Celebriteter

Och så över till några författarfrågor. Jag hoppas dom här är svåra, för det är meningen.

25. I andra ring på gymnasiet tenterade Vixxtoria av sitt slutbetyg i svenska genom att hålla föredrag om en författare. Vilken?

1. Peter Pohl

X. Jonas Gardell

2. Walter Ljungquist

26. Vilken författare har krockat (hårt!) med Vixxtoria på Bokmässan? (Och inte bad han om ursäkt heller.)

1. Henning Mankell

X. Jan Guillou

2. Åke Edwardsson

27. Vilken författare har Vixxtoria brevväxlat med?

1. Astrid Lindgren

X. Maria Gripe

2. Per Nilsson

28. Vilken författare har bjudit Vixxtoria på spaghetti och köttfärsås?

1. Inger Edelfeldt

X. Barbro Lindgren

2. Viveca Lärn

Frågor om folksjälen

Igår fick jag som sagt en bok med lettiska noveller från Titti. Det tycker jag var roligt och intressant av många skäl – mycket på grund av överraskningen och det roliga i att få en oväntad present, av att någon tänkt till lite extra och försökt göra mig glad (tror jag). Men det är också spännande för att jag inte tror att jag nånsin läst nån författare som kommer från Lettland. Det närmsta jag kommit är en tjock bok av en litauisk författare som jag lånade hem från biblioteket förra hösten men aldrig läste, samt Henning Mankells bok Hundarna i Riga. (Jag har dock besökt Riga, om man händelsevis vinner några pluspoäng på det.)

I dessa tider då nationalistiska strömningar löper genom Europa irrar mina tankar vidare och jag undrar om det egentligen spelar nån roll varifrån författarna till de böcker jag läser kommer. Har jag verkligen missat något bara för att jag inte läst lettisk litteratur förut?

För man har ju föreställningar om engelska deckare. Och den stora amerikanska romanen. Och ni vet hur man tänker på franska romaner som böcker med en filosofisk (och lätt dekadent) touch. Hos Hermia pågår en diskussion som delvis berör skillnader mellan svensk och norsk litteratur – som om det är något som är lätt att ringa in.

Jag har de senaste dagarna drumlat fram som en petig besserwisser och kommenterat hos både EnligtO och Lyran när de föreslagit "tyska" böcker som inte alls varit skrivna på tyska (i Lyrans fall böcker av Gitta Sereny – hon skriver på engelska –, och i O:s fall Anne Franks dagbok – skriven på nederländska). Men varför över huvud taget detta fokus på vilket språk en bok är skriven på, så länge den är översatt och vi kan tillgodogöra oss den?

Frågan är ju betydligt större än alla de aktuella inläggen från alla de fina bloggambassadörerna för Bokmässan som just nu inventerar sina kunskaper om tysk litteratur. Det är många som gärna vill, och en del som lägger sig vinn om, och en liten grupp som lyckas läsa litteratur skrivna på andra språk än svenska och engelska. I den eviga jakten på att hinna läsa Alla Världens Bästa Böcker innan man dör är det så klart en god strategi. Vill man veta mer om kulturer och seder, människor från andra tider och andra platser så funkar det också. (Och jag är ju inte på något sätt emot att folk läser böcker från alla världens hörn – tvärtom!)

Men går det att säga att litteratur på ett visst språk är "på ett visst sätt"? Och är det i så fall språket, kulturen eller några tongivna författare som haft turen att bli översatta till ett språk som vi kan läsa som vi då egentligen beskriver?

Om man inte vet varifrån en författare kommer eller vilket språk hen skriver på går det då att avgöra detta (ja, vi förutsätter att orter som Dar es-Salaam och Rio de Janeiro har anonymiserats, och att namn som Françoise och Raskolnikov har försvenskats)? Finns det någon folksjäl som vi kan urskilja? Och är det bra eller dåligt, eller bara ett utslag av den mänskliga hjärnans önskan att kategorisera intrycken för att göra världen begriplig?

Och just nu utmynnar mina tankar i en fundering om hur svensk litteratur "är". Vi som lever här och behärskar svenska och läser massvis med svenska böcker (från alla tider) – kan vi beskriva den svenska litteraturen med några svepande ord? Och hur då i så fall?

En annan tid

Jag har nu läst de två första Beck-böckerna och två saker slår mig. Det första är att herregud vad mycket som hänt på 45 år. Terylenbyxor. Islådor i kylskåpet och massvis med lägenheter som saknar toalett. Goda årslöner på 40 000. Och en välsignat långsam tillvaro med hålkort och stationära telefoner. 

Det andra är att Beck är så livsledd redan i första boken. Det är obegripligt att han inte redan skilt sig. Han sover dåligt och äter ännu sämre. Jag har inte tidigare sett en så tydlig linje till Wallander. Men dialogen har Edwardsson ärvt i rakt nedstigande led. 

Gunvald Larsson har inte visat sig än förresten. 

Miljötänkande i svensk filmbransch

Om man yttrar ordet "Beck" så får man en diskussion om Beckfilmer på köpet. Så inträffade således igår i mitt kommentarsfält under tillkännagivandet att jag har tänkt läsa om Sjöwall/Wahlöö-deckarna i sommar. Det fick mig att ta tag i en bloggidé som jag närt under en tid – nämligen att undersöka rundgången i filmatiseringen av svenska deckare. Man behöver inte vara filmfantast (det är inte jag) för att notera samma trötta polisansikten i varenda tv-serie. Undersöker man det hela lite systematiskt finner man att det stämmer. En del av våra svenska skådespelare och en skådespelerska torde vara väääääldigt trött på poliser. Och som tittar kan man nästan undra om det bor 9 miljoner människor i det här landet.

Min genomgång nedan tar sin utgångspunkt i filmatiseringar, eller tv-serier, baserade på svenska deckare. Poliser och bovar och thrillers som inte har en bok som förlaga räknas inte med. Och jag är fullständigt övertygad om att jag glömt några. Hjälp mig gärna i så fall!

Jag börjar med en av de mest rutinerade och minst uppmärksammade av deckarfilmsskådisarna, nämligen Niklas Hjulström. Han börjar som den unge Benny Skacke i 90-talets Beck-filmatiseringar (med Gösta Ekman som Beck). Sen går han vidare och spelar make till Annika Bengtzon i filmatiseringen av Liza Marklundsdeckarna (Sprängaren och Paradiset). I Winter-filmatiseringen där Johan Gry spelar kommissarie Winter är Hjulström polisen Bergenhem. Han spelar sedan polisen Patrik Hedström i tv-serierna efter Camilla Läckbergs böcker. Dessutom är han åklagare i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Visst har han meriterat sig att få spela Beck i de nyskrivna filmerna som säkert någon redan planerar för 10-talet?! (Eller kanske Barbarotti, efter Nessers böcker?)

Och så över till Rolf Lassgård. Upp med en hand alla som minns att det var han som spelade Gunvald Larsson en gång i tiden. Närmare bestämt i de där Beck-filmatiseringarna med Gösta Ekman. När dessa filmer var färdiginspelade kan det inte ha gått många dagar innan han rekryterades för att spela Kurt Wallander efter Mankells böcker, och det gjorde han så mycket att han på sätt och vis har fått symbolisera filmatiseringaren av den senaste svenska deckarboomen. Men efter Wallander har han inte axlat polisrollen igen. Uppdatering: Däremot spelade han (nån gång mitt bland inspelningarna av Ekman-Beckfilmerna) även polis i Lars Molins Sommarmord. Jag tackar Tobias Dahl för denna korrigering!

Låt oss fortsätta på Wallander-spåret, och med Krister Henriksson som tog över stafettpinnen efter Lassgård. Visst minns ni att han före det spelade polisen Ringmar, Winters sidekick i den tv-serie där Johan Gry spelade kommissarien som gillar jazz, baserade på Åke Edwardssons böcker? Dessförinnan har Henriksson haft mindre (men olika!) roller i olika Hamilton-filmatiseringar: Fiendens fiende, Coq Rouge och filmen Hamilton (där Peter Stormare spelar den röda tuppen). Han var även med i tv-serien Profitörerna, baserad på GW Perssons deckare med samma namn.

Apropå Hamilton, så spelade ju Peter Haber greve Carl Gustaf Gilbert i en tv 4-serie baserad på Guillous Fiendens fiende. Han spelade sedan polis misstänkt i filmen Sommarmord (av Lars Molin, baserad på boken med samma namn). Och sedan blev han alltså Beck i våra tv-apparater varenda söndagkväll. Låt oss inte kommentera det vidare, utan glädjas åt att den sagan är all. Han har dessutom en roll i Millennium-trilogins första del, baserad på Stieg Larssons böcker.

Persbrandt då, som spelar Gunvald Larsson i alla 00-talets Beck-filmer. Han har förutom det gjort en roll som pastor i filmatiseringen av Åsa Larssons Solstorm. Och jag är nästan säker på att han för ganska länge sen spelade ex-man till Anna Holt (i tv-serien med samma namn från mitten av 90-talet, skapad av Guillou och G W Persson). Han var förresten enligt IMDB lastbilschaufför i Fiendens fiende. Ännu roligare är att han var "Polisman 1" i filmen Polismördaren – alltså en Beck-filmatisering från 90-talet, med Ekman som Beck.

Guillou, ja. Vi har redan nämnt Habers insats som Hamilton, men han är ju inte den ende som axlat den här rollen. Stellan Skarsgård spelade Coq Rouge i filmen med samma namn, liksom i Den demokratiska terroristen, och den tv-film som fick namnet Förhöret, och som skildrar ett KU-förhör som Hamilton utsätts för i boken Fiendens fiende. Skarsgård finns även med på ett litet litet hörn i Beck-filmen Murder at the Savoy, som är en filmatisering av Sjöwall/Wahlöö-boken Polis, polis potatismos. Likaså finns han med i en liten biroll i Wallanderfilmen Hundarna i Riga. (Jag tycker inte man ska räkna Arn-böckerna som deckare, men i filmatiseringen av dessa spelar han Birger Brosa.)

Hamilton har också gestaltats av Peter Stormare i filmen och tv-serien Hamilton (jag är dock lite osäker på vilken Guillou-bok den bygger på, men det är väl antagligen de som följer efter Vendetta, Ingenmans land och Den enda segern kanske?). Annars har Stormare hållit mycket låg profil i de svenska deckarsammanhangen.

Detsamma gäller Stefan Sauk som spelade Hamilton i filmen Vendetta, samt i en tv-film som kallas Tribunal (jag har inte sett den här, någon som vet vilket Hamilton-avsnitt den baseras på?).
Som en liten bonus lämnar jag det svenska deckarspåret för ett ögonblick och kommenterar att Sauk dessutom är med i filmen Kronvittnet, som är en svensk filmatisering av en holländsk bok av min favoritförfattare Maarten 't Hart. Den kan ni möjligen låna på ett bibliotek nära er, och då ska ni göra det. Gösta Ekman spelar för övrig huvudrollen i den filmen! Sauk har även mindre roller i Män som hatar kvinnor, i en av de senare Wallander-filmatiseringarna (med Henriksson som Wallander) och i filmatiseringen av Mankell-boken Labyrinten.

Mesta doldisen måste väl ändå Peter Andersson vara. Han har en liten roll i Fiendens fiende. En annan roll i Anna Holt - polis (just denna tv-serie är ju inte baserad på någon bok. Anna Holt uppfanns gemensamt av Guillou och GW Persson för en tv-serie. Sedan har Anna levt vidare som en viktig karaktär i både Guillous och Perssons böcker under 00-talet). Andersson är även med i Sprängaren, Marklundsfilmatiseringen. Han spelar brottsling i Carambole. Han är med i Dansmästarens återkomst, efter Mankells bok med samma namn, och han är sadist i Millenniumfilmatiseringen. Dessutom spelar han Ringmar (Henrikssons gamla roll, alltså) i tv-serien om Winter som gick i vintras. Därutöver har han spelat både brottsling och polis i så många serier och filmer att jag kan ha missat någon som faktiskt är baserad på en bok. Borde det inte vara dags för Andersson att få spela en huvudroll?

Sven Wollter spelade Jarnebring i filmatiseringarna av GW Perssons böcker. Filmerna heter Profitörerna och Mannen från Mallorca (baserad på boken Grisfesten)  och I lagens namn (baserad på boken Samhällsbärarna). (Jarnebring finns ju med på ett hörn i Anna Holt-tv-serien, men där spelas han av Stig Engström.) Dessutom var Wollter Kollberg i Bo Widerberg-filmatiseringen Mannen på taket (dvs Sjöwall/Wahlöö-deckaren Den vedervärdige mannen från Säffle). Uppdatering (och tack till FrökenChristina): Under 90-talet syntes han i en liten roll som Wallanders mentor Rydberg i tv-serien baserad på Mördare utan ansikte. På 2000-talet har Wollter återvänt till polisrollen i form av kommissarie Van Veeteren i filmerna, baserade på Håkan Nessers böcker.

Om jag ska nämna ytterligare några manliga skådespelare som figurerar i deckarna ibland så är det Jonas Karlsson som spelar polisen Stefan Lindman i filmatiseringen av Wallanders Dansmästarens återkomst. Han är även Henry i filmatiseringen av Nesser-boken Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Annars har den här oerhört produktive skådespelaren lyckats hålla sig flytande utan deckarfilmatiseringar. Det är ett sant under! Han är antagligen den ende nu levande svenska skådespelaren som inte varit med i en Beck-film.

Andra som vi sett lite grann av är  Thomas Hanzon. Han har en liten roll i Anna Holt, och en roll i en av 2000-talets Beck-filmatiseringar. Sedan spelar han Münster i filmatiseringen av Nesser-deckarna om Van Veeteren, och har en roll i en av de senare Wallander-filmerna. Ingvar Hirdwall, begiven på stänkare i 00-talets Beck-filmer har även haft roller i Millenniumtrilogin. Dessutom har han varit med i Mannen från Mallorca (baserad på Grisfesten av GW Persson) och Mannen på taket. Magnus Krepper som spelade Winter i de tv-serie som gick vintern 2010 har också en liten roll i Millenniumtrilogin. Han är med i en av Beckfilmerna från 00-talet, och har en liten liten roll i Anna Holt. Nu har jag redan nämnt Gösta Ekman många gånger, men förutom insatsen som 90-tals-inkarnationen av Beck har han hållit sig märkvärdigt långt borta från den här genren (förutom filmen Kronvittnet).

Men hur är det med kvinnorna då? Mina sökningar på de stora namnen visar att de sällan förekommit i mer än en deckarfilm (eller som mer än en filmkaraktär), detta gäller  Helena Bergström, Pernilla August, Maria Lundqvist, Eva Röse och Izabella Scorupco.

Ett kvinnligt undantag är Angela Kovacs, som spelar Irene Huss i filmatiseringen av Helene Turstens deckare. Hon har minsann varit med i Paradiset (baserad på Marklunds bok med samma namn), och hon spelade Ann-Britt Höglund i 00-talets Wallander-filmatiseringar. Hon har även varit med i en av 00-talets Beck-filmer, och hon spelar polisprästen Hanne Östergård i Åke Edwardssons Winter-filmatiseringen Dans med en ängel.

Ett annat exempel är Elisabeth Carlsson som spelar Erika Falck i filmatiseringen av Läckbergs böcker. Hon har även varit med i några Beck-filmer från 00-talet, och två filmatiseringar av Nessers Van Veeteren-böcker. Intressant är att hon spelar helt olika roller i de två filmerna.

Som avslutning på det här inlägget har jag precis av Paperback lover blivit uppmärksammad på att Shanti Roney ska spela Paul Hjelm i de kommande filmatiseringarna av Arne Dahls deckare. Det här är ju inte förvånande på något sätt, eftersom Roney tidigare har spelat brottsling i en av 00-talets Beck-filmatiseringar, och dessutom haft en liten roll i en av de senaste årens Wallander-filmer.

Författarna och böckerna/deckarserierna som det refereras till i det här inlägget är följande:


Maj Sjöwall & Per Wahlöö skrev de 10 böckerna om Martin Beck. Böckerna utkom ungefär mellan 1965 och 1975: Roseanna, Mannen som gick upp i rök, Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis, potatismos, Den vedervärdige mannen från Säffle, Det slutna rummet, Polismördaren, Terroristerna. Boken Den skrattande polisen blev en amerikansk film med Derek Jacobi som Beck. Den vedervärdige mannen från Säffle blev filmen Mannen på taket av Bo Widerberg, med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck. Annars spelade Gösta Ekman Beck i en rad 90-tals-filmatiseringar av övriga böcker. Under slutet av 90-talet och hela 00-talet har Peter Haber spelat Beck i filmer som bygger på Sjöwall/Wahlöös karaktär. 


Jan Guillou skrev från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet de 10 spionromanerna om  greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton: Coq Rouge, Den demokratiske terroristen, I nationens intresse,  Fiendens fiende,  Den hedervärde mördaren, Vendetta, Ingen mans land, Den enda segern, I hennes majestäts tjänst, En medborgare höjd över varje misstanke. Senare har ytterligare ett par böcker dykt upp där Hamilton förekommer. De flesta böcker i Hamilton-serien har blivit film eller tv-serie, med flera olika skådespelare i titelrollen: Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare. 


Leif G W Persson skrev polisromanerna Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna i skiftet mellan 70- och 80-tal. De är fristående, men har alla filmatiserats. Huvudpersonen här heter Jarnebring, och Sven Wollter spelade hans roll i filmerna (som kom strax efter böckerna). Perssons romaner från 00-talet har däremot inte filmats. Uppdatering: Perssons 00-böcker heter: Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm, Linda som i Lindamordet, Den som dödar draken. 


Håkan Nesser har skrivit 10 böcker om kommissarie Van Veeteren i det fiktiva Maardam. De flesta kom ut under 90-talet: Det grovmaskiga nätet, Borkmanns punkt, Återkomsten, Kvinna med födelsemärke, Kommissarien och tystnaden, Münsterns fall, Carambole, Ewa Morenos fall, Svalan, katten, rosen, döden, Fallet G. Sven Wollter spelar Van Veeteren i filmatiseringen. 


Nesser har under 00-talet hittills skrivit fyra böcker om polisen Barbarotti: Människa utan hund, En helt annan historia, Berättelse om herr Roos, De ensamma. De har ännu inte hunnit filmatiseras. Uppdaterat: Det har däremot Nessers fristående bok Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö. Här spelar Jonas Karlsson en av de viktiga rollerna. 


Henning Mankell har skrivit många böcker om polisen Kurt Wallander i Ystad. De viktigaste utgör åtta böcker och är skrivna under 90-talet: Mördare utan ansikte, Hundarna i Riga, Den vita lejoninnan, Mannen som log, Villospår, Den femte kvinnan, Steget efter, Brandvägg. Andra böcker där Wallander förekommer är Steget efter och Pyramiden. Viktiga böcker som också filmats är Danslärarens återkomst och Labyrinten. Wallander spelades i de första filmatiseringarna av Rolf Lassgård. Under senare delen av 00-talet har ett stort antal filmer baserade på Wallanders karaktär (men inte på någon av Mankells berättelser) spelats in med Krister Henriksson i rollen som Wallander. Kenneth Branagh har också filmatiserat Wallander-böckerna i en brittisk version under sent 00-tal. Uppdatering: I Danslärarens återkomst spelar Jonas Karlsson polisen Stefan Lindman, en rollfigur som Ola Rapace tog över i de nya Wallander-filmatiseringarna. 


Åke Edwardsson har skrivit 10 böcker om kommissarie Winter. Böckerna är skrivna mellan 1997 och 2008: Dans med en ängel, Rop från långt avstånd, Sol och skugga, Låt det aldrig ta slut, Himlen är en plats på jorden, Segel av sten, Rum nummer 10, Vänaste land, Nästan död man, Den sista vintern. Det finns också en novellsamling: Winterland. Flera av böckerna har filmatiserats, först med Johan Gry i titelrollen och sedan med Magnus Krepper.


Liza Marklund har skrivit åtta böcker om journalisten Annika Bengtzon hittills. De har utkommit från 1998-2008: Sprängaren, Studio sex, Paradiset, Prime time, Den röda vargen, Nobels testamente, Livstid, En plats i solen. Helena Bergström har spelat Bengtzon i de två filmer som gjorts: Sprängaren och Paradiset.


Helene Tursten har sedan 1998 hittills utkommit med nio böcker om göteborgspolisen Irene Huss: Den krossade tanghästen, Nattrond, Tatuerad torso, Kallt mord, Glasdjävulen, Guldkalven, Eldsdansen, En man med litet ansikte, Det lömska nätet. Flera av böckerna har blivit till tv-serie med Angela Kovacs i huvudrollen. 


Åsa Larsson har under 00-talet skrivit  fyra böcker om advokaten Rebecka Martinson: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör. Den första boken är filmad med Izabella Scorupco som Rebecka. 


Camilla Läckberg debuterade som deckarförfattare 2003, och har sedan dess kommit med sju böcker om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström: Isprinsessan, Predikanten, Stenhuggaren, Olycksfågeln, Tyskungen, Sjöjungfrun och Fyrvaktaren. Flera av böckerna har blivit tv-serie med Elisabeth Carlsson som Erika och Niklas Hjulström som Patrik. 


Anna Jansson har skrivit om polisen Maria Wern, och jag får det till hittills elva böcker (sedan 2000): Stum sitter guden, Alla de stillsamma döda, Må döden sova, Silverkronan, Drömmar ur snö, Svart fjäril, Främmande fågel, Pojke försvunnen, Inte ens det förflutna, Först när givaren är död, Drömmen förde dej vilse. I tv-serien baserad på några av böckerna spelar Eva Röse huvudrollen. 


Uppdatering: Lars Molin har skrivit boken Sommarmord från 1977, och även senare regisserat filmen (från 1994) med samma namn. Peter Haber är med i filmen. 


Min nederländske favorit Maarten 't Hart har skrivit boken Kronvittnet, som jag skriver något lite mer om här.

Tanken på detta blogginlägg väcktes i ett kommentarsfält hos Snowflake för ett par månader sedan. Om Snowflake eller nån annan kan lokalisera denna tanke länkar jag till inlägget här. 

Jag minns alla mina böcker och hur deras tyngd kändes i mina händer

Det var 1979 och jag skulle snart fylla sex år. Jag tjuvlyssnade på ett spännande telefonsamtal mellan min mamma och farmor; det handlade om vad jag skulle få i födelsedagspresent. Jag hör endast min mammas del av konversationen, och den handlade om en bok om någon eller något som hette Kulla-Gulla. Jag lade det märkliga namnet på minnet. Jag tyckte att det lät som ett troll. När födelsedagen väl kom och jag fick det spännande paketet var följaktligen boken om den lockiga flickan från Blomgården inte alls vad jag hade tänkt mig. Men det blev en mycket positiv erfarenhet för en flicka som jag, som var närmast besatt av att leka "förr-i-tiden".

Det var sommaren 1990. Jag var kattvakt åt en grannfamilj med stort bibliotek. Fadern i familjen hade särskilt lagt fram några böcker han trodde jag skulle uppskatta, däribland Klas Östergrens Fattiga riddare och stora svenskar. Jag minns hur jag satt i soligt, nyklippt gräs och läste om eftermiddagarna när mitt sommarjobb var slut. Ordet "panegyrik" minns jag också. Det förekommer på två ställen i boken, och jag var tvungen att slå upp det. Det betyder "överdriven lovprisning.

Det är höst 1994, och jag är bjuden på fest hos en kursare, nånstans i Olskroken i Göteborg. Förutom att dricka för mycket bål och diskutera Wittgenstein smiter jag då och då in på toaletten för att läsa Hudlös himmel av Herbjørg Wassmo. Folk som behöver får spy i köksvasken i stället.

Det är januari 2001. Jag är bortrest, och sover i ett iskallt rum med en knarrande säng. Min läslektyr är Majgull Axelssons Slumpvandring. Boken tillhör min mamma, och jag har lånat med mig den på resan. Jag läser den huttrande, utan att kunna släppa den, ända tills den bleka januarihimlen syns utanför fönstret, och centralvärmen går igång.

Det är sommar (igen). 2001 eller 2002 tror jag. Sambon och jag bor i centrala Malmö och är billösa, men försöker göra en grej av att utnyttja Skånetrafikens sommarkort som innebär fria resor i hela regionen under sommarmånaderna. Denna dag har vi bestämt oss för att åka till Mölle, via Helsingborg och Höganäs. Det är en total sträcka på max 10 mil, enkel väg. Det är en utmaning att använda kollektivtrafiken för att hinna dit och tillbaka på samma dag, i alla fall om man också vill se någonting av platsen. Det krävs både matsäck, stor urinblåsa och läslektyr. Sambon läser en Wallanderdeckare. Jag läser Blått blod och liljevita händer av Angela Rundquist, en biblioteksbok. Det tar fyra timmar enkel väg, med byten och väntan på rätt bussar och tåg. Jag är glad att min bok är tjock.

Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till. Många av de böcker jag läst är starkt sammanbundna med minnen av situationen när jag läste dem, eller hur jag fick tag i boken, eller av vem jag lånat den. Det är information som för mig är sammanvävd med läsupplevelsen. Sanningen är faktiskt att jag ganska ofta, när jag bloggar om en bok här, får stryka 2-3 stycken som nästan uteslutande handlat om hur och var och när jag köpt och läst och tänkt på och levt med en viss bok. De flesta sådana historier är ju helt enkelt inte intressanta för någon annan än mig själv. Vid några tillfällen (här till exempel) har jag i stället bestämt mig för att berätta historien om en bok, utan att skriva vilken bok det är.

När jag för ett par veckor sedan skrev om några av de böcker som jag läst under mitt första bloggår, för att särskilt tacka de som – medvetet och omedvetet – tipsat mig om böckerna fick jag många kommentarer om hur imponerande det var att jag kom ihåg vem som rekommenderat boken. Och jag har funderat på det där. Är det så konstigt att minnas var man först hörde talas om en bok, och hur man sedan bestämde sig för att läsa den – kanske av en slump för att man såg den på biblioteket eller i affären, eller kanske målmedvetet för att man klickade hem den från nätbokhandeln eller dammade av den där den stod i bokhyllan? Ja, okej, det är konstigt att minnas historien bakom varenda bok – särskilt om man läser mycket – men att ganska ofta minnas att man hört om en bok på radion, tittat på ett soffprogram på tv som nämne en annan bok, bläddrat i en tidning, eller läst en recension på DN:s kultursidor, det är väl inte så underligt?

Och jag skulle sannerligen inte kunna redogöra för alla böcker jag läst (och jag är urdålig på att komma ihåg vad huvudpersonerna hette). Det finns till och med en del jag läst, gett högsta betyg, och sedan inte kommer ihåg ett ord av. Men när jag sitter där i min  fåtölj hemma i mitt bibliotek och ser mig omkring, så är det inte bara en massa ord på papper som omger mig. Det är små, små bitar av mitt liv.

Och ja, ibland tar de där små livsbitarna överhanden. Men det är rätt trevligt att tänka på att också en riktigt dålig bok ibland kan göra mig glad när jag tänker på hur det kom sig att jag läste den.

Dom trötta gamla männen

Under början 90-talet läste jag hela Hamilton-serien, i takt med att den gavs ut (eller nåja, jag började med tredje boken I nationens intresse 1989, läste snabbt ikapp mig så att jag var i fas när Fiendens fiende kom samma höst, och följde sedan serien till mitten av 90-talet, då Hamilton rymde ur fängelset). Jag köpte till och med den lilla kortromanen Hamlon för att se vad som hände sedan. Den politiska satiren från en självgod Guillou tycker jag fortfarande är den stora behållningen av böckerna, och jag har alltid varit lite mer förtjust i Carl Gustaf Gilbert Hamilton än i Arn Magnuson (och ja, det kan ha att göra med min förkärlek för spionromaner, det kan det). Jag var därför i hemlighet glad när min ungdomshjälte återkom i tankeexperimentet Madame Terror, som befälhavare på Palestinas ubåtsflotta. Läs den gärna; den utgör ett trevligt kontrafaktiskt resonemang kring Israel-Palestina-konflikten.

Men det kan bli för mycket med återupplivade hjältar. Guillou har ju även på senare år skrivit liv i mobbningsoffer Pierre Tanguy, Eric Pontis bäste vän i romanen Ondskan. Tanguy återvänder efter en karriär i Främlingslegionen [!] till Sverige och finns med i exempelvis boken Fienden inom oss (som inte heller är så dålig som tankeexperiment; det är utan tvekan Guillous bästa gren). Men sedan kommer magplasket Men inte om det gäller din dotter. Här låter Guillou inga mindre än Eric Ponti, Carl Hamilton och Pierre Tanguy (samt – förvandlade till endast handvridande oroliga kvinnor – poliserna Eva Johnsén-Tanguy (som introducerats i boken Tjuvarnas marknad) och Anna Holt (som ju var en gemensam skapelse av Guillou och GW Persson, och lever ett mystiskt dubbelliv i bådas romaner nuförtiden)) återförenas i en berättelse som jag tror är tänkt ska handla om vad som kan få män som lovat att aldrig mer döda att ändå ta till alla vapen de har – i det här fallet för att rädda Tanguys och Johnsén-Tanguys kidnappade dotter. Men den här boken saknar udd. I stället roar sig Guillou med att låta alla sina favorit-alter-egon laga komplicerade måltider och dricka dyra viner. Själv väntar jag bara på att Arn Magnuson ska dyka upp, om inte som ett spöke vid någon av middagssammankomsterna, så åtminstone i Hamiltons antavla. Den där boken är inte spännande (och inte politisk), och då finns det inget kvar. Den kunde gärna fått förbli oskriven.

Det finns fler böcker som andra författare kunde låtit bli att skriva. Mitt mest aktuella exempel är Henning Mankell som inte nödvändigtvis hade behövt ge ut sina fantasier om vad som hänt Kurt Wallander sedan vi såg honom sist (vilket förmodligen var på en tv nära dig igårkväll; den här figuren lever som så många andra deckarpoliser ett eget liv, utanför bokpärmarna). Den orolige mannen som släpptes nu på sensommaren är verkligen en o-rolig läsning, som fick mig att fundera mycket över varför storsäljande författare (och här skulle jag kunna nämna många namn) nödvändigtvis måste hålla sig med så vördsamma redaktörer att inte ens de mest uppenbara inkongruenser korrigeras. I den här boken återfinns mordoffret till exempel först liggande på sidan med grå blus, och tio sidor längre fram hade hon vit blus och låg på rygg. Under en senare passage sitter Wallander och Baiba (ja, det är en sån bok där varenda karaktär från varenda tidigare Wallander-bok nödvändigtvis ska dyka upp) och fikar i trädgården vid 15-tiden, då Wallanders dotter Linda kommer och stannar i en timme. Därefter är Baiba så trött att hon somnar och sover i flera timmar. Hon vaknar inte förrän klockan 17 står det. Försök få ihop den matematiken.

Jag försökte in i det sista rädda ansiktet på Mankell och Wallander genom att förklara sådana här misstag som en lapsus orsakade av Wallanders begynnande och frekvent förekommande minnesluckor, men med tanke på med vilken grundlighet alla dessa minnesförluster redovisas i resten av boken så tror jag sådana här missar är oavsiktliga. De skämmer därmed historien, som i övrigt inte är särskilt spännande. Wallander är lika trött, håglös, omotiverad, sur och tvär som alltid. Han ältar – i något som är typiskt för sådana här "10-år-senare-böcker" – händelser och mordfall som han varit med om tidigare i sitt liv. Men det tillför ingen dimension till den här berättelsen, där det som vanligt (i Mankells böcker) är händelser ur det förflutna som gör sig påminda. Den här gången handlar det om spioner och kalla kriget, och Wallanders nyförvärvade försvunna svärföräldrar. Men inte vänder sidorna sig om i Danslärarens återkomst eller (min favorit) Brandvägg). Nej, läsaren har 300 sidor före avslutningen lyckats lista ut hur det egentligen förhåller sig, vilket är rätt åt en författare som slutar vart och vartannat kapitel med att skriva att Wallander kände på sig att han var iakttagen, eller var säker på att någon varit inne i hans hus, eller hade en känsla av att det var något han borde lagt märke till, eller tyckte sig minnas något som han glömt bort, eller kände en förbiilande aning om att han var något på spåren... Ja, tre punkter räcker inte för att antyda alla Wallanders dunkla föraningar.

Jag kan inte komma ifrån att jag tycker det är sorgligt när författare som kan göra bra ifrån sig slarvar iväg med riktigt usla böcker. Mellanböcker finns ju hos en del författare. Dåliga dagar också. Men personer med en förmögenhet på banken borde ha råd att ta sig tid att skriva så att de åtminstone når upp till sin egen lägsta standard.

Om inte för att de borde skämmas annars, så åtminstone för min skull.

Kom med på vandringsstråt

Idag handlar Lyrans tematrio om min absoluta favoritsport: promenader.

Som första exempel tar jag Kurt Wallander i Mankells deckare. Det är ett evigt promenerande på höstpinade skånska stränder, vilket man i och för sig ska vara glad för, eftersom han mest verkar köra bil när han har druckit. Men inte verkar just de här vandringarna ge upphov till några genombrott i utredningarna. Möjligen fungerar det som själslig rening i funderingarna om vad som har hänt med det här landet.

Som andra exemplet är det svårt att hoppa över Elizabeths Bennets berömda vandring från Longbourne till Netherfield. Jane Austens hjältinna tycker precis som författarinnan om en ordentlig promenad, om det så innebär att underkjolen släpas i smutsen. Elizabeths vandringar har stor betydelse för berättelsens förlopp (och det här har jag tänkt ut alldeles själv, och inte läst mig till i Edströms Austen-biografi). Hon promenerar runt Rosings park vid besöket hos Lady Catherine de Bourgh, och där får hon för första gången veta att Darcy ligger bakom syster Janes brutna kärleksförbindelse. Men vid en annan promenad, på Pemberly, verkar Darcy och Elizabeth mötas under helt andra förutsättningar. I bokens allra sista skälvande kapitel spelar de långa promenaderna också avgörande roll för bokens hjälte och hjältinna.

Och låt oss stanna i England, men i ett fiktivt landskap. Det finns många vandringar (som säkert ska ses symboliskt på alla möjliga sätt) i 1900-talets fantasy-litteratur (I Sagan om ringen till exempel). Men jag vill särskilt lyfta fram den vandring som sker i C.S. Lewis Silvertronen. Över land och under jord vandrar Eustace och Jill tillsammans med myrslingerbulten (smaka på det ordet!) Surpöl. Jag tycker det här är en av de allra bästa böckerna i Narniaserien.

Hur en förälskad bokälskare tänker. Del 2

Det finns ju blandband. Dom skulle jag skriva om i fall jag hade en musikblogg (åh, låt mig ha självinsikt nog att inte starta nån sån!). Såna där band som man spelar in till sin (nya) förälskelse för att man tror att det får den älskade att lära känna en bättre. Nuförtiden gör folk spellistor på Spotify, har jag förstått, i stället för att greja med dubbla kassettdäck, och knastriga lp-skivor (ja, det var länge sen jag var nyförälskad, som ni märker).

En bokälskare har förstås en motsvarighet till blandbanden. Hon ger bort sina älsklingsböcker, i hopp om att den älskade ska förstå att det handlar om henne. Min älskade sambo (nej, inte honom jag skrev om häromdan, utan den här) fick i början av vår bekantskap (dejting kunde man nästan säga på svenska redan på den tiden) två böcker av mig (och det var med nöd och näppe som jag underlät att stryka under de viktigaste meningarna innan jag gav dem till honom): Räddaren i nöden av Salinger. Och Stolhet och fördom av Austen.

Han kunde inte läsa på svenska då, vilket räddade honom från att få med sig halva min bokhylla i väskan på väg hem. Kanske var det även det som fick vårt förhållande att bestå. Det finns något sorgligt i ett förhållande som tar slut bara för att de älskande inte tycker om samma böcker. För nu är en av hans svenska favoriter absolut Kurt Wallander, och det han minns bäst av Tordyveln flyger i skymningen är salmiakarna som Jonas äter hela tiden (Emilie och Andreas kärlekssaga har gått honom helt förbi).

Men han brukar troget påstå att The Catcher är hans favoritbok (jag har faktiskt ingen aning om vilken bok som var det innan han läste den), och vi sitter båda och drömmer om stora baler i empirstil där alla dansar kvadrilj (eller hur det heter och stavas), när vi tillsammans ser om 1995-års tv-filmatisering av Stolthet och fördom.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Sommarläsning, på uppmaning

Vad är sommarläsning, eller något ditåt frågar Lyran i veckans tematrio, och  jag måste fundera lite grann. För mig är en av de bästa sakerna med sommaren att dra iväg på semester och lämna datorn hemma. Att i stället tillbringa hela kvällarna med att sitta och läsa är en lyx som jag fantiserar om resten av året, när jag både av nödvändighet och slöhet blir sittande framför datorn halva kvällen. Men på sommaren kan folk skicka hur många mejl som helst, utan att jag behöver läsa dem. De enda nyheter jag tar del av är kvällstidningarnas löp, och en eller annan gårdagens blaska som jag hittar övergiven på en parkbänk eller strand.

Under mitt jobbår väljer jag ofta att läsa lättare saker där det inte krävs för mycket ansträngning att  ta sig in eller ur läsningen. Så i stället för att endast läsa riktigt lätt litteratur på sommaren väljer jag gärna något "tyngre" (som ofta har fått vänta) och låter mig uppslukas. Här är några favoriter, som jag gärna skulle läsa i sommar (om jag inte redan hade läst dem):

1. En författare som alltid är en favorit är Gitta Sereny. Jag har redan läst allt som getts ut av henne på svenska, men kommer det ännu en volym i storleksordningen Albert Speer och sanningen, så skulle jag slå till. Sereny är en österrikisk-brittisk journalist som i sina verk utforskar ondskan i människan, och dess orsaker. Hon har till exempel skrivit om flickan Mary Bell som mördade en liten pojke, men framför allt har hon uppehållit sig vid andra världskriget och nazisternas verkningar. Hennes bok om Speer är ett resultat av många års intervjuer med honom, och oumbärlig för den som vill förstå 1900-talshistorien. 

2. Klassiker är en annan sak att ta tag i på sommaren tycker jag. Jag hade en Kafka och Camus-sommar en gång, det var ganska trevligt (eller, ja, intressant, givande och framför allt existentiellt var det i alla fall). Men vill man inte tänka för mycket på livet och döden, vill jag gärna rekommendera brevromanen Farliga förbindelserav Choderlos Delaclos. Nej, den har inget att göra med Michael Douglas-filmen, men Glenn Close har faktiskt (tillsammans med John Malkovich) spelat huvudrollen i en av filmatiseringarna av boken, den som heter "Dangerous Liaisions" och är från 1988 Jag tycker dock filmversionen kallad "Valmont"  med Colin Firth (långt innan succén med P&P) och Annette Bening från 1989 är bättre. Själva boken är från 1792, och alla som har den minsta dragning åt Röda nejlikan, Brontë eller Austen borde läsa den. Inte särskilt svårläst, men svår att få tag på. Brukar finnas på biblioteket. Själv läste jag den en sommar på Gotland. 1996 kanske? 

3. Och så till sist då... Några deckare brukar slinka ner i blandningen också under sommaren. Varför inte testaSteget efter av Mankell, eller Låt det aldrig ta slut av Åke Edwardsson. Två riktiga sommarmordsdeckare, och respektive författares bästa böcker. 

Tillägg: Och om någon undrar varför jag inte skriver just om vad jag tänker läsa denna sommar, så är den en principsak. Jag har lite tankar om vad jag vill läsa, jag har några bokstaplar, och jag har lust och längtan till vissa böcker som har fått ligga här och vänta under året, men jag vet att så fort jag skriver en lista på dem, så kommer jag inte att läsa dem i sommar. Men en del av läsningen kommer troligen dyka upp här i form av inlägg i framtiden.

Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Vad gör alla superkända människor nu för tiden?

Jo, de skriver böcker. En del av dem gör det i stället för det de är kända för. DN listar kända namn i höstens bokutgivning. Själv kan jag inte låta bli att sucka över att ännu en Wallander-deckare dyker upp. Hur är det möjligt? Var inte den där serien avslutad? Skriv gärna deckare, Mankell, men varför kan du inte låta Kurt vila på sina lagrar? Håkan Nesser ger sig däremot på en kärleksroman. Jag gillar folk som gör det oväntade; vi får väl se om det blir bra också. 

Mest nyfiken är jag på Kerstin Ekmans nya bok, som sägs hämta inspiration från Söderbergs Doktor glas. Jag hoppas att det blir riktigt bra!

Vad gäller kändisböcker av Michael Nyqvist, Karin Hjulström och Mia Skäringer inväntar jag nog reaktionerna. Det skulle kunna bli bra. Det skulle kunna bli magplask. Vi får väl se. 

Vad var det jag sa!

För ett par veckor sedan tog jag upp DN:s artikel om att det skrivs en uppföljare på J. D. Salingers Räddaren i nöden. Jag förutspådde redan då att Salinger inte skulle gilla denna bok. Och sanna mina ord! En ny artikel i dagens DN förtäljer att Salinger stämmer författaren John David California, som skrivit uppföljaren, samt alla de förlag (amerikanska, engelska, svenska...) som ska ge ut boken.

Dagens DN diskuterar vidare om en författare verkligen kan ha patent på en "skrivstil", och stämma andra som skriver i samma anda. Det låter å ena sidan som ett  orimligt krav från en författare. Men är det å andra sidan helt självklart att en annan författare ska kunna "kidnappa" en romanfigur från någon annans bok, och göra honom eller henne till sin. Skulle det vara okej om någon annan började skriva om Kurt Wallander utan Mankells tillstånd? (Hm, Jan Guillou gör det faktiskt i En medborgare höjd över varje misstanke, om jag inte missminner mig.) Kan samma romanfigur dyka upp i flera böcker, skrivna av flera författare? (Hm. Jan Guillou (igen!) och GW Persson använder ju båda sin gemensamma skapelse Anna Holt i sina polisromaner/thrillers.) Det går uppenbarligen (om man är Jan Guillou i alla fall). Någon slags varumärkessnyltning kommer man trots allt att tänka på.

Det blir hur som helst en spännande fortsättning.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Gäst i diktens värld

Ibland tror jag att alla romaner som skrivs är sanna i en annan verklighet. Som läsare kommer vi in i denna parallellvärld under de timmar som tillbringas tillsammans med boken, och när man slår igen boken så har man kanske gjort världen till sin. Så långt håller nog många läsare med mig. Men jag föreställer mig (i alla fall en morgon som den här, när jag nog ännu inte riktigt har vaknat), att bokens världar finns kvar oberoende av läsaren. Någonstans på gatorna i Stockholm promenerar doktor Glas, och Alberte sitter infrusen i en gudförgäten hamnstad i Nordnorge, Marguerite Duras befinner sig för evigt i ett kinesiskt famntag på sidenlakan, och American Psycho fortsätter mörda och analysera Phil Collins i ett parallellt USA.

Ibland, bara ibland så bryter bokens värld igenom, och för ett kort ögonblick vet man inte om man befinner sig i sin egen riktiga värld, eller i något av de många alternativen. Det blir en märklig upplevelse.

Det har hänt mig vid ett par tillfällen, och det skedde igen igår. För bara några dagar sedan läste jag ut Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is. Den utspelar sig till hälften i Landskrona, och till hälften på isbrytaren Oden, som i boken befinner sig i Norra Ishavet. Både Landskrona och Oden var för mig sedan länge välkända begrepp. I Landskrona har jag varit några gånger, och Oden har assisterat i Bottenviken i många sjörapporter. Axelsson hade (precis som de flesta författare gör) använt kända storheter i sitt romanbygge. Inget underligt, eller särskilt sensationellt med det.

Igår gjorde emellertid olika omständigheter att jag kom att besöka Landskrona. Så bara ett par dagar efter att jag läst om Susanne och Eva, Inez och Elsie, och hur de vandrat över Landskronas torg, så gick jag helt oplanerat där själv. Det kändes underligt, eftersom boken varit en stark läsupplevelse, och dess personer ännu inte lämnat mig.

Strax därefter begav jag mig så till Landskronas hamn, för jag hade fått tillfälle att se mig omkring på ett oljefartyg som låg dockad i hamnen. När vi så klättrade upp och ner i torrdockan och fascinerades av ankare, propeller och roder, så upptäcker jag plötsligt att strax bakom varvet där vi befinner oss ligger isbrytaren Oden för ankar. En ren tillfällighet, som jag inte hade tillmätt någon betydelse alls, om jag inte just läst en bok om just den båten. Men nu blev jag stående och såg på Odens höga gula torn (tänk att det var gult, jag hade föreställt mig det som vitt), och tänkte på Susanne och Anders och Robert och John, och alla de andra som hade rest med båten för bara ett par dagar sedan. Eller fortfarande reste, i bokens parallella värld. Jag har en kluven inställning till litterära promenader (särskilt organiserade sådana), men visst förstår jag att det är den här upplevelsen (som sällan infinner sig på beställning) som man är ute efter. Där är caféet där Wallander köper smörgåsar, och i det där huset bodde Lisbeth Salander...

Men jag föreställer mig att när jag blir gammal och schizofren, så ska jag på det här sättet få många dolda budskap från tidigare litterära bekantskaper.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Lista på saker som jag är trött på i svenska deckare. Del 1

Jag börjar bli deckartrött. Rejält deckartrött. Det borde vara enkelt att helt enkelt sluta läsa eländet, men så är det inte. I något annat inlägg ska jag redogöra för varför. Men här kommer första delen av listan på saker jag är utled på.

Serierna. Varför måste alla deckarhjältar återkomma i bok efter bok? Inte ens finns det någon tröst i att det "bara" ska bli sju eller åtta eller tio stycken böcker. Det är snarare ett hot. Man ska alltså behöva stå ut med den här personen i nio böcker? Och när man så tror att man läst sin sista Wallander-deckare, så återuppstår hjälten i någon annan bok. Som till exempel handlar om vad han gjorde innan deckarserien började (i Wallanders fall boken Pyramiden). Och som om inte det räckte introducerar sedan Mankell Wallanders dotter som polis. Och för säkerhets skull produceras ett oräkneligt antal Wallanderfilmer med både far och dotter, som inte utgår från någon bok alls. Och här går parallellerna osökt till Beck-filmerna, som jag inte har en aning om hur många de är vid det här laget. Fler än avsnitten av Lilla huset på prärien, det är då säkert! Och när van Veeteren äntligen kastat in handduken i Nessers långa serie (som bekant slutade han som kommissarie och blev antikvariatsägare, men de osjälvständiga poliserna i Maardam skulle ändå ränna till honom varenda gång så mycket som en ficktjuv varit i farten), så återkommer Nesser med en ny serie, denna gång om kommissarie Barbarotti. I senaste boken måste han i sin tur förstås ta hjälp av Maardamspolisen för att lösa fallet. Jag vågar inte tänka på hur många uppföljare vi har att vänta vad gäller de serier som fortfarande pågår och pågår och pågår... Vad är det för fel på fristående deckare?

Familjelivet. Jag orkar inte mer. Helt ärligt så orkar jag inte mer. Jag har nog med min egen lilla familj. Vi är tre, och jag kommer knappt ihåg vad vi heter och vilka allergier vi har. Än mindre är jag riktigt säker på vad alla mina jobbarkompisars respektive heter (för att inte tala om alla telningarna). Syskonbarn och kusiner och såna som jag inte träffar så ofta har jag nästan helt tappat greppet om. Men  för att kunna njuta det allra minsta av en vanlig, simpel pocketdeckare förväntas jag alltså hålla reda på om Maria Wern är gift eller skild, och om hennes gamla flirt med vem det nu var kommer att  påverka upplösningen i boken. Och vad är det nu Irene Huss tvillingflickor heter? Vem är vegan och vem spelar i ett rockband. Är det hennes man som är kock, och varför jobbade han deltid nu igen? Och Erik Winter han har en fru som heter Angela. Eller är det dom som bara är sambo, för att Erik inte vill gifta sig. Och Angela vet mer om hans arbetskamrater på mordroteln i Göteborg än han själv vet. Är inte det konstigt? Framför allt är det konstigt att Angela inte har några egna vänner, utan bara umgås med den asociale makens. Annika Bengtzon som alldeles nyss var skild är kanske på väg att bli ihop med sin man igen. Det hoppas jag på, för då kanske man äntligen får se lite mer av hennes svärmor som ärligt talat alltid har varit min största behållning från de här böckerna. Och Barbarotti, Nessers nya hjälte. Frånskild är han. Och lyckligt gift. Det ska visst föreställa något nytt, att han inte klagar på att hans hustru inte förstår honom. Lägg ägg, säger jag. Det nya är att deckarhjälten bara är ett namn som löser mysterier på beställning. Det nya är att man slipper bry sig om huruvida han är lyckligt eller olyckligt gift, eller om hon har bråttom eller inte att hämta ungarna på dagis. Det nya är att deckaren sköter sitt jobb, och så är det bra med det!

Polisgruppens sammansättning. Kvinnoalibiet och invandraralibiet. Ja ni vet. I alla svenska polisgrupper så finns det numera en styck kvinna i gruppen. Om huvudpersonen är kvinna (som Irene Huss) kan det finnas en till. Annars är det typ Anna-Maria Mella som gäller. Ibland får man till det så att chefen är kvinna. Alltså inte själva utredningschefen, utan den som håller i ekonomin. Eller så är åklagaren kvinna, eller varför inte patologen. Lite whooaaa! En kvinna som är patolog, hur coolt är inte det!  Det finns också en styck invandrare i gruppen. Som Aneta Djanali i Winter-böckerna. Eller han Jorge i Arne Dahls A-grupp. Och så har gruppen alltid ett samarbetsproblem också. Mannen (det är alltid en man) som sitter på alla möten och bluddrar rätt ut om blattejävlar och surfittor. Ibland blir han omvänd. Han kan till exempel bli omvänd genom att bli ihop med invandraren i gruppen. Som Fredrik som blir ihop med Aneta Djanali, när hans exfru dött. Ghaaa! Nu är jag tillbaks i det där familjelivsköret igen. För så är det ju också med polisgruppens sammansättning. Folk ligger med varandra hela tiden, och sen får de samarbetsproblem. Eller så ligger de inte, och får samarbetsproblem på grund av det.

Vännerna. De har inga vänner, våra deckarhjältar. I bästa fall umgås de med några arbetskamrater, men oftast sitter de hemma och lyssnar på musik. Och dricker. Vad de lyssnar på och dricker beror på vilken image författaren vill måla upp. Ibland läser de i stället för att lyssna på musik, i alla fall om det är en Nesserdeckare. Ibland ringer telefonen. Ibland svarar de inte. De sover alltid lite.

Skadorna och hjältemodet. Jag läste Åsa Larssons senaste häromsistens. Kort summering av bokens upplösning: Det är vårvinter och Rebecka Martinsson springer ut på isen, eftersom hon  jagas av mördaren på en skoter. Skotern går igenom isen, och Rebecka trillar ner i en vak. Efter henne kommer en hund (lite oklart varför). Hunden åker ner i vaken, och Rebecka hjälper henne upp. På grund av den starka strömmen glider hon sedan in under isen, tror hon ska dö, men upptäcker hon att hon i princip står på alla fyra på älvens botten under isen. Hon ställer sig upp, och den mjuka vårisen går sönder. Hon tar sig upp på land, och där pysslar hon runt ett tag, bland annat tar hon hand om den andra mördaren som fastnat i en snödriva. Och detta var bara en vanlig åklagares hjältemod i fjärde boken. Vad är det för fel på en bok som slutar med att detektiven samlar alla i biblioteket och omständligt redogör för vem mördaren är? Det skulle vara den allrasommest oväntade upplösning, jag lovar!

Del två följer. Kanske del tre också.

Och ja, om någon undrar, så håller jag redan på med en terapeutisk omläsning av Agatha Christie-böckerna.

Bättre än originalet

I Mankells Wallander-serie finns det två böcker som är riktigt bra, tycker jag. Resten kan kvitta. De två jag gillar är Steget efter och Brandvägg. Spännande bladvändare. Medan jag läser dem vågar jag inte kliva ur sängen en mörk natt om jag måste gå på toaletten. 

Problemet med Wallander-böckerna är att jag inte gillar Wallander. Jag gillar inte nersupna, halvfeta poliser som självömkande vägrar ta tag i sitt liv. Jag skulle antagligen ha lite mer sympati, om det inte fanns så många av dem i litteraturen. Jag gillar inte heller konceptet att polisernas familjer blir kidnappade, och mordhotade hela tiden. Det är inte spännande längre. Inte bara är det otroligt och osannolikt (jag är själv polisdotter, så jag vet), det är så överanvänt att det enda som kan överraska är att polisdottern eller polishustrun dör. Det skulle jag tycka var ett bra slut på historien. 

Jag har även ett annat problem med Wallanderböckerna, och det är Rolf Lassgård. Ja, han är ju inte direkt med i böckerna, men i filmerna som bygger på böckerna. Och han är en duktig skådespelare och yada yada, men jag undviker gärna att se på honom om jag inte måste, om vi säger så. (Och Krister Henriksson som jag däremot gärna ser på - ja, han känns inte heller som Wallander. Hur kan man byta från Lassgård till Henriksson? Rundgången i svenska deckarserier blir verkligen uppenbar när man vet att Henriksson har spelat kommissarie Winters side-kick i filmatiseringen av Edwardssons böcker...).

Hur som helst, det jag vill komma fram till var att den perfekte Wallander är Kenneth Branagh. Jag såg Steget efter med den engelska titeln One step behind, och insåg att den var bättre än allt annat. Branaghs Wallander är bättre än i böckerna. Filmen var spännande, logiskt uppbyggd, och på många sätt helt absurd. Den är till största delen filmad i Ystad med omnejd. Scenografin är nästan absurt helsvensk (t o m skrivna lappar är på svenska, även om alla talar engelska), med gardiner, foton, läkarrockar, pressbyråmuggar, ja allt. Jag tyckte mycket mycket om den, och jag tror att jag ser på Firewall på engelska väldigt väldigt snart.

Ååååh, vad jag tycker om att bli positivt överraskad!!

En diskussion av den engelska Wallander-serien finns i detta youtube-klipp. 

Pimpa min bok!

För ett tiotal år sen, när mina väninnor började få barn, upptäckte jag att det fanns ett slags böcker som jag aldrig hade sett förut. Pop-up-böcker. Böcker med tjocka, mjuka, bitvänliga pärmar. Böcker med speglar, och tyg av olika slag. Glatt för delfinens rygg. Fluffigt för kycklingen, och lent och mjukt och brunt för kaninen. Sedan jag själv har fått barn har jag frossat så mycket jag kan i den här sortens böcker. Men dottern börjar bli lite för gammal, och de böcker hon intresserar sig för nu är av mer konventionellt slag.

Men jag funderar över varför de här teknikerna inte används mer i böcker för läsare över 2 år. Jag skulle älska att ha fler böcker med sidenomslag och rosetter. Eller kanske pop-up-deckare, där man via luckor i boken kan avgöra hur mycket information man vill få avslöjad om mördaren i varje kapitel. Eller varför inte kokböcker med luktgnuggisar? Specialutgåvor av Mankells och Edwardssons deckare, med medföljande cd-skivor med Wallanders operafavoriter, och Winters bästa jazz dito? Pop-up-tekniken används ju i en del böcker för äldre barn för att illustrera t ex matsmältningsapparaten, men varför inte ha kartor i pop-up-varianter av till exempel Hogwarts i Harry Potter-böckerna, eller det medeltida Barcelona i Katedralen vid havet (av Ildefonso Falcones)? 

Jag tror inte att man i längden lockar barn att läsa böcker genom att förklä dem till något annat än vad det är. Lika lite spelar formen en avgörande roll för en äkta bokläsare. Men visst vore det kul med lite bonus efter alla dessa ordinära pappersböcker som man köpt och läst år efter år? 

När man är stolt att vara svensk

Millennium-trilogin gör succé i Frankrike. Det här känns som lite blaha blaha-nyheter för mig. Och ändå vet jag att hade jag varit utomlands hade mina patriotiska känslor antagligen svallat. 

Ja, hade jag varit i Frankrike nu hade jag kunnat gå på Champs-Elysée med ett hemlighetsfullt Monalisa-leende, och sett på alla filmaffischer, och de ringlande köerna utanför biograferna, och folk som hade en Stieg Larsson-bok under armen i stället för en baguette. Och jag hade tänkt: "Jag är svensk, och dom läser böcker från mitt land."

Jag vet hur fånigt jag hade tänkt, för det var bara någon månad sedan som jag var i Barcelona, och gick och sprätte som en tupp bara för att hållplatskurerna pryddes av filmaffischer som gjorde reklam för Låt den rätte komma in.  Jag kände mig stolt. Utan att jag hade det allra minsta att göra med att spanjorerna ville se en vampyrfilm från exotiska Blackeberg.

Jag är ganska ofta i Holland, och då går jag varje gång till olika bokhandlar. Där finns alltid en 10- eller 20-i-topp-lista med de mest sålda böckerna utlagda, och där har man som svensk sedan länge kunnat finna välkända titlar. Det började med Marianne Fredrikssons Anna, Hanna och Johanna för drygt 10 år sedan, och just Fredriksson har tidvis haft typ tre böcker på 10-i-topp. Det är inte så illa! P-O Enquists Livläkarens besök har många också pratat om när jag varit där. Och Barbara Voors, som ju är halvnederländska. På deckarfronten läser folk förstås Millenniumtrilogin där också. Men även exempelvis Mankell, Marklund och Edwardsson är bekanta.

Mest stolt blir jag dock när jag lämnar deckarhyllan, och bästsäljarpyramiden och kollar runt bland bokhyllorna längs väggarna. Bland romanerna har jag så där apropå hittat Tunströms Juloratoriet, eller Lindgrens Bat-seba. Bland ungdomsböckerna Janne, min vän av Peter Pohl. I reabackar på de mest märkliga ställen har jag kommit över nederländska översättningar av såväl Jan Guillous Fiendens fiende, som Gripes Nattpappan. Om jag ska ge bort presenter blir det ofta en svensk bok i översättning. I stället för en burk sill eller lingon. I stället för en linnehandduk med älgar eller en Orreforsvas. Ett litet hologram av Sverige. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Året var 1973...

Bokmania har en kul utmaning, som många hängt på konstaterar jag efter dagens rundklickande utifrån bokbloggar.nu. Temat är "Året jag föddes som litteraturår." Jag hoppar på och kontemplerar över 1973 medan jag googlar. 

---

Författare som dog:

Vilhelm Moberg (han med Utvandrare, Invandrare, och Raskens)

P.G. Wodehouse (han som skrev så roliga böcker om Jeeves) 

J. R. R. Tolkien (han med hobbitarna)

W.H. Auden (han med "begravningsdikten" i Fyra bröllop och en begravning)

---

Författare som föddes (och som väl ännu inte riktigt lyckats axla de fyra fallnas mantlar):

Mirja Unge

Lotta Olsson

Johanna Nilsson 

Linda Skugge

 

---

Böcker som gavs ut:

Astid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta

Sven Stolpes biografi om Den Heliga Birgitta

Gun-Britt Sundströms bok För Lydia (som jag skriver om här) 

SAOL, 1973 års upplaga. Första upplagen sedan 1950, som höll ända till 1986.

Den tyska originalutgåvan av Michael Endes Momo (Momo - eller kampen om tiden)

Tove Janssons Vem ska trösta knyttet

Gunilla Wolde ger ut den sista boken i Totte-dekalogen. Läs förresten om hur hon beskriver tillkomsten av Totte-böckerna. 

---

Böcker som inte gavs ut:

Sjöwall/Wahlöö gör ett uppehåll i sin utgivning om Roman om ett brott (1965-1975). I stället kom detta år en amerikansk filmatisering av Den skrattande polisen.

---

Debutanter:

Henning Mankell debuterar med boken Bergssprängaren

Bruno K. Öijer debuterar med Sång för anarkismen 

Erica Jong debuterar med Fear of flying (Rädd att flyga)

Bamse blir serietidning

---

Nobelpriset gick till australiensaren Patrick White. Jag kunde ha svurit på att det var Eyvind Johnson och Harry Martinson som fick dela på priset, men tydligen hade jag fel, för det var inte förrän 1974. Jag som hade tänkt skriva några rader om Johnson, får vänta med det till en annan gång. I stället ska jag kolla upp White och läsa något av honom.

---

Och utanför bokvärlden...

Vietnamkrig

Norrmalmstorgsdramat

Abba deltog i svenska melodifestivalen med Ring ring och kom tvåa

Gustav VI Adolf dog, och Carl XVI Gustaf blev kung  

Tage Erlander var Sveriges statsminister, och Richard Nixon USA:s president 

Filmen Exorcisten har premiär

och hela Sverige tittar på Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman

Listfällan

Jag är så glad att jag inte längre behöver passera ett par centralstationer på vägen till jobbet. Slipper hänga på pressbyrån eller pocketshop när tåget är försenat. Jag är så glad att (låt oss kalla det) det mer slimmade tidsschemat som jag som småbarnsförälder följer ger mindre utrymme för att strosa runt både i matbutiker och bokhandlar. Och jag är så glad över att jag insett att jag inte kan vara med i (vad blir det?) mer än tre bokklubbar, och därför sagt upp de mest påträngande av mina medlemsskap.

Min glädje har sin orsak i att jag slipper listorna! Alla dessa topplistor på böcker som presenteras överallt, och som jag tidvis varit helt besatt av. Minst hälften, helst alla böcker på den där jäkla pockettopplistan måste jag ha läst. Oftast har det varitenkelt att pricka av åtminstone fem-sex stycken; de brukar utgöras av de populäraste deckarna, och dem hade jag i allmänhet plöjt redan när de kom ut. Marklund-böcker. Mankell. Nesser. Sen dök det upp sådana där svallvågor från någon författare som precis alla läste. Som Dan Brown. Eller som nu (ja, jag sneglar lite grann på listorna i alla fall), när Stieg Larsson innehar tre platser på listan. Eller alla Guillous Arn-böcker. Men de här böckerna brukar inte vara något problem för mig. Med undantag av Läckbergs storsäljare så brukar de vanligaste deckarna redan varit genomplöjda sedan någon semestern året före. Här kan man alltså ligga steget före i sin planering. Redan när man läser den populära deckaren med hårda pärmar vet man att man har säkrat en plats på pockettoppen nästa vår. Det känns skönt.

Det är värre med de där oväntade romanerna. Som Kajsa Ingmarssons Små citroner gula. Den hade jag inte tippat skulle ta sig upp på topplistan. Eller den där Alkemisten av Paol Coelho. Eller Flyga drake av Khaled Hosseini.

Jag vet aldrig riktigt hur jag ska förhålla mig till de där böckerna. Sannolikheten är ganska stor att jag av nyfikenhet kommer att vilja veta vad det är som lockar hos de här böckerna. Jag brukar stå vid pocketstället och vrida och vända på dem. Om jag tycker att de verkar okej så är det möjligt att jag köper dem med en gång. En del av dem tar det år för mig att läsa. Det känns liksom lite meningslöst när det är så många som redan har läst dem, och jag inte var med från början.

Och dessutom - och detta är problemets kärna för mig - vill jag ju inte känna mig pressad i mitt läsande. Jag vill själv välja vad jag ska läsa. Och när. Jag vill inte bli någon topplisteslav. Jag vill varva oväntade fynd från bibliotekshyllan, med nyutkomna omskrivna böcker, jag vill växla mellan klassiker och omläsningar av gamla kära ungdomsböcker, jag vill variera faktaböcker med lättsmälta deckare. Ändå har jag någon hemlig ambition att parallellt med de mål jag har och vill ha med min läsning, så vill jag samtidigt ha läst det som "alla andra" läser. Som om mitt läsande blir lite bättre om jag både kan hålla mig à jour med försälningstoppslistor, kultursidor, litterära kanon och mina egna (kanske lite skamliga) personliga favoriter.

Äh, jag vet inte. Jag har fortfarande inte läst Alkemisten. Den kanske är jättebra, men den lockar mig inte alls. Just nu har den för mig blivit en symbol för boken jag inte läste. Det är kanske lite orättvist för just den boken (jag kan själv önska att det var någon annan topplistebok som drabbats), men det är nu en gång så det har blivit.

På bok.nu har i alla fall 1804 personer betygsatt Alkemisten. Genomsnittsbetyget är 2,8. Har jag verkligen missat något då? Å andra sidan har 77 personer inte gett Ormens väg på hälleberget ett högre snitt än 3,6. Vad är det med folk ;-) ?