De som inte har läst boken kan fortsätta läsa här: Det här är en sådan där bok som man läste och grät till när man gick i mellanstadiet, och sedan läste om några gånger under högstadiet; då grät man fortfarande, men man var också lite mer fokuserad på den där kärlekshistorien mellan huvudpersonen Jeff och Dicey Tillerman, den som man nästan får ana mellan raderna. Läser man fler böcker av Voigt i Tillerman-serien (som inleds med Den långa vägen hem får man veta mer om hur det går med Jeff och Dicey. Jag har nämnt Tillermans tidigare här.
När man blivit vuxen läser man faktiskt boken inte främst av nostalgiska skäl (även om det nästan alltid finns ett stråk av sådant vid omläsningen av gamla favoritböcker), utan på grund av den psykologiska skärpa med vilken Voigt skildrar Jeffs uppväxt. När boken tar sin början är Jeff Greene sju år, och bor i Baltimore med sin far, som är professor i historia, tankspridd och tjugo år äldre än modern, Melody. Hon är å sin sida oerhört vacker. Dessutom berömmer hon sig om att ha ett världssamvete som omfattar fattiga, svältande barn i tredje världen och utrotningshotade fiskar och delfiner. Faktum är att hennes världssamvete är så ömmande att hon en dag, då Jeff är sju år, lämnar barn och man, och skriver en lapp till Jeff och lägger på köksbordet. Där beskriver hon hur han ska laga till korv, och låta bli att besvära sin far med småsaker. Själv måste hon ge sig av och hjälpa barn som inte har föräldrar som kan ta hand om dem. Hon ska förbättra världen, skriver hon. Och Jeff är tillräckligt gammal för att förstå det. Hon hävdar till och med att uppdraget är så stort att [hon] inte kan komma tillbaka och hälsa på [honom]. Ja, allt det där står på bokens första sida. Sorgen över Melodys försvinnande är oändlig, och varken Jeff eller hans far Professorn kan sätta ord på den. I stället går de runt i tigande tystnad, och sköter robotlikt sina vardagsgöromål, båda med vanföreställningar om den andres behov.
Efter fyra år får Jeff hälsa på sin mor över sommaren. Det visar sig att Melody har flyttat till sin mormor, som tillhör en anrik Sydstatssläkt och bor i ett stort gammalt hus i Charleston (ja, ni kan se det framför er, eller hur?). En underbar sommar tillbringar han där, förtrollad av sin vackra mor som berättar för honom om hur det är i världen: orättvisor mot kvinnor och barn och fattiga, mot svarta och mot utrotningshotade djur och regnskogar. Och hon spelar på gitarr, amatörmässiga arrangemang av folkvisor, som förtrollar Jeff. När han ska resa hem till sin far byter hon ut hans flygbiljett mot en bussbiljett (eftersom mellanskillnaden kan användas bättre till annat). Jeffs hemresa blir därför sexton timmar lång, och eftersom modern inte hade några kontanter på sig vid avskedet har han inga pengar till mat under hemresan.
Och här om inte förr börjar något skava i maskineriet. En mor som låter sin 11-åring åka 16 timmar på en buss utan mat och pengar? Men Jeff återvänder hem, med sitt inre fyllt av minnen av Melody. Han talar inte om henne med fadern, men försöker bevara henne i minnet genom att skaffa en gitarr och lära sig alla de sånger hon spelade för honom. Och några till sånger, förresten. Faktiskt blir han en riktigt duktig gitarrspelare, och följande sommar ser han fram emot att spela tillsammans med henne, när han återvänder till Charleston. Men saker har förändrats. Melody ser han knappt röken av, hon tillbringar tid med sin nya pojkvän och sina nya vänner. Mormodern har blivit gammal och senil. Jeff får sysselsätta sig själv, och gör det genom utflykter till en ö i floddeltat. Han köper en båt för några av de dollar som hans far Professorn denna gång omtänksamt skickat med, och tillbringar dagarna med att vandra omkring på stranden. Titta på krabborna. Och på blåhägrarna.
När han reser hem bevarar han denna gång minnet av ön inom sig. Ett rum att fly till. Han skolkar från skolan och åker karuseller på det lokala nöjesfältet hela dagen; snurrandet är det enda som kan hålla smärtan ifrån honom. Och skolkandet det som gör att någon utomstående blir uppmärksammad på att allt kanske inte står rätt till med den inbundne, exemplariske pojken.
Hur Jeff hanterar förlusten av sin mor, och kanske framför allt insikten om att hon inte älskar honom är skickligt, men osentimentalt skildrat. Tyste Jeffs kamp för att överleva när han inser att hans mor bara utnyttjar honom. De två tigande i familjen, den tafatte Professorn som inte vet hur han ska närma sig sin son, och sonen som tror att han skulle störa sin far om han berättade vad han kände. När sanningen är att de håller på att gå under eftersom de båda har älskat men svikits av Melody. När de äntligen talar med varandra, när de äntligen släpper ut den smärta som de både känner får de möjlighet att för första gången lära känna varandra. Det är en oerhört stark berättelse. Med många bottnar, och mycket mellan raderna. Har man erfarenhet av det är det också lätt att se Melody som ett skolexempel på hur en narcissist utnyttjar sina närmaste, hur hon spelar på och spelar ut människors kärlek till henne för att få sin vilja igenom.
Den här boken kan alla över 11 år läsa med behållning. Och säkert en och annan 10-åring också. Om ni kan hitta den vill säga; jag håller hårt i mitt eget exemplar, eftersom boken tarvar omläsning åtminstone vartannat år.
(Och ja, om någon undrar, så har jag faktiskt varit i Baltimore.)
