I Nesserboken Maskarna på Carmine Street som jag skrev om härom veckan är berättarjaget en författare, som använder skrivandet som ett sätt att närma sig sanningen och begripa vad som har hänt hans bortrövade dotter, och försvunna hustru.
Den bok jag ska skriva om här har också skrivandet som ett tema. Men här drivs det framåt av en tvingande maning att berätta en historia. Berättarjaget heter David Martín, och han debuterar som 17-åring genom att skriva följetong i en söndagstidning. Detta följs av några års slavkontrakt där han under pseudonym skriver en bok var tredje månad i en serie som kallas "De fördömdas stad". Böcker som handlar om Barcelona på 20-talet, om en fiktiv, fiktiv undre värld där gangsters och prostituerade blandas med dimma, gengångare och ekon från det förflutna.
Jag önskar att denna här boken hade fått just titeln De fördömdas stad, för det hade passat bättre än den till synes mer upphöjda Ängelns lek. Boken är uppföljaren till den intagande och omstörtande romanen Vindens skugga, som fick läsare över hela (väst)världen att rycka åt sig "Ängeln" från bokhandlardiskar. Sedan gick de hem, och blev (efter vad jag har läst mig till från tidningsrecensioner och bokbloggar) samfällt besvikna.
Det är lite orättvist, tycker jag. Ängelns lek är inte riktigt lika välkomponerad som Vindens skugga, den är mer linjärt berättad, och den hade kunnat kortas 150 sidor, och redigerats hårdare, men hade man inte drömt om en ny Vindens skugga tror jag att Ängeln hade kunnat passera med beröm godkänt. Må framtida läsare av Carlos Ruiz Zafóns romaner ge sig på dem i kronologisk ordning; "Ängeln" föregår handlingen i Vindens skugga, och som upptakt kommer den fungera förträffligt.
Ängelns lek är på många sätt en metaskildring av det kontrakt en författare ingår med berättelsen. För att bli en gudabenådad berättare måste han eller hon offra sig själv. I de flesta fall är det inte så blodigt som i den här historien, men utan att författaren blottat sig, gett en del av sin själ, satt sitt liv i pant, vågat visa vem han eller hon är, så går det inte att skapa stor konst. Det blir platta ord, aldrig så konstnärligt hopfogade, men de är livlösa och de bär inte till himlen. I den här boken ingår författaren Martín ett förbund med djävulen. Likt Faust blir han lovad det han mest önskar sig om han i sin tur skriver en ny religiös berättelse för "förläggaren" som beställt den.
Jag tycker om den här boken. Jag tycker om suget som drar mig in i historien, jag tycker om hur alla klichéer har vävts samman på ett lustfyllt sätt: spöken, hemlighetsfulla tornhus, dryckesromantik, unga, självuppoffrande, uppnosiga flickor, fotografier, gömda rum, masker och dockteatrar, journalistromantik, gangsterskildringar. Det är på många sätt en gotisk roman, som också utspelar sig (med någon liten utvikning) i Barcelonas gotiska kvarter. Kanske är jag särskilt lockad, eftersom jag bodde och vandrade på de där gatorna några dagar i påskas, och kan se alltihop framför mig.
Framför allt är boken en hyllning till det skrivna ordet. Den är inte som exempelvis da Vinci-koden, och liknande böcker (se länk) en jakt på en mystisk bok, eller i sig skyddandet av några särskilt heliga skrifter. Den är snarare en berättelse om hur en historia aldrig kan tystas. Hur den kräver att få bli berättad. Om hur en fattig pojke kan göra vad som helst för att få skriva. I berättelsen ska man förstå att det han allra mest älskar är flickan Cristina (som förläggaren/djävulen också tar ifrån honom, när han inte fullföljer deras kontrakt), men jag undrar om det är så. Berättelsen kan lika gärna tolkas som om det han allra helst vill är att få möjlighet att skriva. Inte under slavkontrakt, utan de historier hans inre kräver att han berättar. Det är därför han inte kan behålla Cristina. Egentligen vill han hellre skriva än att ha henne.
Jag skulle kunna göra en lång lista med alla de klassiska verk som den här boken leker med. Explicit hänvisas till Jane Eyre, men Hamlet är lika relevant, då boken kantas av människor som måste dö på väg mot undergången. Det är här det mot slutet blir lite för mycket. Inte för att jag inte står ut med blodet (även om jag nog föredrar giftmord), men för att det sker lite för snabbt, och känns lite onödigt. I stort sett alla dör. Skrivdjävulen skyddar sin berättelse.
