Färdigtänkt

Tro inte att jag inte är medveten om hur försummad den här bloggen är. Nej, tro inte det för all del. Tro inte heller att jag inte läser nånting nu för tiden, för ett par böcker i veckan hinner jag trots allt med; det är väl för att jag inte bloggar. Däremot har jag de sista månaderna inte känt något behov av att stöta och blöta mina läsreflektioner tillsammans med nån annan. Det är ju lite synd för er, förstås, men jag gissar att lusten att skriva om läsningen återkommer. Häng kvar.

Nu tänkte jag emellertid ta tag i de rätta svaren till de där citaten som jag publicerade 28 augusti (!). Citaten var alltså hämtade från den samling av visdomsord som jag tyckte sa allt om världen när jag var i 20-årsålden. Många har gissat, en del rätt. Så här ska det vara:

1

Det slog mig att jag förmodligen skulle finna nöje i att skriva under ett annat namn – att hitta på en annan, hemlig identitet – och jag frågade mig hur det kunde komma sig att jag fann denna idé så tilltalande.

s 63 Det låsta rummet, NY-trilogen del 3, Paul Auster

Margareta-utan-blogg gissar rätt till slut. 

2

Att vänta på brev kan bli en heltidssysselsättning.

s 19 ur För Lydia, Gunbritt Sundström

Margareta-utan-blogg igen (och det är inte mer än rätt, eftersom det var hon som önskade den här "citattävlingen")! 

3

Hon är inte ointresserad av erotik och förälskelse. Men det måste vänta för hennes del. Dessutom fattar hon inte varför det alltid är så besynnerliga gossar som dras till henne? 

s 158 ur Skugg-gömman, Maria Gripe

Johanna(-utan-blogg?) har alldeles rätt i att det är Carolin som filosoferar här! 

4

Han hungrade efter musik, efter litteratur, efter all världens kultur, efter vänskap, efter gemenskap, och han ville sjläv utföra bedrifter, han ville vinna berömmelse. (Det sista vågade han emellertid aldrig erkänna.)

s 28 ur Sången om den röda rubinen, Agnar Mykle

Petter vet detta

5

Allt som du ser

är blott en bild i betraktarens öga

Och om jag ler

så är det inte för att du förstår

Allt jag begär

är att få vakna till nästa morgon

och att den är

så mycket vackrare än igår

En låttext av och med Gina Jacobi, Allt du ser från albumet Gå som på nålar

Kontakt från Boktipset – Ni na ni na ni nanna visste det. 

6

Om inte människor får veta vilken kärlek som riktas mot dem är ju kärleken värdelös.

s 102 ur Silvertrumpeten, Maria Scherer

7

För dem som är försvarslösa är skrivandet ett sätt att förklara sig inför världen.

s 206, ur Katarina Horowitz drömmar, Marianne Ahrne

8

Skälet till att man aldrig helt blir kvitt eller glömmer den man som man har varit förälskad i är kanske, att han mer eller mindre har präglat en i en viss riktning, och att man lät sig, ville präglas. (Och det är svårt att ändra tillbaka.)

s 204-205 ur Le, Herdis Møllehave

9

Jag står inte utmed folk som säger "vad var det jag sa?" Det är värre än när nån äter upp ens middag innan man hunnit sätta sig.

Eilonwy i De trennes bok,  Lloyd Alexander

10

Jag fryser om dina händer

när du ler blir jag varm av dig

Du är glädjen som allting tänder

och ångesten på min stig

Så rik är jag vorden och äger

en värld sen jag blivit din

– Så fattig att jag inte äger

en droppe blod som är min

Bo Bergman 

vilket Margareta-utan-blogg kände igen

11

Jag ställer inga frågor

jag kräver inga svar

Jag bara önskar

att du hade stannat kvar

och att i morgon och du

vore här just nu,

att i morgon

vore idag

Låttext av och med Toni Holgersson ur Om du vore här från albumet Louise och kärleken

12

Drömmar, barn till sysslolösa hjärnor

avlade av förspillda fantasier,

tunan som luften, obeständiga 

som vinden när den blåser först mot norr

och lovar nordens frusna barm sin trohet

och sedan ursinnit sticker därifrån

och blåser söderut, mot sol och värme

och morgondagg

Mercutio i Romeo och Juliet, Shakespeare (översättning Göran O. Eriksson)

Margareta igenkände detta, efter ett kort men förvirrat besök i Helsingør

13

Får man vara den man är? Är inte det min önskedröm bara? Något jag upprepar i förhoppning att det ska bli sanning.

s 180-181 ur Vi kallar honom Anna, Peter Pohl

14

Att jag kommer fram nån gång det har jag väl alltid vetat. Jag bara undrar hur långt det är kvar. 

Låttext av Tekla, från albumet Oranga blad

15

Den som reser på sig ser bättre

och skymmer dem som är bakom

Claes Eriksson (Galenskaparna)

16

Sentimentaliteten kommer alltid att vara människans första revolt mot utvecklingen.

s 343 ur Fröken Smillas känsla för snö,  Peter Høeg

Jag avslutar den här uppdaterade genomgången med ett motiverat youtube-klipp av Tekla som sjunger Letar efter nån som kan spela gitarr – lyssna på den!

Ronja, Nobelpris och Vita stenen

Det börjar dra ihop sig till vinnare. Men först ska vi leta reda på så många karaktärer som möjligt med ett namn som börjar på R i Astrid Lindgrens böcker, för det var vad denna bonusfråga påbjöd.

Jag ska väl erkänna att bokstaven R var lite huggen ur luften (B och M tänkte jag mycket på, men sen blev det visst R).

The Book Pond föreslår: Ronja, rumpnissar, Rasmus (på luffen) och Kalle Blomkvist och Rasmus. Fyra poäng till Malmö.

Enligt O lägger till Rasmus (Pontus och Toker), Ruskprick och Riddar Kato. Tre poäng till Göteborg.

Lyran  kompletterar med Rosa, dockan hos tant Berg i Lotta på Bråkmakargatan. Ett poäng till Karlstad.

En bok om dagen är hungrig, Bokomatens huvud står stilla (det skulle varit lite roligt om det rullat iväg) och Paperback Lover förolämpar bloggen (även om det är några dagar försent). L slänger däremot hjälpsamt in Rickard (Madickens påhittade syndabock). Lite sent, men eftersom det var länge sen vi träffades får hon ändå en poäng.

Och inte för att jag själv kan komma på så hemskt många fler som saknas men nån liten Rulle (Fille och Rulle – tjuvarna hos Lillebror och Karlsson på taket) och Rullgardina (ett av Pippis många andranamn) finns väl att nämna. Och visst heter hon Eva-Lotta Rosander, Kalle Blomkvists kompis. Och jag är förresten nästan säker på att han heter Rasmus Rasmusson, den där lille pojken i Kalle Blomkvist och Rasmus (vilket också torde medföra att Rasmus pappa, den galne uppfinnaren, heter Rasmusson).

Och så tar vi nästa inlägg, där temat gäller några saker som jag själv tycker att jag återkommer till om och om igen. Men tydligen är jag inte så tjatig som jag tror (om jag ska tolka svaren rätt). (Och det lämnar ju utrymme för att blogga en hel del mer om det här, när den andan faller på.)

Fråga 29:

Här undrar jag vilken bokserie som jag återvänder till om och om igen (även om jag kanske inte bloggar om den varenda vecka). Rätt svar här är Susan Coopers serie som börjar med En ring av järn (eller med Ovan hav, under sten om man föredrar det). Jag har skrivit om den boken här. Enligt O tar hem poängen.

Fråga 30:

Den nu levande svenska författare som jag tycker ska få Nobelpriset är Torgny Lindgren. Det har jag skrivit om här. (Och nej, det var inget skämt, Petter!) Enligt O var snabb och hade ovanligt rätt den här gången också.

Fråga 31:

Här undrar jag varför jag inte läser tillräckligt mycket biografier. Snowflake och Ingrid brukar påstå att jag ännu inte nått biografiåldern. Själv lutar jag åt att det är för att jag vill ha läst (nästan) allt av författaren innan jag ger mig i kast med biografin. Men jag tror att sanningen (som jag inte riktigt vill erkänna) är att jag antagligen är mer intresserad av mig själv än av andra människor (möjligen kan det faktum att jag ägnar en hel blogglördag åt att publicera 30 inlägg om mig själv stödja den teorin). Jag ger således en poäng var till var och en som var först med att gissa på något av dessa alternativ.

Enligt O för det för att jag inte var tillräckligt gammal. Lyran för att hon tror att jag vill ha läst allt och skapat mig egna bilder först. JennyB får poäng för att hon tror att jag inte är intresserad av andra människor. En bok om dagen smickrar mig igen för min ungdom och får ett ytterligare poäng.

Efter den här frågan var det fikadags, och då passade även Bea på att titta in och gratulera. Tack så väldigt mycket ska du ha.

Och bara så att jag inte glömmer bort det. Enligt O ska ju ha 10 bonuspoäng för en länkning till Vipslördag.

Ytterligare några frågor försöker vi klämma in svaret på i detta inlägg. Det är dags att bli lite romantiska.

Fråga 32 handlar om vilken bok min sambo läste den gången vi träffades. Och det här har jag ju berättat ett par gånger. Jag hittade honom helt enkelt på en strand, och där låg han och läste Anne på Grönkulla. Så vad det med den saken, och det lyckas ingen gissa rätt på utan att jag påminner rätt rejält. Jag ger därmed En bok om dagen med tvekan ett poäng, eftersom hon ändrat sig från ett tidigare svar.

Fråga 33 handlade om vilken barnbok som inspirerade det då unga förälskade par (som numera är kända som Vixxtoria med sambo, och vi är inte särskilt unga och om jag ska vara ärlig är nog inte ordet 'förälskade' det första folk kommer att tänka på när de ser oss) att varje gång de sågs – – – utbyta en särskild vit sten med varandra. Rätt svar är alltså Vita stenen av Gunnel Linde. Vilket En bok om dagen också gissar rätt på vid andra försöket. Men det var märkvärdigt så populär frågan om salmiaken från Jonas Bergström i Tordyveln flyger i skymningen var. För den som är intresserad kan jag meddela att Tordyveln var en bok som jag ganska tidigt fick sambon att läsa, och just Jonas och hans salmiaker är nog det som stannat kvar bäst i minnet.

Fråga 34 handlar om vilket som var den första boken som jag gav till sambon i present. Räddaren i nöden av Salinger, så klart. (Men de övriga två fick han också i present under första året.) En bok om dagen tar detta på första försöket.  

Så hur har vi det nu med poängställningen?

Enligt O: 27 p

En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
En bok om dagen: 14 p
Joanna 11 p
Lyran: 8 p
The book pond: 8 p
Snowflake: 6 p
JennyB: 4 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Paperback lover 1 p
L: 1 p
Ingrids hund: 1 p

Man tager vad andra haver

Idag får en papperslapp mig att tänka på en kusin jag har. Han är två år äldre, vilket innebär att vi är jämngamla nuförtiden, men när vi växte upp så var han (konstigt nog skulle man säga om man känner honom) en stor förebild som jag gärna tog efter.

Papperslappen innehåller lite läsdokumenation, några nedskrivna rader från vecka 6 år 1987. Jag gick i sjunde klass, och skulle snart ha sportlov. Boken jag läst ut och gett ett omdöme var Stephen Kings bok Cujo, och det var en av min kusins älsklingsböcker, som han lånat till mig:

Och jag inser härigenom något som jag inte tänkt på förut. Min kusin och hans bokhylla har spelat en inte helt irrelevant roll i min litterära uppväxthistoria!!

Det var till exempel han som introducerade mig både för Susan Coopers En ring av järn och för Maria Gripes Skuggan över stenbänken. Inte att förglömma var det hans mor (således min moster) som gav honom Grottbjörnens folk och Hästarnas dal i 14-årspresent, böcker som jag ganska snart lånade. Förutom Cujo, så sålde han även in Gökboet (av Ken Kesey) hos mig. Och när han var så där 17-18 och alldeles uppslukad av Peter Englunds Poltava och Jan Guillous I nationens intresse, ja, då var det jag som hängde på.

Det är märkligt det där, vilka tillfälligheter som gör att vi läser de böcker vi läser. Hade jag inte hittat den här lilla lappen, med läsdokumentationen från 1987 hade jag aldrig associerat de här böckerna med min kusin idag (kanske med undantag av Gökboet). Jag skulle mest ha kommit ihåg de där visselpiporna vi täljde när vi lekte indianer vid Dödskalleklippan, och hur vi åkte hemmagjorda vattenskidor efter en motorbåt. Och hur olidligt det var när han sjöng Habanera ur Carmen under en fyra timmar lång bilresa till Stockholm.

Min kusin fyller 40 år på lördag, och jag är inte ens säker på om han skulle uppskatta en bok idag. Annars skulle så klart den sjätte och sista delen i Jean M. Auels serie om grottbjörnsflickan Ayla vara självskriven.

Jag spelar lite Carmen i stället – så här ska det låta:



Som av en ren händelse bloggar Helena och Helena om Stephen King nu i dagarna. Om nu nån råkar vara intresserad av det än av min kusin.

P.S. Poängräkningen fortskrider givetvis. Ytterligare poängingivande inlägg följer under dagen. 

Inne och ute

Jag fortsätter att gå igenom frågor och svar. Det innebär så klart att ni läsa om en massa bra böcker. Ja, oftast – just nu kommer det bland annat handla om barnboksserier som blivit film och böcker som ska bort.

Först ut således de rätta svaren till  melodikryssfrågorna.

Fråga 10

Monica Zetterlund spelade styvmor i tv-serien baserad på Katarina Taikons självbiografiska böcker om den romska flickan Katitzi. Janne Loffe Karlsson spelade således Katitizis pappa. Rätt svar på frågan är därmed Rosa, Katitzis 12-åriga syster, som tog hand om det mesta arbetet i den familjen, medan Monica Zetterlunds rollfigur mest gnällde och var elak. Det minns Jenny B, och det får hon poäng för. Enligt O tar två poäng på att nämna namnen Taikon och Katitzi. Det finns också en syster mellan Katitzi och Rosa, nämligen Lena, och det visste En full bokhylla. Hon bidrar också med författarens förnamn: Katarina, och att hennes riktiga storasyster också heter Rosa. Sammanlagt blir det 3 poäng. [Stycket är lätt redigerat]

Som torde framgå vid det här laget så kan man få poäng för lite all möjlig information som man bidrar med.


Fråga 11

Den här var det länge många som gick bet på. Inte använde nån imdb.com heller – jag kan tipsa om den filmsajten (ovärderlig när man ser på tv och inte kan komma på varifrån man känner igen en skådespelare). Jan Malmsjö spelade ju Patron Sylvester, alltså morfar till ingen mindre än Kulla-Gulla i den katastrofala tv-serien från 80-talet. (Ja, lite glad är jag nog att den serien fallit i glömska, även om det inte var länge sen jag såg att den givits ut på dvd.). Gullas barndomsvän hette Lotta. De lärde känna varandra redan på barnhemmet, men skildes åt när Gulla kom till Hermanssons på Blomgården. Senare träffas de igen, men då är Gulla vorden en fin fröken, och Lotta arbetar på ett gästgiveri där Gulla stannar (på väg till skolan i Hasseltuna, tror jag). Lotta kommer så småningom till Höje i stället.

Poängen tas av En full bokhylla som gissar på Lotta. Den fullständiga informationen ger i stället Margareta (utan blogg, förmodar jag) här. Tack för det!

Fråga 12

Beppe Wolgers spelar trädgårdsmästaren Gudmarson i filmatiseringen av Maria Gripes böcker om Hugo och Josefin (det finns tre böcker: Josefin, Hugo och Josefin och Hugo). Josefin tycker att Gudmarson precis liknar hennes föreställning om Gud. Egentligen heter Josefin Anna Grå, men det är ett namn som hon ännu inte tycker att hon vuxit i. Hon har skrivit namnet i en skokartong och ställt in den i garderoben, vill jag minnas. I stället kallar hon sig för Josefin.

Enligt O gissar sig fram till Anna, men spånar vidare och kommer på både att det handlar om Hugo och Josefin och att Anna heter Grå i efternamn. 3 poäng där. Full bokhylla vet att Beppe spelar trädgårdsmästare och ser ut som Josefins bild av Gud. Två poäng, varsågod. En bok om dagen får stilpoäng för att hon tycker att Vixxtoria är ett vackert namn. Senare under kvällen drämmer Enligt O till på sista poängen med att slå fast att det är Maria Gripe som skrivit boken.

Hjälp mig välja bort

Bonusfrågan om vilken bok jag ska läsa fick en intressant utdelning. Jens Lapidus bok har jag till exempel läst 131 sidor i. Den höll jag faktiskt på med redan när jag började bokblogga. Jag har läst lite för mycket för att förmå mig att lägga ifrån mig den, men jag lockas inte av att fortsätta. Jag har därmed gett alla som föreslagit mig att ge upp den en poäng: Snowflake, Lyran, Ooof bok, Jenny B, En bok om dagen.

Snowflakes förslag att läsa den och fundera över varför alla tycker den är så bra är emellertid lite lockande. Boken har liksom blivit en symbol både för att jag började bokblogga, och för de där böckerna som livet är för kort för att läsa. En poäng för bloggförslag.

Har verkligen ingen hört talas om Kylie Fitzpatricks bok, förresten? Jag kan inte begripa varför jag har köpt på mig den. Jag hade fått för mig att den skulle vara ungefär som Sarah Waters Kyssa sammet, och har ingen aning om varför jag trodde det. Kanske för att den utspelar sig i London på 1800-talet, enligt de första 10 sidorna som jag läst så där åtta gånger. Jag hade hoppats på lite inspiration som fick mig att komma längre in i boken. Den verkar inte vara sämre än mycket annat, nämligen.


Gissa vad jag redan valt bort!

Och så över till Vem ska bort? Den självklara anledningen till att något ska bort här är att jag inte har läst det. Således är detta rätt svar. Jag skrattar dock högt åt allas motiveringar och kategoriseringar av böckerna.

Tidningen Vi ska bort, eftersom jag inte läst den. Bildbevis (?) finns här. Vi i villa och Råd och rön läser jag. Jag vill gärna understryka att jag inte tycker Vi är en dålig tidning. Den blir liggande i väldigt gott sällskap. Petter får poäng för rätt tidning. Enligt O för rätt anledning.

Anna Karenina ska bort, för det vet ju alla att jag inte läst den. Än. De andra två har jag läst, Mästaren och Margarita till och med två gånger, och det blir nog en tredje gång innan jag dör, hoppas jag. En full bokhylla tar två poäng med både rätt bok och rätt anledning. En bok om dagen får poäng för att hon lärt sig hur gissningen i den här Vem ska bort-leken ska gå till av mig, även om hon gissar fel.

Moskitkusten ska bort, för den har jag inte läst. Lyran får de båda poängen. Hon påstår också (möjligen riktigt) att ingen har läst Moskitkusten. En gallup i mitt hushåll visar att hon har rätt. Den blev i alla fall film 1986, med bland andra Helen Mirren, och det var därför jag köpte den på Frälsningsarmén typ 1994. Wernströms bok De hemligas ö, ska absolut inte bort, utan tvärtom – den borde fler läsa (om), och den borde dessutom filmatiseras, Petter får poäng för att han tar upp det.

Petter lyckas dessutom ta hem 10 ytterligare poäng, eftersom han låter bloggens födelsedag bli en av hans åtta länkar denna lördag. (Detta kan dock vara en förolämpning som jag inte förstår.)

Poängsammanställning så här långt

Och en sammanfattning av poängställningen så här långt:
(Du är välkommen att hojta till om du tycker att jag glömt dig, eller fått ihop siffrorna fel. Det har varit krångligt det här. Det är dock endast den som svarat rätt först som får poäng.)

Petter: 12 p

Joanna 11 p

Enligt O: 11 p

En full bokhylla: 8 p

En bok om dagen: 7 p

Snowflake: 6 p

Lyran: 6 p

JennyB: 3 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Ingrids hund: 1 p

När kärleken förde dem samman

Jag inser att det kanske inte alltid framgår så tydligt här i bloggen, men egentligen vill jag allra helst läsa kärlekshistorier med lyckliga slut. Så därför kommer här lite romantik till eftermiddagskaffet.

32. Vilken bok läste Vixxtorias sambo den gången hon träffade honom?

1. Stolthet och fördom (av Jane Austen)

X. Lilla huset på prärien (av Laura Ingalls Wilder)

2. Anne på Grönkulla (av Lucy Maud Montgomery)

33. Vixxtoria och sambon hade ett långdistansförhållande i några år innan de hade möjlighet att flytta ihop. Det uppstod bland annat ett mönster som återupprepades varje gång de sågs.  Kan du gissa vilken detalj i en svensk barnbok som inspirerade dem? 

1. Varje gång de träffades turades de om att gömma en målad sten tillsammans med en present. Inspirerat av Rosornas krig om Stormumriken i Kalle Blomkvist-böckerna

X. Varje gång de träffades utbytte de en särskilt vit sten. Inspirerat av Vita stenen av Gunnel Linde

2. Varje gång de träffades hade Vixxtoria köpt salmiakaskar åt sin sambo. Inspirerat av Jonas Berglund i Tordyveln flyger i skymningen 

34. Vilken var den första bok som Vixxtoria gav sambon i present?

1. Stolthet och fördom

X. Räddaren i nöden

2. Fiendens fiende

Celebriteter

Och så över till några författarfrågor. Jag hoppas dom här är svåra, för det är meningen.

25. I andra ring på gymnasiet tenterade Vixxtoria av sitt slutbetyg i svenska genom att hålla föredrag om en författare. Vilken?

1. Peter Pohl

X. Jonas Gardell

2. Walter Ljungquist

26. Vilken författare har krockat (hårt!) med Vixxtoria på Bokmässan? (Och inte bad han om ursäkt heller.)

1. Henning Mankell

X. Jan Guillou

2. Åke Edwardsson

27. Vilken författare har Vixxtoria brevväxlat med?

1. Astrid Lindgren

X. Maria Gripe

2. Per Nilsson

28. Vilken författare har bjudit Vixxtoria på spaghetti och köttfärsås?

1. Inger Edelfeldt

X. Barbro Lindgren

2. Viveca Lärn

Du ska få min gamla docka när jag dör

I helgen träffade jag en av mina äldsta och käraste vänner. Nora heter hon, Nora Hed. När vi möttes första gången var hon ungefär 15 år, och jag gick på mellanstadiet. Sen dess har det blivit många möten, men jag insåg lite generat att det nog var minst ett par år sen vi sågs senast. Sen jag började bokblogga har det ibland blivit så att jag valt att läsa nya böcker, eller kommentera bokbloggar, i stället för att umgås med gamla vänner som Nora. Men vi har en slags tidlös vänskap, Nora och jag – varje gång vi ses är det som om det var igår.

Och när vi väl träffas drar besöket lätt ut på tiden – det blir oftast långt in på småtimmarna innan vi hunnit avhandla allt som hänt sen sist. Noras nya lägenhet till exempel. En fantastisk sådan, från början av 1900-talet: runda rum, djupa skåp, trägolv! Åh, jag älskar knarrande trägolv – jag har precis som Nora haft det i alla lägenheter sen jag var 20 år!

Nora berättar om några fynd de gjorde när de skulle renovera hennes lägenhet. Bakom de gamla tapeterna fanns igensatta gamla skåp, fulla av spännade saker från början av 1900-talet. En vacker liten klocka, till exempel. Ibland går den baklänges. Jag berättar för Nora att jag också haft en sån klocka en gång. Det var en gammal kasserad köksklocka, som jag hade i mitt flickrum, och – tro det eller ej – men efter några månader började den gå baklänges. Den hängde kvar (och gick baklänges) ända tills jag flyttade hemifrån. Men det betydde – så vitt jag vet – inte att jag fick besök av någon som bott i mitt rum för länge sedan. Det hände emellertid Nora!

Hon blev inte ett dugg rädd, konstigt nog. Det skulle nog jag ha blivit för jag får rysningar bara hon berättar om det. Det brukar ske när Nora är ensam hemma. Den gamla klockan börjar gå baklänges, och hon hör steg ute i våningen. De stannar vid hennes tröskel, men hon kan inte se någon där, känner bara en intensiv spänning under några minuter. Sedan försvinner vem det nu är.

Så småningom har Nora förstått att det måste vara någon som vill henne något. Hon blev mer eller mindre tvungen att ta reda på vad det var, men hon visste inte hur hon skulle börja. Och sen hände det där med dockan!  Det började med att Dag fick ett telefonsamtal. Ja, Dag, det är Noras fosterbror, eller vad man ska kalla honom. Han är rätt snygg, jämngammal med Nora, dansar balett och är lite filosofiskt lagd så där i allmänhet. Noras familjesituation är lite komplicerad, faktiskt. Hon bor alltså hos Dag och hans föräldrar, Anders och Karin, därför att hennes egen mamma och pappa dog i en bilolycka när hon var liten. Nora trivs, säger hon, men ibland kan hon inte hjälpa att hon känner sig utanför. Framför allt känner hon sig inte självklar, och hon bär på en inneboende rädsla som hon knappt vågar yppa: att hon ska bli utbytt. Kanske när Dag träffar en tjej en dag. Då kommer Karin och Anders att tycka mycket mer om flickvännen, och Nora få höra till på nåder. Och Dag är ju dessvärre inte helt ointresserad av tjejer. Nu har han till exempel träffat en flicka som heter Tetti, men det smyger han med. Såväl Nora, som Anders och Karin har fått veta det på omvägar bara.

Noras känsla av att inte vara självklar och att vara utbytbar är ju emellertid omöjlig att resonera förnuftigt med. Jag har försökt få Nora på andra tankar många gånger. Bland annat har jag förklarat att jag också kände så där i tonåren. Ingen förstod mig, tyckte jag. Och just det där att få höra till – vemsomhelst, vadsomhelst – var så oerhört viktigt. Vad skulle hända om det inte fanns en plats för mig nånstans? Men även om jag kunde känna igen mig i Noras funderingar, så tyckte Nora att mina argument vägde lätta. Jag är ju uppvuxen i en sån där typisk kärnfamilj, så vad kan jag veta om att vara föräldralös, och om det utanförskap som det medför.

Men nu var det ju det där med dockan jag skulle skriva om. Dag svarade alltså i telefon en dag när en okänd gammal tant ringde. Hon sa att eftersom Nora skulle till Stockholm i veckan så kunde hon passa på att gå till en affär i Gamla stan och fråga efter Agnes Cecilia. Det var minst sagt ett konstigt samtal, tyckte Dag. Nora hade inga planer alls på att åka till Stockholm! Men hur det var fick både Dag och Nora oväntat tillfälle att följa med på en skolresa just till Stockholm några dagar senare. Nora tvekar inför allt sånt där övernaturligt, och ville inte alls följa den gamla kvinnans uppmaning. Dag är mer öppen för det oförklarliga, och travade iväg till dockbutiken i Gamla stan och kom ut med ett paket med en docka till Nora. Som ni ser på bilden här ovan, så var det inte vilken docka som helst, utan en gammal docka. Med riktigt hår och ett särpräglat utseende. Runt hennes hals hängde en halskedja med ett litet porträtt som liknade dockan. Det verkade som att dockan och porträttet föreställde samma flicka. Någon som hette Cecilia, enligt texten på baksidan av porträttet. Varför det skulle frågas efter "Agnes Cecilia" i dockaffären var dock mer oklart.

Sen berättade Nora den mest sällsamma historia. Om hur hon kom i kontakt med en gammal kvinna som hette Hulda, och som hade arbetat i huset där Nora bor nu. Hulda visste att berätta att just i Noras lägenhet hade det en gång i tiden bott en flicka som hette Cecilia. Och inte nog med det – dockan som Nora hade fått på ett så underligt sätt hade mycket riktigt varit Cecilias, och föreställde henne som 10-åring. Cecilia var ett oäkta barn till en kvinna som hette Agnes. Agnes gifte sig så småningom och Cecilia fick växa upp hos sin moster. Precis som Nora hade Cecilia alltså varit ett barn som inte bodde tillsammans med sina föräldrar. Hon kunde sannerligen inte känna sig självklar! Nora kände både ilska och ömhet inför detta faktum och hennes ögon flammar när hon berättar om vad hon fått reda på om Cecilia. I lägenheten har Nora till exempel hittat små efterlämnade papperremsor, där Cecilia under flera år förde anteckningar om alla de dagar då någon "tog hand om henne". Ofta var det Hulda. Ibland andra kvinnor som fick rycka in, därför att ingen annan kunde ta hand om lilla Cecilia.

Nu har Nora börjat förstå att det är Cecilia som ibland spökar för henne, som kommer gående och osynlig stannar i dörröppningen. Men hon förstår fortfarande inte vad det är Cecilia försöker säga. Men av Hulda har hon fått veta att Cecilia dog där i lägenheten. 1923 var det och Cecilia var bara 17 år.

Nu kan jag knappt bärga mig innan vi kommer ses nästa gång, Nora och jag. Snart ska hon hälsa på gamla Hulda igen, och hon hoppas att hon då ska förstå mer av Cecilias öde. Nora har lovat att ringa mig och berätta så fort hon har nyheter. (Och jag hoppas att jag då ska få komma och hälsa på hemma hos henne. Jag vill sååååå gärna se lägenheten, kanske till och med få höra de där stegen.)

Jag uppdaterar så snart jag vet mer.


Ibland har Nora hört musik i sin lägenhet också. Så här låter den. Vill ni se dockan som Nora fick, och en del av lägenheten där hon bor, så titta på den här här filmen (missa inte det! Missa inte, sa jag!). 


Jag och Nora har också en del gemensamma vänner. Helena träffade henne till exempel för inte alltför länge sen. Och Lyran har precis lärt känna henne! Jag tror de gillar henne lika mycket som jag. 

Veckans ljud: Blurb!

Om man läser Nya hyss av Emil i Lönneberga så låter det blurp mest hela tiden. Till exempel när Emils pappa får paltsmet i synen. Eller när han får raggmunkssmet över samma kroppsdel.  Eller när Emil hjälper Fru Petrell som svimmat genom att hälla en skål blåbärssoppa över henne. Astrid Lindgren skriver faktiskt uttryckligen: "Blurp!" sa Emils pappa.

Och därifrån är steget inte långt till "blurb" (för i vardagligt tal är "blurp" och "blurb" fonetiska homonymer). En blurb är ett sånt där citat som man ibland hittar på framsidan av böcker. Det är ofta skrivet av en annan – mer känd – författare. Tanken är att man som köpare ska tänka att om ens favoritförfattare gillar boken, så kommer man själv att gilla den också. (Det finns en viss risk med det här som jag ser det. Om ens favoritförfattare rekommenderar en bok som man själv sedan inte alls tycker om, så grumlas ju onekligen ens omdöme om författaren. Det kan gå så illa att man förlorar en favoritförfattare faktiskt.)

Blurbar blir mer och mer vanligt. Marias bokblogg har hittat blurbande på bokryggen, och hon ogillar det. (Jag är praktisk. Jag tänker att om det får plats där, så varför inte. Bättre än att förfula framsidan.)

Senaste Biblioteket diskuterar blurbens uppkomst – jag minns det förvånande tidiga året 1907 (jag orkar inte lyssna om; ni får gärna korrigera mig om det är fel). Biblioteket intervjuar även Jonathan Safran Foer – en flitig blurbskrivare. Det konstateras  att svenskar är ganska negativt inställda till bokblurbar. Jag är svensk, och med användning av gängse syllogismer kan jag bara instämma; jag tycker blurbar är rätt fåniga.

Det är möjligt att jag till och med skulle kunna avstå från att köpa en bok på grund av själva närvaron av en blurb på framsidan. Och jag funderar alltid på hur förlagen vågar chansa på att den som ska köpa en bok gillar den kändis vars namn+oneliner ska sälja boken. Det gäller ju att hitta precis rätt kombination.  Hur bra har den här blurben, där Fredrik och Filip hyllar Blonde funkat?

Fjärilen flyger i skymningen

Jag var en sådan där tonåring som tvekade rätt länge innan jag på allvar gick över till vuxenböckerna. Framför allt var jag rädd att missa att någon av mina favoritförfattare skulle ha kommit med någon ny bok. Fortfarande är det sällan jag blir så glad som när jag upptäcker riktigt riktigt bra böcker som passar för unga vuxna. Och äldre vuxna. Och att ge min mamma i mormorsdagspresent och så där. Som John Marsdens serie I morgon när kriget kom. Eller Suzanne Collins Hungerspelstrilogi.

Jag läser därför alltid lite extra uppmärksamt när jag hör berömmande ord om barn- och ungdomsböcker. Särskilt svårt är det att hitta mellanåldersböcker som jag verkligen uppskattar som vuxen. (Som barn läste jag och tyckte om de mest förskräckliga historier, men eftersom jag inte längre är barn och har gott om goda, men olästa böcker härhemma, så kostar jag på mig att vara kräsen.) När Martina på Ett hem utan böcker skrev om barnböcker häromsistens noterade jag hur som helst flera intressanta titlar. Den som fick komma hem till mig ganska omgående var boken Sorgfjäril av Ingelin Angerborn.

Boken handlar om 12-åriga Alice som flyttar med sin mamma, mammas nya man och 5-årige lillebror Emanuel (som har en utvecklingsstörning av något slag) till ett stort, gult gammalt kråkslott. Ganska snart får familjen reda på att huset kallas för Spanska slottet, och läsaren anar innan familjen gör det att det förstås har skett något hemskt och sorgligt i huset en gång i tiden. Alice längtar mycket efter Leo, sin bäste vän, som hon flyttat ifrån, och vill hålla kontakten med honom med mobil och internet, men mobilen dör och internet och den fasta telefonen krånglar ständigt.

Men fjärilar finns det gott om. Särskilt en som Alice (vid ett tillfälle då internet tillfälligtvis fungerade) identifierade som en sorgmantel. Och lillebror Emanuel verkar se saker som de andra i familjen inte ser. Mystiken tätnar, som det heter. Kanske byggs det upp lite väl långsamt, eller möjligen går det lite väl fort på slutet. Och kanske finns det lite för mycket som är förutsägbart för en vuxen läsare, som dessutom sett både det ena och andra på film, men det är fint gjort. Alice känns trovärdig för sin ålder, och jag tror det är många 11-åringar som kommer tycka mycket om den här boken. Och om du har nån sån 11-åring i närheten kan du passa på att läsa den själv nån kväll – men se till att du inte är ensam hemma, för det blir lite ruggigt mot slutet!

Det här är även en bok som blandar ny teknik med traditionella spökerier på ett mycket effektfullt sätt. Jag får lika kalla kårar längs ryggen när Alice webbkamerachattar med Leo som jag brukar få när jag läser om Nora (i Agnes Cecilia) som ser sin klocka gå baklänges, eller om när David (i Tordyveln flyger i skymningen) blir uppringd av den döda Julia som vill spela schack med honom.

Jag är särskilt glad över att jag tyckte om Sorgfjäril, eftersom jag blev så grundligt besviken på den förmenta spökhistorien Den osynliga (av Lise Indahl) härom året. Men jag kan inte förstå varför boken inte kunde få heta "Sorgmantel" i stället – en betydligt mer logisk titel. Och så tycker jag att författaren slarvar bort det där silverhjärtat med det ingraverade A:et. Det är som om man inte skulle fått veta vem dockan i Agnes Cecilia föreställer. Mystiken som tätnar ska ju skingras på slutet också.

Längtan efter preteritum

Idag var också dagen då bilbatteriet slutade fungera. 

Det innebär bland annat att jag nog för tillfället får nöja mig med att äga denna, relativt ovanliga, utgåva av Maria Gripes andra barnbok om små gossedjur, och inte köpa hennes debutbok I vår lilla stad, som just nu finns till salu för det facila priset av 550 svenska kronor hos Bokbörsen. Det är lite surt, för jag har spanat länge på den boken.

Lite trevligare nyheter relaterade till Gripe får man om man hälsar på hos En full bokhylla, som öppnar första luckan i sin julkalender idag. Men klicka dig inte dit, är du snäll, för då kan det hända att min chans att kamma hem bokpriser minskar, och det skulle jag faktiskt sura rätt mycket för en dag som idag. 

20:59

Om jag bara skulle nämna Den Enda Författaren som betytt mest för mig i mitt liv så skulle jag vara tvungen att säga Maria Gripe. Varje blogg som diskuterar hennes böcker bevakas därför extra av mig, så klart, till exempel Det mörka tornet som har en Maria Gripe-utmaning som jag kommer besöka ofta. Kanske kan Boktoka och jag också äntligen påbörja vår Gripe-diskussion som vi talat så mycket om?! Det är på tiden, eller hur?

Kolla kolla kolla!

Mental notering: Gå alltid alltid alltid in i obehagliga affärer som säljer ut okänd musik och obskyra filmer till vrakpriser. Även om du har en hungrig och trött dotter med dig.

(Jag har förresten aldrig ens sett den här på tv (och då ska ni betänka att Maria Gripe faktiskt är min husgudinna!). Är det nån som har gjort det?)

Mest och flest

Dessa dagar svarar alla på en läsenkät från Paulas bokblogg. Jag kan inte heller motstå.



Vilka är de fem författarna ni har flest böcker av i era bokhyllor? 

Så här ser det nog ut ungefär:

• Agatha Christie (de senaste två årens omläsningar har tvingat mig till en massa inköp, eftersom biblioteken inte har några kompletta Christiesamlingar). 
• Astrid Lindgren (i stort sett hela produktionen, utom några bilderböcker) 
• Maria Gripe (det mesta, utom några tidiga böcker som är mycket svåra att få tag i)
• William Shakespeare (ett 20-tal böcker, med långt fler pjäser, varav många är samma pjäs(er) i olika översättningar)
• Martha Sandwall-Bergström eller Håkan Nesser med ett femtontal böcker vardera. 

(Jag antar dessutom att om jag rotade fram alla Kittyböcker så skulle Carolyn Keene segla in som god tvåa på den här listan.)

Köper eller lånar ni mest? 

Av de böcker jag läser är fördelningen ungefär 50-50 mellan egna böcker och bibliotekslån/lån från andra.

Sparar ni alla böcker ni köper?

Ja. I princip. Men jag har börjat fundera över att sluta spara en del böcker som har blivit sparade väldigt länge. Börjat fundera sa jag.

Inbundet eller pocket helst? 

Spelar ingen roll alls. Jag läser vad jag kommer över.

Vilken bok har du läst flest gånger i ditt liv? (om du nu läser om böcker) 

Det borde vara Agnes Cecilia av Maria Gripe eller Ovan hav, under sten av Susan Cooper.
Eller kanske Max potta.

Vitt som äppelblom

Veckans tematrio handlar om titlar med färg, och jag väljer att skapa en barn- och ungdomsbokstrio, lika vit som äppelblommen i min trädgård, eller körsbärsblomsbladen som singlar ner i mitt hår när jag cyklar till bussen.

... och de vita skuggorna i skogen av Maria Gripe är en av de allra mest lästa böckerna i min bokhylla. I denna andra del av den s k Skugg-serien beger sig halvsystrarna Berta och Carolin till Rosengåva slott för att sommarjobba som sällskap åt de isolerade tvillingarna Arild och Rosilda. Rosilda är stum, och kommunicerar förutom genom skrivna meddelanden (som hon sparar i särskilda anteckningsböcker, som sparas och förvaras i ett tornrum) genom att måla. På hennes suggestiva målningar av landskapet kring slottet Rosengåva är skuggorna mellan de skira björkarna vita och inte mörka. Vita, som skuggor blir på ett fotografiskt negativ. Vita, som för att dölja en vitklädd kvinna där mellan träden...

Den vita stenen av Gunnel Linde är ett fall där man inte vet om boken eller tv-serien är bäst. Fia och Hampus är barnen som alltid är lite utanför. När de träffas under sina alias Fideli och Farornas konung får de varsin vän och en äventyrlig sommar där de växelvis utför uppdrag för att som belöning utbyta den vita stenen. Åh, jag tycker den är både rolig och insiktsfull, den här boken. Om fantasins kraft, om längtan efter att få höra till, om snälla människor och dumma människor.

Slottet det vita av Tormod Haugen. Detta är en bok som jag lånade gång på gång från mitt skolbibliotek. Det är en tjock bok, en underlig saga om ett isolerat slott där pojken Elm bor med sin far kungen och sin mor drottningen. Det bor kanske någon i tornet. Guldbollen som Elm hittar i trädgården tillhör kanske någon. Kanske finns det svar på Elms frågor, även om varken kungen eller drottningen vill säga något. Jag skulle gärna vilja ha tag på boken som vuxen, för den är fortfarande ett mysterium för mig. Kanske är det en mytologiserad berättelse om en dysfunktionell familj?

Med en bok uti sin hand

Jag tänkte att jag skulle se vad det var för bok han läste. Det är något jag inte kan låta bli. Ser jag en människa med en bok i handen måste jag prompt ta reda på vilken bok det är. Det är nästan maniskt. 

Men han höll hela tiden boken på ett sådant sätt att det var omöjligt att se vare sig titeln eller författaren. Det retade mig, en lång stund satt jag sedan och stirrade på den där boken. Någon gång skulle hanv äl vända den så att jag kunde se! 

s 164, Skuggan över stenbänken, av Maria Gripe 

(Berta, berättarjaget ovan, är ju inte ensam om denna maniska åkomma. Förutom undertecknad, så har hon sällskap av Cees Nootebom.)

Mina små älsklingar

Det pågår omröstning om de mest älskade böckerna skrivna på svenska hos Du är vad du läser (mejla ditt bidrag dit!). Mina älskade förslag skrev jag om här. Eftersom jag ännu är en ivrig omläsare av högt älskade ungdomsfavoriter kan jag inte motstå att därtill föreslå en lista på 10 svenska barn- och ungdomsböcker* som jag fortfarande är mycket förtjust i. Jag är ganska sympatiskt inställd till det där ordet "älskade", i stället för "bästa". Svaren blir lite annorlunda på så sätt, eller hur?

Samtliga böcker tål vuxna omläsningar. Listan är alfabetiskt ordnad, och det kan kanske i sammanhanget vara värt att påpeka att jag försökt balansera den för kön (liksom jag gjorde för vuxenlistan), men det lät sig inte göras.

Juliane och jag av Inger Edelfeldt
Skugg-serien av Maria Gripe, något om böckerna t ex här.
Muminböckerna av Tove Jansson, om Mumin, t ex här.
Sandro slash Ida Sara Kadefors
Den vita stenen av Gunnel Linde
Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren, om Astrid t ex här.
Hjärtans fröjd av Per Nilsson
Serien om Micke av Peter Pohl (som inleds med Regnbågen har bara åtta färger); lite om böckerna här.
Kulla-Gulla-böckerna av Martha Sandwall-Bergström, något om böckerna här.
Pip-Larsson-böckerna av Edith Unnerstad

Starka bubblare: Sven Wernströms böcker om Trälarna, Barbro Lindgrens böcker om Sparvel, Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten, Katitzi-böckerna av Katarina Taikon och Barnen från Frostmofjället av Laura Fitinghoff.


* Jag har inte inkluderat bilderböcker, eller böcker för väldigt små åldrar, utan satt ungefär samma gränser som jag gjorde för min barn- och ungdomslista tidigare i år. Om jag känner mig väldigt inspirerad kanske det kommer en småbarnslista också om några dagar.

Produktplacering

Jag läser hos Martina på Ett hem utan böcker om en bokklubb som just nu läser Pickwickklubben. Det får mig att överväga om jag ska hänga på läsningen lite i hemlighet så där. I större delen av mitt liv har jag velat läsa den här Dickens-boken, eftersom det är en av Anne på Grönkullas älsklingsböcker; efter en intensiv tentaperiod i boken Drömmens uppfyllelse är det just en omläsning av Pickwickklubben som hon hänger sig åt. Naturligtvis äger jag ett eget exemplar, i engelskt original The Pickwick Paper. Runt 870 sidor är den. Det är väl det som ständigt får mig att tveka. Det är inte bara läsning. Det är ett projekt, som är lite för stort för att jag ska åta mig det just nu. (Banne mig, om jag inte tror att Anna Karenina har en större chans här!)

Men företeelsen att få boktips genom andra böcker är annars intressant, tycker jag. Jag har tidigare nämnt Maria Gripes lobbande för Dorian Greys porträtt i boken Skugg-gömman. Från min barndom minns jag också exempelvis det idoga läsandet av Kristens resa som flickorna i Alcotts Unga kvinnor ägnade sig åt.

Det mest slående exemplet återfinns dock i Edith Nesbits böcker. Jag läste dem med stor förtjusning. Det var upptäckten av Huset Ardens gåta som fick mig att på allvar överge bibliotekets Hcf-avdelning och börja läsa Hcg-böcker; böcker utan bilder på varenda sida! Men i en av Nesbits böcker (och jag kan för mitt liv, och trots en massa bläddrande i de utrensade biblioteksexemplar som jag har i min ägo, inte komma ihåg vilken) låter hon en av huvudpersonerna få en bok i födelsedagspresent. Och det speciella med den boken är att den är skriven av – Nesbit själv! Om jag inte minns alldeles fel är presentboken Amueletten. Nå, denna bok fanns inte på mitt lilla skol/by-bibliotek, och i flera år sökte jag den förgäves. När jag äntligen fann den var jag lite för gammal för att uppskatta den. Men jag tänker ibland på hur Nesbit hajpade sig själv, och på att det ändå måste vara lite unikt.

Visserligen är det inte ovanligt att särskilt i serieböcker för barn och ungdomar hitta sådana där hänvisningar som säger till exempel att "detta kan du läsa om i boken Fem söker en skatt". Och det är för all del inte bara barnboksförfattare som sysslar eller sysslade med sånt här. Sommarens omläsning av Dorothy Sayers böcker ger precis samma sak vid handen. I partier kryllar det faktiskt av fotnoter som säger att detta kan man läsa om i Oskuld och arsenik, eller En sky av vittnen eller Mysteriet på Bellonaklubben.

Man ser inte det här så ofta i moderna böcker. Det är lite synd faktiskt. Att produktplacera sina egna titlar eller andra är en ganska trevlig intertextualitet. Betydligt trevligare än att droppa designnamn och namnet på olika bruna drycker. Och boktitlar får gärna nämnas i lite alla möjliga sammanhang utan att det stör mig. I Abbas The day before you came läser sångaren till exempel Marilyn French.

... men man kan ju tjuvkika lite på guldkornen

Och så ett exempel på en riktigt, riktigt bra baksidestext:

Det går inte att slita sig ifrån den. Det är en fruktansvärd bok, otäck, men ack så förledande. Håller man inte huvudet kallt medan man läser – och vem kan göra det? – blir man nästan lite konstig. Visst är det en fantastisk historia, men ändå är det inte så mycket själva innehållet, som orden, de ömsom snillrika, ömsom bestickande tankarna och formuleringarna. Det är den besynnerligaste bok hon läst. Men farlig och direkt fördärvlig.

Texten i sig kommer från Maria Gripes bok Skugg-gömman, och beskriver huvudpersonen Carolins läsning av boken Dorian Grays porträtt (av Oscar Wilde). I min pocketupplaga av den senare boken har man låtit trycka Maria Gripes text som baksidestext. Kan litterär kontextualitet bli bättre än så?

(Och jag rekommenderar en (om)läsning av båda böckerna. Aldrig fel!)

Rutten - en tävling!

Ungefär den här rundturen med bil och tält och många böcker blir det i år. Det kan komma till eller falla bort någon beroende på regn och djurparker:

Hans Peterson

Emilie Flygare-Carlén

Selma Lagerlöf

Hjalmar Söderberg

Maria Gripe

Sven Wernström

Ellen Key

Men man vet aldrig hur det blir. Ett år var vi på väg till Lars Widding, och jag hade gärna fortsatt ända till Mikael Niemi, men i stället hamnade vi hos Kerstin Ekman. Så det kan gå. 

Nån som vill gissa vilka platser och landskap vi tänker besöka? 

Tältbild från trädgården förra året. 

Maja Stina Walter - du vet vem hon är!

Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om Maria Gripe. Jag ska inte göra det här, jag ska bara reflektera lite över det där med namn. Namn är viktiga. Oerhört viktiga, i verkligheten och förstås i litteraturens värld. En sak som jag irriterar mig på i böcker är när folk har namn från fel generation. I en bok från 2009 (som utspelar sig 2009) kan en mormor inte heta Märta eller Hulda, och vara pensionär efter ett långt bullbakande liv som hemmafru och ha dåliga höfter, och känna sig ensam. Men hallå! Märta och Hulda är mormorsmödrar nu förtiden. Mormödrar heter Kristina och Britt-Marie, går stavgång varje onsdag och fredag morgon innan de tar sin Toyota Avis och rattar iväg till jobbet som läkarsekreterare, gymnasielärare eller bankkassörska. Ibland läkare eller textildesigner. Efter jobbet går hon på vernissage och dricker rödvin med vänninorna innan hon blir upphämtad av sin 10 år yngre älskare (som kanske heter Krister) för en långweekend på ett spa. 

Ja, det här var en parentes, men ni förstår vad jag menar? Lika dumt är det förstås när en 35-årig pappa 2009 sägs ha två barn i förskoleåldern som heter Lena och Patrik. Inget ont om de namnen, men Lena och Patrik borde vara vuxna vid det här laget, och ha två egna små barn som heter Maja och Linus. 

Anyway. Den som har läst nästan vilken bok som helst av Maria Gripe kanske har lagt märke till hennes fascination för namn. Vi kan börja med Josefin. Hon heter ju egentligen Anna Grå, är det nån som minns det? Men hon tycker inte att hon vuxit i namnet riktigt, så hon skriver det i en skokartong och sätter in den i garderoben. Och minns ni Berta i skugg-böckerna? Hon tycker så illa om sitt namn att hon inte ens vill berätta vad hon heter för läsaren. I Agnes Cecilia spelar namnen också en stor roll. Titeln i sig kan dels syfta på flickan Cecilia, hon som var dotter till Agnes. Eftersom hon var ett oäkta barn, som mestadels uppfostrades av moster Hedvig kallades hon alltsomoftast "Agnesas Cecilia" (eller Agnes' Cecilia som det skrivs på korrekt skriftspråk), för att ingen skulle tro att hon var Hedvigs unge. Men innan boken är slut visar det sig att det faktiskt finns en flicka som heter båda namnen: Agnes Cecilia. Hon är sondotter till den första Cecilia. Det suggestiva namnet som bokens huvudperson Nora (kortform för Eleonora!) har sett skrivet under en bro har alltså en bärare. 

Andra med namnproblem är Fredrika i boken ...ellen dellen. Hon är döpt efter Fredrika Bremer (och hon har en syster som heter Florence efter Nightingale). Hur ska man bära sig åt för att leva upp till ett sånt namn? Fredrika löser det genom att byta personlighet när möjligheten (i form av en ny grön kappa) infinner sig. I samma bok finns Fredrikas kompis, den blyga och "hopplösa" Britt, som förskrämt bor med sin danska mamma och väldigt rika pappa. Egentligen heter hon Birte, men eftersom de nu bor i Sverige tycker hennes dominante far att hon ska kallas Britt i stället. 

Och Julia – ni vet väl att Julia i Nattpappan i själva verket heter något helt annat? Vad får man aldrig veta, men hon har bestämt sig för att kalla sig för Julia när hon skriver boken tillsammans med Peter, som Nattpappan egentligen heter. I Nattpappan-boken dyker också den lille killen Elvis upp i en liten biroll. Han fick sedan sammanlagt fem egna böcker av Maria Gripe, och han löser problemet att vara uppkallad efter en superstjärna på ett annat sätt än Fredrika i ellen dellen. Elvis gör namnet till sitt, fyller det med sin egen jordnära självkänsla, och vägrar byta när hans mamma efter Elvis Presleys död prövar nya namn som Elis och Edvin på honom. 

Det finns fler namnteman i Gripes böcker, men eftersom jag sitter på jobbet och skriver, har begränsat med tid, och dessutom inte en enda Gripe-bok i närheten får uppräkningen stanna med en reflektion över Klas och Klara iGlasblåsarens barn, som har fått namn associerat med glas. Vad betyder det? Att fadern ser dem som ännu två konstfärdiga produkter?

Jag har alltid fascinerats av just det här namntemat i Gripes böcker. Kanske för att jag själv har ett namn (jag heter ju inte Vixxtoria i verkligheten) som alla hade referensramar kring, som det var svårt att växa i, och leva upp till, som folk stavade på olika sätt, och skapade familjära smeknamn utifrån (utan att kolla med mig om jag gillade dem). Jag visste dessutom att flera i släkten hade tyckt att det var ett förskräckligt namn jag fick, och mina föräldrar berättade ofta att det var ett "skojnamn" som de hade kallat bebisen magen, och det var från början aldrig meningen att jag skulle få detta namn. Mitt namn kändes alltså både slumpartat och laddat med allför stor betydelse. Jag påstod ofta under min barndom att jag hette något annat (och just nu slår det mig att jag faktiskt  oftast valde att kalla mig för Josephine). Det var inte förrän någon gång på högstadiet som jag kände att jag blev ett med mitt namn.

I en dokumentär från 2003 om Maria Gripe, gjord av filmaren Bengt Bok, får jag så för första gången veta att Maria Gripes dopnamn var Maja Stina. (Hon hette Walter också innan hon gifte sig.) Jag minns att jag satt som förstelnad i tv-soffan. Maja Stina, tänkte jag. Hon hade alltså fått smeknamn som dopnamn (något som var ganska modernt runt 1920). Men det är en sak att kallas för Maja Stina som en kortform för Maria Kristina, och en helt annan sak att faktiskt heta detta officiellt. Hon ändrade sina förnamn när hon blev äldre. 

Denna handling ger en helt annan resonansbotten till hennes författarskap. Hon måste ha brottats med frågan mycket. Vad ligger i ett namn? Kan man göra det till sitt, som Elvis? Kan man låta det vila ett tag, som Josefin/Anna Grå. Kan man låta namnet får övertaget, som Fredrika? Ska man vara sig själv, eller en del av släkten, som Agnes Cecilia? Ska man förtiga vad man heter, som Berta, eller kalla sig något annat, som Julia. Maja Stina Walter kunde uppenbarligen inte förlika sig med sitt namn. Hon bytte det namn som hennes föräldrar hade valt åt henne till de mer vuxna Maria Kristina. Men det kan sannerligen inte ha varit något som skedde lättvindligt. 

Ett utdrag ur dokumentären (som tyvärr inte handlar om namnen, men bland annat om dockan i Agnes Cecilia) finns förresten på svtplay. Där säger hon bland annat (i en bisats, men detta finns det mer skrivet om på annat håll)  att det var väldigt viktigt för henne att veta vad dockan heter, innan hon börjar skriva. Hon nämner också att det händer konstiga saker i den våning där hon bor, till exempel att böcker trillar ur bokhyllan, precis så som det gör i Agnes Cecilia. Det står mer om samma våning i en intervju med sångerskan Tone Norum, som numera bor i lägenheten. 

Jag hade nog kunnat skriva det här inlägget om namnen nästan när som helst, men jag blev inspirerad till det just nu, efter Boktokas inlägg om Tre trappor upp med hiss, och kommentarerna därefter. 

, 

Bilden är hämtad från SVT:s sida och föreställer en målning av Maria som hennes man Harald Gripe gjorde. 

Det här inläget har tidigare publicerats på min gamla blogg. Det blev många kommentarer; många har visst namn som det tagit tid att växa i och vänja sig vid. 

Postat av: Boktoka

Mycket intressant!!! Jag vet att jag inte ännu svarat på din kommentar hos mig, men det beror mest på att jag funderar över formen på en eventuell specialcirkel med Gripe som tema. Du verkade ha så mycket bra kringlitteratur att jag inte vet var man skulle börja. Allt verkar så spännande! Ska dessutom ta och kolla in dokumentären du länkar till.

Namn är dessutom mycket intressant. Jag hade själv ett namn som tolkades som ett smeknamn av alla. Jag fick ofta frågan vad jag hette egentligen. När jag fyllt 18 bytte jag till mitt vuxennamn, som inte var den vanligaste långformen för min kortform direkt, men där mitt ursprunliga namn fanns med inbakat. För mig var det uppenbart att jag skapade mitt vuxennamn och mitt vuxenjag utifrån mitt namn. På samma vis som Karl kanske en dag säger att han inte längre vill kallas Kalle.

Vi måste höras mer om det här med specialcirkel. Jag är väldigt taggad!

2009-07-10 @ 13:15:44
URL: www.boktoka.se

Postat av: Vixxtoria

Boktoka: Intressant att du också bytte namn! Som identitetsskapande process är det där med att byta namn, och växa i sitt namn, förlika sig med, osv otroligt spännande. Idag kan man lägga hela nätdimensionen med alla olika id som folk använder på nätet. Unika, eller identifierande (Fantomen, Lady Chatterley eller whatever...).

Jag är som sagt intresserad av en eventuell Gripe-cirkel. Jag kan ju inte låta bli att prata om henne och hennes böcker hela tiden. Jag diskuterar gärna möjligheten mer, men jag vill fortfarande tänka igenom ordentligt innan jag säger ja (det skulle kunna vara bäst för alla parter; andra människor måste ju också få en syl i vädret nån gång.) Men boken Skuggornas förtrogna är en bra ingång. Den bästa sammanfattningen om Gripes författarskap, tycker jag.

2009-07-10 @ 13:43:14
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/

Postat av: Lyran

Men alla får ju inte barn när de "borde". Många av de jag arbetat med får barn då de är 17. Då ser namnsituationen ut på ett sätt. Själv har jag ett tidstypiskt dubbelnamn, dottern är 4 år och hennes morfar skulle i år ha fyllt 103 om han levat.

2009-07-10 @ 13:51:14
URL: http://lyrannobel.blogspot.com

Postat av: Vixxtoria

Du har rätt Lyran. Alla får inte barn när de borde, och alla råkar inte älska just de namnen som är populära för tillfället, och därför får många barn i varje generation namn som inte är tidstypiska. Jag skrev tre stycken till i inlägget ovan där jag brasklappade mot alla invändningarna till mina exempel, men sen strök jag dem för det blev för långt.

Man kan väl säga så här, att jag tycker att den där mormorsprototypen som man får dras med i en massa böcker inte fungerar längre. Och då blir namnet bara en del av den prototypen. Det finns massvis med personer i varje generation som inte heter de mest typiska namnen, men när det aldrig kommenterats att det är lite udda att det nyfödda barnet 2009 heter Patrik eller Niklas, då blir det mindre trovärdigt. Om jag ger dig några raddor med namn 1: Patrik, Anna, Malin, Pernilla, Mattias, Linda, Jenny, Andreas, och 2: Sven, Bo, Göte, Gunnar, Evert och 3. Elin, Liam, Oliver, Alma, Benjamin så kan du genast ange vilken namnserie som hör till vilken generation, eller hur?

I det enskilda fallet, som individer, kan folk heta vad som helst, men när man använder prototypiska exempel, så blir det fel när man tänker sig att en dagens mormor heter Märta (även om Märta är mormor, så här med stor sannolikhet också mormorsmor).

Förresten kan man kanske säga att  verkligheten inte ser ut som i dikten, men dikten måste se ut som verklighet, för annars är den inte trovärdig?

2009-07-10 @ 14:02:41
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/

Postat av: L.

Jag har tänkt på detta också, med den otidsenliga mormorsbilden i många barnböcker, men jag har mest hängt upp mig på det visuella. Mormor (sällan farmor, faktiskt) är rultig med grått/vitt lockigt hår, stickar och verkar alltid vara pensionerad. Morfar är tunnhårig och har hängslen. Väldigt få mor/farföräldrar i vår bekantskapskrets passar in i den bilden, kan jag säga!

När det gäller namn skulle jag också kunna skriva mycket. Jag tyckte aldrig om mitt namn som barn eftersom det var helt fel att heta som sjuttiotalist (är man däremot född i början av 90-talet är det helt rätt). Det var nog också en anledning till att jag gillade skuggserien så mycket. Hänger inte Gripes namnexperiment också samman med att hennes böcker på många plan handlar om identitet? Namnet är ju en så tydlig identitetsmarkör, och kanske i många fall en symbol för den identitet som föräldrarna har lagt på en eller vill att man ska leva upp till. Intressant att hon själv bytte namn. JAg såg dokumentären när den sändes men minns inte just det. JAg skulle nog också kunna tänka mig att hänga på en Gripe-cirkel. Hon är alltid intressant!

2009-07-10 @ 23:49:16
URL: http://tassande.blogspot.com

Postat av: Vixxtoria

Hej L, lilla kaffekopp är du tillbaks från semestern? Intressant inlägg hursomhelst.

Mormorsbilden är inte specifik för barnböcker, tycker jag, utan finns överallt (jag tänkte mest på deckare när jag skrev här ovan, faktiskt).

Så underligt att också du hade svårt att förlika dig med ditt namn - är det något mer generellt fenomen än jag trodde??

Men Gripes namnfråga handlar naturligtvis om identitet. Jag funderade på om jag skulla lyfta upp det explicit, men då kom jag genast på 78 eller 102 exempel som bevisade just identitetstemat i hennes böcker, så jag tänkte att det får bli ett annat inlägg nån gång. Men att växa i sitt namn, att byta namn eller vad man nu gör med det handlar ju definitivt om att forma sin identitet.

Kul om du också vill vara med i en Gripe-cirkel. Boktoka - är du här och noterar? Jag har som sagt inte riktigt bestämt mig (det beror mest på tidsbrist), men jag skulle väldigt gärna vilja... Vi får se hur hösten utvecklar sig.

2009-07-10 @ 23:58:16
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/

Postat av: Boktoka

Absolut här och noterar!

Känner också av det där med tidsbristen men vi kan väl börja med att ses en gång under hösten och se hur det funkar och känns, och om det känns bra ses en gång till våren?

Nu ska jag söka på boken om Gripe.

2009-07-11 @ 10:19:10
URL: www.boktoka.se

Postat av: Klotho

Namnet är ju en del av ens identitet och jag har själv haft problem med att förlika mig med mitt namn, när jag var tolv ändrade jag stavningen på mitt förnamn (för det kom en lagändring då som gjorde att man kunde ändra stavningen på namnet om uttalet inte ändrades) och inte förrän sent i vuxen ålder så kunde jag säga mitt förnamn och känna mig nöjd. Nackdelen med att ändra stavningen är att man många läser in ett annat namn istället. Mitt efternamn ändrade jag som vuxen, tog mammas istället för pappas och tja, det blev en större markering än vad det egentligen var, men jag blev jag.

Mitt förhållande till Gripe har inte varit helt smärtfritt, det som jag ogillade var att hon kom "för nära" mig och mina känslor. Jag började uppskatta henne i de sena tonåren, för då klarade jag av det som jag tidigare tyckt varit jobbigt. Jag började med Skuggan-böckerna och sen fortsatte jag, fast det har ännu inte blivit någon omläsning av Elvisböckerna.

Harald Gripe har målat en ljuvlig tavla av Agnes Cecilia (den var affisch på en tidig Bok&biblioteksmässa, åttiotalet någon gång) och jag fick den, tjatade till mig den, då jag en gång i tiden jobbade på ett litet förlag och hittade den hoprullad i ett hörn.

2009-07-11 @ 21:53:31
URL: http://www.klotho.wordpress.com

Postat av: Vixxtoria

Klotho: Ännu en med komplicerat förhållande till sitt namn, alltså. Det kanske är mer regel än undantag.

Harald Gripes tavla av dockan Agnes Cecilia är jättefin. Jag ska själv ha ett vykort härhemma nånstans. Det gick inte att googla fram bilden snabbt och enkelt just nu i alla fall. Jag har annars för mig att den också användes som bokomslag till en utgåva av boken. Såg du förresten klippet från svtplay som jag länkade till? Där berättar hon om och visar dockan som var utgångspunkten för boken.

Visst är det vi som har pratat om Elvis innan? Jag var inte heller så förtjust i de böckerna som barn, men jag tyckte mycket om dem som vuxen.

2009-07-12 @ 05:58:09
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/

Postat av: Klotho

Jag tänkte kolla in klippet under dagen, var för trött igår. Japp, när jag skrev inlägget så fick jag en flash back till någon tidigare diskussion om just Elvis.

Jag är nästan helt säker på att jag har utgåvan av Agnes Cecilia där tavlan finns som bild på framsidan. Pga begränsat utrymme så finns numera Gripe-böckerna i ett skåp så jag kan inte bekräfta mig där.

Namn kan vara så laddat, jag hatade mitt andra namn under hela högstadiet och upp i vuxen ålder, för att vi hade en (vidrig) lärare på högstadiet med just det namnet och det störde mig så otroligt att hon "förstörde" namnet för mig. Jag är fortfarande inte så förtjust i det, fornnordiskt som möjligtvis finns som andra namn och på sjuttioåriga tanter.

2009-07-12 @ 09:07:22
URL: http://www.klotho.wordpress.com