hjälper prinsen att fånga draken. När hon hör konstiga ljud i källaren går hon genast för att ta reda på vad det är. Tuff brud, det där!

Vixxtoria: Men jag har ändå ett problem med det där. Genom att använda alla de här attributen: klänningar, örhängen, prinsesskronor, så förstärker man ännu mer detta prinsessiga. Gustavsson ritar visserligen prinsessor i alla former och färger, men man måste fortfarande ha klänning, äta prinsesstårta och vara flicka för att vara prinsessa. Själva prinsessrollen är fortfarande för snävt definierad.

Djävulen: Är det ett problem att prinsessan är en flicka?

Vixxtoria: Ja. Faktiskt. Varför måste alla prinsessor vara flickor?

Djävulen: Nu är du faktiskt bara obstinat!

Vixxtoria: Nej, men om man nu faktiskt ska leka med könsroller, så varför inte göra det ordentligt? I Prinsessor tar semester så får ju till exempel prinsessan beök av andra prinsessor från hela världen. De kommer i alla former och färger, och här hade man kunnat få se en manlig prinsessa lika väl som en kinesprinsessa och en amerikansk prinsessa.

Djävulen: Du får det att låta som något negativt att vara flicka. Tycker man att det är det om man är feminist?

Vixxtoria: Man tycker väl att det är negativt om man hela tiden tillskrivs en massa egenskaper bara för att man har ett visst kön. Eller man och man. Jag tycker det i alla fall.

Djävulen: Men det här är väl ändå tvärtom? Det här är en bok som säger att att flickor som är prinsessor kan göra vad de vill. Jag kan egentligen inte se några begränsningar. De lägger du nog själv in i tolkningen. Och visst är det bra att pojkar också kan få läsa böcker om starka flickor, förutom Pippi Långstrump?

Vixxtoria: Ja, men läser pojkarna de här böckerna, om de inte är barn till Lilla O? De här böckerna skriker ju ut att det är böcker för flickor. De är så rosa att jag får ont i ögonen (okej, jag gillar inte rosa alls, men låt oss inte gå in på det här), de har en flicka som hjältinna och även om jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att föräldrar och andra vuxna köper de här böckerna också till små pojkar, så tror jag att det oftast inte blir så. Det är en sån där bok som är skriven för flickor för att öka deras självförtroende, och ta dem ur föreställningen att de inte ska vara några små fåniga våp bara för att de vill vara prinsessor.

Djävulen: Och det är dåligt för att...?

Vixxtoria: Det är inte dåligt i sig. Så klart. Det är ju det som gör det så svårt att säga något negativt om de här böckerna. Det är väl skitbra om man inte ser prinsessrollen (eller vilken annan roll som helst) som en begränsning. Men det blir liksom dåligt när man gör böcker för små flickor och inte för små barn. På det sättet är de här böckerna om den tuffa lilla prinsessan lika illa som böcker där prinsessan sitter i ett torn och väntar på att bli räddad. De vänder sig till flickor och definierar en värld som små pojkar inte bereds tillträde till, som de inte lockas av. Som det inte är meningen att de ska lockas av. Och om de ändå tycker att det verkar vara häftigt att vara prinsessa, så får de knappast något stöd för det.

Djävulen: Men du överdriver rätt mycket nu hörru. Vadå "pojkar inte ges tillträde"? Man läser väl sagor för pojkar också. Och förresten har ju Per Gustavsson nyss kommit ut med boken När prinsar fångar drakar. Där hjälps ju prinsen och prinsessan åt att fånga draken, och båda är ungefär lika luriga. [skratt] Fast draken är lurigast. Han fångar dem båda två, och sen får de showa och sjunga för honom, och koka spaghetti, innan de lyckas rymma. Det är en ganska kul omskrivning av sagan, eller hur? Ingen jungfru i drakgrottan som prinsen ska komma ridande för att rädda!

Vixxtoria: Men poängen – poängen! – är väl att man å ena sidan kan fundera över om det finns några små pojkböcker där pojkarna ska vara snälla och gulliga och passa barn och leka med dockor och laga mat och...

Djävulen: Totte-böckerna, kanske?

Vixxtoria: Okej då.

Djävulen: Jag förstår faktiskt inte din poäng. Finns det nån?

Vixxtoria: Men låt oss säga en bok om en machokille som tycker att det coolaste som finns är att städa toaletterna? Liksom att man vänder på det?

Djävulen: Kenta och barbisarna av Pija Lindenbaum?

Vixxtoria: Jamen. Jamen...

Djävulen: Jaaa?

Vixxtoria: Jag tycker bara att jag ser böcker för barn å ena sidan, och böcker för flickor å andra sidan. Det är sånt jävla tjat om att flickor ska ändra på sig hela tiden. De ska bli tuffare och modigare och slåss med svärd och så vidare. De är inte okej som de är, det är inte okej om de gillar att vara fina, för då måste de bli lite skitiga under naglarna och ut och fånga drakar. Alla barn ska vara vilda.

Djävulen: Så du var en sån där prinsessig flicka som klädde ut dig och sov med krona, och nu vill du ha upprättelse och höra att det är helt okej att vara sån? Du, det är helt okej att vara en tjejtjej.

Vixxtoria: Jag? Tjejtjej? Nej, jag tror inte att jag nånsin klädde ut mig till prinsessa. Det var jag som önskade mig ett gevär i leksaksaffären och mitt träsvärd var min käraste ägodel. Prinsessåldern fanns förresten inte när jag var liten.

Djävulen: Men det är väl ett psykologiskt faktum? Femårsåldern när alla små flickor vill gifta sig med sin pappa, och pojkarna med sin mamma?

Vixxtoria: Ja, men den oidipala fasen behöver väl inte absolut kombineras med prinsessklänningar, eller? Som om det vore en naturlag? Jag har mer och mer börjat tro att prinsessåldern är ett hopkok av en vuxenvärld där (somliga) kvinnor vill klä ut sig i ryschklänningar, och det finns en stor lobby av båda könen som vill befästa de traditionella könsrollerna...

Djävulen: Ursäkta, men det där är ju bara en massa mumbojumbohobbypsykologiskt skitprat!

Vixxtoria: Vänta bara tills jag hittat avhandlingen som bevisar att jag har rätt!

Djävulen: Jag har tid att vänta. Ska du googla nu på en gång eller?

Vixxtoria: Jag har googlat mig blå, och hittar inget just nu. Jag får återkomma.

Djävulen: Gör så.

Vixxtoria: Men vänta lite! Det finns i alla fall något som jag var inne på där som jag skulle vilja utveckla. Den handlar om pojkarna. Den grupp som har lägst status måste väl ändå vara de tjejiga pojkarna. Vilka böcker finns för dem, som bekräftar dem? Det måste väl ändå vara en viktig fråga?

Djävulen: Jag tror du är inne på helt fel spår. Det är klart att både flickor och pojkar läser de här prinsessböckerna och har roligt. Varför kan barn inte bara få ha roligt? Varför är du inte bara nöjd?

Vixxtoria: Jag vet inte. Jo, jag tror det är något med svärdet i den där boken När prinsessor vaknar om natten. Prinsessan ska bända undan stenbumlingar som rasat ner i källargången, men svärdet går sönder. Och då står det att prinsess-svärd inte är så starka. Varför står det så? Varför går just prinsess-svärd sönder? Är de särskilt dåliga? Kunde det inte bara stå svärd?

Djävulen: Du märker ord.

Vixxtoria: Men ord är viktiga.

Djävulen: Okej. Okej. Men om vi ska ta och sammanfatta den här diskussionen så gillar du alltså inte Per Gustavssons prinsessböcker för att du tycker att de är för rosa, att de bekräftar föreställningen om prinsessor, att de främst vänder sig till flickor, och att även om flickorna blir stärkta och får exempel på ett brett spektrum av roller de kan ha även som "prinsessor", så lämnas pojkarna kvar i föreställningen att de måste vara tuffa och hårda, inte får gråta, leka med dockor och vara blyga, för att detta är flickigt. Du tycker alltså att böckerna skapar en ny – förhållandevis positiv – förebild för flickorna, medan pojkarna (på grund av böckernas flickiga estetik) hålls kvar i föreställningen att prinsessor är till för att räddas? Pojkarna får, så att säga, inte reda på att flickornas roll har ändrats.

Vixxtoria: Ja. Just det. Fast jag gillar alltså böckerna. Jag har bara de där små invändingarna.

Djävulen: Och hur skulle man kunna göra dig nöjd? Det är ganska svårt, faktiskt. Du klagar på praktiskt taget alla försök att rucka på könsrollerna som görs i dagens barnböcker. Matildas katter var du otroligt negativ till, minns jag. Och stackars Milla i Alfonsböckerna? Ja, stackars Milla, vad har hon gjort för ont egentligen?

Vixxtoria: Men varför ska man vara nöjd så länge det faktiskt inte är helt bra? De som verkligen vill göra ett försök att med sina böcker förändra föreställningarna, de nöjer sig väl inte heller hoppas jag! Nej, man kan inte göra alla nöjda, och jag är kanske lite extra petig. Från intervjun med Per Gustavsson förstod jag ju också att böckerna har sin upprinnelse i Gustavssons egen dotter, och hur hon kom hem och hade föreställningar om vad prinsessor kan och inte kan göra. Böckernas tydliga utgångspunkt är att vidga en prinsessas handlingssutrymme. Det tycker jag ju är bra. Jag tycker bara att handlingsutrymmet kunde blivit ännu större.

Djävulen: Men om vi ska vara helt ärliga idag, så är det väl ändå pojkarna som har mindre handlingsutrymme? De som inte får vara ledsna och leka med dockor, som du sa nyss.

Vixxtoria: Kanske det är så. Men i så fall måste det finnas böcker för dem också. Är inte hela samhället alldeles för uppbyggt på att alla ska vara vilda och framåt. Det finns alldeles för lite plats för blyghet och inåtvändhet och tungus-känslor hos både pojkar och flickor.

Djävulen: Men om jag pressar dig lite: du skulle alltså bli nöjd om det fanns böcker för de tjejiga pojkarna?

Vixxtoria: Nu försöker du göra det enkelt för dig. Nej, jag tror jag skulle bli nöjd först när bilderböckerna vände sig till barn, och man inte behövde fundera över om det var en pojkbok eller en flickbok. När barnen i böckerna kunde göra vad som helst, utan att man behövde göra en poäng av att det är hon med rosetten som kör grävmaskinen och han med förklädet som tröstar den gråtande nallen. Jag drömmer om en värld där det finns utrymme för killiga tjejer och tjejiga killar och allt däremellan utan att någon höjer på ögonbrynen eller försöker göra om barnen. Mest drömmer jag nog om att adjektiv som "killiga" och "tjejiga" ska bli tomma på betydelse.

Djävulen: Skulle inte det innebära en värld där bilderböckerna var ren science fiction-litteratur?

Vixxtoria: Nej. När barnböckerna ser ut på det sättet utan att vi ens noterar det så innebär det att vi har uppnått samma sak i vuxenvärlden. De dagar jag är optimistisk hoppas jag att jag och mina barnbarn läser de där böckerna tillsammans.

Intervjun med Per Gustavsson från Babel, samt mycket annan prinsessinformation finns även här.

(O)ljud i bilen

Jag tänkte strunta i den här veckans tematrio som handlar om ljudböcker, eftersom jag i stort sett inte lyssnat på några sådana de senaste åren. Men så kom jag på att det ju inte är sant. Tvärtom är det så att jag som förälder har upptäckt den underbara uppfinningen barnböcker-på-cd-i-bilen. Efter åratal av bokläsning och sagoberättande och sjungande och pekande på mer eller mindre idisslande kossor utanför fönstret (eller mer eller mindre snurrande väderkvarnar under en Ölandssemester) så har vår dotter sedan ett drygt halvår blivit cd-boks-frälst. Visserligen kan man bli lite galen av 30 mils genomlyssning av Alfons Åberg-sagor, men det är ändå en lisa jämfört med att hesare och hesare sjunga Hjulen på bussen snurrar runt runt runt...

Mamma Mu åker rutschkana. Jujja Wieslander läser sin egen saga om Mamma Mu och Kråkan. Det är alltid speciellt med en författaruppläsning, och Wieslanders inläsningar är väldigt fina. Texterna får ett helt annat liv. Sagan i sig handlar om hur Mamma Mu lånar barnens rutschkana på kvällen sedan de gått hem. Hon råkar räta ut kanan så den inte går att åka på längre och hennes vän Kråkan tänker ut en komplicerat lösning (som bland annat involverar helikoptrar) för att få den rak igen. Till slut löser sig allt med en välriktad spark från Mamma Mus bakben. Om man ska kritisera något så är det att berättelsen är lite svår att hänga med i (åtminstone när Kråkan kommer igång med sina tekniska lösningar på rutschkane-uträtningen) om man inte kan titta på bilderna samtidigt.

Vad är det som låter? sa Spöket Laban. Här är det Olle Sarri som läser parets Sandbergs berättelse om hur Labolina och prinsessan Busan byter läte på alla djuren under midsommarnatten. Myggan låter som en ko, grisen som en kattunge och så vidare. Sarris uppläsning ganska rolig, men volymen på de inspelade ljudeffekterna är ganska låg, och svåra att urskilja vid normal bilkörning, eller om stereoljuden inte fungerar som det ska. Det här är dock inte den allra roligaste Laban-berättelsen, och jag förstår faktiskt inte varför den måste heta just Vad är det som låter, sa Spöket Laban, när det trots allt är Labolina (och Busan) som är de främsta aktörerna i den här historien.

"Är du där?" Alfons Åberg. Den här cd:n innehåller fyra längre (ca 10 minuter) sagor om Alfons, och sex sånger. Björn Gustafson läser, sjunger och agerar, och vid första genomlyssningen tyckte jag att det var lite jobbigt att höra faktiskt. Men det här är en inspelning som växer. Produktionen är riktigt väl genomförd, och det taffliga och orytmiska blir till slut det som lyfter alltihop. Cd:n är ett allkonstverk, och mycket uppskattad både av treåringen och hennes föräldrar. Sagorna av Gunilla Bergström som ingår är Flyg, sa Alfons Åberg, Mera monster Alfons!, Näpp, sa Alfons Åberg samt Hur långt når Alfons?



När det gäller barnboks-cd, så följer de ofta med den vanliga bilderboken som en bonus (eller vad man ska kalla det; man får ju trots allt betala extra för denna service). Det innebär att de oftast är nedstuckna i en liten plastficka som är hjälpligt fastsatt inuti bakre pärmen. Hjälpligt fastsatt betyder att vilken normalbegåvad två-åring som helst får loss plastfickan bara genom att titta på den. Jag tycker inte att det vore orimligt för förlagen att hitta en annan lösning för cd-skivorna. Ett litet infällt pappersetui i bakre pärmen, kanske?

"Jag får en glasspinne efter maten"

Litteraturen som karaktärsdanare har man ju hört så mycket om att det får betraktas som en vedertagen sanning. Men om det verkligen ska fungera måste man naturligtvis läsa uppbyggliga böcker, såna som Bokmania läser, som får henne att köpa avocado och apelsiner.

I vår familj har vi karaktärsdanat oss under julledighetens alla bilresor genom att lyssna på en ljudbok med Alfons. Fyra sagor är inspelade: Alfons klär ut sig med pappa (vilket lett till att dottern vill dra ner det enda par gardiner vi har i huset och spöka ut sin pappa); Alfons är barnvakt till Småtting och berättar hemsk historia om ett Ill-monster (vilket lett till en ny monsterboom i den övriga läsningen, och att dottern vill ha en ill-monstertårta på sin födelsedag); Alfons vill inte äta sin middag, och pappa mutar honom med glass (vilket bland annat gjort att dottern tvärsäkert påstår att man alltid får en glasspinne när man ätit!); och Alfons funderar över var gränserna mellan honom själv och världen går – hur länge är hans spottloska en del av honom? Och blåtiran som han gett Viktor – är det också Alfons? (Ja, det här har i alla fall inte förbättrar dotterns vana att spotta lite här och där, om man säger så.)

Det är svårt att vara förälder. Vi har varit så glada över att kunna lyssna på cd-böcker en del av bilresan, i stället för att ha högläsning i 30 mil på väg till mormor och morfar. Men det får konsekvenser, och så här i mitten av januari – när inflationen har slagit till – inser vi att vi inte kan fortsätta att kvitta varje köttbulle mot en glasspinne.

Så just nu söker jag efter en nätbutik som säljer Pelle Snusk.

Men minns ni inte att Pippi skurade golv?

Mitt inlägg om Alfons och Milla. har gett upphov till många kommentarer. Läs gärna dem. L från tassande liten kaffekopp skriver dessutom om en bok med samma tema, Pirater och prinsessor (av Maria Jönsson och Lotta Olsson Anderberg). Det här inlägget är ett reflektion med anledning av den här diskussionen. 

Jag är inte genusvetare, litteraturvetare eller ens litteraturkritiker. Jag har alltså varken tillräcklig kunskap eller verktyg att riktigt angripa det här problemet tycker jag. Och jag är säker på att jag läst någon uppsats eller skummat någon avhandling som handlar om starka flickor i litteraturen, och deras betydelse för kvinnlig frigörelse och så vidare. Om någon vill och kan ge länkar eller referenser så får ni gärna göra det! Jag ska garanterat läsa (men kanske inte med en gång; jag är i slutfasen av en avhandling i ett helt annat ämne). 

Så låt detta inlägg bara bli en reflektion om Astrid Lindgrens flickor (pojkarna kommer jag gärna tillbaks till någon annan gång).

Jag tänker på Pippi. För all del på Madicken och Ronja och bagardottern Eva-Lotta i Kalle Blomkvist-böckerna också. Inkludera gärna Tjorven och Lotta på Bråkmakargatan, Skrållan och Kajsa Kavat. Alla Astrids tjejer som hon låter vara som de är. De får ta den plats de behöver, och de gör det också. Även om all världens prusseluskor har invändningar. 

Samtidigt finns alla de där andra kvinnorna. Storasystrarna (Malin på Saltkråkan, och storasystern i Britt-Mari lättar sitt hjärta) och mammorna (Lovis, Bråkmakarbarnens mamma, och Lillebrors mamma), och hembiträdena och pigorna (Alva, Lina, Agda i Bullerbyn). De som bakar bullar och plättar. Smörjer in sandaler och rullar köttbullar till Karlsson. De som mjölkar korna klockan fem. Astrid sjasar aldrig ut pojkarna och karlarna i köket på allvar, även om Lillebror får städa hos Karlsson på taket, och det är underförstått att bröderna Lejonhjärta lagar sin egen mat i det lilla vita huset i Körsbärsdalen. Detta kan man möjligen hålla emot henne. 

Men samtidigt erkänner hon ju på så många sätt att det arbete alla dessa kvinnor gör finns och är viktigt. Det finns inget föraktfullt över diskar och tvättar och tidiga mjölkpass. Snarast en förståelse för hur tråkigt och arbetssamt det här kan vara. I Saltkråkan-filmen Tjorven, Båtsman och Moses har Malin precis träffat (sin blivande man) Peter. Hon kommer till handelsboden och får frågan av Nisse, vad "sköna Malin önskar idag". Hon svarar (på ett ungefär): "Sköna Malin vill ha något lättlagat. Något djupfryst som man inte behöver laga till". Hon vill alltså ha tid över för att svärma lite med Peter. Jag kan bli lite irriterad på att hon inte sätter tonåringarna Johan och Niklas på att steka lite strömming och skala potatis, men det är på sätt och vis en annan fråga. Astrid pekar på att jobbet med att laga mat tar tid, men det måste göras. Idag skulle Malin nog ha beställt hem pizza (om hon inte kunnat övertala Johan och Niklas, då.)

Hade Astrid varit född 50 år senare hade hennes böcker säkert i en helt annan utsträckning handlat om att aktivt förflytta männen in i kvinnornas domän. Nu handlar det i stället om att se till hela människans möjligheter (flickornas i det här fallet). Om att bli accepterad som man är. För den man är. Hur man än är. 

Men återigen - detta görs inte genom att samtidigt ta avstånd från de traditionella kvinnosysslorna och det som betraktas som kvinnligt. Detta kan man förvisso tycka är bra eller dåligt. Det finns en hel del klagomål på tråkiga saker (särskilt i flickböckerna om Kati, Kerstin och Britt-Mari, men också i Bullerbyn där alla barnen måste rensa ogräs). Lösningen är emellertid inte att strunta i det här (och bli pirat eller klättra på garagetak i stället). Utan att göra något roligt av de måsten som finns, och som någon måste göra.

Pippi skurade golv genom att åka skridskor med rotborstarna (ack, hur många gånger försökte inte jag detta som barn!). Pippi vände pannkakor genom att kasta upp dem i luften (ack, hur många gånger  har jag inte försökt lära mig detta!). Barnen i Bullerbyn pratar på sitt påhittade språk medan de rensar grönsakslandet (eller drog upp potatis, vad det nu var). Lisa och Anna sjunger sånger om falukorv medan de går och handlar. Melker Melkersson förstår sin dotter Malins stora arbetsbörda, och vill visa hur mycket han uppskattar den genom att dra in vatten i köket (misslyckas) eller måla om köket (med benäget bistånd från Skrållan). 

Jag tycker inte längre att det handlar om att fler flickor och kvinnor ska in på de traditionellt manliga områdena. Nästa steg är oundvikligen att fler män ska in i köket, i tvättstugan och på dagis. Och helst utan att det blir ett problem. Helst ska det bara sitta en liten pysslig kille i prinsessklänning där i en bok. Tillsammans med en tjej, för om hela poängen är att tjejerna har militärmönstrade byxor och klättrar i träd, så har man fortfarande inte förstått vari problemet ligger.

Nej, Gunilla! Det här gör mig arg!

Jag har varit på biblioteket idag och läst Alfonsböcker för min dotter. Bland annat hittade vi boken Alfons och Milla, som jag inte läst förut.

Vilken fruktansvärd, fruktansvärd bok. Alfons leker med Milla, men bara när ingen ser. Annars blir han retad av de andra pojkarna för att han leker med en tjej. Och så följer en lång lista på saker som "tjejer gör". Fnittrar hela tiden. Kammar sig. Har på sig fina kläder. Så långt är jag med på sätt och vis. Men sedan måste det poängteras att Milla gör inte sånt där. Hon hoppar från garagetaket, och hittar på saker. Leker cirkus med djuren, och bygger en brevlåda till trädkojan.

Och jag blir så arg. Inte för att Milla gör det hon gör, utan för att det poängteras att hon inte gör så "tjejiga" saker. Att det på många sätt är som att Alfons inte leker med en tjej. Och jag kan inte mitt liv förstå varför de tjejiga sakerna måste skildras så negativt. Om man nu nödvändigtvis måste skapa en konflikt av en pojke och flicka som leker tillsammans, varför då inte bara nöja sig med att man är annorlunda? Måste det ses som positivt att en tjej gör "killsaker"? Är Milla godkänd bara för att hon inte är som "alla andra" tjejer?

Bokens budskap blir följande:  Det är inte okej för killar att kamma sig, fnittra i grupp och göra sig fina. De som beter sig på det här sättet är värda förakt. Tjejer är bara godkända om de gör som killar gör, det vill säga kan hitta på saker och våga saker som att klättra upp på garagetak. Det är alltså en bok som inte bara befäster könsroller, den föraktar också saker som traditionellt räknas som kvinnliga. Varför har du skrivit den här boken, Gunilla?