Visar inlägg med etikett Aldous Huxley. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Aldous Huxley. Visa alla inlägg

tisdag 4 januari 2011

These worlds we created

Utan någon egentlig plan har jag läst ganska många dystopier de senaste åren. Det är påtagligt att det som mest diskuteras i dagens framtidsscenarier är två ting. Det första är hotet om samhällets totala kollaps och uppkomsten av ett laglöst samhälle (som i Vägen av McCormac eller Atwoods böcker Oryx och Crake samt Syndaflodens år). Det är intressant att Collins Hungerspelstrilogi låter en totalitär och kontrollerande stat som härskar genom söndring uppstå efter katastrofen. Och Kalle Dixelius bok Toffs bok är ett mellanting, där det visserligen finns ett grymt och ganska starkt styre, men gott om fickor av upplösning däremellan. Kännetecknande för alla böcker är emellertid att det är litet eller inget utbyte stater emellan (oftast får man i stället känslan av att det kanske inte finns några andra länder kvar på jorden).

Det andra dystopiska temat utgörs av riskerna med den nya biologiska tekniken.  Genmodifieringar som går fel och leder till okontrollerbara arter (i Atwoods böcker och i Hungerspelstrilogin), hur människans uppskjutande av åldrande gör det överflödigt – eller till och med olagligt – att föda barn, något som Gemma Malley diskuterar i ungdomsboken Oönskad, reservdelsmänniskor  som designats för att ge längre livslängd åt sina kloner i Kazuo Ishiguros Never let me go. (Den här boken som ju bland annat problematiserar att kloner är människor i sin egen rätt har en intressant parallell i boken I, robot av Isaac Asimov, där intelligenta robotars mänskliga rättigheter diskuteras.) Reservdelstanken är också bärande i boken Enhet av Ninni Holmqvist, men här är det människor i högre medelålden som inte har någon nära anhörig (och således kan avvaras) som förs till särskilda enheter, där de ett efter ett donerar sina organ till bättre behövande.

Till skillnad från en tidigare generations dystopier (Kallocain, 1984, Du sköna nya värld) är hotet om den totalitära, allt kontrollerande staten upphävt eller nedtonat. Det handlar om individer – enskilda personers handlingar och val, antingen det gäller att kämpa mot staten (som Katniss i Hungerspelstrilogin), eller att rädda sig själv (som i McCarthys Vägen eller Ishiguros Never let me go). Det hopp som syns mot slutet av en del böcker är svagt, men handlar om att en grupp överlevare genom samarbete och kunskap kan skapa ett (litet) ekologiskt hållbart samhälle. I några böcker blir hoppet ännu tydligare – som in P. D. James bok Människornas barn, som handlar om ett infertilt samhälle där det på 20 år inte har fötts några barn; på de sista sidorna föds bokstavligt talat det nya hoppet.

Den dystopi jag avslutat nu senaste är Atwoods Syndaflodens år. En märklig bok, som tar upp både ett samhälles sönderfall och den galopperande genetiska katastrofen. Boken är inte en direkt fortsättning på Oryx och Crake, utan snarare en parallellhistoria, där flera av de tidigare karaktärerna återkommer. Här berättas om ett samhälle där korporationen CorpSeCorps styr och informella lagar råder. Produktion och konsumtion är livsnödvändiga, men allt och alla ingår i ett kretsloppssamhälle. Går man emot korporationen slutar man lätt i en hemligburgare eller som motordrivningsmedel, men först har så klart donerbara organ som njurar och lever tagits om hand. Det här är ett samhälle där splajsningar mellan arter – både växter och djur – är mer regel än undantag. Lammlejen – en korsning mellan lejon och lamm. Grisar med mänskliga gener. Piller för det mesta, helkroppsstrumpor i sexindustrin, stora företag som både sprider sjukdomar och sedan tillverkar dyra botemedel... Gated communities där människor lever ett gott, men begränsat liv, och utbrytarsekter som tror att en ny framtid är möjlig.

En sådan sekt är Guds trädgårdsmästare, och det är denna som är i fokus i Atwoods bok. Två kvinnor – den äldre Toby och den yngre Ren – berättar omväxlande sina historier om vad som ledde dem till trädgårdsmästarna, och hur de överlevde "den osynliga syndafloden" – det vill säga ett virus som fick människor att mer eller mindre dö som de gick och stod. Trädgårdsmästarna är som namnet antyder extrema veganer. De anlägger trädgårdar på hustaken och lär till sina barn ut namnet på utdöda arter, hur man ska odla växter och leva av det naturen ger. Deras samhälle är fredligt och kvasikristet; många referenser till Edens lustgård förekommer – inte minst kallas alla de ledande lärarna för Adam och Evor. Varje del av boken har fått namn efter ett helgon (det går att känna igen många av dessa från samtidshistorien, till exempel Dian Fossey, som levde bland bergsgorillor), och inleds med ett tal av Adam Ett som berör varför just denna helgdag firas, och en tillhörande hymn. Jag måste erkänna att det var inte förrän mot slutet av boken som jag började förstå att dessa hymner skulle läsas icke-ironiskt (och inte som en Monty Pythonskt blasfemiskt parodi à la "Every sperm is sacred..."). De har dessutom blivit tonsatta. Över huvud taget begrep jag inte tillräckligt tydligt att den karismatiska Adam Ett och hans utopiska samhälle inte behöver betraktas med överlägsna och kritiska ögon. Kanske finns det en viss naivitet i hans och de andra trädgårdsmästarnas gestalter, men Atwoods syften har inte varit att förlöjliga dem. Tror jag. (Och jag funderar rätt mycket på varför den där auktoritetskritiken var så självklar att jag inte ens reflekterade över en mer nyanserad tolkning.)

Det här är en bok där man från början vet att katastrofen har kommit. Det är också en bok som jag tycker det tar ganska lång tid att komma in i, pulsen stiger inte förrän under andra halvan, och bäst blir den mot slutet, när berättandet sker mer eller mindre i realtid. Jag har inget emot det lite splittrade intrycket som åstadkoms genom att företeelser, företag och ting nämns som självklarheter och i förbigående – det ger en autenticitet. Men jag kan inte komma ifrån att jag tycker att det finns det som fattas, nämligen den elektroniska revolutionen. Atwood nämner misstänksamhet mot att skriva på datorer (trädgårdsmästarna skriver på griffeltavlor och memorerar viktig kunskap), hon nämner mobiler och det finns till och med en mycket hemlig hemsida för motståndsrörelsen, men ändå är elektroniken och övervakningssystemet underligt frånvarande. Det är löjligt lätt för personer att gå under jorden och att operera om sina utseenden. Vad hände med inopererade spårningschip? Med övervakningskameror och digital igenkänning? Med dna-analyser? När Toby opereras för att inte bli igenkänd får hon nya fingeravtryck och nya linser för att förändra sina ögon. Det känns så 1984, och jag tycker att detta drar ner mitt helhetsintryck av en annars mycket bra bok.

Ja, Syndaflodens år har hyllats, och många har skrivit att den här boken är betydligt bättre än Oryx och Crake. Jag har svårt att hålla med om detta. Jag tycker tvärtom att böckerna är ovanligt lika, och ungefär lika bra – kanske är Oryx och Crake till och med lite bättre om någon rangordning alls måste göras. Jag väntar också på tredje delen – Syndaflodens år öppnar upp mot detta.

Liksom de flesta andra dystopiker på senare år får vi i bästa fall antydningar om vad det egentligen är som föregått katastrofen. Hur blev Atwoods samhälle ett i upplösningstillstånd? När passerades gränserna för de genetiska experimenten? Är vår dystra framtid så oundviklig att det är omöjligt att stoppa katastrofen? Är en ny värld bara genomförbar i spillrorna av den gamla?

lördag 18 september 2010

17.59

Punktligt som ett urverk anländer Bokbabbel, trots att hon rest ända från Finland. En sak som vi absolut måste dryfta är en gemensam kärlek till Göteborg. En annan sak gäller Aldous Huxleys bok Du sköna nya värld som Bokbabbel ständigt hintar om att hon är expert på. Eftersom jag ännu inte kommit mig för att skriva något om boken, trots att det var åtskilliga månader jag läste den får jag passa på att nu lyfta frågan om hon egentligen inte tycker att den verklighet boken beskriver redan är här.

onsdag 16 juni 2010

Jag vet vad du gjorde förra sommaren

Under förra sommaren dominerades bokbloggarna av boklistor. När man prickade av alla dessa listor  kunde man känna sig duktig för att man läst så många klassiska bra böcker, bli inspirerad för att det fanns så många olästa kvar, eller bara känna sig obildad.

Jag har haft en del böcker från listorna i åtanke när jag har köpt nya böcker och funderat över vad jag vill läsa. En hel del titlar har hamnat i min bokhylla där de väntar på läsning. Jag trodde nog däremot inte att jag hade fått läst så många böcker från de här listorna, men när jag igår satte igång och summerade tyckte jag inte att det var så illa. (Framför allt blev jag positivt förvånad över att jag "råkat" läsa flera stycken böcker utan att komma ihåg att de fanns på någon av listorna.)

Här är min listuppdatering sedan förra sommaren, med länkar till de inlägg jag eventuellt har skrivit om böckerna (ja, jag upptäcker att det var ganska många av de här som jag hittills inte skrivit något om. Det måste så klart åtgärdas i åtminstone de fall när böckerna var riktigt bra eller riktigt dåliga.)

1. Den första listan som cirkulerade var den här, som jag bland de svenska bokbloggarna spårade tillbaks till Ett hem utan böcker, och som mina efterforskningar visade kanske hade sitt ursprung hos LibraryThings. Det verkar vara en lista på de 100 mest lästa böckerna i den anglosaxiska världen.

På den kan jag sedan förra sommaren pricka av:

The lovely bones (Alice Sebold)
The Time Traveller's Wife (Audrey Niffenegger)
Brave New World (Aldous Huxley)

2. Nästa lista var Lyrans svenska lista (originalet finns här). Här har jag sedan förra året prickat av:

Bränt barn söker sig till elden (Cordelia Edvardson)
Pennskaftet (Elin Wägner)

3. Sedan dök Butters bra böcker upp (originalet finns här). En alternativ lista på 100 internationella böcker. Här har jag sedan förra året läst:

Press-stop (Evelyn Waugh)
Persepolis (Marjane Satrapi)

4. Sedan kom min egen lista med 100 barn- och ungdomsböcker (speciellt anpassad för oss som var barn på 70-talet). Där har jag inte läst en enda ytterligare sedan förra året (men jag funderar på att göra om listan och dela upp den i barn å ena sidan och ungdom å den andra. Om det blir en väldigt regning sommar och jag har tröttnat på att städa socklådan så kanske genomför de planerna också.)

5. Och så följde Fias Fantasylista (originalet finns här), där jag visst har råkat läsa en hel massa böcker sedan förra sommaren:

The Time Traveller's Wife (Audrey Niffenegger)
Jonathan Strange and Mr Norell (Susanna Clarke)
Den femte systern (Mårten Sandén)
Thursday Next (Jasper Fforde)

Nu lutar jag mig tillbaka och inväntar årets sommarplågor. Vad kan vi förvänta oss? De 100 bästa deckarna? De 100 mest överskattade klassikerna? De 100 böcker som det bloggats mest om under året? De 100 mest oumbärliga böckerna att ta med sig på fjällvandringen?

måndag 8 juni 2009

Nu har jag skrivit en ny lista till min sambo!

Senare i sommar fyller jag år igen. Eftersom jag gärna vill ha böcker i present brukar jag varje år sammanställa en lista till min sambo. Listan innehåller böcker som jag gärna skulle vilja läsa, och som jag lovar att inte köpa eller (aktivt) på annat sätt införskaffa före min födelsedag. I alla fall inte utan att säga till först. 

Årets önskelistan ser just nu ut så här:

Psalmupproret av Maarten 't Hart
Arvet efter Gustav Vasa av Lars-Olof Larsson
Sektbarn av Charlotte Essén
Vad konstigt av Billy Ehn
Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde
Vad jag älskade av Siri Hustvedt
Hustrur och döttrar av Elizabeth Gaskell
Du sköna nya värld av Aldous Huxley