Vålnaden som hoppar på ett ben

Jag läser nu en liten tunn, men elegant skriven bok om vampyrer och dubbelgångare av Théophile Gautier – en fransk 1800-talspoet som i Hoffmannsk anda författade skräcknoveller.

Han får härmed bidra med dagens understatement, hämtat från novellen Mumiens fot, där berättarjaget köpt en antik mumiefot i avsikt att använda den som brevpress:

Eftersom jag föredrog att brevpressar höll sig stilla och fann det onaturligt att fötter gick omkring utan ben var jag ganska missnöjd med mitt nyförvärv och jag började känna något som starkt påminde om rädsla. 

s 68 i Mumiens fot, ur samlingen Den döda älskarinnan Théophile Gautier

Den som väntar på något gott kan få nötchoklad

Jag skulle ju gärna vilja veta hur Titti har tänkt, men det hindrar inte att jag är mycket glad och överraskad över innehållet i det fullproppade gröna pocket & påhitt-kuvert som väntade på mig härhemma.

Innehållet, då? Jo, två böcker som jag aldrig hört talas om i hela mitt liv (och det är ju rätt bra jobbat): The diary of Nobody av George & Weedon Grossmith, samt Människomuseet – fjorton lettiska noveller (med grön baksida!).

Kanske gömmer det sig några mosslik bland novellerna, men annars kan jag roa mig med andra saker: en ansiktsmask (mina porer kommer att chockas!), duschkräm och ansiktskräm (min kropp hälsar att det är en lyx den nästan glömt bort), teer (jag vet inte om jag ska använda dem medan jag badar, men på något sätt har mina associationer börjat luta åt det hållet, och i så fall kommer jag mest att dofta jordgubb och vanilj), och nötchoklad (om ni tycker att den ser öppnad ut på bilden, så är det antingen en synvilla, eller så kan vi säga att brevbäraren bröt sig in i paketet innan jag hann fotografera), väldigt många färgglada klubbor (som dottern såg lååååångt efter, så de ska jag gömma ordentligt), ett paket värmeljus (som jag kanske kan sätta på badkarskanten), och några vackra kort (inklusive penna); jag har faktiskt en viss svaghet för att köpa på mig såna där små kartonger med korrespondenskort, så det var ett riktigt bra val.

Ja, jag har liksom redan börjat planera några kvällar i badkaret, så det är lika bra att jag visar en ordentlig (om än lite suddig) bild på böckerna innan de har blivit vattenskadade:

Tack snälla Titti – det var en hemskt trevlig överraskning, som sannerligen inte gjorde mig besviken  (eller jo, lite; en inläsning av hela Laura Palmers dagbok hade ju överträffat det här, det måste jag medge, men annars ser jag mycket fram emot att läsa de här böckerna. Föredömligt korta också. Det uppskattas!)

Nu måste jag undersöka om jag brevbäraren har lämnat kvar nån choklad.

Djungelns lag

Jag har en bok i min bokhylla som heter Jag, Jane. Den återberättar historien om Tarzan och Jane, ur Janes perspektiv. Hon är en kvinna från civilisationen som träffar en man uppvuxen i djungeln och förälskar sig. Hon tror att hon ska kunna civilisera även honom, och att hennes kärlek ska rädda honom. Men när den första förälskelsen lagt sig sitter hon där, i en hydda som sakta faller sönder, mitt i regnskogens föruttnelse, med möbler som möglar, och en man som flyr tillbaka till sin första förälskelse – en apa.

Boken är skriven av Cecilia Bornäs, och går förstås att läsa på en massa olika sätt – inte minst som en allegori över den moderna kvinnans suckar över sin "jämställde make" som aldrig lär sig barnens utflyktsschema eller kommer ihåg bröllopsdagen och ständigt måste påminnas om sin del av städschemat.

Men jag tänker på Jag, Jane när jag läser (ännu) en novellsamling av William Somerset Maugham. I boken Fotspår i djungeln och andra noveller cirklar nästan alla berättelser kring engelska kolonisatörer, i ett gränsland mellan å ena sidan en tillvaro uppbyggd på afternoon tea, omklädning till middagen, anständiga äktenskap och internatskolor och å andra sidan en djungel med sexuell lössläppthet, omåttligt drickande, slavlika förhållanden och en tryckande värme. Här skildras män som snyggar upp sig och åker till England för att finna sig hustrur som ska få dem att stå ut i Borneos djungler. Här finns kvinnor som gör allt, inklusive mördar, för sin kärlek, men som inte står ut med att mannen haft en förbindelse med en infödingskvinna, eller dricker sig redlöst berusade.

Och här är underbara, sorgliga kärlekshistorier mellan män och alldeles för gamla kvinnor och hämndlystna malajiska kvinnor som kastar förbannelser över de vita män som utnyttjar dem och sedan överger dem.

De flesta novellerna mynnar ut i en vardaglig solkighet, där människorna tvingas leva sina hopplösa, ensamma, parallella liv på just så tilltrasslade sätt som de själva försatt sig i. De här historierna är sällan särskilt lustiga, även om det finns ett och annat komiskt inslag. När jag läste en novellsamling av Somerset Maugham sist så var jag rätt road av slagfärdigheten i både ord och komposition, men nu blir jag ofta gråtfärdig.

Det här är små ledsamma konstverk, om hur öst möter väst, och hur oförenliga de två är – lika svåra att förena som en man och kvinna. Det här är inte berättelsen om hur kärleken överlever allt, utan snarare en variation på kärlekens tillkortakommanden. Folk älskar, men de förlåter inte. Och det här är inte berättelser om kärlek som uthärdar.

I bästa fall finns här och där exempel på försoning, eller pragmatik. Som kvinnan som trots makens otrohet och förälskelse i en annan kvinna plötsligt inser att hon inte kan missunna någon hon älskar att vara lycklig. Eller som kvinnan och mannen som varit gifta i 20 år, efter att de gemensamt mördat hennes första man för att dölja hennes otrohet – varför ska en polis förstöra deras äktenskap, när de trots allt inte gjort något olagligt sedan dess?

Det är små övningar som prövar min moral. Det är säkert nån mer än jag som behöver det.

Enter: Victoria Westling

Jens Liljestrand har skrivit en novell i tre delar för Sydsvenskan. Novellen utspelar sig 2018, och har formen av en intervju med exdrottningen och numera Victoria Westling. Här möter vi en framtid där kung Carl Gustaf har avlidit, och Victoria abdikerat. Hon hämtar barn på dagis och ger inte intervjuer. Carl Philip är naturfotograf, Madeleine designar kläder, och Silvia har dragit sig tillbaka till Öland. Man anar mellan raderna en konstitutionell kris sedan monarkin upphörde; Mona Sahlin sägs inte vara odelat glad över beslutet.

Vad jag särskilt imponeras av är Liljestrands sätt att återge Kronprinsessans sätt att uttrycka sig; det är mycket lätt att känna igen hennes röst. Det känns som att han fångat hennes personlighet, både hennes humor, värme, engagemang, allvar och diplomati. Och invävt i de kontrafaktiska replikerna finns de fakta vi vet om kungafamiljen och deras känslor och tankar om sitt ämbete. Det är tonsäkert, på pricken och väldigt väldigt trovärdigt. Läs del 1, del 2 och del 3.

Synd att missa

Jag tycker ju oftast att det är lite svårt med novellsamlingar. Just som man börjar komma in i en historia så är den slut och man ska samla sig och gå in i en ny berättelse. Är det dessutom nån slags kvalitet i novellerna måste man egentligen fundera en stund mellan varje kapitel (och då somnar jag ofta), annars har jag svårt att minnas de olika historierna; de smälter inte bara ihop, de utplånas nästan.

Men nu har jag äntligen hittat den ideala novellsamlingen, nämligen Margaret Atwoods bok Leva i synd och andra berättelser. Här är 11 noveller samlade, fristående delar av en och samma kvinnas liv. Ett fåtal av berättelserna har tidigare publicerats, och det fascinerar mig lite hur Atwood trots detta har fått ihop helheten. Hemligheten bakom den här samlingen är att den  alltså lika gärna kan läsas som en roman. Det är rent ut sagt en genial idé för en novellsamling. Eller för en roman. Varje berättelse blir ett konstverk i sig själv, kan vridas och vändas på, och varje berättelse blir en del i den stora helheten, om man vill.

Vi får 11 nedslag i kvinnan Nells liv, hennes uppväxt som extramamma till en mycket yngre, blyg och sjuklig syster. Hennes intellektuella och kroppsliga brådmogenhet. Hennes förhållande med en gift man, relationen till hans barn och fru och till de nya hemmen de skapar åt sig. Och de sista historierna som berättar om Nell och hennes föräldrar. Jag tycker om berättelserna för att där finns en positiv ton, för att där inte är outtalade konflikter och förebråelser och en massa skav emellan människorna. Jag tycker om att folk på det stora hela förstår varandra, även om de blir olyckliga ibland.

Den novell som jag ser som en av nycklarna i samlingen heter Min förra hertiginna, och är uppbyggd kring en analys av en Robert Browning-dikt som det tonåriga berättarjaget kämpar med inför sin examen. Atwood vrider och vänder på dikten, och visar hur olika tolkningar ändrar betydelsen. Efter att ha läst ut novellen är jag riktigt matt. Jag tänker att jag nästan inte vågar fortsätta läsa boken. Är det så mycket tankemöda som jag själv behöver lägga ner på varenda historia? Det känns nästan övermäktigt.

Ett annat tema som skymtar fram i flera av kapitlen är behovet att berätta. Att skapa berättelser av bitar av livet, att skapa sammanhang, att ta händelser, personer och fragment av samtal från verkligheten och använda dem som pusselbitar i en historia. Kanske är det så Atwood vill att vi ska se hennes berättelse? Som de där lapptäckena i boken Alias Grace – en av Atwoods bästa romaner, och den av hennes romaner som jag tycker att Leva i synd mest påminner om.

Och det är svårt att inte göra jämförelser. Jag tänker på det när jag läser, för mina tankar slinker hela tiden  iväg och jämför med Alice Munros novellsamling Kärlek Vänskap Hat (som jag skrivit om här och här). Jag blir irriterad.  Måste jag nödvändigtvis jämföra två författare bara för att de råkar komma från Kanada, skriva noveller och då och då förekomma i Nobelprisdiskussionerna? Ändå är det svårt att låta bli. Monros samling beskriver olika kvinnor och olika aspekter av att vara kvinna och att växa upp, att ofta få nöja sig, trots att livet inte blivit som man velat. Att vara bitter och otillfredsställd. Atwoods samling skapar i stället en helhet, en historia om en och samma kvinna, även om den effektfulla tekniken att bruka fristående noveller för detta blixtbelyser ett skeende, en relation eller ett minne. Munro är mer sorgsen och solkig. Atwood mer kraftfull och humoristisk (ja, hon är på sina ställen mycket rolig)! Munros historier är på ytan banalare men kräver oerhört mycket tankemöda; de är så skickligt uppbyggda att alla händelser inträffar mellan orden. Atwood är mer drastisk och burlesk, och mer explicit. Jag tycker mycket om båda, men föredrar nog Atwood om jag skulle tvingas välja.

Jag läste mycket Atwood för ungefär ett decennium sedan. I år har jag gett mig på henne igen, dels genom en omläsning av Oryx och Crake (den hade blivit mycket bättre; en trevlig upplevelse!), dels genom min läsning av Penelopiaden. Just den här novellsamlingen blev jag uppmärksammad på  hos Textappeal. Jag tackar för det, för annars hade den inte blivit läst just nu i alla fall.

Jag avslutar med ett exempel på Atwoods humor, hämtat från s 121, och novellen Monopol:

... och sedan låg de och darrade under Tigs duntäcke mellan Tigs trådslitna lakan, tätt omslingrade i en desperat omfamning som påminde Nell om hennes viktorianska romanförfattares beskrivningar av drunknande. Folk drunknande en hel del i den sortens romaner, särskilt om de hade haft utomäktenskapligt sex. 

Vad är en bok och när har man läst den?

Fler och fler kommer ut som svettigt sammanbitna bokläsningstävlare i mitt kommentarsfält här nedan. Och fler och fler presenterar strategier för att uppnå tresiffriga tal i lässtatistiken innan året är slut. Lilla O läser numera inte endast Läsalättböcker, utan även diktsamlingar. Bokstävlarna läser seriealbum. Bokbabbel studerar och skaffar sig därmed mer lästid än vi andra som måste jobba för att ha råd att köpa böcker. Maria åberopar handikapp på grund av minderåriga barn. Nästa steg är antagligen att Lyran hävdar att hennes lästa böcker borde räknas om med en faktor på 1,5 eftersom de flesta är skrivna av Nobelpristagare ;-)

Alla dessa kreativa förslag på att fuska får mig att fundera på hur vi egentligen beräknar de där lästa böckerna som vi listar och jämför hela tiden. Är det i själva verket så att vi jämför jordnötter med vattenmeloner?

Så härmed offentliggör jag mina kriterier för vad som räknas som en läst bok: 

• Hela boken ska vara utläst för att få räknas. Om en bok har omfattande för- och/eller efterord behöver dessa dock inte läsas (om de inte är skrivna av författaren själv).
• Det år som infaller när boken är utläst räknas som "läsår", även om huvuddelen av boken kan ha lästs ett föregående år. 
• Böcker som läses för arbetets räkning får inte räknas in, även om de undantagsvis var både roliga och intressanta. 
• Bilderböcker för barn räknas ej in i lässtatistiken (även om man läst den mer än 127 gånger på ett år). 
• Varje pjäs som ingår i en drama-antologi får räknas som en bok. Detsamma gäller för samlingsvolymer med flera diktsamlingar; varje ingående diktsamling får räknas som en bok.
• Novellsamlingar räknas dock endast som en utläst bok när alla novellerna är lästa.  
• En omläsning av en bok räknas som en läst bok, hur många gånger man än läser ut den. 
• Serieböcker räknas inte (fast jag erkänner att det är en väldigt enkel punkt för mig, eftersom jag i princip aldrig läser sådana). 
• Kokböcker och konstböcker (och liknande) får räknas om man verkligen läser allt i hela boken. Om man bara bläddrar i den, endast dreglar över chokladkakereceptet, eller placerar den på soffbordet för att imponera räknas den inte som läst.
• Genomlyssnade ljudböcker räknas som lästa om man inte sov sig igenom mer än uppskattningsvis 15 % av uppläsningen.
• Lästa e-böcker räknas som en vanlig pappersbok.   
• Tjuvläsning av andras dagböcker räknas av moraliska skäl inte in i statistiken. 

Det här får i alla fall mig att sluta längta till jul

Om någon inte gillar den här uppläsningen rekommenderar jag novellsamlingen Mormor gråter där den ingår.

Och missa för guds skull inte klämmen mot slutet: Det här är en pjäs av Gardell.

Alltihop anledning av att Bokblomma hade med Mormor gråter i Lilla O:s känsloenkät.

Och störst av dem är kärleken

Jag vill återvända till Alice Munros novellsamling Kärlek vänskap hat, som jag även skrev om här. Den sista novellen i samlingen har dröjt sig kvar hos mig, kanske för att den var sist (ibland blir det ju så), kanske för att det var den som jag tyckte var mest helgjuten, den där flest trådar knöts ihop på slutet. Munros noveller är annars kognitivt krävande på det sättet att de målar upp ett lika stort persongalleri som i en medelsvensk roman, och drar upp tillräckligt många linjer för äktenskapliga besvikelser, konflikter och genom åren skapade ritualer för att kunna fylla en trilogi av Kerstin Ekman. Det här är inte menat som kritik, utan snarare en konsumentupplysning om att densiteten per novell är hög, trots att man luras av det lediga språket att tro att det här är enkla vardagsnoveller. Tankarna flyter mellan raderna, och egentligen krävs 2-3 läsningar av novellen för att fixera dem och komma fram till någon slags tolkning.

Men det var ju den sista novellen jag skulle skriva om. Den som heter Björnen sover på svenska, och handlar om Fiona och Grant som varit gifta i så där 50 år. Fiona var en livlig och eftertraktad flicka som ung, och när hon [!] friade till Grant, sa han genast ja, rädd att hon skulle fladdra vidare till nästa yngling om han inte tog chansen. Han är (som de flesta äkta makar i Munros noveller) akademiker (han forskar om isländska sagor, faktiskt), och efter några års barnlöst äktenskap, och med ökad pondus, upptäcker han plötsligt att han har blivit attraktiv. Kvinnor på hans kurser vill gärna ha sex med honom, och han tar för sig.

Han känner skuld (men inte egentlig ånger) gentemot Fiona. Men det är ett dubbelliv han lever, och efter ett inledande, känslomässigt involverande förhållande, behåller han distansen till de kvinnor han möter; han är inte intresserad av skilsmässa.

Novellen beskriver slutet av Fiona och Grants liv tillsammans. De brukar laga middag ihop, tända en brasa, ta ett glas vin, diskutera vad var och en har läst och tänkt under dagen. Sent på kvällen tillbringar de alltid fem eller tio minuter med fysisk närhet (och det påpekas att det inte nödvändigtvis är sex det handlar om), för att känna att de upprätthåller den delen av förhållandet. Jag som läser tycker det är vackert. Femtio års äktenskap, och denna harmoni, glädje och förståelse.

Men så glömmer Fiona saker. Allt möjligt. Som hur man hittar vägen hem från stan. Och de inser att det är dags för henne att flytta till ett vårdhem, hon kan inte vara kvar hemma. Med sorg skils de åt – inte en natt har de varit ifrån varandra under sitt långa äktenskap, men på vårdhemmet tillåts inte ens några besök under den första månaden, eftersom det kan vara förvirrande för de intagna att inte få följa med hem igen.

När Grant äntligen får besöka Fiona är han förväntansfull. Men hon verkar knappt känna igen honom. Hon har skaffat en ny "pojkvän", Andrew. De kommande månaderna får Grant genomlida och spela femte hjulet i ett ménage à trois. Han ser att Andrew gör Fiona lycklig. Och jag tolkar det som att han å ena sidan älskar henne så mycket att han gör vad som helst för henne, till och med låter henne älska en annan man. Och å andra sidan accepterar han det hela, som kompensation för alla de snedsprång han själv tagit genom åren. Eller som ett rättvist straff.

Samtidigt så kan jag inte låta bli att undra lite grann. Den flirtiga Fiona som gifte sig så ung med Grant, har hon under alla år undantryckt den personlighet som hon var innan hon gifte sig - den eftertraktade flickan som alla pojkar ville ha? Och nu kommer den fram, när hon är "fri" från Grant, eller när glömskans outhärdliga väsen skalat av konvenansens lager och lagar för hur man beter sig och vad som är passande. Och en annan tanke slår mig. Kanske har Fiona likaledes varit otrogen genom åren, utan Grants vetskap. Kanske är det det faktum att hon nu är oförmögen att dölja sina handlingar och känslor (och i och med vårdhemmets vakande institutionsögon inte kan komma undan eller gömma sig) som han får kännedom om det?

Novellen utgör en fin avslutning på Munros novellsamling med kvinnor olika åldrar. Den är i sig inte så solkig och tröstlös i tonen som flera av de andra. I stället skapar den en framtidsvision som jag kan leva med. Och novellens slut är i sig vackert och hoppfullt. Andrew måste lämna vårdhemmet och återvända hem till sin hustru, och Fiona blir mycket deprimerad, går in i sig själv, och man befarar att hon snart kommer behöva dropp, och sedan dö. Grant åker hem till Andrew och hans hustru och ber att Andrew ska få besöka Fiona. Trots att en del av honom har varit så glad för att den nye pojkvännen försvunnit, så gör han alltså denna uppoffring för kvinnan han älskat hela livet. Men när han kommer till Fiona, och berättar att han har någon med sig, så är hon oförstående. För första gången sedan hon lämnade hemmet känner hon däremot igen Grant, och är lycklig att se honom.

Jag ler hela vägen till biblioteket, där jag betalar åtskilliga tior i övertidslån för denna pärla.

Hjälp mig med Alfrida

Jag har sett att flera andra bokbloggare åtminstone påstår att de har läst, håller på att läsa eller snart tänker läsa Alice Munros Kärlek Vänskap Hat. Det är bra. För då kanske ni kan hjälpa mig med den där berättelsen om Alfrida.

Munros bok är en novellsamling, och oftast när man skriver om sådana blir det något svepande om stilistik, och språk och genomgående teman. Ibland nämner man några noveller som är lite starkare än de andra, eller någon man tycker är lite bättre. Jag kan ju börja med några sådana ord också. Munro påminner mig mycket om Margaret Atwood. Kanske är det något kanadensiskt kynne som smyger sig in mellan orden. Kanske är det landskapet, människornas sätt att se på varandra, samhällsklimatet. Ett Nordamerika som inte är USA, med ett annat trygghetssystem (inte så olikt Sveriges, enligt de kanadensare jag känner). Jag kan inte så mycket om kanadensisk litteratur, jag har inte så mycket att jämföra med (men den som vill veta mer kan titta in hos Ingrid, som hade kanadensisk tema den här sommaren).

Munros novellteknik är att skriva miniromaner. Egentligen irriterar det mig lite att jag behöver gå in i någons liv, och lägga fastrar och mostrar, grannar och husdjurs namn på minnet för bara 30 sidor, för att sedan slitas därifrån just när jag tycker det börjar bli spännande. Jag kastas mellan ensamma människor som aldrig avslöjar sina innersta tankar eller hemligheter för mig. Hela tiden måste jag gissa. Det är ansträngande, och jag har läst en novell i taget, med många inpass av romaner och annat. Ändå känns det som om de här berättelserna inte riktigt lämnat mig. Det har varit en läsning som pågått och naggat mina tankar under snart två månader.

En novell som jag upptäckt att jag tänker nästan hela tiden på är den som heter Släktklenoder. Berättarjaget beskriver ett liv, som jag förstår är mycket likt Munros eget. En bondfamilj på landet, någonstans utanför Ontario. Mot slutet av novellen är berättarjaget inne på sin andre make, precis som Munro själv enligt författarinformationen på den invikta fliken bak i boken. Novellen handlar om Alfrida, kusin till berättarjagets far. En ogift kvinna, som arbetade som journalist, och hade utstående, karaktäristiska tänder. Hon skriver råd till unga husmödrar, och driver även under pseudonym en frågespalt i en av den stora stadens dagstidningar. När hon hälsar på släkten behandlas hon annorlunda – hon serveras annan mat än den som åts på traditionella släktträffar, och hon tar plats i konversationen (nej, hon leder konversationen). Dessutom röker hon.

Berättarjaget avskyr henne. Efter att ha vridit och vänt på den här historien några gånger tror jag att det är för att hon ser likheter dememellan. Också vårt berättarjag vill bort från bondgården. Gå på college. Se världen. Skriva. Men hon vill inte bli en ny Alfrida, som ful och halvgammal slavar på en tidningsredaktion och skriver hjärteråd till förlovade flickor, trots att hon själv hamnat på glasberget.

Så när berättarjaget börjar på college i Ontario (antar jag), och blir hembjuden till Alfrida, hittar hon in i det sista på ursäkter för att slippa gå. När hon till slut acccepterar inbjudan blir det sista gången de träffas. Alfrida har dragit ut sina dåliga tänder och skaffat sig ett lösgarnityr. Hon har en älskare, som senare visar sig vara någon annans äkta man. Hon har ett hem överlastat av gammaldags möblemang som hon ärvt efter sin mor. Hon lagar en traditionell middag – just en sådan som hon aldrig blev bjuden på när hon besökte sin familj. Vårt berättarjag flyr fältet så fort tillfälle bjuds. Hon börjar strax efter detta sitt nya liv. Gifter sig med sin fästman. Blir författare. Blir lyckad och jag tror att hon tillbringar en stor del av sitt fortsatta liv med att förtränga den hon kunde ha varit. Alfrida. En woman on the attic-gestalt.

Så dör vår berättares far. Hon väntar sig att Alfrida ska komma till begravningen; Alfrida har alltid kommit utomordentligt överens med hennes far. Men i stället dyker en okänd kvinna upp, som berättar att hon tagit hand om Alfrida. Och inte nog med det. Hon avslöjar även att hon är Alfridas okända, oäkta dotter. Hon har kommit till begravningen eftersom Alfrida alltid talat så mycket om berättarjagets far som begravs.

Och det är här som jag blir osäker på allvar. Ska man förstå det så – ja, kan man över huvud taget förstå det på det viset – att Alfridas dotter även är halvsyster till vårt berättarjag? Övertolkar jag för att få in den här okända dottern i novellens pussel? Eller är den här kvinnan bara ytterligare en utväxt på de alternativa variationer på samma livsväg som kvinnorna i den här berättelsen följer? Hon, den bortadopterade dottern som fått en chans att leva ett annat liv, men som ändå dragits till den här dysfunktionella familjen som en gång avvisat henne? Vad säger ni som läser och har läst? Hur ska man tolka berättarjaget och Alfridas relation? Och är dottern något mer än bara Alfridas dotter?

Det handlar ju inte bara om 'the Catcher'

Nu har jag följt, rapporterat och kommenterat den här Salinger-skandalen några veckor.  Men jag har inte riktigt tagit mig tid att skriva mer utförligt om Salinger och vad han skrivit förutom den nu omtalade Räddaren i nöden. För det är ju verkligen inte bara på grund av "the Catcher" (som den kallas) som man ska läsa Salinger. Det finns mycket mer än så.

Det här citatet, ut Seymour: en presentation hade jag upptejpat på väggen i min första lägenhet: 

Men även ordningsmän förekommer i olika former, storlekar och färger. När Seymour till exempel sa till en av tvillingarna eller Zooey eller Franny eller till och med fröken BooBoo (som bara var två år yngre än jag och ofta mycket damig) att ta av sig gummistövlarna när de gick in i våningen, visste de alla att han framför allt menade att det skulle bli märken på golvet om de inte gjorde det och att Bessie skulle bli tvungen att ta fram moppen. När jag sa åt dem att ta av gummistövlarna, visste de att jag framför allt menade att folk som inte gjorde det var slafsiga. 

s 142 ur Seymour, en presentation

Här, med ett enda citat introduceras praktiskt taget hela familjen Glass, Salingers "egen" familj, vars medlemmar alternerar som huvudpersoner i många av hans noveller, och alla de långnoveller som han skrivit.  Hos Snowflake diskuterade jag härom dagen (under ett helt annat inlägg om lila böcker) hur trevligt det är att en författare skriver om samma grupp människor i flera böcker, men låter huvudpersonen variera. 

Räddaren i nöden (Catcher in the Rye) är Salingers enda roman, men han har alltså skrivit ett otal noveller. Många av dem ville han senare i sin karriär inte kännas vid, men två klassiska novellsamlingar hör till: Nine stories (Nio noveller) och For Esmé with love and squalor (Till Esmé, kärleksfullt och solkigt). Förutom dessa finns alltså långnovellerna, som alla handlar om familjen Glass, och som först varit publicerade i tidsskrifter (liksom alla de andra novellerna), men senare lagts ihop till två volymer: Franny & Zooey, samt Raise High the Roof Beam, Carpenters and Seymour: An introduction (Res takbjälken högt, timmermän och Seymour, en presentation). Allt detta finns i svensk översättning. 

Vilka är då familjen Glass? Det är en judisk-irisk sjubarnsfamilj på Manhattan i New York. Berättarjaget i novellerna är vanligen den näste äldste brodern Buddy, alltid i skuggan av Seymour, den mytomspunne äldste brodern, han som tar livet av sig i novellen A perfect day for bananafish. Det speciella med alla barnen i den här familjen är att de allihop under hela sin barndom var med som unga genier i det fiktiva radioprogrammet "It's a Wise Child". De olika familjemedlemmarna dyker upp som protagonister i olika noveller. Genom antydningar och anspelningar är det tydligt att Salinger har byggt upp en hel Glass-kosmologi, som vi läsare endast har fått nosa på. Det är därför jag (och många andra med mig) hoppas på att Salinger, trots att han vägrat publicera sig de senaste 40 åren (eller vad det blir) trots allt skriver, och att vi en gång ska få ta del av dessa berättelser. 

Vad handlar då Glass-novellerna om? Salinger hör till det slags författare som skriver noveller som är utskurna bitar i personernas liv. Vi får följa personen några timmar, eller kanske en helg, där något avgörande sker. Det finns inget riktigt när och varför  som avgör början och slut. Novellen Franny, till exempel, handlar om den yngsta Glass-systern som försöker lära sig hur man ber utan uppehåll under en helg som det är meningen att hon och  hennes pojkvän ska tillbringa på ett New York-universitet. Hon är full av religiösa grubblerier, och medan hennes pojkvän fortsätter till universitet sitter hon kvar på en restaurang och övar oavbrutet på den så kallade Jesus-bönen. Jag uppdaterar mig på engelska wikipedia om handlingen i Salinger-novellerna, och inser att det skrivs hemskt mycket om författarens Zenbuddhistiska intresse. Jag kan ju se nu, när jag läser dem, att detta finns där, men det var inte något som jag ens reflekterade över när de en gång drabbade mig. 

För att jag tycker om Salinger beror förstås till stor del på att hans författarskap (tillsammans med några andra) knockade mig till golvet  i min tidiga vuxenålder. Vi har väl alla sådana böcker, filmer och låtar, som mer än andra har skapat oss, tolkat våra liv och varit våra soundtrack. Men behöver väl inte vara 19 år för att fascineras av det pussel man som läsare själv måste lägga när man läser alla dessa Glass-noveller. Bitarna som saknas, antydningarna som finns, sanningar som sägs. Kasten mellan filosofi och vardagsbestyr är många, som här:

Är det inte så för oss att var och en av våra personligheter börjar just vid den punkt 

då vi erkänner hur ytterligt intimt vi är bundna till varandra 

och erkänner det oundvikliga i att låna varandras skämt, talanger, idiotier? 

Du märker att jag inte inbegriper slipsar. 

Jag tycker att Buddys slipsar är Buddys slipsar, 

men det är roligt att låna dem utan lov. 

s 135 i Seymour, en presentation

För jag är barnsligt förtjust i tvära kast mellan stora frågor och självupptagna funderingar. Salingers författarskap visar med sällsam tydlighet att vi alltid bara kan tolka världen utifrån det vi själva varit med om. Vi kan bara ta till oss teorier på allvar om vi upplevt dess fulla verkningskraft. I våra liv kan en slips vara lika betydelsefullt som ett världskrig. Det kan man ha moraliska aspekter på, förvisso. Salingers språk är släkt med Woody Allens pladdriga filmkaraktärer. Och det kan man ju gilla eller ogilla. Jag tycker också så mycket om alla de här personerna. Att de finns där, så som folk finns i allas våra liv. Ofta är persongallerierna i romanerna (för att inte tala om novellerna) så tillrättalagda. En huvudperson. Fru och två barn. En neurotisk mor. En bästa vän. En chef. Och that's it. Inte alla de bekanta som man träffat på, inte alla man känner till utseendet på bussen, inte ett myller av kusiner, mostrar och pappas arbetskamrater. Jag tycker om detta hos Salinger, att han antyder att det finns ett helt och fullt liv utanför de här utsnitten ur livet som vi möter. Även om det där med rikt och fullt kan diskuteras. Zooey sitter till exempel större delen av "sin" novell inlåst i badrummet...

Och så ett avslutande citat för er, innan ni rusar till bibliotek eller knappar in antikvariat.net i webbläsarens sökfält. Kan det bli roligare än så här:

(kursiveringen är helt och hållet på min sida)

s 140 i Seymour, en presentation

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Tröst

Det finns således lite tröst kvar i världen för den deckartrötta, som gillar Christie. Enligt DN har två hittills okända noveller återfunnits bland Agatha Christies efterlämnade anteckningar. Intressant, även om man kanske inte ska förvänta sig litterära underverk av noveller som var skrivna som ett utkast inför en roman.

Från en tid så långt från vår

Snowflake brast härom dagen ut i en sådan lovsång till W Somerset Maugham att jag blev nyfiken. Även Ingrid kom strax med ett inlägg som visade Maugham hör till de författare som kan göra outplånliga intryck. Jag fascineras så av denna passion och känslomässiga bindning som man får till vissa böcker. Och hur böcker kan förändra livet. När jag därför av en tillfällighet hamnade på biblioteket en eftermiddag denna vecka, letade jag reda på två av Maugham novellsamlingar.

Jag började läsa den bok som heter Lotusätaren och andra noveller. Den första novellen i samlingen heter Herr Tvärsäker, och fick mig att tänka på Söderbergs klassiker Pälsen. Här tillbringar berättarjaget några olidliga dagar i en båthytt tillsammans med en besserwisser, som sätter hela passagerarlistan på plats med sina utläggningar om saker där han alltid vet bäst. Men så kommer en situation, där han väljer att vika sig,för att en make inte ska förstå att hans hustru varit otrogen. Jag var väldigt imponerad av både stilen, och gladdes åt twisten på slutet.

Jag tycker inte lika mycket om alla novellerna, men samtliga ger fina tidsteckningar av en svunnen era. I berättelsen Tre tjocka damer i Antibes beskrivs till exempel de tre medelålders kvinnorna som oformligt feta. Mellan 70 och 80 kilo väger de. Tiderna förändras.

Novellen  Skapargnistan handlar om en uppburen, intellektuell författare, vars kritikerhyllade  böcker inte säljer. Hon försörjs av maken, men när denne rymmer med kokerskan tvingas författarinnan att börja skriva deckare. Novellen berättar således historien om vad som fick henne att gå från att vara semikolonets mästarinna, till kioskvältande deckardrottning. Man önskar nästan att det var så enkelt för dagens välskrivande författare att byta genre. Tänk att få tag på både en bra deckare och en bra bok! (Helst inslaget som present. Och en chokladbit därtill.)

Det som berörde mig mest var samlingens titelnovell. Den handlar om en engelsman som i 30-årsåldern reste på semester till Capri, och blev så betagen att han beslöt att återvända och bo där resten av sitt liv. Han sålde allt han ägde, sade upp sig, tog en livränta, och flyttade till ön. Där räknade han ut att han på den lilla inkomsten livräntan gav skulle kunna leva i 25 år. Sedan skulle han ta livet av sig. Så långt tyckte jag att historien var ganska vacker. Fånga dagen. Lev endast av det du behöver. Var sann mot dig själv. Välj ditt eget liv, och din egen död. Men just då låter Maugham novellens emigrant förlora modet. När hans 25 år passerat förmår han inte att ta sitt liv, utan lever ytterligare sex år på välviljan hos sina forna hyresvärdar. Berättelsen blir tragisk, och lockelsen i att följa en dröm bleknar hos mig.

Novellerna är från förra århundradet. Så nära. Så långt borta. Rent allmänt tänker jag mycket på Agatha Christie (som jag läst mycket av de senaste åren). Stilen är inte helt olik. Även om Maugham är betydligt mer litterär, så lyckas Christie på samma sätt på ett par sidor teckna bakgrund och karaktär till sina figurer. Det är samma slags samhälle de skildrar, och under samma långa tidsperiod (1910-talet till 1960-talet ungefär). Ett England på de brittiska öarna, och runtom i världen. Klubbar. Middagar. Imperialism, med misstänksamhet mot allt som är icke-engelskt. Som italienarnas middagsvanor ("de äter bara spaghetti på söndagar"), eller misstänksamheten mot att en person som heter Mr Kelada verkligen kan vara "äkta brittisk".

Nej, jag är inte lika hänförd eller betagen som Snowflake och Ingrid, och känner inte att mitt liv har förändrats, men jag har varit road, gripen, och framför allt njutit av en excellent berättare. Jag är ingen novelläsare, därför att jag tycker att jag oftare blir besviken än tillfredsställd efter novelläsning, men detta är en mästare som har skrivit. Och det är en njutning att läsa. Jag har en novellsamling kvar här hemma, som jag med glädje ska läsa igenom de närmaste veckorna. Och Ingrids berättelse om hur Maughams roman The moon and the sixpence påverkade hennes liv gör att jag givetvis även måste ge mig på en roman av Maugham så småningom, även om jag har svårt att förstå hur hans distanserade, precisa, torra herrumsprosa kan fungera i en hel roman. Men det är så trevligt att bli överraskad att jag gärna vill försöka.

Ett mycket varmt och uppriktigt tack för den här läsupplevelsen! Jag hade aldrig (och jag menar verkligen aldrig!) lånat hem den här till synes tråkiga boken från biblioteket utan så passionerade inlägg från er!  

Läslösning i livspusslet

Jag är ingen novellälskare, har aldrig varit. När jag väl tagit mig in i en historia, precis lärt känna gestalterna, så rycks man ut igen, i bästa fall med en twist. Det gör att jag sällan orkar engagera mig i novellen, varken personerna eller historien; det känns som om det inte är så välinvesterad tid, helt enkelt. Dessutom hamnar noveller lätt i novellsamlingar, och det är där jag hittar dem (när jag nån gång hittar till dem). Det innebär att man går direkt från en historia in i nästa, utan eftertanke. När boken är utläst kvarstår oftast endast diffusa intryck, och få av novellerna fastnar riktigt. En lösning är förstår att sparsmakat läsa en novell i veckan eller så, och varva med romaner och annan litteratur. Men så blir det ju sällan i praktiken.

Låt mig klargöra att det  förstås finns noveller och noveller. En del läser jag gärna. Söderberg och Salinger, givetvis. Inger Edelfeldt är också en favorit hemma hos mig. Men sällan har jag blivit så besviken som när jag en kväll på besök hos mina föräldrar ur bokhyllan där lånade Torgny Lindgrens då rykande färska I Brokiga Blads vatten, och först när jag skulle påbörja andra "kapitlet" upptäckte att det var en novellsamling och inte en roman. Inget fel på dem (tvärtom!), men när man önskar sig en roman, så är en novell en klen ersättning.

Jag gillar de stora historierna. Jag gillar att följa en person under lång tid (kanske inte nödvändigtvis räknat i antal år innanför bokpärmen, men i alla fall under åtskilliga lästimmar). Jag efterfrågar ett myllrande antal bipersoner, frossande i dialog, monolog och slagfärdiga formuleringar. Beskrivningar av picknicker, enleveringar, ett ögonbryns form...  En riktigt bra novell kan få plats med allt det här. En riktigt bra novell är faktiskt ett koncentrat av allt det här. Men alltför många noveller känns som ofullkomliga romaner.

Nu har jag emellertid insett att för småbarnsföräldern som somnar mitt i sin roman varenda kväll, och som tvekar inför att ens sätta sig med boken, eftersom man kommer dras ut ur den goda historien så fort den fångat en igen, ja, då är faktiskt noveller inte så dumma. Man hinner läsa en, kanske två innan man somnar, eller medan man ligger och nattar ett barn. Man hinner till och med läsa en innan man går till jobbet, eller när man sitter på toaletten. Man får en avslutad helhet, som man kan fundera på tills nästa gång man greppar boken. Den enda nackdelen är att novellen stjäl den enda lilla lästid man har över, och även om stressen minskar och sinnesron och tankarna vinner på att läsa avslutande texter, så blir ändå romaaaaanerna lidande.

Ja, och så den andra nackdelen då – att det fortfarande kan vara lika svårt att hitta de riktigt bra novellerna. De som är skrivna i sin egen rätt, och inte ett substitut för romanen som författaren ville skriva.

Det här inläget har tidigare publicerats på min gamla blogg.