Hur var det här då?

Om jag nu ändå ägnar lite tid åt bloggen, så kan jag ju passa på att besvara en av de mer aktuella enkäterna. Den här klippte jag från The Bookpond, som fått den från Enligt O (som säkert har hittat den i en container nånstans). Att besvara enkäten kändes som ett bra sätt att förklara för alla mina bloggläsare hur det egentligen står till med min lässtatus.

Vad ska du läsa i helgen? 
Jo, men det ser ut att bli en riktig läshelg! Det som väntar är en urtråkig projektansökan som en kollega skrivit ihop och vill ha kommentarer på, samt ett halvt kapitel i Vänta, blinka! av Gunnhild Øyehaug. Kanske läser jag ut månadens Råd & Rön också.

Hur ser den perfekta lässtunden ut? 
Det varierar lite grann, och jag är inte så kinkig faktiskt. Det som gör den perfekt är att jag inte somnar.

Din bästa lässtund förra veckan? 
Fem minuter på toaletten tillsammans med Vi i Villa! Fantastisk lektyr. Står massvis om nya fönster i den!

Hur många timmar i veckan tillbringar du egentligen i böckernas värld? 
En vanlig vecka är det nog cirka 7–10 timmar. Mina veckor är dessvärre oftast ovanliga.

Var läser du aldrig? 
I duschen. Men det beror mest på att vattenfasta böcker fortfarande är svåra att få tag i.

Vad läser du aldrig? 
Mina mejl. Jag brukar dock oftast besvara dem, även om det ibland dröjer lite.

Vilken är din favoritbokhandel? 
Jag besöker visserligen fysiska bokhandlar så fort tillfälle ges, men den bokhandel som jag tycker bäst om för tillfället är Bokbörsen.se. En av mina största bokhandelsupplevelser hade jag dock på Barnes & Nobles i Baltimore 1999. Café och bokhandel i ett, det hade jag aldrig varit med om tidigare. Fyllde hela min extra resväska med böcker därifrån. Har fortfarande inte läst ut alla.

Du får 300kr att handla böcker för. Vad köper du? 
Majgull Axelssons nya, som inte heter Passionsspelet (vilket däremot en tidig och ganska bortglömd bok av Jonas Gardell heter), utan något liknande. Jag får nog lite pengar över av de 300 tror jag, och då kollar jag om Kristina Sandbergs bok Att föda ett barn har kommit i pocket och köper i så fall den. Jag lånade den på biblioteket och började läsa, men lämnade tillbaks den när jag kommit upp i tre omlån och 100 kronors biblioteksböter (och skulle åka på semester).

Vilken aktuell bok skulle du inte läsa ens om du fick den gratis? 
Har hemskt dålig koll på aktuella böcker, men jag antar att Camilla Läckberg kommer ut med en bok i år också, och den kommer jag i alla fall inte läsa förrän jag läst klart Anna Karenina. Samt alla böcker jag köpte i Baltimore 1999.

Vilken ännu ej utkommen bok längtar du mest efter just nu? 
Men? Hur ska jag veta vilka böcker det är som inte kommit ut? Jag kan med bestämdhet säga att jag  definitivt inte längtar efter att det ska komma ut fler böcker än det gör. Men okej. Jag och mina kolleger har skrivit på en lärobok för gymnasister under det senaste läsåret. Jag längtar efter att den ska komma ut, för då behöver jag inte ägna massa fritid åt den längre. I stället skulle jag kunna blogga och läsa böcker. Och byta fönster. Alltihop vore rätt kul som omväxling.

Val, val, mera val

Alla dessa val. Först de små, ständiga vardagsvalen. Som huruvida jag ska läsa en bok eller internettidningar till frukost. Eller om jag ska jag läsa Vi i villa eller Anna Karenina medan jag borstar tänderna. Och ska jag ta med mig fjärde delen om Thursday Next eller läsa studentuppsatser på bussen?

Och de stora valen. Telefonbolag. Hur viktigt är det egentligen med en telefon jämfört med att köpa en ny bokhylla så att alla böcker har nånstans att bo? Och husläkare? Ett par väl valda läkarböcker borde väl vara tillräckligt? Om man får åka ambulans till akuten för att bokhyllorna trillat ner över en spelar det väl ändå ingen roll vilken läkare man valt? Och om man skär sig på en vass boksida funkar Bamseplåster (been there, done that). Renovering. Spelar tapetvalet någon roll, eller borde man satsa på ett hus med mer plats med en gång?

Oundvikligt blir en del val fel. Inköpet av min cykel till exempel. Grön. Snabb. 24 växlar. Och omöjlig att hitta en cykelkorg till. Var ska jag göra av alla tunga böcker – det är tungt att cykla med dem i ryggsäcken!? Och vad gäller elbolag har jag dragit en nitlott. Häromdan kom nämligen några elbolagskillar hit och installerade en ny, större elmätare som tar alldeles för mycket plats i köksskåpet! Jag begriper faktiskt inte vad jag ska göra av alla böcker som jag nu måste flytta på. Ugnen? Grytskåpet? Skafferiet?

Och nu ska jag ta itu med ett dåligt val från 1993: inköpet (à 35 kronor) av en antikvarisk upplaga av Hemingways The old man and the sea. 127 sidor. Det är ju orimligt att det tar mer än 18 år att läsa den boken, men det gör det (am here, have not done that).

Most wanted

(Den här bloggen är inte död och inte jag heller. Jag har bara njutit av den nästan obegripliga lyxen att inte ständigt behöva befinna mig i närheten av en datorskärm, och av den mentala friheten som en bloggare känner då hon understundom inte behöver fundera på en bloggvinkel för alla företeelser i hennes liv. Detta innebär att jag helt oförhappandes har haft 3-4 extra timmar per dygn till mitt förfogande. Rätt använda innebär det att man både hinner med att läsa i ungefär två timmar (inklusive tandborstning), och kan få sova två timmar mer än vanligt per natt. I praktiken innebär det att jag har läst i ungefär en halvtimme (inklusive tandborstning), och sen har jag somnat med näsan i boken. Och herregud vad många bra böcker min näsa har hunnit somna i.)

Jag vet inte vad ni som inte jobbar på bibliotek har för kvalificerade gissningar om vilka tidskrifter som är mest stöldbegärliga. Men på ett bibliotek som jag nyligen besökte så var det i alla fall Matmagasinet och Hus och hem som var försedda med dessa brasklappar. (Klickar ni på bilden kan ni se "Hus och hem" skrivet längst ner.)

Om man går ut från biblioteket och promenerar förbi alla villaträdgårdar i omgivningen så kan man på matoset som slingrar sig ut över oklippta gräsmattor ana i vilka hus de stulna Matmagasinen står att finna. Man kan också via trädgårdsmöblernas blommiga stolsdynor och på trädgårdens renoveringshögar av toalettstolar och köksluckor uppställa hypoteser om var de försvunna Hus och hem-tidningarna har hamnat.

(Vi äter falukorv idag. Och dammsög igår. Fler ledtrådar ger jag inte.)

Lattjolajban

Här har jag lånat en idé från En bok om dagen (hon har i sin tur stulit den från Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter). Det är helt enkelt lattjolajbanlåde-leken vem ska bort. Hos En bok om dagen har det oftast räckt att kolla ordentligt på de olika bokomslagen. Här är det inte riktigt så enkelt. Däremot går det faktiskt att finna svar på alla tre frågorna här på bloggen.

Och glöm inte att motivera varför en bok eller tidning ska bort!!

13. Vilken av tidningarna ska bort?

14. Och vilken av de här tre klassikerna ska bort?

15. Och vilken av de här tre ö-berättelserna ska bort?

Om o-böcker som jag hunnit läsa

Lyran undrar vad jag läser när jag inte läser skönlitteratur. Det är en rätt intressant fråga, för jag har på sista tiden själv blivit allt mer varse att det är sällan jag läser en vanlig, hederlig roman. I stället läser jag till exempel det här:

Vetenskapliga artiklar. Eller läser och läser. Jag skummar abstract och slutsatser, och sen gör jag en sammanfattning av resultatet för den artikel som jag själv håller på att skriva (som nån annan jävel om ett par år endast kommer läsa abstractet och slutsatser på; jag är ibland jävligt sugen på att skriva blahahahaha på sidorna i mitten och se om nån upptäcker det).

Råd & rön. Om det inte finns för många leksaker och barn i vägen så slänger jag mig genast på soffan när jag hämtat den tidningen ur brevlådan, och sen frossar jag i spännande upplösningar av  ARN-anmälningar och test av dammsugarfilter och snöskovlar.

Telefonkatalogen. Det är så spännande att se vad folk heter! Även om jag inte precis ligger och bläddrar i katalogen varenda kväll, så blir jag alltid fast en bra stund när jag tar fram den. På Eniro råkar man ju aldrig snubbla över fantastiska namn när man ska leta reda på Anna Anderssons telefonnummer.

Vi mot dom? Vi eller dom? Vi och dom?

Lyran för återigen upp en diskussion, som oftare och oftare dras upp bland bokbloggarna – den om relationen mellan bloggare och kritiker. Hon tar bland annat upp den där aspekten om bloggare som okritiskt hyllar alla böcker de läser, och om recensenter som känner att de inte längre behövs. Jag håller med om det mesta som Lyran vill diskutera den här gången, och började skriva ett långt svar hos henne om en del andra saker jag tänker på, men det blev så långt så jag gör det till ett inlägg hos mig i stället.

Jag förstår mycket väl att kritikernas (och kanske framför allt tidningarnas) inställning till bokbloggare inte är odelat positiv. Bokbloggar är gratis, tidningar vill ha in pengar. Om folk läser bokbloggar i stället för tidningarnas kritikersidor, så innebär det ett hot mot läsarantalet och annonsintäkter etc. Och kritikerna som ofta kan göra jobbet på frilansbasis känner sig så klart hotade, om de riskerar att någon annan, bra och rolig och någorlunda insatt bloggare med många läsare blir tillfrågad i stället för dem att skriva nästa recension. (Och så finns nog den där surheten där lite också – den som Lyran beskriver att hon känner som psykolog, när andra påstår att de är "psykologer" för att de snackar lite med en kompis som mår dåligt. Så där känns det så klart för en fil dr i litteraturvetenskap när hennes mångåriga kunskap och analysförmåga till synes kan ersättas av en entusiastisk bokbloggare, som kanske helst vill ge Nobelpriset till Liza Marklund.)

Jag tänker alltså att all denna oro och positionering gentemot bloggarna inte är helt igenom ogrundad, men bottnar i flera felslut. Det ena är att man inte inser vad bloggarna är: ett uttryck för många människors lust och längtan att diskutera sitt läsande med andra. Där handlar det ju mycket om att bloggarna vill uttrycka sig själva, sina tankar om just de böcker hon eller han läser. Det kan ju inte ersättas med att man läser en aldrig så insatt, rolig, intelligent och kunnig recension av boken (särskilt inte den där diskussionen om hela boken, eftersom slutet ofta utelämnas; jag tycker personligen att om man läser en massa böcker där slutet ofta belyser hela handlingen, så vill jag gärna diskutera precis detta när jag talar om boken).

Bloggandet innebär dessutom en interaktivitet, en möjlighet att diskutera den bok man just har läst, eller är nyfiken på att läsa, eller läste för 10 år sen med någon annan som läst samma bok. Jag tror att många av oss som bloggar inte har människor omkring oss som delar vårt läsintresse, eller åtminstone inte nödvändigtvis läser samma böcker som vi själva precis samtidigt. Många av oss har svårt att delta i bokcirklar på grund av jobb eller tidsbrist eller för att det inte finns några cirklar i närheten av där vi bor. Och där är ju bloggandet helt fantastiskt. Du kan ha 100 personer hemma i din dator i vardagsrummet som vill prata om precis den bok du har läst just nu. Där ligger kritiken i dagspressen sannerligen i lä (särskilt eftersom just recensioner till skillnad från många andra artiklar sällan har kommentarfält i tidningarna, även om detta börjar ändras). (Och här får jag den fantastiska idén att tidningarna kunde låta kritikerna chatta om den bok de skrivit om, kanske 1-2 månader efter själva recensioner, när många i läsekretsen kanske har hunnit läsa. Det skulle ju kunna bli ett väldigt kul samtal!!)

Sen kommer vi till detta, som Lyran även skriver om, att tidningarna har ett fokus på nya böcker - dvs anmäler böcker just när de kommer ut. Förvisso finns det också på kultursidorna artiklar om äldre böcker, ibland fina översikter av ett fält eller en författare, men huvudinriktningen är på nya böcker. Hos nästan varje bokbloggare finns dock en underbar blandning av klassiker, chic lit, Christie-deckare, Nobelpristagare, prislisteböcker och det rykande färska. De flesta bloggar har faktiskt en blandning av detta, liksom jag tror att de flesta läsare (även kritikerna) blandar – även om utseendet på blandningen varierar från person till person.

Jag tänker att tidningar och kritiker skulle kunna svänga in på spåret att älska bokbloggar i stället för att kritisera deras undermåliga kritik (och därmed underförstå att det skulle vara "farligt" att läsa bokbloggar). Boksamtal måste försiggå på många olika nivåer, och även om jag kan lära mig mycket, tycka det är kul och få en hel del insikter och kunskap jag inte hade tidigare av en god recension, så upplever jag mer om jag själv skriver och diskuterar om boken. Faktiskt. (Det här är inte bara ett påstående, det har en massa stöd i t ex pedagogisk forskning om inlärning och djuplärande och sånt där.)

Om alla tänker efter ordentligt så är det ju bokbloggarna som är bokälskarna, och de som mest sannolikt är intresserade av att läsa om böcker också i tidningen (tillsammans med en stor grupp som läser böcker, men inte bloggar, givetvis). Varför inte smöra lite för dem i stället för att tycka att de är ofullständiga läsare, att de tycker fel, att de är ett hot, att de är för pladdriga, springer i flock (jag håller verkligen med Lyran om att flockbeteendet är minst lika stort vad gäller tidningarnas recensioner!).

Jag tänker att det kan vara så att kritiker och tidningarna är både förvånade och skrämda över hur vanvördigt vanligt folk läser böcker. Men jag tror att folks bokläsande och boktyckande egentligen inte har försämrats över tiden (antagligen bara till det bättre genom interaktivitet och spegling och utbyte genom t ex bloggande, eller att läsa andras bloggar om man är litteraturintresserad, men inte bloggar själv). Det som har hänt är att proffstyckarna fått se hur vanliga läsare tänker. Och att det oprofessionella litteratursamtalet har blivit synligt.

Apropå trampet av små, små fötter

När jag för ett par veckor sedan kom ut ur garderoben som fotnotsfetischist öppnades fördämningarna. Jag fick boktips i ett aldrig tidigare skådat antal. Jag ser fram emot att beta av dem ett efter ett, men hittills har jag inte ens hunnit till biblioteket för att betala mina ganska dryga förseningsböter.

Däremot var bussen försenad igår (igen) och jag fick tillfälle att ta itu med ett annat tips jag fick: Ingemar Unges artikel om fotnotskärlek i senaste ViLäser (nr 2, 2010). Till skillnad från mig så är Unge inte endast fascinerad av fotnoter – han när en hemlig, andäktig dröm att själv få författa en! Det var en rafflande berättelse fram till den drömmens uppfyllelse. Tack, Agneta, för tipset!

Man kan ju fundera över varför fotnoter egentligen fascinerar åtminstone mig och Ingemar Unge. Det har jag gjort. För tillfället lutar jag åt att jag själv egentligen föreställer mig att fotnoterna är dörrar till en fördold värld av mystisk, otillgänglig kunskap. Sånt som inte alla vet och inte alla kan få reda på. Det känns ungefär som att jag får tillgång till statshemligheter när jag läser de där raderna med förminskat typsnitt längst ner på sidorna.

Jag är inte helt säker på om det gör mig till gnostiker eller romantiker.

(I ViLäser fanns förresten också en lång intervju med Linn Ullmann, som kanske nån är intresserad av. Den kan läsas (nästan?) i sin helhet här.)

Resultatet av dagens i-stället-för-att-gå-in-i-en-bokhandel

Jag såg åt andra hållet när en bokhandel pockade på uppmärksamheten och parerade inte mindre än två antikvariat på höger hand, och befann mig således i ett triumferande tillstånd av oövervinnlighet. Detta sänkte uppenbarligen min garde när jag passerade Press-Stop.

Med detta resultat:

Det här är förmodligen årets sämsta köp, med tanke på att jag hittade dessa två till och med obläddrade när jag sorterade pappershögar på skrivbordet i helgen:

(Ja, jag lider av tvångsföreställningen att mina böcker kommer bli så svartsjuka om jag läser något annat, att de kastar sig ner från bokhyllorna och begraver mig. Med tanke på hur många böcker som finns i bokhyllorna skulle det innebära en säker död, och det får ju helt enkelt inte ske innan jag hunnit läsa Anna Karenina, eller hur?)

Utan dagstidning försmäktar jag i denna sydliga provins

Jag har ingen dagstidning.

För inte så många år sedan hade jag varit övertygad om att det aldrig skulle bli en mening som jag sanningsenligt kunde producera. Men så är det, alltså. Jag har ingen dagstidning. Det finns en massa anledningar till det, varav den främsta är att jag inte lyckats hitta någon jag trivs med sedan jag flyttade från Göteborg.

Men jag läser nättidningar, det gör jag. Minst 3, och oftast 5-6 stycken om dagen. Fast jag saknar de där små notiserna som man råkar läsa i förbifarten. Om de ens finns med i nätupplagaorna så klickar jag sällan eller aldrig på de länkarna. Såna där om kor som gått ner sig i en mosse. Eller om nya gardiner på ett äldreboende. Eller tårta för att fira att någon förskola fyllt 10 år.

Jag köper förstås papperstidningar ibland. Eller läser såna som andra människor lämnat efter sig på bussar och i fikarum. För ett par veckor sedan när jag flög inrikes frossade jag i papperstidningar. Med lite flyt lyckades jag komma över fem stycken!

Och då insåg jag att det jag kanske saknar mest är serierna. Trots allt var det Blondie, Hagbard och Ferd'nand som en gång i tiden fick mig att börja läsa dagstidningar, och inte kultursidornas analyser av Stig Larssons Komedin 1.

Suzanne Vega läser morgontidning, och letar efter serierna i dagens a capella-låt, Tom's Diner. Ett av de mest kända spåren från veckans skiva Solitude Standing.

Hela texten finns här, och tidningsutdraget är detta:

I open

Up the paper

There's a story

Of an actor

Who had died

While he was drinking

He was no one

I had heard of

And I'm turning

To the horoscope

And looking

For the funnies

Albumet innehåller också en instrumentalversion av låten. Den är underbart illustrerad i den här lilla videon (för den som inte kan texten utantill kan jag för tydlighetens skull berätta att det alltså är hela historien som iscensätts här):

En annan tolkning av Tom's Diner finns också (förstås) på youtube. Den är lite intressant i början, men efter ett tag blir den faktiskt mer enformig än Vegas a capella-version.