20 sena

Som alla vet ägnar sig bloggare åt att besvara enkäter när de inte hinner skriva om böcker som de läst. Och som alla vet så är i alla fall hälften av samtliga enkäter som cirkulerar på internet påhittade av Enligt O.

Morgonpigg eller nattuggla? 
För tillfället måste jag nog definiera mig som en uggla som aldrig är tillräckligt pigg.

Bibliotek eller bokhandel? 
Det är ju trevligast med bokhandlar, för där slipper man betala böter om man inte lämnar igen böckerna. Å andra sidan gjorde jag tidigt iakttagelsen att det är betydligt mer givande att ägna sig åt lågintensiv spaning på snygga killar som pluggar på bibliotek än i bokhandlar. Vet inte varför snygga killar pluggar så lite i bokhandlar, faktiskt.

Adlibris eller Bokus? 
Nja. Jag är rätt sur på båda just nu faktiskt. Det kräver sina blogginlägg att reda ut varför, så tills dess svarar jag: Bokbörsen!

Ljudbok eller e-bok? 
Jag tvekar lite här. En bok behöver ju uppfylla många kriterier, och jag tycker nog inte att någon av de här läsformerna kammar hem full pott vad gäller dessa basala krav:

• Möjlighet att läsa i badet, 
• Möjlighet att göra hundöron, 
• Möjlighet att göra understrykningar och anteckningar i kanten och sätta postits där det behövs, 
• Möjlighet att läsa om viktiga avsnitt som alltid råkar utspela sig just när jag somnar, 
• Möjlighet att individualisera sin bok genom dna-spår (blod, svett, te och tårar),
• Möjlighet att stå i bokhyllan så man kommer ihåg att man har läst dem. Eller inte läst dem.  

Inbunden eller pocket? 
Jag är inte petig. Boken får gärna vara naken, så länge alla sidorna är i behåll.

Vampyrer eller zombies? 
Min skräckläsning har sista åren begränsat sig till John Ajvide Lindqvist. Så om jag räknat rätt så står det väl ganska lika mellan de här övernaturliga (?) varelserna. Vill dock gärna slå ett slag för varulven, (eftersom jag nu högläser Jag är en varulvsunge av Gunnel Linde) och vildvittran (eftersom jag har högläst Ronja Rövardotter).

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? 
Guillou. För att blandningen av patos, självcentrering och möjligheten att fängsla en läsare är så unik.

En i taget eller slalomläsning? 
Slalomläsning. Fast det skulle ju vara mer praktiskt att bara ha med sig en bok i väskan.

Bokmärke eller hundöra? 
Det spelar ingen roll. Jag är bara tacksam varje gång jag inte behöver komma ihåg 87 eller 413 till nästa gång jag ska öppna boken. (För eftersom jag slalomläser så blandar jag alltid ihop siffrorna. Det är ju särskilt irriterande när man har 728 i huvudet – efter Anna Karenina – och sen hoppar man över till en Bamsetidning. Och det är en situation som uppstår oftare än man kan tro i det här hushållet. Eller ja. Kanske inte just 728. Mer 234.)

Chips eller choklad? 
Ja tack, om du ändå ska köpa, så.

Biografier eller memoarer? 
Bio.

Skräck eller chick litt? 
Jag blir mest skrämd när jag läser chick litt. Är det svar på frågan?

Boken eller filmen? 
Både och. När det gäller vissa filmer är jag hemskt glad om jag får avstå från att läsa boken. Men jag blir alltid osäker på om man måste söka särskilt tillstånd för det. Nån som vet?

Twitter eller Facebook? 
Har glömt vad jag heter på Facebook. Det är det för övrigt ingen annan som vet heller. På Twitter heter jag Vixxombocker och har nästan skrivit 8000 tweets. De flesta handlar om att man ska komma ihåg att använda blinkersen när man kör bil, eller om saker som jag inte hunnit göra på jobbet, så följ mig inte, i fall du inte är fullkomligt desperat.

Strindberg eller Heidenstam? 
Det är nån felstavning i frågan. Jag tror det ska stavas L-A-G-E-R-L-Ö-F. Men jag kan tillägga att mina Heidenstamsböcker i skinnband gör sig hemskt bra i bokhyllan. Strindbergsböckerna är betydligt mer sönderlästa.

Kokbok eller bakbok? 
Aha! Perfekt födelsedagstips till sambon!

Te eller kaffe? 
Mjölk. Med te.

Rött eller vitt? 
Jag behöver mer upplysning än så. Alkoholprocenten till exempel? Och finns det öl eller sherry om man skulle föredra det?

Boklördag eller ViLäser? 
Rent krasst så köper jag ViLäser ibland, och läser de delar av Boklördag som hamnar på nätet ibland. Komplementär distribution således.

Man Booker Prize eller Augustpriset? 
Här var jag tvungen att googla prisvinnare och räkna lite. Det visar sig att jag läst betydligt fler Augustprisvinnare, men det beror mest på att jag nästan alltid kastar mig över fackboksklassen. Om man räknar bort dem verkar ställningen vara ganska jämn. (Det här skulle jag faktiskt vilja utreda lite närmare för jag har aldrig i hela mitt liv följt eller intresserad mig för Man Booker Prize, men ändå alltså lyckats läsa rätt många av vinnarna. Hur har de smugit sig på mig? Jag förbereder ett långt blogginlägg fullt med konspirationsteorier.)

När man tror att orden inte räcker till

DN skriver om ljudsatta böcker. Det handlar om e-böcker som ska få ackompanjerade ljud. Man exemplifierar med ljudet av hästklapper medan man läser Sherlock Holmes. Jag hoppas vi får höra honom spela fiol också, och jag är väldigt intresserad av ljudillustrationen till kokainmissbruket, är inte ni?

Men jag undrar så mycket hur det är tänkt att fungera. Bygger man in ögonrörelseteknik, så att ljudet aktiveras just när läsaren kommer fram till en viss passage? Eller ska man själv behöva trycka på en knapp/ikon/prick/whatever bredvid raden för att sätta igång ljudet? Och hur långt är varje ljud? Vad händer om man mitt i hästklappret har läst klart sidan (det är inte så svårt, för läser man på mobilen måste man bläddra rätt ofta) och ska vända? Fortsätter klapprandet ändå, eller bryts det mitt i? Eller måste man kanske vänta på att bläddra tills hästarna galopperat färdigt? Och hur långt springer hästarna? London var ju rätt stort redan på Sherlocks tid, och ibland åkte han ju iväg ut från London för att lösa mysterier med prickiga ormar och galna hundar och sånt där. Ska man då få höra hästklapprandet i bakgrunden hela tiden? Och kommer det förändras när de kommer ut från Londons kullersten och klafsar fram på de leriga landsvägarna?

Okej. Jag förstår att jag drar det här exemplet för långt. Det kommer nog inte vara så mycket just hästklapper. Det kommer säkert mest att vara spänningsladdad musik (som DN också nämner). Det kommer vara som att läsa de introducerande förtexterna till vilken äventyrsfilm som helst. Förmodligen kommer typsnittet förvandlas och bli snirkligt och kursivt också. Kanske kommer man liksom se en hand som skriver hela boken framför ens ögon? Och de där musikmakarna kommer garanterat tjäna mer pengar per bok än författaren, och det är ju inte mer än rättvist, faktiskt, eftersom det som ska få läsaren att fångas av boken och läsa vidare är just ljudet, och inte textens innehåll.

Jag undrar också över hur många ljudillustrationer man har tänkt att stoppa in i en normallång bok? En per kapitel? Några extragrejer i slutet? En per tråkig transportsträcka (typ äktenskapligt gräl om vem som ska hämta på dagis, eller beskrivning av varenda blomma i det vackra provençalska landskapet, eller ett svettigt gympass, där varje muskelansträngning är noggrant genomgången)? Kommer det vara smetig klassisk musik om boken citerar en 1800-talspoet? Kommer man att hitta rätt accelerationshastighet till biljakterna? Kommer man att lyckas få tag i en skrikande bebis med just rätt hjärtskärande skrik? Finns det några autentiska inspelningar från koncentrationslägerfångarnas jämmer man kan använda sig av? Kommer Jan Guillou att försäkra sig om att rätt slags vapen används för ljudillustrationerna i hans Hamiltonromaner, eller kommer vi att bevittna ändlösa rättsprocesser för att någon vågat använda fel ammunition?

DN skriver också att idén med ljudspår som följer med genom texten är att man mer effektivt ska dra in läsaren i berättelsen. Jag skulle hemskt gärna vilja veta hur man undersökt det där. Och om ljudeffekter verkligen leder till mer fängslande läsning jämfört med om man satsar pengar på att få till  texter som är dramaturgiskt mer effektiva? (Jag kan erkänna att jag i skrivande stund i mitt huvud filar på en forskningsansökan som undersöker detta.) Jag tvivlar dock inte på att man kan lyckas sälja några fler böcker med argumentet att det är ljudeffektsböcker – men om de fängslar läsaren bättre, det undrar jag. Sen undrar jag också över varför det är just ljud som ska ge ett mervärde till e-böckerna. Varför inte lite mer hederliga illustrationer? Varför inte lite lukt? Varför inte en leverans till dörren med passande snacks? Och när man kommer till sidan 42 kan man trycka på en knapp, för att automatiskt skicka en beställning på tre rättersmiddagen på sidan 112, som därmed i god och rätt tid kan tillredas och köras fram av cateringfirman, så att du kan mumsa på samma mat som dina romankaraktärer. Kanske  kan man beställa hem skådespelare som gestaltar huvudpersonerna och få en privatföreställning i vardagsrummet? Jag tror att vi kommer att kunna vänta oss vad som helst i framtiden.  

Det praktiska med att läsa ljudillusterade böcker funderar jag dock över. Ska man liksom behöva läsa sina eböcker med hörlurar för att inte genera folk på bussen när man läser om en sexscen, eller för att inte väcka sin sovande sambo när nån åker tåg? Och hur gör man med fågelkvitter och diskbänksrealismskrammel när man försöker läsa samtidigt som man nattar barn?

När jag nu läser igenom vad jag skrivit ovan tycker jag att jag låter lite grinig. Det är jag nöjd med. För en del av mig tycker nog att ovana läsare (som man tydligen vänder sig till) kanske borde nöja sig med att se filmen.

Vånda

Det pågår en ganska intensiv, men punktvis sommarstädning härhemma för tillfället. Turen kom till mina väldigt gamla videoband. Såna där jag spelade in i början av 90-talet, kanske till och med på 80-talet. Jag hör (vilket jag tror är ganska uppenbart även om man inte precis luppläst min blogg) till spararna. Ju äldre något är, desto mer nostalgisk blir jag när man börjar diskutera slängning. Och det gäller oavsett om det är något jag tyckte mycket om, eller något jag kanske i själva verket avskydde. Jag blir liksom sentimental inför min gamla avsky. En hemskt opraktisk livsinställning, som jag inte rekommenderar någon att skaffa sig.

I alla fall stod jag där häromdagen med den där stora papplådan full av gamla vhs-kassetter. En del åkte direkt tillbaka i lådan – bland andra en dansuppvisning från 1988 (finns garanterat varken på cdon eller youtube, och det ska både ni och jag vara glada för),  Jonas Gardells första medverkan i Så ska det låta (han sjöng bland annat Olle Adolphsons Trubbel), och en vid det här laget antagligen otittbar inspelning av Stellan Skarsgård i den korta tv-filmen Förhöret, som baserar sig på det KU-förhör som Carl Gustaf Gilbert Hamilton utsätts för i Jan Guillous bok Fiendens fiende.

Om allt går väl, och om jag händelsevis inte kommer jobba 60 timmar i veckan hela hösten, så ska de där sparade filmerna digitaliseras. Men sen lovar jag att slänga, även om jag känner ömhet bara vid tanken på  den där Hamilton-kassetten med sin slitna klisterremsa.

Nå. En del slängdes också. Med tvekan förpassades de svarta kassetterna med avsnitt 2-6 av 90-talsversionen av Pride & Prejudice till den svarta plastsäcken. Och innan ni blir upprörda vill jag försäkra er om att jag förutom denna "egeninspelade" version av serien (som alltså saknar första avsnittet) äger en auktoriserad vhs-kopia, med bild och allt, inköpt på Heathrow i juli 2000. Jag äger dessutom (och givetvis) dvd-filmerna. Men ingendera version har samma affektionsvärde.

Det är även med stor vånda jag gör mig av med de där mycket knastriga banden med Anne på Grönkulla-avsnitten, också inspelade nån gång i början av 90-talet. Jag har sista delen av Anne-serien på dvd, och medan jag har röjt i badrumsskåp och funderat över om jag ska spara mina snedgångna och spruckna gymnastikskor från gymnasiet har jag som ett mantra mumlat "Anne på Grönkulla går att köpa på dvd, Anne på Grönkulla går att köpa på dvd". Säg att jag har rätt!

Apropå städning av badrumsskåp kan jag verkligen rekommendera att göra slut på alla gamla hudkrämsslattar (inklusive alla de där små varuproverna som man ibland får i veckotidningar). Det är inte klokt vad lena händer, armbågar och skenben man får. Jag kan komma att göra detta till en årlig tradition!

Man tager vad andra haver

Idag får en papperslapp mig att tänka på en kusin jag har. Han är två år äldre, vilket innebär att vi är jämngamla nuförtiden, men när vi växte upp så var han (konstigt nog skulle man säga om man känner honom) en stor förebild som jag gärna tog efter.

Papperslappen innehåller lite läsdokumenation, några nedskrivna rader från vecka 6 år 1987. Jag gick i sjunde klass, och skulle snart ha sportlov. Boken jag läst ut och gett ett omdöme var Stephen Kings bok Cujo, och det var en av min kusins älsklingsböcker, som han lånat till mig:

Och jag inser härigenom något som jag inte tänkt på förut. Min kusin och hans bokhylla har spelat en inte helt irrelevant roll i min litterära uppväxthistoria!!

Det var till exempel han som introducerade mig både för Susan Coopers En ring av järn och för Maria Gripes Skuggan över stenbänken. Inte att förglömma var det hans mor (således min moster) som gav honom Grottbjörnens folk och Hästarnas dal i 14-årspresent, böcker som jag ganska snart lånade. Förutom Cujo, så sålde han även in Gökboet (av Ken Kesey) hos mig. Och när han var så där 17-18 och alldeles uppslukad av Peter Englunds Poltava och Jan Guillous I nationens intresse, ja, då var det jag som hängde på.

Det är märkligt det där, vilka tillfälligheter som gör att vi läser de böcker vi läser. Hade jag inte hittat den här lilla lappen, med läsdokumentationen från 1987 hade jag aldrig associerat de här böckerna med min kusin idag (kanske med undantag av Gökboet). Jag skulle mest ha kommit ihåg de där visselpiporna vi täljde när vi lekte indianer vid Dödskalleklippan, och hur vi åkte hemmagjorda vattenskidor efter en motorbåt. Och hur olidligt det var när han sjöng Habanera ur Carmen under en fyra timmar lång bilresa till Stockholm.

Min kusin fyller 40 år på lördag, och jag är inte ens säker på om han skulle uppskatta en bok idag. Annars skulle så klart den sjätte och sista delen i Jean M. Auels serie om grottbjörnsflickan Ayla vara självskriven.

Jag spelar lite Carmen i stället – så här ska det låta:



Som av en ren händelse bloggar Helena och Helena om Stephen King nu i dagarna. Om nu nån råkar vara intresserad av det än av min kusin.

P.S. Poängräkningen fortskrider givetvis. Ytterligare poängingivande inlägg följer under dagen. 

När kärleken förde dem samman

Jag inser att det kanske inte alltid framgår så tydligt här i bloggen, men egentligen vill jag allra helst läsa kärlekshistorier med lyckliga slut. Så därför kommer här lite romantik till eftermiddagskaffet.

32. Vilken bok läste Vixxtorias sambo den gången hon träffade honom?

1. Stolthet och fördom (av Jane Austen)

X. Lilla huset på prärien (av Laura Ingalls Wilder)

2. Anne på Grönkulla (av Lucy Maud Montgomery)

33. Vixxtoria och sambon hade ett långdistansförhållande i några år innan de hade möjlighet att flytta ihop. Det uppstod bland annat ett mönster som återupprepades varje gång de sågs.  Kan du gissa vilken detalj i en svensk barnbok som inspirerade dem? 

1. Varje gång de träffades turades de om att gömma en målad sten tillsammans med en present. Inspirerat av Rosornas krig om Stormumriken i Kalle Blomkvist-böckerna

X. Varje gång de träffades utbytte de en särskilt vit sten. Inspirerat av Vita stenen av Gunnel Linde

2. Varje gång de träffades hade Vixxtoria köpt salmiakaskar åt sin sambo. Inspirerat av Jonas Berglund i Tordyveln flyger i skymningen 

34. Vilken var den första bok som Vixxtoria gav sambon i present?

1. Stolthet och fördom

X. Räddaren i nöden

2. Fiendens fiende

Celebriteter

Och så över till några författarfrågor. Jag hoppas dom här är svåra, för det är meningen.

25. I andra ring på gymnasiet tenterade Vixxtoria av sitt slutbetyg i svenska genom att hålla föredrag om en författare. Vilken?

1. Peter Pohl

X. Jonas Gardell

2. Walter Ljungquist

26. Vilken författare har krockat (hårt!) med Vixxtoria på Bokmässan? (Och inte bad han om ursäkt heller.)

1. Henning Mankell

X. Jan Guillou

2. Åke Edwardsson

27. Vilken författare har Vixxtoria brevväxlat med?

1. Astrid Lindgren

X. Maria Gripe

2. Per Nilsson

28. Vilken författare har bjudit Vixxtoria på spaghetti och köttfärsås?

1. Inger Edelfeldt

X. Barbro Lindgren

2. Viveca Lärn

Poliser som man skrattar åt

Kanske var det Astrid Lindgrens poliser Kling och Klang som satte ribban för klantiga poliser i den svenska litteraturen. Eller Åsa-Nisse. Eller en kombination. I den intervju med Maj Sjöwall som jag läste i början av sommaren, och som fick mig att trots lite tveksamheter ge mig på en omläsning av polisromanerna om Beck, så lyfts humorn i Sjöwall/Wahlöö-deckarna fram som en viktig ingrediens för framgången. Och efter att ha tillbringat ganska många timmar med Kollberg, Rönn och Larsson – för att inte tala om Paulsson, Kristiansson, Kvant och Kvastmo – så är jag beredd att hålla med.

I de första böckerna består dock inte humorn i första hand av klantiga poliser, utan återfinns här och där i dialogen (ofta företrädd av Kollberg), eller lakoniskt och underliggande i beskrivningar, till exempel som här på första sidan i Roseanna, boken som inleder hela Becksviten:

... Han visste till exempel att av fem existerande gripskopemudderverk var det bara ett som hade de rätta dimensionerna för att kunna passera slussarna. Det hette egentligen Gripen men kallades givetvis Grisen och råkade just då ligga i fiskehamnen i Gravarne. På morgonen den femte juli förtöjde detta fartyg i Borenshult, begapat av traktens barn och en vietnamesisk turist. (s 5, Roseanna)

Så småningom dyker dock radiopoliserna Kristiansson och Kvant upp. De jobbar i Solna, men för att inte riskera att behöva gripa in när något händer i deras distrikt, patrullerar de helst på andra sidan  kommungränsen. "Missfirmelse av tjänsteman" är det brott de oftast beivrar, och det kan exempelvis innebära att de i stället för att fånga en mördare som kliver av flyget på Arlanda, lägger ner möda på att läxa upp en liten pojke som ropar Polis, polis, potatismos i boken med samma namn. I Den skrattande polisen stövlar de runt i en hel buss med nedskjutna människor och förstör alla spår efter mördaren. De är allmänt lata och odugliga, prioriterar fel, litar till sin råstyrka, och blundar hellre än behöver göra ett ingripande. I vederbörlig ordning råkar de därför ut för Gunvald Larssons vrede. Det här är rätt kul faktiskt. Ända tills boken Den vedervärdige mannen från Säffle, då deras dumhet leder till att Kvant blir ihjälskjuten av polismördaren på taket, och Kristiansson allvarligt sårad. I senare böcker får därför Kristiansson åka radiobil med Kvastmo. Han griper å sin sida in lite för ivrigt, och anhåller både oskyldiga kvinnor och barn om han får möjlighet.

Ja, Beck-serien innehåller rätt många klantiga poliser, en del av dem är hemliga, och en del av dem ägnar sig åt JO-anmälningar. En del brottslingar (som bankrånarna i Det slutna rummet) hamnar inte långt efter poliserna i rolighet. Och den parodiska rättegångsscenen mellan advokat Braket och åklagare Bulldozer Olsson i sista boken Terroristerna är en lysande liten pärla. (Det är förresten på tok för lite rättegångsdramer i svensk litteratur!)

Samtidigt som jag skrattar åt de lata, uppblåsta, viktigpettriga konstaplarna finns det (antar jag?) en allvarligt menad kritik bakom dessa slapstick. Vilken idiot som helst kan bli polis, och är man en jubelidiot kan man till och med bli rikspolischef. Driften med Säpo och rikspolisstyrelsen har senare med framgång bedrivits av både Guillou och GW Persson. I Det slutna rummet förekommer även den brottsliga bankrånarligan bestående av den ständigt tillmötesgående men oantastlige "hjärnan" Roos, som flyger jorden runt som purser, och ständigt ser till att befinna sig långt från de bankrån han planerar. De som rånar är i stället duon Malmström och Mohrén, där den senare är så besatt av renlighet att han duschar sex gånger om dagen, och byter till nya kalsonger varje gång. Nya, alltså, inte rena. Lika stort renlighetsbehov har terroristen Reinhard Heydt i sista boken Terroristerna (det är en miss, faktiskt, att ha två brottslingar som är så besatta av att duscha och bre ut frottéhanddukar på golvet).

Rånarna Malmström och Mohrén får mig att tänka på Tomas Arvidssons humoristiska bankrånarhistorier om studierektor Bertilsson från Kalmar, bland annat böckerna Enkelstöten, Dubbelstöten och Trippelstöten (mer kan läsas här, och jag undrar om det inte blir omläsning av dessa godingar nästa sommar!). Jämför man Beckböckerna med kandidaterna i den nyare tidens svenska deckarunder så är det rätt påtagligt att de senare är betydligt mer humorlösa. (Den som lyckas axla manteln bäst är Leif GW Persson, exempelvis genom skildringen av det evinnerliga "topsandet" i Linda som i Lindamordet. Poliser idag går visserligen på högskolan och har lite psykologi på schemat, men det hindrar inte att man kan driva med dem. För övrigt bär Perssons rättrådige polis Lars Martin Johansson tydligt Beckska drag, även om han ärvt Kollbergs aptit.)

Men efter att ha funderat över de här humoristiska inslagen ett slag så dröjer sig några tankar kvar hos mig. De handlar om hela romansviten, och vilken signifikans de polisiära klantarslena egentligen har. Varför var det viktigt att skildra å ena sidan ett litet poliskollektiv, som var intellektuellt och moraliskt högtstående, och å andra sidan en stor majoritet av poliskonstaplar som aningslösa, dumma, ointelligenta och icke-verbala? De situationer av fyrkantiga missförstånd (och ofta onödigt våld) som återkommer i bok efter bok må vara aldrig så roliga (och kanske även innehålla en del sanning), men är inte särskilt konstruktiva. Den stora majoriteten av de "dumma" poliserna sköter sitt jobb som de har lärt sig att sköta det, och det finns inget hopp om någon förbättring. Nej, Sjöwall och Wahlöö lämnar inte ens en  öppning för att de klantiga poliserna ska kunna utvecklas, eller uteslutas ur kåren.  I stället finns är en cynism och en pessimism som får Gunvald Larsson att ta på sig rollen som rektor och skälla ut de poliser som begår alltför stora övertramp. Jag tycker att den här hållningen hade varit motiverad om det varit så att Beck, Kollberg och Larsson ideligen hade påtalat felaktigheterna för polisledningen, men aldrig mött något gehör, men så är det ju inte. Snarare bildar de ett litet kotteri som ställer sig utanför den stora polisiära apparaten. De blir en slags hjältar (och det är ju rätt coolt som berättartekniskt knep), men deras goda arbete bär inte frukt någon annanstans. Det är en rätt hopplös och dyster framtidsbild som målas upp, och jag är faktiskt rätt glad att de polisskildringar vi ser idag är mer hoppfulla.

Om än ibland på bekostnad av roligheten.

Miljötänkande i svensk filmbransch

Om man yttrar ordet "Beck" så får man en diskussion om Beckfilmer på köpet. Så inträffade således igår i mitt kommentarsfält under tillkännagivandet att jag har tänkt läsa om Sjöwall/Wahlöö-deckarna i sommar. Det fick mig att ta tag i en bloggidé som jag närt under en tid – nämligen att undersöka rundgången i filmatiseringen av svenska deckare. Man behöver inte vara filmfantast (det är inte jag) för att notera samma trötta polisansikten i varenda tv-serie. Undersöker man det hela lite systematiskt finner man att det stämmer. En del av våra svenska skådespelare och en skådespelerska torde vara väääääldigt trött på poliser. Och som tittar kan man nästan undra om det bor 9 miljoner människor i det här landet.

Min genomgång nedan tar sin utgångspunkt i filmatiseringar, eller tv-serier, baserade på svenska deckare. Poliser och bovar och thrillers som inte har en bok som förlaga räknas inte med. Och jag är fullständigt övertygad om att jag glömt några. Hjälp mig gärna i så fall!

Jag börjar med en av de mest rutinerade och minst uppmärksammade av deckarfilmsskådisarna, nämligen Niklas Hjulström. Han börjar som den unge Benny Skacke i 90-talets Beck-filmatiseringar (med Gösta Ekman som Beck). Sen går han vidare och spelar make till Annika Bengtzon i filmatiseringen av Liza Marklundsdeckarna (Sprängaren och Paradiset). I Winter-filmatiseringen där Johan Gry spelar kommissarie Winter är Hjulström polisen Bergenhem. Han spelar sedan polisen Patrik Hedström i tv-serierna efter Camilla Läckbergs böcker. Dessutom är han åklagare i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Visst har han meriterat sig att få spela Beck i de nyskrivna filmerna som säkert någon redan planerar för 10-talet?! (Eller kanske Barbarotti, efter Nessers böcker?)

Och så över till Rolf Lassgård. Upp med en hand alla som minns att det var han som spelade Gunvald Larsson en gång i tiden. Närmare bestämt i de där Beck-filmatiseringarna med Gösta Ekman. När dessa filmer var färdiginspelade kan det inte ha gått många dagar innan han rekryterades för att spela Kurt Wallander efter Mankells böcker, och det gjorde han så mycket att han på sätt och vis har fått symbolisera filmatiseringaren av den senaste svenska deckarboomen. Men efter Wallander har han inte axlat polisrollen igen. Uppdatering: Däremot spelade han (nån gång mitt bland inspelningarna av Ekman-Beckfilmerna) även polis i Lars Molins Sommarmord. Jag tackar Tobias Dahl för denna korrigering!

Låt oss fortsätta på Wallander-spåret, och med Krister Henriksson som tog över stafettpinnen efter Lassgård. Visst minns ni att han före det spelade polisen Ringmar, Winters sidekick i den tv-serie där Johan Gry spelade kommissarien som gillar jazz, baserade på Åke Edwardssons böcker? Dessförinnan har Henriksson haft mindre (men olika!) roller i olika Hamilton-filmatiseringar: Fiendens fiende, Coq Rouge och filmen Hamilton (där Peter Stormare spelar den röda tuppen). Han var även med i tv-serien Profitörerna, baserad på GW Perssons deckare med samma namn.

Apropå Hamilton, så spelade ju Peter Haber greve Carl Gustaf Gilbert i en tv 4-serie baserad på Guillous Fiendens fiende. Han spelade sedan polis misstänkt i filmen Sommarmord (av Lars Molin, baserad på boken med samma namn). Och sedan blev han alltså Beck i våra tv-apparater varenda söndagkväll. Låt oss inte kommentera det vidare, utan glädjas åt att den sagan är all. Han har dessutom en roll i Millennium-trilogins första del, baserad på Stieg Larssons böcker.

Persbrandt då, som spelar Gunvald Larsson i alla 00-talets Beck-filmer. Han har förutom det gjort en roll som pastor i filmatiseringen av Åsa Larssons Solstorm. Och jag är nästan säker på att han för ganska länge sen spelade ex-man till Anna Holt (i tv-serien med samma namn från mitten av 90-talet, skapad av Guillou och G W Persson). Han var förresten enligt IMDB lastbilschaufför i Fiendens fiende. Ännu roligare är att han var "Polisman 1" i filmen Polismördaren – alltså en Beck-filmatisering från 90-talet, med Ekman som Beck.

Guillou, ja. Vi har redan nämnt Habers insats som Hamilton, men han är ju inte den ende som axlat den här rollen. Stellan Skarsgård spelade Coq Rouge i filmen med samma namn, liksom i Den demokratiska terroristen, och den tv-film som fick namnet Förhöret, och som skildrar ett KU-förhör som Hamilton utsätts för i boken Fiendens fiende. Skarsgård finns även med på ett litet litet hörn i Beck-filmen Murder at the Savoy, som är en filmatisering av Sjöwall/Wahlöö-boken Polis, polis potatismos. Likaså finns han med i en liten biroll i Wallanderfilmen Hundarna i Riga. (Jag tycker inte man ska räkna Arn-böckerna som deckare, men i filmatiseringen av dessa spelar han Birger Brosa.)

Hamilton har också gestaltats av Peter Stormare i filmen och tv-serien Hamilton (jag är dock lite osäker på vilken Guillou-bok den bygger på, men det är väl antagligen de som följer efter Vendetta, Ingenmans land och Den enda segern kanske?). Annars har Stormare hållit mycket låg profil i de svenska deckarsammanhangen.

Detsamma gäller Stefan Sauk som spelade Hamilton i filmen Vendetta, samt i en tv-film som kallas Tribunal (jag har inte sett den här, någon som vet vilket Hamilton-avsnitt den baseras på?).
Som en liten bonus lämnar jag det svenska deckarspåret för ett ögonblick och kommenterar att Sauk dessutom är med i filmen Kronvittnet, som är en svensk filmatisering av en holländsk bok av min favoritförfattare Maarten 't Hart. Den kan ni möjligen låna på ett bibliotek nära er, och då ska ni göra det. Gösta Ekman spelar för övrig huvudrollen i den filmen! Sauk har även mindre roller i Män som hatar kvinnor, i en av de senare Wallander-filmatiseringarna (med Henriksson som Wallander) och i filmatiseringen av Mankell-boken Labyrinten.

Mesta doldisen måste väl ändå Peter Andersson vara. Han har en liten roll i Fiendens fiende. En annan roll i Anna Holt - polis (just denna tv-serie är ju inte baserad på någon bok. Anna Holt uppfanns gemensamt av Guillou och GW Persson för en tv-serie. Sedan har Anna levt vidare som en viktig karaktär i både Guillous och Perssons böcker under 00-talet). Andersson är även med i Sprängaren, Marklundsfilmatiseringen. Han spelar brottsling i Carambole. Han är med i Dansmästarens återkomst, efter Mankells bok med samma namn, och han är sadist i Millenniumfilmatiseringen. Dessutom spelar han Ringmar (Henrikssons gamla roll, alltså) i tv-serien om Winter som gick i vintras. Därutöver har han spelat både brottsling och polis i så många serier och filmer att jag kan ha missat någon som faktiskt är baserad på en bok. Borde det inte vara dags för Andersson att få spela en huvudroll?

Sven Wollter spelade Jarnebring i filmatiseringarna av GW Perssons böcker. Filmerna heter Profitörerna och Mannen från Mallorca (baserad på boken Grisfesten)  och I lagens namn (baserad på boken Samhällsbärarna). (Jarnebring finns ju med på ett hörn i Anna Holt-tv-serien, men där spelas han av Stig Engström.) Dessutom var Wollter Kollberg i Bo Widerberg-filmatiseringen Mannen på taket (dvs Sjöwall/Wahlöö-deckaren Den vedervärdige mannen från Säffle). Uppdatering (och tack till FrökenChristina): Under 90-talet syntes han i en liten roll som Wallanders mentor Rydberg i tv-serien baserad på Mördare utan ansikte. På 2000-talet har Wollter återvänt till polisrollen i form av kommissarie Van Veeteren i filmerna, baserade på Håkan Nessers böcker.

Om jag ska nämna ytterligare några manliga skådespelare som figurerar i deckarna ibland så är det Jonas Karlsson som spelar polisen Stefan Lindman i filmatiseringen av Wallanders Dansmästarens återkomst. Han är även Henry i filmatiseringen av Nesser-boken Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Annars har den här oerhört produktive skådespelaren lyckats hålla sig flytande utan deckarfilmatiseringar. Det är ett sant under! Han är antagligen den ende nu levande svenska skådespelaren som inte varit med i en Beck-film.

Andra som vi sett lite grann av är  Thomas Hanzon. Han har en liten roll i Anna Holt, och en roll i en av 2000-talets Beck-filmatiseringar. Sedan spelar han Münster i filmatiseringen av Nesser-deckarna om Van Veeteren, och har en roll i en av de senare Wallander-filmerna. Ingvar Hirdwall, begiven på stänkare i 00-talets Beck-filmer har även haft roller i Millenniumtrilogin. Dessutom har han varit med i Mannen från Mallorca (baserad på Grisfesten av GW Persson) och Mannen på taket. Magnus Krepper som spelade Winter i de tv-serie som gick vintern 2010 har också en liten roll i Millenniumtrilogin. Han är med i en av Beckfilmerna från 00-talet, och har en liten liten roll i Anna Holt. Nu har jag redan nämnt Gösta Ekman många gånger, men förutom insatsen som 90-tals-inkarnationen av Beck har han hållit sig märkvärdigt långt borta från den här genren (förutom filmen Kronvittnet).

Men hur är det med kvinnorna då? Mina sökningar på de stora namnen visar att de sällan förekommit i mer än en deckarfilm (eller som mer än en filmkaraktär), detta gäller  Helena Bergström, Pernilla August, Maria Lundqvist, Eva Röse och Izabella Scorupco.

Ett kvinnligt undantag är Angela Kovacs, som spelar Irene Huss i filmatiseringen av Helene Turstens deckare. Hon har minsann varit med i Paradiset (baserad på Marklunds bok med samma namn), och hon spelade Ann-Britt Höglund i 00-talets Wallander-filmatiseringar. Hon har även varit med i en av 00-talets Beck-filmer, och hon spelar polisprästen Hanne Östergård i Åke Edwardssons Winter-filmatiseringen Dans med en ängel.

Ett annat exempel är Elisabeth Carlsson som spelar Erika Falck i filmatiseringen av Läckbergs böcker. Hon har även varit med i några Beck-filmer från 00-talet, och två filmatiseringar av Nessers Van Veeteren-böcker. Intressant är att hon spelar helt olika roller i de två filmerna.

Som avslutning på det här inlägget har jag precis av Paperback lover blivit uppmärksammad på att Shanti Roney ska spela Paul Hjelm i de kommande filmatiseringarna av Arne Dahls deckare. Det här är ju inte förvånande på något sätt, eftersom Roney tidigare har spelat brottsling i en av 00-talets Beck-filmatiseringar, och dessutom haft en liten roll i en av de senaste årens Wallander-filmer.

Författarna och böckerna/deckarserierna som det refereras till i det här inlägget är följande:


Maj Sjöwall & Per Wahlöö skrev de 10 böckerna om Martin Beck. Böckerna utkom ungefär mellan 1965 och 1975: Roseanna, Mannen som gick upp i rök, Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis, potatismos, Den vedervärdige mannen från Säffle, Det slutna rummet, Polismördaren, Terroristerna. Boken Den skrattande polisen blev en amerikansk film med Derek Jacobi som Beck. Den vedervärdige mannen från Säffle blev filmen Mannen på taket av Bo Widerberg, med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck. Annars spelade Gösta Ekman Beck i en rad 90-tals-filmatiseringar av övriga böcker. Under slutet av 90-talet och hela 00-talet har Peter Haber spelat Beck i filmer som bygger på Sjöwall/Wahlöös karaktär. 


Jan Guillou skrev från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet de 10 spionromanerna om  greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton: Coq Rouge, Den demokratiske terroristen, I nationens intresse,  Fiendens fiende,  Den hedervärde mördaren, Vendetta, Ingen mans land, Den enda segern, I hennes majestäts tjänst, En medborgare höjd över varje misstanke. Senare har ytterligare ett par böcker dykt upp där Hamilton förekommer. De flesta böcker i Hamilton-serien har blivit film eller tv-serie, med flera olika skådespelare i titelrollen: Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare. 


Leif G W Persson skrev polisromanerna Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna i skiftet mellan 70- och 80-tal. De är fristående, men har alla filmatiserats. Huvudpersonen här heter Jarnebring, och Sven Wollter spelade hans roll i filmerna (som kom strax efter böckerna). Perssons romaner från 00-talet har däremot inte filmats. Uppdatering: Perssons 00-böcker heter: Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm, Linda som i Lindamordet, Den som dödar draken. 


Håkan Nesser har skrivit 10 böcker om kommissarie Van Veeteren i det fiktiva Maardam. De flesta kom ut under 90-talet: Det grovmaskiga nätet, Borkmanns punkt, Återkomsten, Kvinna med födelsemärke, Kommissarien och tystnaden, Münsterns fall, Carambole, Ewa Morenos fall, Svalan, katten, rosen, döden, Fallet G. Sven Wollter spelar Van Veeteren i filmatiseringen. 


Nesser har under 00-talet hittills skrivit fyra böcker om polisen Barbarotti: Människa utan hund, En helt annan historia, Berättelse om herr Roos, De ensamma. De har ännu inte hunnit filmatiseras. Uppdaterat: Det har däremot Nessers fristående bok Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö. Här spelar Jonas Karlsson en av de viktiga rollerna. 


Henning Mankell har skrivit många böcker om polisen Kurt Wallander i Ystad. De viktigaste utgör åtta böcker och är skrivna under 90-talet: Mördare utan ansikte, Hundarna i Riga, Den vita lejoninnan, Mannen som log, Villospår, Den femte kvinnan, Steget efter, Brandvägg. Andra böcker där Wallander förekommer är Steget efter och Pyramiden. Viktiga böcker som också filmats är Danslärarens återkomst och Labyrinten. Wallander spelades i de första filmatiseringarna av Rolf Lassgård. Under senare delen av 00-talet har ett stort antal filmer baserade på Wallanders karaktär (men inte på någon av Mankells berättelser) spelats in med Krister Henriksson i rollen som Wallander. Kenneth Branagh har också filmatiserat Wallander-böckerna i en brittisk version under sent 00-tal. Uppdatering: I Danslärarens återkomst spelar Jonas Karlsson polisen Stefan Lindman, en rollfigur som Ola Rapace tog över i de nya Wallander-filmatiseringarna. 


Åke Edwardsson har skrivit 10 böcker om kommissarie Winter. Böckerna är skrivna mellan 1997 och 2008: Dans med en ängel, Rop från långt avstånd, Sol och skugga, Låt det aldrig ta slut, Himlen är en plats på jorden, Segel av sten, Rum nummer 10, Vänaste land, Nästan död man, Den sista vintern. Det finns också en novellsamling: Winterland. Flera av böckerna har filmatiserats, först med Johan Gry i titelrollen och sedan med Magnus Krepper.


Liza Marklund har skrivit åtta böcker om journalisten Annika Bengtzon hittills. De har utkommit från 1998-2008: Sprängaren, Studio sex, Paradiset, Prime time, Den röda vargen, Nobels testamente, Livstid, En plats i solen. Helena Bergström har spelat Bengtzon i de två filmer som gjorts: Sprängaren och Paradiset.


Helene Tursten har sedan 1998 hittills utkommit med nio böcker om göteborgspolisen Irene Huss: Den krossade tanghästen, Nattrond, Tatuerad torso, Kallt mord, Glasdjävulen, Guldkalven, Eldsdansen, En man med litet ansikte, Det lömska nätet. Flera av böckerna har blivit till tv-serie med Angela Kovacs i huvudrollen. 


Åsa Larsson har under 00-talet skrivit  fyra böcker om advokaten Rebecka Martinson: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör. Den första boken är filmad med Izabella Scorupco som Rebecka. 


Camilla Läckberg debuterade som deckarförfattare 2003, och har sedan dess kommit med sju böcker om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström: Isprinsessan, Predikanten, Stenhuggaren, Olycksfågeln, Tyskungen, Sjöjungfrun och Fyrvaktaren. Flera av böckerna har blivit tv-serie med Elisabeth Carlsson som Erika och Niklas Hjulström som Patrik. 


Anna Jansson har skrivit om polisen Maria Wern, och jag får det till hittills elva böcker (sedan 2000): Stum sitter guden, Alla de stillsamma döda, Må döden sova, Silverkronan, Drömmar ur snö, Svart fjäril, Främmande fågel, Pojke försvunnen, Inte ens det förflutna, Först när givaren är död, Drömmen förde dej vilse. I tv-serien baserad på några av böckerna spelar Eva Röse huvudrollen. 


Uppdatering: Lars Molin har skrivit boken Sommarmord från 1977, och även senare regisserat filmen (från 1994) med samma namn. Peter Haber är med i filmen. 


Min nederländske favorit Maarten 't Hart har skrivit boken Kronvittnet, som jag skriver något lite mer om här.

Tanken på detta blogginlägg väcktes i ett kommentarsfält hos Snowflake för ett par månader sedan. Om Snowflake eller nån annan kan lokalisera denna tanke länkar jag till inlägget här. 

Flyga mot stjärnorna

En del människor förknippar säkert Kristi Himmelfärdsdag med en oändlig rad gökottor där solen glimmar i daggigt gräs och gökärt och gullvivor vaggar i takt i den svala men löftesrika morgonbrisen. En stärkande promenad rundas av medelst medhavd picknick utan tillbehör som myror, getingar och brännässlor. I stället åtnjuts den till en milsvidd utsikt och gökgalanden från öster och väster.

Själv har jag inga sådana minnen, även om jag vagt erinrar mig en regnig torsdagsmorgon runt 1983. Jag hade skoskav av gummistövlarna och om göken ens behagade harkla sig så var det i så fall i söder. Ja, jag ska inte fördjupa mig mer i detta, för det blir ingen gladare av.

I stället tänker jag varje Kristi Himmelfärdsdag på Jan Guillou. Jag har nämligen väldigt starka minnen av en mycket solig vårdag under Kristi Himmelfärdshelgen 1994, då jag låg på en gräsmatta och läste Guillous enda ungdomsbok: Gudarnas berg. Jag hade införskaffat den på bokrean samma år, till priset av trettionio kronor (prislappen sitter fortfarande kvar på min bok). Boken kom ut 1990, mitt under utgivningen av Hamilton-serien.

Boken är ett science fiction-äventyr i en framtid där Köpenhamn är huvudstad i Skandinavien. Det är också endast häruppe i norr som jordens odlingsbara zon finns. Runt ekvatorn är det bara öken, och människor kan inte leva där längre. Berättarjaget, den elvaåriga Steva, har en Fafa (farfar) som berättar för henne hur jorden har förändrats – att det till exempel förr fanns något som hette "krig". Detta är förbjuden kunskap – historia är ett förbjudet skolämne –  och Steva och hennes kamrater måste lova att inte berätta för polisen vad de får reda på.

I Skandinavien finns ett så kallat Stjärnskepp, Stella Scandinavica. Stjärnskeppen finns i världen för att hålla terrorbalansen i schack – vart och ett av de fem stjärnskeppen är utrustade så att de kan spränga hela jorden i luften. Det finns ett i varje region, och har plats för alla invånare i regionen. Men nu har landet Britannica fått för sig att de vill ha makten över alla jordens vattenresurser, och om de inte får det så kommer stjärnskeppet Britannica att sprängas – hellre spränger alltså Britannica sig själva och hela världen i bitar, än att man låter andra stjärnskepp existera alltså.

Stevas Pa (pappa) och arbetar på Scandinavia, och en dag får Steva och hennes skolklass komma dit på studiebesök, tillsammans med hennes Fafa. Då händer det: Pa och Fafa gör en kupp och startar stjärnskeppet. Hela skolklassen reser ut i rymden och lämnar jorden bakom sig.

Detta är upptakten till Guillous roman, och även om den är ett hopkok av Stjärnornas krig, 1984 och Kallocain och det mesta annat som du hört och sett i genren, och inte har så lite likheter med Georg Johanssons science fiction-sere som inleds med Datorernas död, så är det faktiskt riktigt underhållande (om än kanske inte direkt bra) läsning, upptäcker jag när jag skummar de första kapitlen. Från dedikationen i början av boken förstår man att den är tillägnad Guillous två barn, och förmodligen började som en saga för dem. Och det är också en spännande och fantastisk saga om ett stjärnskepp som reser 2 miljoner ljusår bort. Men mest handlar den om att känna sin historia, att lita på sig själv och att tänka självständigt. Lite förnumstigt, så där som det brukar vara när Guillou har knattrat på skrivmaskinen. Men jag lovar att man inte saknar Carl Gustaf Gilbert eller Arn ett enda dugg.

Kalle Lind skriver om boken här, både kul och dissekerande. Han har den uppenbarligen mer aktuell än jag, och har tänkt mer på den än någon som bara minns läsningen en specifik solig försommardag en gång om året.

Vilda fantasier

Ibland tränger sig verkligheten på så mycket att jag slutar tänka på böcker ett litet tag. Som när jag står i  matvaruaffären och funderar ut liv åt mina medmänniskorna framför mig i kön. Strax före jul såg jag till exempel en mamma och en dotter i yngre tonåren. Till skillnad från alla andra som hade vagnar som dignade av julskinkor, Aladin-askar och risgrynskorvar hade mamman och dottern staplat oräkneliga mängder frysta enportionsrätter ovanpå varandra. Vid sidorna var piroger och frusna pizzor instoppade. Där fanns inte ens en liter mjölk eller ett paket kaffe. Inga äpplen, broccoli eller dammsugarpåsar. Ingen julmust, skumtomtar eller frysta köttbullar.

Jag funderade på vad de skulle göra. Skulle mamman sticka iväg två veckor till Thailand, och det här var vad dottern skulle äta under tiden hon var ensam hemma? Skulle de jobba i hemtjänsten under julhelgerna, och det här var maten alla gamlingar skulle få att äta? Tänkte de stänga in sig fjorton dagar i sommarstugan med en spelkonsoll? Ja, ni vet såna där tankar man roar sig med när man inte har någon bok med sig att läsa.

På samma sätt är det för mig när jag hittar någon annans kvarglömda bibliotekskvitto i en bok jag lånat. Jag hittar på allt möjligt om nån som lånat Godnatt, Alfons Åberg, Populärmusik från Vittula och filmen Arn Tempelriddaren (frånskild varannanveckas pappa. Kanske snygg.). Eller nån som har lånat Mannen utan öde, Satansverserna och Isprinsessan (kulturellt intresserad prisläsande medelålders kvinna som halvskäms för sin deckarlast och sitt oanvända Friskis-kort. Och som borde klippa håret.).

Och vad tror ni egentligen om nån som har den här samlingen hemma?

Dom trötta gamla männen

Under början 90-talet läste jag hela Hamilton-serien, i takt med att den gavs ut (eller nåja, jag började med tredje boken I nationens intresse 1989, läste snabbt ikapp mig så att jag var i fas när Fiendens fiende kom samma höst, och följde sedan serien till mitten av 90-talet, då Hamilton rymde ur fängelset). Jag köpte till och med den lilla kortromanen Hamlon för att se vad som hände sedan. Den politiska satiren från en självgod Guillou tycker jag fortfarande är den stora behållningen av böckerna, och jag har alltid varit lite mer förtjust i Carl Gustaf Gilbert Hamilton än i Arn Magnuson (och ja, det kan ha att göra med min förkärlek för spionromaner, det kan det). Jag var därför i hemlighet glad när min ungdomshjälte återkom i tankeexperimentet Madame Terror, som befälhavare på Palestinas ubåtsflotta. Läs den gärna; den utgör ett trevligt kontrafaktiskt resonemang kring Israel-Palestina-konflikten.

Men det kan bli för mycket med återupplivade hjältar. Guillou har ju även på senare år skrivit liv i mobbningsoffer Pierre Tanguy, Eric Pontis bäste vän i romanen Ondskan. Tanguy återvänder efter en karriär i Främlingslegionen [!] till Sverige och finns med i exempelvis boken Fienden inom oss (som inte heller är så dålig som tankeexperiment; det är utan tvekan Guillous bästa gren). Men sedan kommer magplasket Men inte om det gäller din dotter. Här låter Guillou inga mindre än Eric Ponti, Carl Hamilton och Pierre Tanguy (samt – förvandlade till endast handvridande oroliga kvinnor – poliserna Eva Johnsén-Tanguy (som introducerats i boken Tjuvarnas marknad) och Anna Holt (som ju var en gemensam skapelse av Guillou och GW Persson, och lever ett mystiskt dubbelliv i bådas romaner nuförtiden)) återförenas i en berättelse som jag tror är tänkt ska handla om vad som kan få män som lovat att aldrig mer döda att ändå ta till alla vapen de har – i det här fallet för att rädda Tanguys och Johnsén-Tanguys kidnappade dotter. Men den här boken saknar udd. I stället roar sig Guillou med att låta alla sina favorit-alter-egon laga komplicerade måltider och dricka dyra viner. Själv väntar jag bara på att Arn Magnuson ska dyka upp, om inte som ett spöke vid någon av middagssammankomsterna, så åtminstone i Hamiltons antavla. Den där boken är inte spännande (och inte politisk), och då finns det inget kvar. Den kunde gärna fått förbli oskriven.

Det finns fler böcker som andra författare kunde låtit bli att skriva. Mitt mest aktuella exempel är Henning Mankell som inte nödvändigtvis hade behövt ge ut sina fantasier om vad som hänt Kurt Wallander sedan vi såg honom sist (vilket förmodligen var på en tv nära dig igårkväll; den här figuren lever som så många andra deckarpoliser ett eget liv, utanför bokpärmarna). Den orolige mannen som släpptes nu på sensommaren är verkligen en o-rolig läsning, som fick mig att fundera mycket över varför storsäljande författare (och här skulle jag kunna nämna många namn) nödvändigtvis måste hålla sig med så vördsamma redaktörer att inte ens de mest uppenbara inkongruenser korrigeras. I den här boken återfinns mordoffret till exempel först liggande på sidan med grå blus, och tio sidor längre fram hade hon vit blus och låg på rygg. Under en senare passage sitter Wallander och Baiba (ja, det är en sån bok där varenda karaktär från varenda tidigare Wallander-bok nödvändigtvis ska dyka upp) och fikar i trädgården vid 15-tiden, då Wallanders dotter Linda kommer och stannar i en timme. Därefter är Baiba så trött att hon somnar och sover i flera timmar. Hon vaknar inte förrän klockan 17 står det. Försök få ihop den matematiken.

Jag försökte in i det sista rädda ansiktet på Mankell och Wallander genom att förklara sådana här misstag som en lapsus orsakade av Wallanders begynnande och frekvent förekommande minnesluckor, men med tanke på med vilken grundlighet alla dessa minnesförluster redovisas i resten av boken så tror jag sådana här missar är oavsiktliga. De skämmer därmed historien, som i övrigt inte är särskilt spännande. Wallander är lika trött, håglös, omotiverad, sur och tvär som alltid. Han ältar – i något som är typiskt för sådana här "10-år-senare-böcker" – händelser och mordfall som han varit med om tidigare i sitt liv. Men det tillför ingen dimension till den här berättelsen, där det som vanligt (i Mankells böcker) är händelser ur det förflutna som gör sig påminda. Den här gången handlar det om spioner och kalla kriget, och Wallanders nyförvärvade försvunna svärföräldrar. Men inte vänder sidorna sig om i Danslärarens återkomst eller (min favorit) Brandvägg). Nej, läsaren har 300 sidor före avslutningen lyckats lista ut hur det egentligen förhåller sig, vilket är rätt åt en författare som slutar vart och vartannat kapitel med att skriva att Wallander kände på sig att han var iakttagen, eller var säker på att någon varit inne i hans hus, eller hade en känsla av att det var något han borde lagt märke till, eller tyckte sig minnas något som han glömt bort, eller kände en förbiilande aning om att han var något på spåren... Ja, tre punkter räcker inte för att antyda alla Wallanders dunkla föraningar.

Jag kan inte komma ifrån att jag tycker det är sorgligt när författare som kan göra bra ifrån sig slarvar iväg med riktigt usla böcker. Mellanböcker finns ju hos en del författare. Dåliga dagar också. Men personer med en förmögenhet på banken borde ha råd att ta sig tid att skriva så att de åtminstone når upp till sin egen lägsta standard.

Om inte för att de borde skämmas annars, så åtminstone för min skull.

Grön

Jag är inte ett dugg avundsjuk på alla som åker till bokmässan. Inte ett dugg.

Jag har massor med tråkiga minnen därifrån. Jag minns till exempel att jag mådde lite dåligt av den där sushin jag köpte i något av caféerna förra året. Och dessutom fick jag ingen ingefära till, och vattnet var gräsligt dyrt. Och ett år blev jag omkullknuffad av Jan Guillou (ja, i rutig skjorta och uppvikta ärmar, precis som vanligt) när han banade sig fram genom folkmängden. Han sa inte ens förlåt. Jag tror det var året efter som jag gick på toaletten, och liksom lyckades stoppa ner kjolen därbak i strumpbyxorna, och så där gick jag omkring en bra stund innan någon vänlig själ talade om för mig att jag såg mindre klok ut än jag brukade. Och en gång så missade jag att utnyttja en rabattkupong i Akademibokhandelns mässtånd. 25 kronor. Jag kan inte sluta gräma mig över det.

I stället ska jag tillbringa helgen på jobbet. Jag är ganska säker på att Guillou inte uppfyller säkerhetskraven för att få passerkort till min korridor, och veckans stora nyhet är att vi har fått handsprit på toaletterna. För att göra lyckan fullkomlig fick jag idag med posten ett presentkort på 50 kronor hos Bokus, så det är bara att klicka hem lite böcker. Nu undrar jag bara om det finns hemkörning på sushi i den här stan.

Det måste bli ett slut på bokläsningen i svenska skolor! Eller?

Ingrid skriver i sitt inlägg till Lyrans tematrio om outlästa böcker om Lagerlöfs Jerusalem som hon aldrig lyckats läsa ut eller tycka om, eftersom hon tvingades läsa boken på gymnasiet. Det har man hört ganska ofta, från alla möjliga håll. Strindberg och Lagerlöf, Söderberg och Sjöberg. Det är liksom omöjligt att sälja in vilken som helst bok som kallas "klassisk" till någon bästsäljarläsande vän, eftersom denna beteckning omedelbart associeras med leda, obegripligheter, långa beskrivningar, adjektiv med okänd betydelse och prov på fredag.

Det får mig att fundera. Hur många läsupplevelser förstörs egentligen därute i landet av svensklärare som ska inspirera eleverna att läsa mer, som ska låta dem ta del av "klassikerna"? Vilka böcker är det som de hatiskt kommer bokblogga om 2025? En komikers uppväxt av Jonas Gardell? (Var det inte den som delades ut gratis till alla skolbarn ett år? Eller var det Ondskan av Jan Guillou?)

Plötsligt gläds jag åt att min mellanstadielärare bara läste tråkiga 70-talsböcker av typen Äh lägg av säjer Steffe för mig och mina klasskamrater (som jag skrev om i det här mycket kommenterade inlägget). Tänk om hon hade förstört några bra böcker! Eller är det tvärtom. Att jag hade tyckt väldigt bra om Steffe-boken och de andra (Gunnar vill inte klippa håret), om jag hade fått upptäcka dem själv? Hemska tanke, att jag hade gillat något som jag inte tycker om...

Och så försöker jag minnas någon bok som förstörts av klassrumsläsning. The power and the glory av Graham Greene, tror jag bestämt. Och inte kan jag precis påstå att det var ett nöje att tillsammans med mina klasskamrater läsa (vad som då redan var en personlig favorit) Salingers Räddaren i nöden eller The growing pains of Adrian Mole av Sue Townsend. Men jag undrar om det egentligen berodde på lärarnas sätt att presentera böckerna, eller deras tafatta instuderingsfrågor (jag är nästan så gammal att de var på blåstencil). Jag tror att jag skulle kunnat haft intressanta diskussioner med lärarna, men inte med omogna, uttråkade klasskamrater.

Boktoka skrev häromdagen om Peter Pohls bok Janne, min vän, och Bokmania kommenterar med att hon tyckte boken var så bra att hon köpte en hel klassuppsättning och ville läsa den med sin klass, något som inte fungerade alls. Lena Kjersén Edman analyserar misslyckandet, och menar att det är elevernas vana att diskutera och analysera sina läsupplevelser som är avgörande för om det funkar att läsa (avancerade romaner) i storgrupp.

Så vad blir slutsatsen? Det funkar dåligt att läsa i helklass, även om lärarna (över)anstränger sig att hitta böcker som ska passa målgruppen (och målgruppen – vilket ord! Ålderspannet i en normal mellanstadieklass torde röra sig från 8-14 år eller så). Lenas förslag indikerar att en tidig träning att reflektera över sin läsning ger resultat. Men det kräver ett annat förhållningssätt till litteraturen, och vilka böcker man "ska" läsa.

Och i sammanhanget kan jag inte låta bli att länka tillbaks till mitt gamla inlägg om Daniel Pennacs bok Om läsning, som handlar om fadern som undrar varför inte sonen läser, om läraren som till slut sätter sig ner och har högläsning för sina (gymnasie)elever. Han läser böcker han själv tycker om, eleverna dras in i berättelsen, och smittas av passionen, och vill bara ha mer, och mer, och mer.

Vilka böcker har dina gamla lärare avskräckt dig ifrån? Eller vad har du blivit lockad till? Och varför? Själv satte en mycket entusiastisk svensklärare just Peter Pohls Janne, min vän i händerna på mig. Det är fortfarande en av mina favoritböcker. Med egen läsglädje kommer man långt.

Fyra favoriter

Det är ju min alltför omfattande deckarläsning som gjort mig deckartrött.  I den allt mer växande deckarhöstacken finns en hel del guldnålar, men det gäller att hitta dem. Här är tips på fyra av mina favoriter, med reservation för att det var några år sedan jag läste dem, och kanske kanske skulle jag inte finna dem lika bra idag. Jag valde den här gången fyra böcker som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar, och jag är medveten om att det kan vara svårt att få tag på dem. Men hej – det är sommar! Besök en loppmarknad eller ett antikvariat! För bokälskaren blir det garanterat dyrare än ett Lisebergsbesök, men det räcker längre.

Solvisaren av Maarten 't Hart

Det här är kanske inte en deckare i vanlig bemärkelse, utan mer en psykologisk roman om ett mysterium. Men låt mig saluföra den som deckare om det kan ge den fler läsare. Den är skriven av en av mina absoluta favoritförfattare, och är en fristående uppföljare till boken Kronvittnet. Den handlar om Leonie som får ärva alla väninnans Roos' ägodelar när denna olyckligtvis dör av solsting. Kravet är att Leonie flyttar in i Roos lägenhet och tar hand om hennes katter för att de inte ska behöva lämna sitt hem. Men Leonie upptäcker snart att det var mycket hon inte visste om Roos. Och hon börjar misstänka att Roos inte har dött av solsting.

Den har en småputtrig, undertryckt humor,  men är ständigt lite oroande. Den påminner i angreppssätt och stil lite grann om Ingrid Nolls "trevliga" deckare (om mordiska apotekerskor, och annat), men jag tycker att 't Hart är mycket bättre.

Jag tror att den här boken kan vara svår att få tag i, men lika läsvärda är annars Kronvittnet eller Om så hela världen rasar av samma författare. (Hans övriga böcker är också väldigt bra – jag ska återkomma till dem – men de kan knappast kallas för deckare).

Judasbarn av Carol O'Connell 

Den här boken läste jag när jag låg matförgiftad på ett hotell i Leipzig, efter att ha ätit middag på Goethes stamställe Auerbach Keller. Jag vet inte om det har påverkat min upplevelse av boken, men jag tyckte väldigt länge att det här var en av de bästa deckare jag läst, och köpte den i present till alla min omgivning. Jag tror att det här är den enda bok av O'Connell som översatts till svenska, och det var en av deckarförlaget Minotaurs första böcker.

Det här är en bok som vid första påseende verkar vara en variation på ett tema som finns i hundra andra deckare. Två småflickor har försvunnit en efter en. En polis ska utreda, men han påminns hela tiden om då hans tvillingssyster för femton år sedan mördades. Vad de nya försvinnanden visar är att den man som dömts för tvillingssysterns mord i själva verket är oskyldig. Det som gör den här boken särskilt läsvärd är att tempot, språket (excellent översättning!) och framför allt den så viktiga twisten på slutet. Men det är möjligt att jag skulle uppskattat den mindre om jag hade läst den här efter många andra deckare på senare år; jag har inte vågat läsa om den av rädsla för att förstöra minnet av den första omvälvande upplevelsen (tja, blandad med matförgiftning då).

Nattspinnare av Lucretia Grindle

En tvillingdeckare. Eller ja, ni vet – tvillingmotiv dyker oundvikligt upp i alla typer böcker (jämför Judasbarn, här ovan) med jämna mellanrum.  Det finns en förklarlig fascination över två människor som är exakt likadana och ändå inte är samma person. Titeln på den här boken syftar på det slags hemliga, icke-verbala språk som tvillingsystrarna Susannah och Marina brukade använda för att kommunicera med varandra. Men i boken har Marina knivmördats, och Susannah lämnats kvar. Hon flyttar för att komma bort, men får mystiska (naturligtvis nattliga) telefonsamtal. På ett djupare plan handlar boken om att Susannahs sökande efter vad som egentligen hände Marina är ett sätt att bearbeta att hon måste leva ensam utan systern. Men det är spännande när hon upptäcker att någon rest ytterligare en gravsten över hennes döda syster, och att det verkar som att det är hon själv som har beställt stenen. Den här boken lyckas också lura läsaren boken igenom och få till en oväntad upplösning; det är bekant det som definierar en bra deckare enligt mig.

Händelser vid Kirkston Abbey av Patrick Redmond

Det här är en brittisk deckare med mord i internatskolemiljö. Det kan knappast bli bättre, eller hur? Boken hör till dem där något i det förflutna kastar långa skuggor, men en del författare lyckas ju få till det trots klyschorna. Redmond till exempel. Här intervjuar en journalist en före detta elev på skolan Kirkston Abbey för att få reda på "vad som egentligen hände" för fyrtio år sedan. Läsaren (och journalisten) får inte veta detta förrän mot slutet. I den här boken (som rättvisande beskrivs som psykologisk thriller) står människors handlingar i centrum. Vad innebär den stängda värld som en internatskola utgör? Vilka lojaliteter tvingas pojkarna till för att överleva? Vill man går det att dra långtgående analyser om gruppdynamiken och hur absurt det blir när gamla internatelever försvarar traditionerna. Flera snäpp bättre än Ondskan, men riktigt som Den hemliga historien är den inte.

Vad var det jag sa!

För ett par veckor sedan tog jag upp DN:s artikel om att det skrivs en uppföljare på J. D. Salingers Räddaren i nöden. Jag förutspådde redan då att Salinger inte skulle gilla denna bok. Och sanna mina ord! En ny artikel i dagens DN förtäljer att Salinger stämmer författaren John David California, som skrivit uppföljaren, samt alla de förlag (amerikanska, engelska, svenska...) som ska ge ut boken.

Dagens DN diskuterar vidare om en författare verkligen kan ha patent på en "skrivstil", och stämma andra som skriver i samma anda. Det låter å ena sidan som ett  orimligt krav från en författare. Men är det å andra sidan helt självklart att en annan författare ska kunna "kidnappa" en romanfigur från någon annans bok, och göra honom eller henne till sin. Skulle det vara okej om någon annan började skriva om Kurt Wallander utan Mankells tillstånd? (Hm, Jan Guillou gör det faktiskt i En medborgare höjd över varje misstanke, om jag inte missminner mig.) Kan samma romanfigur dyka upp i flera böcker, skrivna av flera författare? (Hm. Jan Guillou (igen!) och GW Persson använder ju båda sin gemensamma skapelse Anna Holt i sina polisromaner/thrillers.) Det går uppenbarligen (om man är Jan Guillou i alla fall). Någon slags varumärkessnyltning kommer man trots allt att tänka på.

Det blir hur som helst en spännande fortsättning.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Man vill bli älskad

Ann Heberlein skriver i Sydsvenskan om Kajsa Ingmarssons nya bok Bara vanligt vatten. Den handlar om bästsäljarförfattaren Stella Friberg som har folkets kärlek, men inte kritikernas. Över detta är hon bitter. Heberlein drar paralleller till Läckbergs författarinna Erica Falck som också drömmer om det erkännande som ett Augustpris innebär. Heberlein skriver: I Stella Fribergs huvud gnager frågan: Varför avskyr kultureliten henne? Är det för att hon är framgångsrik? För att hon har folkets kärlek? Eller kanske för att hon är kvinna? Intressant nog funderar hon inte en sekund över att föraktet kan ha med kvaliteten på hennes skrivande att göra.

Heberlein skriver så bra, och jag har funderat i två dagar på om jag har något att tillägga till det här. Varför är bästsäljande författare, som tjänar miljoner och åter miljoner inte nöjda med detta? Är författare som får kritikerhyllningar, men inte säljer böcker mer nöjda, eller vågar de inte klaga av rädsla för att minska försäljningen ännu mer? De som klagar (som GW Persson och Ranelid) görs ju till åtlöje, de också. 

Är det så enkelt att man inte kan vara älskad av alla? Inte bli läst av "alla", och ändå hyllad av kritikerkåren? Några exempel på att det fungerar finns väl. Eller hur är det med Flyga drake? Tycker inte "alla" om den? Och Milenniumtrilogin - inte har den sågats så där ordentligt av någon annan än Jan Guillou?

Det är väl de där exemplen som sticker extra mycket i ögonen på Ingmarsson och hennes alter ego. Själv kommer jag tillbaks till Heberleins rad gång på gång: Intressant nog funderar hon inte en sekund över att föraktet kan ha med kvaliteten på hennes skrivande att göra.  

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

När man är stolt att vara svensk

Millennium-trilogin gör succé i Frankrike. Det här känns som lite blaha blaha-nyheter för mig. Och ändå vet jag att hade jag varit utomlands hade mina patriotiska känslor antagligen svallat. 

Ja, hade jag varit i Frankrike nu hade jag kunnat gå på Champs-Elysée med ett hemlighetsfullt Monalisa-leende, och sett på alla filmaffischer, och de ringlande köerna utanför biograferna, och folk som hade en Stieg Larsson-bok under armen i stället för en baguette. Och jag hade tänkt: "Jag är svensk, och dom läser böcker från mitt land."

Jag vet hur fånigt jag hade tänkt, för det var bara någon månad sedan som jag var i Barcelona, och gick och sprätte som en tupp bara för att hållplatskurerna pryddes av filmaffischer som gjorde reklam för Låt den rätte komma in.  Jag kände mig stolt. Utan att jag hade det allra minsta att göra med att spanjorerna ville se en vampyrfilm från exotiska Blackeberg.

Jag är ganska ofta i Holland, och då går jag varje gång till olika bokhandlar. Där finns alltid en 10- eller 20-i-topp-lista med de mest sålda böckerna utlagda, och där har man som svensk sedan länge kunnat finna välkända titlar. Det började med Marianne Fredrikssons Anna, Hanna och Johanna för drygt 10 år sedan, och just Fredriksson har tidvis haft typ tre böcker på 10-i-topp. Det är inte så illa! P-O Enquists Livläkarens besök har många också pratat om när jag varit där. Och Barbara Voors, som ju är halvnederländska. På deckarfronten läser folk förstås Millenniumtrilogin där också. Men även exempelvis Mankell, Marklund och Edwardsson är bekanta.

Mest stolt blir jag dock när jag lämnar deckarhyllan, och bästsäljarpyramiden och kollar runt bland bokhyllorna längs väggarna. Bland romanerna har jag så där apropå hittat Tunströms Juloratoriet, eller Lindgrens Bat-seba. Bland ungdomsböckerna Janne, min vän av Peter Pohl. I reabackar på de mest märkliga ställen har jag kommit över nederländska översättningar av såväl Jan Guillous Fiendens fiende, som Gripes Nattpappan. Om jag ska ge bort presenter blir det ofta en svensk bok i översättning. I stället för en burk sill eller lingon. I stället för en linnehandduk med älgar eller en Orreforsvas. Ett litet hologram av Sverige. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Listfällan

Jag är så glad att jag inte längre behöver passera ett par centralstationer på vägen till jobbet. Slipper hänga på pressbyrån eller pocketshop när tåget är försenat. Jag är så glad att (låt oss kalla det) det mer slimmade tidsschemat som jag som småbarnsförälder följer ger mindre utrymme för att strosa runt både i matbutiker och bokhandlar. Och jag är så glad över att jag insett att jag inte kan vara med i (vad blir det?) mer än tre bokklubbar, och därför sagt upp de mest påträngande av mina medlemsskap.

Min glädje har sin orsak i att jag slipper listorna! Alla dessa topplistor på böcker som presenteras överallt, och som jag tidvis varit helt besatt av. Minst hälften, helst alla böcker på den där jäkla pockettopplistan måste jag ha läst. Oftast har det varitenkelt att pricka av åtminstone fem-sex stycken; de brukar utgöras av de populäraste deckarna, och dem hade jag i allmänhet plöjt redan när de kom ut. Marklund-böcker. Mankell. Nesser. Sen dök det upp sådana där svallvågor från någon författare som precis alla läste. Som Dan Brown. Eller som nu (ja, jag sneglar lite grann på listorna i alla fall), när Stieg Larsson innehar tre platser på listan. Eller alla Guillous Arn-böcker. Men de här böckerna brukar inte vara något problem för mig. Med undantag av Läckbergs storsäljare så brukar de vanligaste deckarna redan varit genomplöjda sedan någon semestern året före. Här kan man alltså ligga steget före i sin planering. Redan när man läser den populära deckaren med hårda pärmar vet man att man har säkrat en plats på pockettoppen nästa vår. Det känns skönt.

Det är värre med de där oväntade romanerna. Som Kajsa Ingmarssons Små citroner gula. Den hade jag inte tippat skulle ta sig upp på topplistan. Eller den där Alkemisten av Paol Coelho. Eller Flyga drake av Khaled Hosseini.

Jag vet aldrig riktigt hur jag ska förhålla mig till de där böckerna. Sannolikheten är ganska stor att jag av nyfikenhet kommer att vilja veta vad det är som lockar hos de här böckerna. Jag brukar stå vid pocketstället och vrida och vända på dem. Om jag tycker att de verkar okej så är det möjligt att jag köper dem med en gång. En del av dem tar det år för mig att läsa. Det känns liksom lite meningslöst när det är så många som redan har läst dem, och jag inte var med från början.

Och dessutom - och detta är problemets kärna för mig - vill jag ju inte känna mig pressad i mitt läsande. Jag vill själv välja vad jag ska läsa. Och när. Jag vill inte bli någon topplisteslav. Jag vill varva oväntade fynd från bibliotekshyllan, med nyutkomna omskrivna böcker, jag vill växla mellan klassiker och omläsningar av gamla kära ungdomsböcker, jag vill variera faktaböcker med lättsmälta deckare. Ändå har jag någon hemlig ambition att parallellt med de mål jag har och vill ha med min läsning, så vill jag samtidigt ha läst det som "alla andra" läser. Som om mitt läsande blir lite bättre om jag både kan hålla mig à jour med försälningstoppslistor, kultursidor, litterära kanon och mina egna (kanske lite skamliga) personliga favoriter.

Äh, jag vet inte. Jag har fortfarande inte läst Alkemisten. Den kanske är jättebra, men den lockar mig inte alls. Just nu har den för mig blivit en symbol för boken jag inte läste. Det är kanske lite orättvist för just den boken (jag kan själv önska att det var någon annan topplistebok som drabbats), men det är nu en gång så det har blivit.

På bok.nu har i alla fall 1804 personer betygsatt Alkemisten. Genomsnittsbetyget är 2,8. Har jag verkligen missat något då? Å andra sidan har 77 personer inte gett Ormens väg på hälleberget ett högre snitt än 3,6. Vad är det med folk ;-) ?