Det var då

Det går att se det här inlägget som en uppföljning till gårdagens inlägg om Min Plan att Förstå Mannen (som för övrigt var menat att publiceras dagen efter den här sången av Annika Norlin; mina bloggplaner gäckas dessvärre oftare än de genomförs). Det går också att se det här inlägget som något som jag tänkte skriva i somras, då jag hittade en gammal kalender från år 1991 när jag rotade bland gamla papper.

Det finns flera saker som är intressanta med kalendern, men i det här sammanhanget inbillar jag mig att ni mest vill veta mer om hur jag använde den för att skriva upp vilka böcker jag läste, att ge böckerna betyg (där 1 var dåligt, och 5 var bra) och att lägga till symboler som talade om i fall jag själv ägde boken (ett litet x, som i Vixxtoria), om jag lånat den på biblioteket (en liten cirkel), eller om jag lånat den av en vän eller granne (en liten triangel).

Så. Jag var 17 år när nyårsklockorna ringde in år 1991. Framsidan på kalendern ser ni nedan. (Jag hade flera kalendrar (och anteckningsböcker) av den här typen under ett par år. En del fick jag i present, en del köpte jag själv. Vi kan väl låtsas att det här var den första i denna rad kalendrar, och att två väninnor gav den till mig i julklapp, men jag vet inte om det är sant.)

Och så över till något av det jag läste. Nedan ett utdrag från augusti 1991. Överst skymtar en räcka (omläsning av) ungdomsböcker av Lloyd Alexander. Jag tror det börjar med ett par av hans Äventyrs-böcker (Äventyr i Philadelphia syns där, till exempel), och övergår i böckerna om Västmark: Väster om friheten, Tornfalken, och Tiggardrottningen, som syns tydligt den 19 augusti. Sen följer tre böcker som jag inte har något som helst minne av. Vän eller Fiende (av Jean Thesman), Den gömda dockan (av Mary Downing Hahn) och Det där med kärlek (av June Foley). Skulle jag gissa så är det ungdomsböcker ur nån Wahlströms-serie som jag lånat av min yngre kusin (den lilla triangeln betyder nämligen att böckerna är lånade, och min kusin fyller år 15 augusti, så det är sannolikt att jag har lånat böckerna av henne då).

Veckan därpå slår jag tydligen till på Minnets magi, en annan ungdomsbok (skriven av Marget Mahy), och följer sedan upp med Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman. Den har jag gett en femma.

Nedan finns ytterligare en överblick av två och en halv vecka. Den inramas av en Stieg Trenter-deckare (oklart vilken, men jag har konsumerat den via "kassett" – nån som minns att man kunde göra det?!) och en annan deckare: Kopplingen av Thomas Hellberg och Lars Magnus Jansson (den senare har jag gett betyget fem, men jag har inget minne alls av boken; nån som vet vad den handlade om). Man kan även skymta Baktändning (tror jag) av Staffan Westerlund – han skrev tidigt "miljödeckare" med kunniga jurister som huvudpersoner; jag tyckte mycket om dem på den tiden det begav sig.

Sen roade jag mig visst med några böcker av Richard Fuchs, läkaren som skriver roliga böcker om till exempel hypokondriker. Visst när ni sjuk och Säj Aah! skymtar jag där, och något mer oläsligt veckan senare. Och så en bok av Anna Sparre – en av mina älsklingsförfattare. Hon skrev historiska romaner, ofta om Vasa-ätten, men Hertigens pärlor tror jag handlar om något annat. Vi ser även en bok av Peter Pohl, Havet inom oss. Den tyckte jag tydligen var omöjlig att sätta betyg på. Jag är och var en stor Pohl-fan, och det här är en poetisk och ganska annorlunda bok. De här veckorna verkar jag även ha läst boken Fyy17 av Lena Holfve. Den fick betyget "Intressant" i stället för sifferbetyg, vilket jag än idag tycker sammanfattar boken rätt bra.

Under mars 1991 går det att notera att jag är inne i den där Östergren-perioden som jag nämnde igår. Gentlemen och Attila på samma vecka. De många plusen efter femman för Gentlemen visar hur mycket jag gillade den boken. Jag misstänker att Attila surfade på den vågen, för jag tycker verkligen inte Attila står sig lika bra idag.

Men jag läste också Selma Lagerlöf. Under fruntimmersveckan, mitt i juli 1991, sätter jag igång att frossa i mig hela trilogin, och det borde ha varit första gången jag läste böckerna. Mycket förtjust var jag, som ni ser,  dock minst vad gäller Anna Svärd; hoppet om att historien trots allt ska vända till det bättre är ju så att säga ute med den boken. Mitt bland Löwensköldarna klämde jag in en bok om Adrian Mole (av Sue Townsend) också, ser ni det? Nån som minns vilken bok i ordningen Adrian Moles bekännelser  var?

Nu ska jag erkänna att jag hittills har jag valt att illustrera den här bloggposten med veckor där böckerna klustrar ihop sig fint, så att det ser ut som att jag läste jättemycket hela tiden. Sanningen att säga är att det finns ett par månader med bara 2-3 böcker uppskrivna; jag vet inte vad jag gjorde av min tid, men det är möjligt att jag faktiskt pluggade till en del franskaprov, även om jag inte minns det.

Här ser ni alla fall en ganska gles majmånad, då jag läste A Town like Alice (Fem svarta höns) av Nevil Shute, Sanningen om Mary Rose av Marily Sachs (en bok jag hade letat länge efter; den gick som radioföljetong när jag var liten, och jag hade aldrig lyckats höra slutet. Jag minns hur glad jag var när jag lyckades hitta boken och äntligen fick veta hur den ganska tragiska historien slutade), samt lite senare Agnes Grey av Anne Brontë. 4 maj så vann Carola Eurovisionsschlagerfestivalen i Rom, förresten. Det har jag inte noterat.

Som en sammanfattande kommentar ser jag att det är påtagligt få böcker som jag läste som var mina egna (det syns nog knappt ett enda litet x på de bilder jag valt ut ovan). Det var bibliotekslån och det var lån från vänner och grannar. Flera av böckerna har jag sedan köpt (Lagerlöfsböckerna, Lloyd Alexander-böckerna och Östergren-böckerna, till exempel), men det är ganska uppenbart att biblioteket (och dess utbud) betydde oerhört mycket för vilka böcker jag hade möjlighet att läsa. Och vad jag valde att läsa.

Det finns säkert de ungdomar också idag som i stor utsträckning är hänvisade till biblioteket, men jag tänker att även andra platser har större roll nuförtiden. Ica. Pressbyrån. Eböcker. Och det är förhållandevis billigare. Mer lättillgängligt. Det kostar förstås fortfarande pengar, men mycket av det man vill läsa kommer i pocket (det gjorde det inte i början av 90-talet). De böcker som det talas om (i allahanda tidningar, på nätet och i tevesoffor) är också oerhört många fler, av olika typ och mycket mer hajpade än på den tiden. Jag tror inte att jag läste en enda bok 1991 som kom ut just år 1991. Ja, okej. Det sista säger kanske mer om att jag inte har förändrats, än om huruvida bokfloden svällt och de omtalade böckerna idag hajpas mer än för 20 år sen. Men ändå.

Ljudböcker eller inte

Jag läser aldrig ljudböcker nu för tiden. Eller lyssnar på böcker. Eller vad man ska kalla det. Jag gjorde det ganska ofta för ganska länge sedan. Ungefär för så länge sedan att vi talar om kassettband, och ett mycket begränsat antal ljudböcker på biblioteket. Så begränsat att det inte var särskilt svårt att beta av bibliotekets samlade utbud på en halv sommar. Jag slutade faktiskt lyssna på ljudböcker ungefär samtidigt som den stora ljudboksboomen kom, och det låter lite snobbigt när man säger det, men det berodde på andra saker i livet än något slags ställningstagande mot att alla helt plötsligt går runt med proppar i öronen eller lyssnar på Läckbergs senaste i bilradion när de kör till sommarstugan. 

På den tiden jag lyssnade blev det (på grund av bibliotekets urval) lite av varje. Jag minns Stephen Kings Sommardåd (som alltså är en långnovell och förlaga till filmen Stand by me). Jag minns Doris Lessings Det femte barnet. Jag minns Håkan Nessers Borkmanns punkt. Den hade jag försökt läsa i bokform flera gånger tidigare, men inte kommit in i. Hade det inte varit för ljudboken hade jag aldrig läst klart den. Och säkert inte läst andra Nesserböcker efter det, så jag är väldigt glad för att Majornas bibliotek hade just den där ljudboken i typ åtta kassettband. Under gymnasiet (för ett halvt liv sen, alltså) var det ganska ofta som jag lyssnade på engelska ljudböcker. Öva språket och höra något intressant samtidigt. Särskilt minns jag  A town like Alice (eller Fem svarta höns, som den heter på svenska) av Nevil Shute, som jag lyssnade på medan jag strök tvätt ute på altanen, en varm vårdag.

För det är ju det man gör när man lyssnar på en bok. Man gör något annat samtidigt. Stryker. Kör bil. Lagar mat. Spelar Tetris eller lägger patiens på datorn. Nu när man inte längre är bunden till bandspelaren utan kan plugga in iPodens hörlurar i öronen när som helst och var som helst blir lyssnandet enkelt. En bok medan du rensar ogräs, eller cyklar till jobbet. Faktum är att man till och med kan lyssna samtidigt som man tar itu med en maratonnattning av sina barn (även om detta förutsätter att man gömmer sladden och öronpropparna under håret). 

Men jag lyssnar alltså inte längre på ljudböcker. Det finns i huvudsak två skäl:

1) Jag föredrar att lyssna på radio i min iPod. Det gör jag tämligen ofta, till exempel på väg till och från jobbet, medan jag hänger tvätt, eller gör något annat som inte är för bullrigt och tar uppmärksamhet från programmet. Fördelen med pod-radioprogrammen är att de oftast är betydligt kortare än en bok. Vetenskapsradions olika program är mina favoriter: 20-25 minuter långa, allmänbildande, och med ett innehåll som spänner över ett brett fält. Läser jag en bok med öronen och blir avbruten hela tiden och behöver höra om är det svårt att hänga med. Det är också svårt att överblicka var i ljudströmmen det kommer att finnas en naturligt punkt att pausa. Ni vet kapitel - sådana brytpunkter som man ser i ögonvrån när man ögonläser.  

2a) Jag läser mycket snabbare med ögonen än med ögonen, så det känns som ett slöseri med tid att lyssna på boken, när jag kunde läsa den mycket snabbare. (Det är förstås lite paradoxalt, för jag skulle förstås samtidigt kunna lyssna i situationer där jag idag inte kan läsa, och på så sätt utnyttja tiden när jag borstar tänderna eller byter lakan.)

2b) Men det har också att göra med att jag upplever boken på ett helt annat sätt om jag hör den uppläst än om någon annan läser. Detta är säkert  något jag delar med många andra. En sak är att uppläsaren påverkar tolkningen av boken - och detta kan bli både en förhöjning av upplevelsen om man har tur, och vara en katastrof i andra fall. En annan sak är att det skrivna ordet idag inte alltid är gjort för att läsas högt. Det är svårt att minnas allting, det är krångligt att gå tillbaka om man vill kolla en uppgift om någonting. Ett namn eller en plats. En inkonsekvens. Det ligger i det skrivna språkets natur att författaren inte behöver upprepa sig, eftersom läsaren kan gå tillbaks och kontrollera vem "han" syftar till, och om huruvida det var Gunilla eller Ulla som var gift med Hans som efter att ha lämnat historien sedan kapitel två, dyker upp i igen i kaptitel femtioelva. 

Jag har alltså inte något principiellt emot ljudboken. Tvärtom. Det är väl fantastiskt att så många läser, oavsett på vilket sätt. Ljudboken passar bara inte så bra in i mitt liv just nu. Min pappa har däremot just upptäckt dess tjusning, och somnar varje kväll med sin mp3-spelare i öronen. Han har hört fler böcker i år än sammanlagt under den senaste 10-års-perioden. Det är inte bara personer som har haft svårt att hinna med böckerna, eller att komma in i dem (som min pappa), utan personer som läser och skriver dåligt (kanske rentav är dyslektiker) har i och med ljudbokens närvaro, och relativa prissänkning på senare år, fått mycket mer tillgänglig litteratur. Det är bara positivt. (Synskadade har också fått det lättare, men dessa har tidigare kunnat låna inläst material på biblioteket.)

Samtidigt ger ju ljudboken möjlighet att simultant dela sin läsupplevelse med någon annan. Jag vet familjer där makarna lyssnar på ljudböcker tillsammans medan de diskar efter maten. Det låter väldigt mysigt, tycker jag. Och historiskt sett har läsningen varit något gemensamt. Man läste högt vid brasan eller fotogenlampan. Ett nöje innan iPoden, datorn och tevens tid. 

(Med det perspektivet är det inom parentes sagt intressant att många har uppfattningen att man "inte har läst en bok på riktigt" om man endast tagit del av en bok i ljudboksform.)

Det enda som riktigt stör mig i det hela är urvalet av böcker. Det är väldigt mycket aktuella topplisteböcker det handlar om. Urvalet för dem som endast lyssnar på böcker (och det är en växande skara) blir därmed begränsat. Varför jag nu klagar på det; för min egen del var det just det begränsade urvalet av ljudböcker som en gång fick mig att lyssna på böcker jag annars inte hade valt att läsa. Som A town like Alice. Eller Borkmanns punkt.