Tuberkulos

Lyrans tematrio den här veckan är helt sjuk! Jag tänkte därför att jag skulle uppmärksamma några böcker om tuberkulos. Sjukdomen i sig har haft många epitet genom historien. Den vita döden, till exempel. Den har varit en del av mänsklighetens historia under många tusentals år (det finns till exempel egyptiska mumier som har tydliga missbildningar till följd av sjukdomen). Det är inte heller bara människor som kan drabbas: de flesta däggdjur kan få tbc. Och ormar också för den delen. Tbc förknippas i regel med den typiska – och mycket smittsamma – form som sätter sig på lungorna, men det går att få tbc i en massa kroppsdelar.

Rent litterärt har tuberkulosen haft oerhört stor betydelse; en ofattbar mängd författare (och andra konstnärer) har varit drabbade av tuberkulos, antingen de själv har varit sjuka, och kanske dött, eller haft anhöriga som dött i sjukdomen. Bellman, Edith Södergran, Harriet Löwenhjelm är exempel på några svenska författare. Vill vi vara mer internationella så varför inte exempel som Brontësystrarna, Tjechov, Camus (som visserligen dog av något annat) och Molière. Det finns de som menar att det var just denna närhet till döden som orsakade febrigt produktiva tillstånd hos många av dessa författare; de visste att de med stor sannolikhet skulle dö, och denna dödsångest skapade en hektisk kreativitet.

Sjukdomen i sig har ibland ett romantiskt skimmer över sig. Sanatorier i schweiziska alperna. Diskret hostande och några röda droppar mot det vita täcket. Det långsamma borttynandet som gav tillfälle för både den sjuke och anhöriga att förbereda sig och ta avsked. Memento mori. Några litterära typexempel: Kameliadamen (aka la Traviata),  Ruby Gillis i Anne på Grönkulla hon, och den lilla flickan i skillingtrycket I en sal på lasarettet.

Här är tre böcker som tar upp tbc på ett eller annat sätt:

Tuberkulos av Bi Puranen. Detta är Puranens avhandling, som tar upp tuberkulosen ur ett sociokulturellt perspektiv. Lika upplysande som skrämmande. Svår att få tag på, men borde kunna beställas från vilket bibliotek som helst i din närhet.

Bergtagen av Thomas Mann. Den här Nobelpristagaren hör till dem som överlevt sjukdomen. Han vistades under många år på sanatarium, och den här boken liknar han en sådan vistelse vid att vara bergtagen, dvs att försvinna från det vanliga livet under en period, att isoleras och att inte räknas.

Förälskad i livet av Bi Puranen och Tore Zetterholm. En coffeetable-bok om tuberkulos, som presenterar ett smörgåsbord av författare, konstnärer och kompositörer som drabbats av sjukdomen genom tiderna. Dessutom kortfattade historiska och medicinska förklaring till sjukdomen och dess utbredning. Ingrid skrev om boken här.

Och som avslutning I en sal på lasarettet, här framförd av Thomas di Leva (och ja, jag gråter varenda gång jag hör den här):




Som bonus till Lyran (som jag vet är en större Simsfantast än mig) vill jag även länka till detta youtube-klipp, där sången illustreras av olika Sims-klipp (och här gråter jag ännu värre, buhu, tänk att hon aldrig får komma hem till mor, den lilla).

Bilden som illustrerar det här inlägget är en målning av Edvard Munch (ja, han med skriket). Han gjorde flera varianter av denna målning, som kallas Den sjuka flickan, och föreställer hans  storasyster, som dog i tbc, endast 15 år gammal. 

Mer kärlek än passion

Lilla O undrar över våra kärleksdiksfavoriter. Jag kommer säkert komma på sjutton och en halv andra diktfragment när jag publicerat det här inlägget, men det spelar ingen roll. Det här förslaget är värt att läsas i alla fall. Carpe diem, ungefär 100 år gammalt:

Tag mig - håll mig - smek mig sakta 

famna mig varligt en liten stund 

Gråt ett grand för så trista fakta 

Se mig med ömhet sova en blund 

Gå ej ifrån mig - du vill ju stanna 

Stanna tills själv jag måste gå 

Lägg din älskade hand på min panna 

Än en liten stund är vi två.

Jag utelämnar andra halvan av dikten där döden och eländet blir uppenbart. Harriet Löwenhjelm som skrev dog ju nämligen i tbc 1918, endast 31 år gammal. Hela dikten finns bland annat att läsa här. Eller säkert i en diktantologi nära dig.

(Ja, okej, jag hade inte tänkt fördjupa mig i det där att det är en dikt skriven av någon som väntar på att dö, men nu när jag läser och läser om dikten flera gånger så kan jag inte annat än att kommentera ett par rader:  Stanna tills själv jag måste gå och Än en liten stund är vi två. Det låter så banalt, som ett flicktidningsrim, där en tonåring ber sin finniga förälskelse att dröja lite längre innan han rivstartar moppen och kör hem utan hjälm till mammas köttbullar. Men här är det ett dödssjukt författarjag som ber någon älska henne fram tills dess att hon drar sitt sista andetag. Och det kommer inte dröja länge. Fortfarande finns två personer i rummet, men alldeles strax, när man inte är beredd, och utan att kunna förhindra det, kommer det bara vara en person kvar. Än en liten stund är vi två har skrivits med insikten att författarjaget alldeles strax kommer försvinna. Kommer sluta finnas till. Passa på att älska medan du kan. Rätt vad det är försvinner den du älskar. Eller du själv.)