Strax innan tillkännagivandet av årets Nobelpris twittrade jag ungefär så här (jag tar mig här friheten att utveckla den begränsade tweeten något): Helst vill alla att deras favoritförfattare ska få Nobelpriset. Om det inte blir så, så i alla fall någon man läst. I brist på detta, åtminstone någon man hört talas om.
Med valet av Tomas Tranströmer i år har vi fått en författare som nästan alla har hört talas om, och många har läst. En hel del har honom som favorit också.
Själv har jag sent upptäckt Tranströmer. Det första läste jag för ungefär ett år sen, nämligen den korta lilla självbiografi han skrivit. Här har jag bloggat om det. Sedan dess har jag också läst ett par diktsamlingar. Han är ännu inte någon favoritförfattare, jag vet inte om han kommer att bli det, men jag tyckte om det jag läste. Det kan väl räcka med det ibland.
Däremot har jag svårt att inte bli tårögd över att Svenska Akademien ger priset till en ständigt tippad kandidat, som samtidigt alltid betraktats som omöjlig "bara för att han är svensk". (Det här säger inte så mycket i och för sig. Jag gråter nästan jämt när folk får pris.)
Det enda som möjligen är lite bittert med det här är att jag nog inte ska räkna med att Torgny Lindgren får Nobelpriset innan han dör. Och möjligen ska jag heller inte räkna med att Nobelkommittén är beredd att rucka på möjligheten att ge priset postumt så där i allmänhet, bara för att man låtit nyss avlidne Ralph Steinman (2011 års Nobelpristagare i Medicin) behålla priset.
Visar inlägg med etikett Torgny Lindgren. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Torgny Lindgren. Visa alla inlägg
torsdag 6 oktober 2011
söndag 29 maj 2011
Yta och djup
Diskrepans mellan form och innehåll fascinerar mig. Ju större desto mer intressant. Vissa konstformer har lättare än andra att få fram den där motsägelsefullheten. En glad och poppig upptempolåt som handlar om nåt riktigt jävligt, till exempel Säkerts låt Och jag grät mig till sömns efter alla dar (som jag spelat tidigare, här). Inom teatern (och filmen) finns ju också tämligen enkla möjligheter att låta text och handling stå i motsats till varandra.
I prosatext är det svårare – där står textens linearitet i vägen för den multimodalitet som krävs för att diskrepansen ska uppstå. Man kan leka med textens utseende och placering (som t ex Aidan Chambers i Spelöppning, där berättarjagets första samlag skildras genom tre parallellt löpande textavsnitt) eller mellan vad berättarjaget vet och kan förstå och vad läsaren vet och kan förstå (till exempel i Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, där den autistiske pojken berättar om händelser som läsaren, men inte han själv förstår att tolka på rätt sätt). Man kan också låta berättarjaget anlägga en överdrivet allvarlig attityd till saker som synes läsaren mer komiska – ett drag som jag uppskattar hos nästan vem som helst, men två favoriter som ofta använder det här knepet är Torgny Lindgren och Maarten 't Hart.
Serietidningar är en annan genre som torde ha det mer förspänt för att leka med form och innehåll. Nu är det ju ingen underdrift att säga att jag läser lite serier (vilket inte betyder att jag aldrig någonsin har läst serier i mitt liv; med början i 6-årsåldern och åtskilliga år framåt var jag trogen Bamseprenumerant, och jag läste samtliga årgångar Kalle Anka-pocket som min bror fick hem i brevlådan. Det är också möjligt att jag läst några ytterligare serietidningar sen dess), men det är inte en genre som jag fastnade för. Jag ville forsa fram i texten, och inte stanna upp vid varje bild för att dubbelkolla och försäkra mig om i fall det fanns mer information än det som orden förmedlade. Kanske hade jag känt annorlunda inför serierna i fall någon hade slussat mig in i mer vuxna serier. Nu blev det inte så. Då, vill säga.
För ett år sen ungefär resonerade jag kring vad som var en bok och när man hade läst ut den. Serier räknade jag inte alls som böcker. Nu har jag kanske börjat vackla något. Jag har till exempel läst Persepolis av Marjane Satrapi, en så kallad grafisk roman (vilket jag i och för sig bara tycker är mumbo jumbo för serietidningar för vuxna) om en flickas uppväxt i Iran. Jag tyckte mycket om den (men kanske mest för att det kändes nästan som att läsa en riktig bok).
Nu har jag emellertid läst ännu en sån där serietidning för vuxna (genren är därmed snart lika välrepresenterad hos mig som diktsamlingarna och biografierna). Den här kan dock inte klassificeras som grafisk roman, men en grafisk C-uppsats i genusteori kan man nog kalla den. Boken i fråga är naturligtvis Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Den underliga titeln förklaras genom ett citat från en intervju som gjordes med Storbritanniens Prins Charles när han förlovat sig med Diana Spencer. "Are you in love?" frågade intervjuaren. Charles svarar: "Yes. Whatever 'love' means."
Och det är detta som boken handlar om, som jag tolkar det: allt det som vi nu lägger in i betydelsen kärlek, och det som vi gör i kärlekens namn.
Den första delen tar sin utgångspunkt i de senaste årens fyra bäst betalda tv-komikerna: Tom Allen, Jerry Seinfeld, Ray Romano och Charlie Sheen och ifrågasätter varför vi skrattar så mycket åt att de alla skämtar om att kvinnor vill gifta sig med dem, och att de tycker att detta är jobbigt. Strömquists analys (som alltså sker i serieform, jag nämnde det, va?) handlar om vilka mönster som uppstår i "heteronormativa, stereotypt patriarkala familjer" (s 12). Vi slungas mellan undersökningar från Kamratposten om där barn anger vem de helst pratar med när de är ledsna (på första plats: mamma, på fjärde plats: ingen, på femte plats: pappa) och ifrågasättanden om varför män som är rädda för kvinnor och äktenskap inte i stället går samman och "skapar alternativa, mans-exlusiva miljöer – kanske konstruerade efter utopiska modeller som Nalle Puhs Sjumilaskog, eller de tidiga skildringarna av Ankeborg" (s 16). Vi får även ett svar på den berättigade frågan om varför kvinnor vill vara tillsammans med (och till och med jagar och längtar efter) män som är så här känslomässigt distanserade.
Boken lämnar tillfälligtvis de fyra komikerna bakom sig och stövlar vidare genom populärkultur, genusteori och litteraturhistoria. Victoria Benedictsson a.k.a. Ernst Ahlgren och Georg Brandes gästspelar. Gustaf Fröding och Hugh Grant hamnar på topplistan bland våra allra mest älskade torskar. Det här är en bok som knyter ihop och förklarar svåra och mycket komplicerade företeelser, som påverkar alla i vårt samhälle varenda dag. Exempelvis varför nygifta Gry Forsell i en intervju säger "Det är OK att snacka med snyggingar och bli bjuden på en drink. Bara man vet var gränsen går, och vart man ska när kvällen är slut" (s 55). Strömquist funderar över hur Gry kan veta var gränsen går. Men hon diskuterar också de historiska förklaringarna till varför det alls finns en gräns, och vem som har bestämt var den ska vara. Skulle Grys make kunna få samma fråga och skulle han svara samma sak?
Det är väldigt trevligt att bli allmänbildad och upplyst, samtidigt som man får ha roligt och bli arg. Den här serieblaskan är faktiskt något av det bästa jag har läst i hela mitt liv (inte minst på grund av de rikliga hänvisningarna till forskningsrapporter). Jag kommer nog att läsa en och annan serietidning till innan jag dör.
Och det är helt och hållet bokbloggosfärens förtjänst.
I prosatext är det svårare – där står textens linearitet i vägen för den multimodalitet som krävs för att diskrepansen ska uppstå. Man kan leka med textens utseende och placering (som t ex Aidan Chambers i Spelöppning, där berättarjagets första samlag skildras genom tre parallellt löpande textavsnitt) eller mellan vad berättarjaget vet och kan förstå och vad läsaren vet och kan förstå (till exempel i Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, där den autistiske pojken berättar om händelser som läsaren, men inte han själv förstår att tolka på rätt sätt). Man kan också låta berättarjaget anlägga en överdrivet allvarlig attityd till saker som synes läsaren mer komiska – ett drag som jag uppskattar hos nästan vem som helst, men två favoriter som ofta använder det här knepet är Torgny Lindgren och Maarten 't Hart.
Serietidningar är en annan genre som torde ha det mer förspänt för att leka med form och innehåll. Nu är det ju ingen underdrift att säga att jag läser lite serier (vilket inte betyder att jag aldrig någonsin har läst serier i mitt liv; med början i 6-årsåldern och åtskilliga år framåt var jag trogen Bamseprenumerant, och jag läste samtliga årgångar Kalle Anka-pocket som min bror fick hem i brevlådan. Det är också möjligt att jag läst några ytterligare serietidningar sen dess), men det är inte en genre som jag fastnade för. Jag ville forsa fram i texten, och inte stanna upp vid varje bild för att dubbelkolla och försäkra mig om i fall det fanns mer information än det som orden förmedlade. Kanske hade jag känt annorlunda inför serierna i fall någon hade slussat mig in i mer vuxna serier. Nu blev det inte så. Då, vill säga.
För ett år sen ungefär resonerade jag kring vad som var en bok och när man hade läst ut den. Serier räknade jag inte alls som böcker. Nu har jag kanske börjat vackla något. Jag har till exempel läst Persepolis av Marjane Satrapi, en så kallad grafisk roman (vilket jag i och för sig bara tycker är mumbo jumbo för serietidningar för vuxna) om en flickas uppväxt i Iran. Jag tyckte mycket om den (men kanske mest för att det kändes nästan som att läsa en riktig bok).
Och det är detta som boken handlar om, som jag tolkar det: allt det som vi nu lägger in i betydelsen kärlek, och det som vi gör i kärlekens namn.
Den första delen tar sin utgångspunkt i de senaste årens fyra bäst betalda tv-komikerna: Tom Allen, Jerry Seinfeld, Ray Romano och Charlie Sheen och ifrågasätter varför vi skrattar så mycket åt att de alla skämtar om att kvinnor vill gifta sig med dem, och att de tycker att detta är jobbigt. Strömquists analys (som alltså sker i serieform, jag nämnde det, va?) handlar om vilka mönster som uppstår i "heteronormativa, stereotypt patriarkala familjer" (s 12). Vi slungas mellan undersökningar från Kamratposten om där barn anger vem de helst pratar med när de är ledsna (på första plats: mamma, på fjärde plats: ingen, på femte plats: pappa) och ifrågasättanden om varför män som är rädda för kvinnor och äktenskap inte i stället går samman och "skapar alternativa, mans-exlusiva miljöer – kanske konstruerade efter utopiska modeller som Nalle Puhs Sjumilaskog, eller de tidiga skildringarna av Ankeborg" (s 16). Vi får även ett svar på den berättigade frågan om varför kvinnor vill vara tillsammans med (och till och med jagar och längtar efter) män som är så här känslomässigt distanserade.
Boken lämnar tillfälligtvis de fyra komikerna bakom sig och stövlar vidare genom populärkultur, genusteori och litteraturhistoria. Victoria Benedictsson a.k.a. Ernst Ahlgren och Georg Brandes gästspelar. Gustaf Fröding och Hugh Grant hamnar på topplistan bland våra allra mest älskade torskar. Det här är en bok som knyter ihop och förklarar svåra och mycket komplicerade företeelser, som påverkar alla i vårt samhälle varenda dag. Exempelvis varför nygifta Gry Forsell i en intervju säger "Det är OK att snacka med snyggingar och bli bjuden på en drink. Bara man vet var gränsen går, och vart man ska när kvällen är slut" (s 55). Strömquist funderar över hur Gry kan veta var gränsen går. Men hon diskuterar också de historiska förklaringarna till varför det alls finns en gräns, och vem som har bestämt var den ska vara. Skulle Grys make kunna få samma fråga och skulle han svara samma sak?
Det är väldigt trevligt att bli allmänbildad och upplyst, samtidigt som man får ha roligt och bli arg. Den här serieblaskan är faktiskt något av det bästa jag har läst i hela mitt liv (inte minst på grund av de rikliga hänvisningarna till forskningsrapporter). Jag kommer nog att läsa en och annan serietidning till innan jag dör.
Och det är helt och hållet bokbloggosfärens förtjänst.
fredag 1 april 2011
Ronja, Nobelpris och Vita stenen
Det börjar dra ihop sig till vinnare. Men först ska vi leta reda på så många karaktärer som möjligt med ett namn som börjar på R i Astrid Lindgrens böcker, för det var vad denna bonusfråga påbjöd.
Jag ska väl erkänna att bokstaven R var lite huggen ur luften (B och M tänkte jag mycket på, men sen blev det visst R).
The Book Pond föreslår: Ronja, rumpnissar, Rasmus (på luffen) och Kalle Blomkvist och Rasmus. Fyra poäng till Malmö.
Enligt O lägger till Rasmus (Pontus och Toker), Ruskprick och Riddar Kato. Tre poäng till Göteborg.
Lyran kompletterar med Rosa, dockan hos tant Berg i Lotta på Bråkmakargatan. Ett poäng till Karlstad.
En bok om dagen är hungrig, Bokomatens huvud står stilla (det skulle varit lite roligt om det rullat iväg) och Paperback Lover förolämpar bloggen (även om det är några dagar försent). L slänger däremot hjälpsamt in Rickard (Madickens påhittade syndabock). Lite sent, men eftersom det var länge sen vi träffades får hon ändå en poäng.
Och inte för att jag själv kan komma på så hemskt många fler som saknas men nån liten Rulle (Fille och Rulle – tjuvarna hos Lillebror och Karlsson på taket) och Rullgardina (ett av Pippis många andranamn) finns väl att nämna. Och visst heter hon Eva-Lotta Rosander, Kalle Blomkvists kompis. Och jag är förresten nästan säker på att han heter Rasmus Rasmusson, den där lille pojken i Kalle Blomkvist och Rasmus (vilket också torde medföra att Rasmus pappa, den galne uppfinnaren, heter Rasmusson).
Och så tar vi nästa inlägg, där temat gäller några saker som jag själv tycker att jag återkommer till om och om igen. Men tydligen är jag inte så tjatig som jag tror (om jag ska tolka svaren rätt). (Och det lämnar ju utrymme för att blogga en hel del mer om det här, när den andan faller på.)
Fråga 29:
Här undrar jag vilken bokserie som jag återvänder till om och om igen (även om jag kanske inte bloggar om den varenda vecka). Rätt svar här är Susan Coopers serie som börjar med En ring av järn (eller med Ovan hav, under sten om man föredrar det). Jag har skrivit om den boken här. Enligt O tar hem poängen.
Fråga 30:
Den nu levande svenska författare som jag tycker ska få Nobelpriset är Torgny Lindgren. Det har jag skrivit om här. (Och nej, det var inget skämt, Petter!) Enligt O var snabb och hade ovanligt rätt den här gången också.
Fråga 31:
Här undrar jag varför jag inte läser tillräckligt mycket biografier. Snowflake och Ingrid brukar påstå att jag ännu inte nått biografiåldern. Själv lutar jag åt att det är för att jag vill ha läst (nästan) allt av författaren innan jag ger mig i kast med biografin. Men jag tror att sanningen (som jag inte riktigt vill erkänna) är att jag antagligen är mer intresserad av mig själv än av andra människor (möjligen kan det faktum att jag ägnar en hel blogglördag åt att publicera 30 inlägg om mig själv stödja den teorin). Jag ger således en poäng var till var och en som var först med att gissa på något av dessa alternativ.
Enligt O för det för att jag inte var tillräckligt gammal. Lyran för att hon tror att jag vill ha läst allt och skapat mig egna bilder först. JennyB får poäng för att hon tror att jag inte är intresserad av andra människor. En bok om dagen smickrar mig igen för min ungdom och får ett ytterligare poäng.
Efter den här frågan var det fikadags, och då passade även Bea på att titta in och gratulera. Tack så väldigt mycket ska du ha.
Och bara så att jag inte glömmer bort det. Enligt O ska ju ha 10 bonuspoäng för en länkning till Vipslördag.
Ytterligare några frågor försöker vi klämma in svaret på i detta inlägg. Det är dags att bli lite romantiska.
Fråga 32 handlar om vilken bok min sambo läste den gången vi träffades. Och det här har jag ju berättat ett par gånger. Jag hittade honom helt enkelt på en strand, och där låg han och läste Anne på Grönkulla. Så vad det med den saken, och det lyckas ingen gissa rätt på utan att jag påminner rätt rejält. Jag ger därmed En bok om dagen med tvekan ett poäng, eftersom hon ändrat sig från ett tidigare svar.
Fråga 33 handlade om vilken barnbok som inspirerade det då unga förälskade par (som numera är kända som Vixxtoria med sambo, och vi är inte särskilt unga och om jag ska vara ärlig är nog inte ordet 'förälskade' det första folk kommer att tänka på när de ser oss) att varje gång de sågs – – – utbyta en särskild vit sten med varandra. Rätt svar är alltså Vita stenen av Gunnel Linde. Vilket En bok om dagen också gissar rätt på vid andra försöket. Men det var märkvärdigt så populär frågan om salmiaken från Jonas Bergström i Tordyveln flyger i skymningen var. För den som är intresserad kan jag meddela att Tordyveln var en bok som jag ganska tidigt fick sambon att läsa, och just Jonas och hans salmiaker är nog det som stannat kvar bäst i minnet.
Fråga 34 handlar om vilket som var den första boken som jag gav till sambon i present. Räddaren i nöden av Salinger, så klart. (Men de övriga två fick han också i present under första året.) En bok om dagen tar detta på första försöket.
Så hur har vi det nu med poängställningen?
Enligt O: 27 p
En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
En bok om dagen: 14 p
Joanna 11 p
Lyran: 8 p
The book pond: 8 p
Snowflake: 6 p
JennyB: 4 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Paperback lover 1 p
L: 1 p
Ingrids hund: 1 p
Jag ska väl erkänna att bokstaven R var lite huggen ur luften (B och M tänkte jag mycket på, men sen blev det visst R).
The Book Pond föreslår: Ronja, rumpnissar, Rasmus (på luffen) och Kalle Blomkvist och Rasmus. Fyra poäng till Malmö.
Enligt O lägger till Rasmus (Pontus och Toker), Ruskprick och Riddar Kato. Tre poäng till Göteborg.
Lyran kompletterar med Rosa, dockan hos tant Berg i Lotta på Bråkmakargatan. Ett poäng till Karlstad.
En bok om dagen är hungrig, Bokomatens huvud står stilla (det skulle varit lite roligt om det rullat iväg) och Paperback Lover förolämpar bloggen (även om det är några dagar försent). L slänger däremot hjälpsamt in Rickard (Madickens påhittade syndabock). Lite sent, men eftersom det var länge sen vi träffades får hon ändå en poäng.
Och inte för att jag själv kan komma på så hemskt många fler som saknas men nån liten Rulle (Fille och Rulle – tjuvarna hos Lillebror och Karlsson på taket) och Rullgardina (ett av Pippis många andranamn) finns väl att nämna. Och visst heter hon Eva-Lotta Rosander, Kalle Blomkvists kompis. Och jag är förresten nästan säker på att han heter Rasmus Rasmusson, den där lille pojken i Kalle Blomkvist och Rasmus (vilket också torde medföra att Rasmus pappa, den galne uppfinnaren, heter Rasmusson).
Och så tar vi nästa inlägg, där temat gäller några saker som jag själv tycker att jag återkommer till om och om igen. Men tydligen är jag inte så tjatig som jag tror (om jag ska tolka svaren rätt). (Och det lämnar ju utrymme för att blogga en hel del mer om det här, när den andan faller på.)
Fråga 29:
Här undrar jag vilken bokserie som jag återvänder till om och om igen (även om jag kanske inte bloggar om den varenda vecka). Rätt svar här är Susan Coopers serie som börjar med En ring av järn (eller med Ovan hav, under sten om man föredrar det). Jag har skrivit om den boken här. Enligt O tar hem poängen.
Fråga 30:
Den nu levande svenska författare som jag tycker ska få Nobelpriset är Torgny Lindgren. Det har jag skrivit om här. (Och nej, det var inget skämt, Petter!) Enligt O var snabb och hade ovanligt rätt den här gången också.
Fråga 31:
Här undrar jag varför jag inte läser tillräckligt mycket biografier. Snowflake och Ingrid brukar påstå att jag ännu inte nått biografiåldern. Själv lutar jag åt att det är för att jag vill ha läst (nästan) allt av författaren innan jag ger mig i kast med biografin. Men jag tror att sanningen (som jag inte riktigt vill erkänna) är att jag antagligen är mer intresserad av mig själv än av andra människor (möjligen kan det faktum att jag ägnar en hel blogglördag åt att publicera 30 inlägg om mig själv stödja den teorin). Jag ger således en poäng var till var och en som var först med att gissa på något av dessa alternativ.
Enligt O för det för att jag inte var tillräckligt gammal. Lyran för att hon tror att jag vill ha läst allt och skapat mig egna bilder först. JennyB får poäng för att hon tror att jag inte är intresserad av andra människor. En bok om dagen smickrar mig igen för min ungdom och får ett ytterligare poäng.
Efter den här frågan var det fikadags, och då passade även Bea på att titta in och gratulera. Tack så väldigt mycket ska du ha.
Och bara så att jag inte glömmer bort det. Enligt O ska ju ha 10 bonuspoäng för en länkning till Vipslördag.
Ytterligare några frågor försöker vi klämma in svaret på i detta inlägg. Det är dags att bli lite romantiska.
Fråga 32 handlar om vilken bok min sambo läste den gången vi träffades. Och det här har jag ju berättat ett par gånger. Jag hittade honom helt enkelt på en strand, och där låg han och läste Anne på Grönkulla. Så vad det med den saken, och det lyckas ingen gissa rätt på utan att jag påminner rätt rejält. Jag ger därmed En bok om dagen med tvekan ett poäng, eftersom hon ändrat sig från ett tidigare svar.
Fråga 34 handlar om vilket som var den första boken som jag gav till sambon i present. Räddaren i nöden av Salinger, så klart. (Men de övriga två fick han också i present under första året.) En bok om dagen tar detta på första försöket.
Så hur har vi det nu med poängställningen?
Enligt O: 27 p
En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
En bok om dagen: 14 p
Joanna 11 p
Lyran: 8 p
The book pond: 8 p
Snowflake: 6 p
JennyB: 4 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Paperback lover 1 p
L: 1 p
Ingrids hund: 1 p
tisdag 29 mars 2011
De där författarna
Det är ju lite städning kvar att klara av sen i lördags (ja, jag börjar också bli lite trött nu) och några rätta svar som måste presenteras. Det är dags för frågan med de klassiska citaten. Här var rubriken Men en viktig ledtråd; alla citaten kommer från manliga författare och böcker som jag tycker mycket om.
Den som var snabbast och tog flest poäng var En full bokhylla, men några andra har lyckats kamma hem några poäng. Här följer rätt rad:
16. Gentlemen Klas Östergren
En full bokhylla tar både namn och titel, trots att det är en bok hon inte gillar.
17. Howard’s End E. M. Forster
Petter tar poäng för både titel och författare och ett extra poäng för att han tycker att det är en bra bok.
18. Ormens väg på hälleberget Torgny Lindgren
En full bokhylla slår till igen.
19. Fröken Smillas känsla för snö Peter Høeg
En full bokhylla tar hem titeln, men missar att ange författaren. Synd! The book pond drämmer i stället till med rätt författare.
20. A perfect day for bananafish J. D. Salinger ur samlingen For Esmé with Love and Squalor
En full bokhylla googlar (det är tillåtet) sig fram till rätt svar på novell och författare, men missar namnet på samlingen. Det poänget plockar i stället Petter hem.
21. Paul Auster Vålnader, New York-trilogin, del 2
Full bokhylla gissar tveksamt på Auster, och får poäng för det. The book pond specificerar att det handlar om New York-trilogin. Och Petter är ännu mer exakt som vet med sig att det är just del 2 i trilogin.
22. Johnny var en ung soldat av Dalton Trumbo
Alla missar. Jag måste således sätta upp på min att göra-lista att blogga ordentligt om den här boken så snart som möjligt, och ni andra måste skriva upp att läsa boken på era listor. Detta är boken som berättar historien om en skadad soldat från första världskriget. Han har förlorat syn, hörsel, armar och ben. Ett tänkande huvud med bål, alltså.
23. Livläkarens besök av P-O Enquist
Poäng för titel och författare till Full bokhylla för detta också.
24. Romeo och Julia av William Shakespeare
Efter dessa citat följde några fler frågor, bland annat om författare som haft den stora äran att träffa mig. Jag förstår ju att de flesta tycker det här är helt ointressant, så låt oss klara av det hela lite snabbt.
Jag tentade av mitt ena svenskabetyg (på den tiden fick man två) genom att hålla föredrag om Peter Pohl; det har nästan alla gissat rätt på, men En bok om dagen var snabbast, och har alldeles rätt i att jag gillar honom. 2 poäng där.
Den som en gång krockade med mig på Bokmässan utan att säga något som ens liknade förlåt var Jan Guillou. En bok om dagen gissar rätt kring detta, eller så har hon läst det här blogginlägget.
Jag har brevväxlat (det vill säga utbytt flera brev) med Maria Gripe. Det får du aldrig läsa något mer om på den här bloggen, Enligt O, och The book pond tar hem poängen.
Den snälla författare som bjudit på riktigt god köttfärsås och spaghetti var Viveca Lärn. Här uppstår dock en underlig situation, för Enligt O försöker senare ändra sin gissning. Och Bokomaten satsar därför på Edelfeldt. Den som därför får poängen är Paperback lover – hon gissade visserligen flera dagar för sent, men nån tröst ska hon väl ha för att hon missade hela spektaklet.
Så där! Då summerar vi den totala poängställningen så här långt:
En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
Joanna 11 p
Enligt O: 11 p
En bok om dagen: 10 p
Snowflake: 6 p
Lyran: 6 p
The book pond: 4 p
JennyB: 3 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Paperback lover 1 p
Ingrids hund: 1 p
Den som var snabbast och tog flest poäng var En full bokhylla, men några andra har lyckats kamma hem några poäng. Här följer rätt rad:
16. Gentlemen Klas Östergren
En full bokhylla tar både namn och titel, trots att det är en bok hon inte gillar.
17. Howard’s End E. M. Forster
Petter tar poäng för både titel och författare och ett extra poäng för att han tycker att det är en bra bok.
18. Ormens väg på hälleberget Torgny Lindgren
En full bokhylla slår till igen.
19. Fröken Smillas känsla för snö Peter Høeg
En full bokhylla tar hem titeln, men missar att ange författaren. Synd! The book pond drämmer i stället till med rätt författare.
20. A perfect day for bananafish J. D. Salinger ur samlingen For Esmé with Love and Squalor
En full bokhylla googlar (det är tillåtet) sig fram till rätt svar på novell och författare, men missar namnet på samlingen. Det poänget plockar i stället Petter hem.
21. Paul Auster Vålnader, New York-trilogin, del 2
Full bokhylla gissar tveksamt på Auster, och får poäng för det. The book pond specificerar att det handlar om New York-trilogin. Och Petter är ännu mer exakt som vet med sig att det är just del 2 i trilogin.
Alla missar. Jag måste således sätta upp på min att göra-lista att blogga ordentligt om den här boken så snart som möjligt, och ni andra måste skriva upp att läsa boken på era listor. Detta är boken som berättar historien om en skadad soldat från första världskriget. Han har förlorat syn, hörsel, armar och ben. Ett tänkande huvud med bål, alltså.
23. Livläkarens besök av P-O Enquist
Poäng för titel och författare till Full bokhylla för detta också.
24. Romeo och Julia av William Shakespeare
Bokhyllan är nu helt full, plockar hem den här titeln och glömmer i brådrasket att ange författare. Aj! Men The book pond kommer även här som den räddande ängeln och får poäng för författarnamnet! Petter får också ett poäng för Fulke Greville (det är ett slags skämt, men ni kan läsa mer om det här).
Efter dessa citat följde några fler frågor, bland annat om författare som haft den stora äran att träffa mig. Jag förstår ju att de flesta tycker det här är helt ointressant, så låt oss klara av det hela lite snabbt.
Jag tentade av mitt ena svenskabetyg (på den tiden fick man två) genom att hålla föredrag om Peter Pohl; det har nästan alla gissat rätt på, men En bok om dagen var snabbast, och har alldeles rätt i att jag gillar honom. 2 poäng där.
Den som en gång krockade med mig på Bokmässan utan att säga något som ens liknade förlåt var Jan Guillou. En bok om dagen gissar rätt kring detta, eller så har hon läst det här blogginlägget.
Jag har brevväxlat (det vill säga utbytt flera brev) med Maria Gripe. Det får du aldrig läsa något mer om på den här bloggen, Enligt O, och The book pond tar hem poängen.
Den snälla författare som bjudit på riktigt god köttfärsås och spaghetti var Viveca Lärn. Här uppstår dock en underlig situation, för Enligt O försöker senare ändra sin gissning. Och Bokomaten satsar därför på Edelfeldt. Den som därför får poängen är Paperback lover – hon gissade visserligen flera dagar för sent, men nån tröst ska hon väl ha för att hon missade hela spektaklet.
Så där! Då summerar vi den totala poängställningen så här långt:
En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
Joanna 11 p
Enligt O: 11 p
En bok om dagen: 10 p
Snowflake: 6 p
Lyran: 6 p
The book pond: 4 p
JennyB: 3 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Paperback lover 1 p
Ingrids hund: 1 p
lördag 26 mars 2011
Käpphästar
Det finns en del saker som den här bloggen ständigt återkommer till. Här frågar jag om det:
29. Vilken av följande bokserier återvänder Vixxtoria till om och om igen?
1. Fem-böckerna av Enid Blyton
X. Muminböckerna av Tove Jansson
2. En ring av järn (Dark is rising-serien) av Susan Cooper
30. Vilken svensk, nu levande författare tycker Vixxtoria ska få Nobelpriset?
1. P-O Enquist
X. Torgny Lindgren
2. Kerstin Ekman
31. Varför läser Vixxtoria inte särskilt mycket biografier?
1. Hon är inte tillräckligt gammal.
X. Hon vill ha läst allt av författaren först.
2. Hon är inte intresserad av andra människor.
söndag 20 mars 2011
I brist på boktips
Karin på En bokcirkel för alla tycker att bokbloggare ska försöka bli lästa av människor som inte är bokbloggare. Så långt instämmer jag. Men sen avslöjar Karin att hon ser boktipsande som ett av de viktigaste syftena med bokbloggandet. Bokmania håller med. Jag beundrar både Karins och Bokmanias inställning, men jag bloggar inte driven av något sådant ädelmod. Jag har inte ens som syfte att bli överöst av recensionsexempelar (och detta är inget statement, det är en överlevnadsstrategi).
Nej, jag bloggar av väldigt egoistiska skäl: När jag har läst något jag vill fundera mer över, så vill jag att det ska finnas någon där som kan fortsätta diskussionen med mig. Oftast har jag sån tur att det finns det (men om någon vill kommentera det här inlägget, om Lars Gustafsson och andra manliga kultförfattare, så välkommen – där finns början till en diskussion jag gärna skulle föra, och som ingen ännu nappat på).
Jag har således inget ädelt syfte att bedriva läsmission. Folk får lika gärna spela tv-spel, titta på film eller ta långa skogspromenader vad mig beträffar. Bokbränning är jag dock motståndare till, men det beror mest på att jag tycker att man åtminstone kunde frågat mig först om jag ville ha böckerna.
I den mån jag boktipsar, så är jag rädd för att det mest handlar om min medfödda (eller kanske förvärvade, jag är inte helt säker på vad som är arv och miljö i den här frågan) besserwisserim som leder till att jag vill tala om för folk vad de ska göra. Och läsa.
Om jag visar intresse för vad andra läser så erkänner jag (och ja, jag skäms bara lite för syns skull) att det antingen är för att jag ständigt jagar efter nästa stora läsfix för min egen del, eller vill bre ut mig i (egna och andras) kommentarsfält och skryta om min egen uppfattning om en bok.
I ifall jag inte bloggar om de böcker jag läst under en tid (de senaste veckorna till exempel), så beror det på att jag inte känner för att dela med mig av mina tankar, inte är i behov av andras tankar om min läsning, och så där i allmänhet struntar i om mina bloggläsare har nån behållning av min blogg eller inte.
Jag vill bara ha de här synpunkterna till protokollet, så att ingen inbillar sig att alla bokbloggare består av samhällsnyttiga och altruistiska medborgare.
Men jag håller helt med om att man inte kan länka tillräckligt till andra inlägg som man tycker ska uppmärksammas! Så här kommer lite länkkärlek, en vecka då jag inte hunnit lämna så många spår hos andra bloggare som jag velat:
Gratulera Titti som snart blir trebarnsmor!
Läs En molnfri bombnatt som Eli tycker så här mycket om!
Läs om Hermias lördagsmorgon!
Följ Ingrids väg, läsande längs Donau!
Petter skriver om Bachtins klassiker om Rabelais.
Se vad Tekoppen skriver om Torgny Lindgrens Minnen (en bok jag själv läst, gillat, och inte skrivit ett ord om sen dess).
Stäm in (eller motsäg) Det mörka tornets klagan över att precis allting måste bli film.
Nicka instämmande när Sanna på Och solen har sin gång slår fast att hon tycker om Rebecca.
Återupplev eller upplev Knausgård genom Snowflakes tankar om Min kamp.
Och missa inte hur Emma rapporterar om hur Agatha Christie brukade hjälpa sin man arkeologen.
Nej, jag bloggar av väldigt egoistiska skäl: När jag har läst något jag vill fundera mer över, så vill jag att det ska finnas någon där som kan fortsätta diskussionen med mig. Oftast har jag sån tur att det finns det (men om någon vill kommentera det här inlägget, om Lars Gustafsson och andra manliga kultförfattare, så välkommen – där finns början till en diskussion jag gärna skulle föra, och som ingen ännu nappat på).
Jag har således inget ädelt syfte att bedriva läsmission. Folk får lika gärna spela tv-spel, titta på film eller ta långa skogspromenader vad mig beträffar. Bokbränning är jag dock motståndare till, men det beror mest på att jag tycker att man åtminstone kunde frågat mig först om jag ville ha böckerna.
I den mån jag boktipsar, så är jag rädd för att det mest handlar om min medfödda (eller kanske förvärvade, jag är inte helt säker på vad som är arv och miljö i den här frågan) besserwisserim som leder till att jag vill tala om för folk vad de ska göra. Och läsa.
Om jag visar intresse för vad andra läser så erkänner jag (och ja, jag skäms bara lite för syns skull) att det antingen är för att jag ständigt jagar efter nästa stora läsfix för min egen del, eller vill bre ut mig i (egna och andras) kommentarsfält och skryta om min egen uppfattning om en bok.
I ifall jag inte bloggar om de böcker jag läst under en tid (de senaste veckorna till exempel), så beror det på att jag inte känner för att dela med mig av mina tankar, inte är i behov av andras tankar om min läsning, och så där i allmänhet struntar i om mina bloggläsare har nån behållning av min blogg eller inte.
Jag vill bara ha de här synpunkterna till protokollet, så att ingen inbillar sig att alla bokbloggare består av samhällsnyttiga och altruistiska medborgare.
Men jag håller helt med om att man inte kan länka tillräckligt till andra inlägg som man tycker ska uppmärksammas! Så här kommer lite länkkärlek, en vecka då jag inte hunnit lämna så många spår hos andra bloggare som jag velat:
Gratulera Titti som snart blir trebarnsmor!
Läs En molnfri bombnatt som Eli tycker så här mycket om!
Läs om Hermias lördagsmorgon!
Följ Ingrids väg, läsande längs Donau!
Petter skriver om Bachtins klassiker om Rabelais.
Se vad Tekoppen skriver om Torgny Lindgrens Minnen (en bok jag själv läst, gillat, och inte skrivit ett ord om sen dess).
Stäm in (eller motsäg) Det mörka tornets klagan över att precis allting måste bli film.
Nicka instämmande när Sanna på Och solen har sin gång slår fast att hon tycker om Rebecca.
Återupplev eller upplev Knausgård genom Snowflakes tankar om Min kamp.
Och missa inte hur Emma rapporterar om hur Agatha Christie brukade hjälpa sin man arkeologen.
tisdag 8 mars 2011
Killsnack
När jag var runt 20 år (låt oss säga ungefär mellan 18 och 22, men det är lite flytande gränser här), så underhöll jag i all hemlighet ett läsprojekt som var en del av En Stor Plan.
Jag ville förstå Hur Män Tänker, och det bästa sättet (tänkte jag) att göra det var så klart att läsa böcker av män för att på så sätt förstå dem inifrån. (Nu efteråt är jag faktiskt inte helt säker på vad jag hade tänkt att jag skulle göra när jag hade förstått det där. Jag önskar – åh, vad jag önskar – att jag skulle kunna säga att det ingick i Min Stora Plan att jag – sedan jag förstått männens värld – tänkte starta en subversiv och omstörtande gerillaverksamhet med det yttersta målet att ta över världen. Men om jag ska vara ärlig så tror jag att jag helt enkelt ville använda min insidesinformation för att få dem att älska mig. Ja – för att vara än mer specifikt: för att få ett ganska litet antal manliga individer att bli förälskade i just mig.)
Jag läste inte bara manliga författare under den här perioden – långt ifrån! Jag tyckte dock – sant eller osant – att jag hade mindre att lära mig av de kvinnliga författarna.
När jag läste böcker av manliga författare förde jag nästan alltid nån slags mentala anteckningar. "Aha, så här är män", tänkte jag. (Jag tänkte väldigt sällan att män är djur, det vill jag gärna understryka, men det är klart att jag undrade lite när jag läste Djurfarmen.) Det var ganska tydligt att de flesta män gillade tjejer som hade långa ben, långt (brunt) hår och som var lite mystiska. Men mest gillade de att umgås med andra män, dricka sprit, och köra motorcykel, bil eller flygplan om något fanns till hands. Det var rätt tråkigt att läsa om, men det tråkigaste (och mest påfallande) tyckte jag var att andra män, sprit och motorcyklar (eller kanske en gitarr) verkade vara det centrala i männens liv. De tillbringade hemskt lite tid med att sukta över och älta senaste mötet med den där brunhåriga mystiska tjejen.
Vilka författare läste jag då? De valdes rätt slumpmässigt. Det blev de som råkade finnas i min närhet, de som rekommenderades (eller rentav pådyvlades) av svensklärare och litteraturhistorien, de som jag gick förbi på biblioteket, de som en granne lånade ut. Kort sagt: om boken var skriven av en man kom den att ingå i Mitt Stora Projekt.
Minnena är lite suddiga, och det är svårt att med säkerhet urskilja hönor och äggröra så här i efterhand, men det är möjligt att det var läsningen av Räddaren i nöden som blev startskottet till den här Planen. Jag var 17 år då, och blev våldsamt förälskad i Holden Caulfield; jag tyckte att jag förstod både mig själv och världen och allting. Framför allt har jag för mig att jag tyckte mig förstå en pojke som jag var mycket förälskad i bättre sedan jag läst Räddaren (huruvida pojken ifråga läste Salinger vet jag för övrigt inte, men vi diskuterade Candide vid ett tillfälle).
Jag satte en kort tid efter det här igång med att läsa andra manliga kultböcker. På drift av Keroac, till exempel. Moment 22 av Joseph Heller. Jack av Ulf Lundell. Zen eller konsten att sköta en motorcykel (fortfarande halvläst) av Pirsig.
Gemensamt för många manliga kultböcker är att de handlar om motorcyklar, krig och sprit. Det intresserade mig inte ens på den tiden, och som en naturlig konsekvens kom jag att läsa en del böcker som inte var fullt lika kultförklarade. Det blev en del Björn Ranelid och Douglas Adams. John Irving och Niklas Rådström. Sofokles och Fritiof Nilsson Piraten.
Jag har ju heller sällan nöjt mig med att läsa en bok av en författare jag gillar, så det blev långa sittningar med allt av Salinger. Och jag blev förälskad i Seymour Glass i stället för Holden Caulfield. Vi var lite mer jämngamla, och han var dessutom lite mer vuxen och lite mindre arg. Det kändes konstruktivt.
Paul Auster var central här också. Jag började med New York-trilogin, som jag köpte i Olle Hellströms bokaffär i Ullared, utan att ha en aning om vad det var för något (det här skedde runt 1990; ett par år senare blev jag förvånad över att läsa långa artiklar om Auster på kultursidorna). Och allt som Klas Östergren skrivit; Östergren var på denna tiden närmast ett underbarn, med ungdomsalster som Attila, Plåster och Ismael. En granne introducerade honom genom att sätta Fattiga riddare och stora svenskar i händerna på mig – fortfarande en av mitt livs största läsupplevelser.
Andra som kom i min väg vid den här tiden var Jonas Gardell, Torgny Lindgren och Walter Ljungquist. Stig Dagerman och Jan Guillou. Och Ingmar Bergman, Bo Bergman och Hjalmar Bergman. Och Hjalmar Söderberg och Hjalmar Gullberg. Love Almqvist, så klart. Och Shakespeare, Strindberg och Ibsen. Och några av det tidiga 90-talets stjärnskott. Till exempel Per Hagman. Eller Alexander Skantzes bok Grattis Gud! Mot slutet av den här perioden läste jag Kafka, Camus och Hamsun. Och Peter Høeg och Vilhelm Moberg. Och vi är framme vid ungefär år 1995, och jag var ungefär 22 år.
Jag vet inte exakt när jag slutade läsa med min Plan i åtanke. Jag har aldrig gjort något direkt avslut, men det är länge sen jag valde min lektyr baserat på könet hos författaren. Nånstans i mitten av 90-talet hade jag i alla fall nått fram till den insikt och åsikt som jag har idag: att likheter och olikheter mellan människor inte främst går mellan könen. Inte heller går linjen mellan goda och dåliga författare här.
Och om jag ska avrunda det här inlägget så skulle jag vilja göra det med att delge er den här sensmoralen: Nuförtiden läser jag inte böcker för att de är skrivna av män, utan för att jag tycker att det finns många män som skriver bra böcker.
Jag tror dessvärre att det är insikt man bara kan nå den hårda vägen.
Jag ville förstå Hur Män Tänker, och det bästa sättet (tänkte jag) att göra det var så klart att läsa böcker av män för att på så sätt förstå dem inifrån. (Nu efteråt är jag faktiskt inte helt säker på vad jag hade tänkt att jag skulle göra när jag hade förstått det där. Jag önskar – åh, vad jag önskar – att jag skulle kunna säga att det ingick i Min Stora Plan att jag – sedan jag förstått männens värld – tänkte starta en subversiv och omstörtande gerillaverksamhet med det yttersta målet att ta över världen. Men om jag ska vara ärlig så tror jag att jag helt enkelt ville använda min insidesinformation för att få dem att älska mig. Ja – för att vara än mer specifikt: för att få ett ganska litet antal manliga individer att bli förälskade i just mig.)
Jag läste inte bara manliga författare under den här perioden – långt ifrån! Jag tyckte dock – sant eller osant – att jag hade mindre att lära mig av de kvinnliga författarna.
När jag läste böcker av manliga författare förde jag nästan alltid nån slags mentala anteckningar. "Aha, så här är män", tänkte jag. (Jag tänkte väldigt sällan att män är djur, det vill jag gärna understryka, men det är klart att jag undrade lite när jag läste Djurfarmen.) Det var ganska tydligt att de flesta män gillade tjejer som hade långa ben, långt (brunt) hår och som var lite mystiska. Men mest gillade de att umgås med andra män, dricka sprit, och köra motorcykel, bil eller flygplan om något fanns till hands. Det var rätt tråkigt att läsa om, men det tråkigaste (och mest påfallande) tyckte jag var att andra män, sprit och motorcyklar (eller kanske en gitarr) verkade vara det centrala i männens liv. De tillbringade hemskt lite tid med att sukta över och älta senaste mötet med den där brunhåriga mystiska tjejen.
Man kan ju dra många slutsatser av den insikten. Att man borde skaffa sig långt (brunt) hår och vara lite mystisk till exempel. Eller att man borde börja dricka sprit och köra motorcykel. Ni kan ju fundera över vilket jag gjorde.
Vilka författare läste jag då? De valdes rätt slumpmässigt. Det blev de som råkade finnas i min närhet, de som rekommenderades (eller rentav pådyvlades) av svensklärare och litteraturhistorien, de som jag gick förbi på biblioteket, de som en granne lånade ut. Kort sagt: om boken var skriven av en man kom den att ingå i Mitt Stora Projekt.
Minnena är lite suddiga, och det är svårt att med säkerhet urskilja hönor och äggröra så här i efterhand, men det är möjligt att det var läsningen av Räddaren i nöden som blev startskottet till den här Planen. Jag var 17 år då, och blev våldsamt förälskad i Holden Caulfield; jag tyckte att jag förstod både mig själv och världen och allting. Framför allt har jag för mig att jag tyckte mig förstå en pojke som jag var mycket förälskad i bättre sedan jag läst Räddaren (huruvida pojken ifråga läste Salinger vet jag för övrigt inte, men vi diskuterade Candide vid ett tillfälle).
Jag satte en kort tid efter det här igång med att läsa andra manliga kultböcker. På drift av Keroac, till exempel. Moment 22 av Joseph Heller. Jack av Ulf Lundell. Zen eller konsten att sköta en motorcykel (fortfarande halvläst) av Pirsig.
Gemensamt för många manliga kultböcker är att de handlar om motorcyklar, krig och sprit. Det intresserade mig inte ens på den tiden, och som en naturlig konsekvens kom jag att läsa en del böcker som inte var fullt lika kultförklarade. Det blev en del Björn Ranelid och Douglas Adams. John Irving och Niklas Rådström. Sofokles och Fritiof Nilsson Piraten.
Jag har ju heller sällan nöjt mig med att läsa en bok av en författare jag gillar, så det blev långa sittningar med allt av Salinger. Och jag blev förälskad i Seymour Glass i stället för Holden Caulfield. Vi var lite mer jämngamla, och han var dessutom lite mer vuxen och lite mindre arg. Det kändes konstruktivt.
Paul Auster var central här också. Jag började med New York-trilogin, som jag köpte i Olle Hellströms bokaffär i Ullared, utan att ha en aning om vad det var för något (det här skedde runt 1990; ett par år senare blev jag förvånad över att läsa långa artiklar om Auster på kultursidorna). Och allt som Klas Östergren skrivit; Östergren var på denna tiden närmast ett underbarn, med ungdomsalster som Attila, Plåster och Ismael. En granne introducerade honom genom att sätta Fattiga riddare och stora svenskar i händerna på mig – fortfarande en av mitt livs största läsupplevelser.
Andra som kom i min väg vid den här tiden var Jonas Gardell, Torgny Lindgren och Walter Ljungquist. Stig Dagerman och Jan Guillou. Och Ingmar Bergman, Bo Bergman och Hjalmar Bergman. Och Hjalmar Söderberg och Hjalmar Gullberg. Love Almqvist, så klart. Och Shakespeare, Strindberg och Ibsen. Och några av det tidiga 90-talets stjärnskott. Till exempel Per Hagman. Eller Alexander Skantzes bok Grattis Gud! Mot slutet av den här perioden läste jag Kafka, Camus och Hamsun. Och Peter Høeg och Vilhelm Moberg. Och vi är framme vid ungefär år 1995, och jag var ungefär 22 år.
Jag vet inte exakt när jag slutade läsa med min Plan i åtanke. Jag har aldrig gjort något direkt avslut, men det är länge sen jag valde min lektyr baserat på könet hos författaren. Nånstans i mitten av 90-talet hade jag i alla fall nått fram till den insikt och åsikt som jag har idag: att likheter och olikheter mellan människor inte främst går mellan könen. Inte heller går linjen mellan goda och dåliga författare här.
Och om jag ska avrunda det här inlägget så skulle jag vilja göra det med att delge er den här sensmoralen: Nuförtiden läser jag inte böcker för att de är skrivna av män, utan för att jag tycker att det finns många män som skriver bra böcker.
Jag tror dessvärre att det är insikt man bara kan nå den hårda vägen.
lördag 12 februari 2011
Eftersom du ändå inte bara kommer köpa EN bok
Lyran meddelar i ett kommentarsfält hos Martina att Oksanens bok Utrensning är med på bokrean. Så nu finns väl ingen återvändo antar jag. Jag förhandsbeställer, och ser fram emot att bli överväldigad framåt sommarn. Möjligen senvåren.
Och om jag sedan själv ska ge några bokreatips (jag har kollat igenom erbjudandena hos Adlibris.com), så är det att slå till på Per Pettersons bok Jag förbannar tidens flod (jag har skrivit om den här). Efter vad jag har hört kommer den inte i pocket, och börjar bli svår att få tag på. Och jag lovar – verkligen lovar – att den mannen kommer att få Nobelpriset. (Och då kommer säkert boken i pocketupplaga i och för sig, så om du har mycket att läsa nu så kan du vänta lite.) (Boken Ut och stjäla hästar finns också på rean, i cd-version. Rekommenderas också varmt! Här till exempel.)
Den som vill läsa Ingmar Bergman har nu också chansen. Flera av hans filmmanus finns nu på rean: Fanny och Alexander, Den goda viljan, Enskilda samtal och Söndagsbarn hittar jag. Jag rekommenderar dem allihop, men slå till på Fanny och Alexander eller Den goda viljan om du inte kan välja – väldigt bra texter, både lika och olika filmerna/tv-serierna. (Bland annat har Fanny och Alexander en storasyster i bokversionen – bara en sån sak!! Den goda viljan regisserades ju av Bille August och inte Ingmar Bergman, vilket gör det intressant att läsa Bergmans version. Jag har inte detaljjämfört, och jag kan inte sätta fingret på det, men jag får en delvis annan känsla när jag läser manuset än när jag ser tv-serien.)
Torgny Lindgrens trilogi bestående av Hummelhonung, Pölsan och Dorés Bibel som finns i samlingsvolymen Nåden har ingen lag slumpas formligen bort. Har du inte läst Lindgren så är det här en jättebra början. Tre av Sveriges bästa böcker från de senaste 15 åren, inbundna till priset av en pocket! (Torgny är som bekant den nu levande svensk som jag lanserar för Nobelpriset. Det kanske är nån nytillkommen bloggläsare som missat det.)
Om man läst Jane Austens Northanger Abbey så är det lätt att bli nyfiken på boken Udolphos mysterier (av Ann Radcliffe) som hjältinnan Catherine Morland jämför allt i sitt liv med. Nu finns den för 39 kronor på rea. Jag har redan beställt ett exempelar, så därför vågar jag tipsa dig. (Radcliffe var den tidens stora modeförfattare. Om man sett filmen A young Jane Austen, så är det henne som Jane i filmen vid ett tillfälle träffar.)
Jag tycker inte att den som då och då ger sig på fackböcker ska missa Lars-Olof Larssons bok Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? En bok som fick Augustpriset när det begav sig, och en väldigt bra genomgång av den 1500-tals-politik som ligger till grund för det Sverige vi har idag, och för de föreställningar vi har om vad det innebär att vara svensk. En av de bästa böcker jag läste under 00-talet!
För lite lättsmältare litteratur, som ändå inte är intetsägande så kan man satsa på Sara Kadefors bok Borta bäst. Jag tycker inte den håller hela vägen fram, men är man på humör att se en amerikansk feel-good-komedi, så kan man lika gärna läsa den här. Och har man inte redan läst Peter Robinsons deckare En ovanligt torr sommar kan man passa på nu. En riktigt bra deckare att plocka fram när man blir på det humöret!
Känner man sig lite efter alla andra (jag gör ofta det) finns nu åtminstone en chans att köpa (läsningen kan man ju – hrm – som bekant skjuta lite på) några av de mest omtalade böckerna från 2010: Spill av Combüchen som fick Augustpriset 2010 (den köper jag själv). Det gröna huset av Nobel-pristagaren Mario Vargas Llosa (jag har Tant Julia och författaren oläst hemma, och ska läsa den innan jag ger mig på några fler sydamerikanska utsvävningar), Hundraåringen som klev ut genom fönstret av Jonas Jonasson (årets stora boksnackis bland dem jag firade jul med; jag tvekar. Jag kommer nog att läsa så småningom, men väntar just nu. Köper inte ens, för jag misstänker att pocketversionen kommer kastas efter mig vad det lider. Men köp du, så känner du dig inte utanför när boken snart kommer på film. Finns både som inbunden och cd-bok på rean.) Leif GW Persson fick Deckarakademins pris för Den döende detektiven – boken där han tar livet av sin detektiv Lars Martin Johansson. Den har sina poänger, boken, men är nog den sämsta bok jag läst av Persson. Satsa på något annat. Boken Samhällsbärare reas också ut, till exempel.
Letar man barn- och ungdomsböcker så tycker jag att man ska slå till på alla bilderböcker om Max (Barbro Lindgren och Eva Eriksson) och Molly (Lucy Cousins) som man kan hitta! Och missa inte att köpa Eric Linklaters Det blåser på månen om du inte har den i bokhyllan. (Du kan råka göra Snowflake glad.). Några fina illustrerade Astrid Lindgren-sagor finns också – Mirabell till exempel. Ladda för barnkalasen! Eller barnbarnen! Eller en vanlig regnig tisdag i slutet av mars, när påsken är långt borta och våren aldrig vill komma och du måste byta kamrem på bilen. Man rear även bort Kurt i Kurtby av Erlend Loe, så jag tycker du ska passa på. Särskilt om du är 35+ och läste allt om vad som hände i Knutby. Har du inte den slags humorn, så reas även flera fina Muminböcker bort i cd-version (av Tove Jansson, om du inte visste det).
Men nu ska jag inte sittar här och slösa bort tiden. Jag måste lägga min egen order. 1117 kronor. Men 24 fina böcker får jag för det.
Och om jag sedan själv ska ge några bokreatips (jag har kollat igenom erbjudandena hos Adlibris.com), så är det att slå till på Per Pettersons bok Jag förbannar tidens flod (jag har skrivit om den här). Efter vad jag har hört kommer den inte i pocket, och börjar bli svår att få tag på. Och jag lovar – verkligen lovar – att den mannen kommer att få Nobelpriset. (Och då kommer säkert boken i pocketupplaga i och för sig, så om du har mycket att läsa nu så kan du vänta lite.) (Boken Ut och stjäla hästar finns också på rean, i cd-version. Rekommenderas också varmt! Här till exempel.)
Den som vill läsa Ingmar Bergman har nu också chansen. Flera av hans filmmanus finns nu på rean: Fanny och Alexander, Den goda viljan, Enskilda samtal och Söndagsbarn hittar jag. Jag rekommenderar dem allihop, men slå till på Fanny och Alexander eller Den goda viljan om du inte kan välja – väldigt bra texter, både lika och olika filmerna/tv-serierna. (Bland annat har Fanny och Alexander en storasyster i bokversionen – bara en sån sak!! Den goda viljan regisserades ju av Bille August och inte Ingmar Bergman, vilket gör det intressant att läsa Bergmans version. Jag har inte detaljjämfört, och jag kan inte sätta fingret på det, men jag får en delvis annan känsla när jag läser manuset än när jag ser tv-serien.)
Torgny Lindgrens trilogi bestående av Hummelhonung, Pölsan och Dorés Bibel som finns i samlingsvolymen Nåden har ingen lag slumpas formligen bort. Har du inte läst Lindgren så är det här en jättebra början. Tre av Sveriges bästa böcker från de senaste 15 åren, inbundna till priset av en pocket! (Torgny är som bekant den nu levande svensk som jag lanserar för Nobelpriset. Det kanske är nån nytillkommen bloggläsare som missat det.)
Om man läst Jane Austens Northanger Abbey så är det lätt att bli nyfiken på boken Udolphos mysterier (av Ann Radcliffe) som hjältinnan Catherine Morland jämför allt i sitt liv med. Nu finns den för 39 kronor på rea. Jag har redan beställt ett exempelar, så därför vågar jag tipsa dig. (Radcliffe var den tidens stora modeförfattare. Om man sett filmen A young Jane Austen, så är det henne som Jane i filmen vid ett tillfälle träffar.)
Jag tycker inte att den som då och då ger sig på fackböcker ska missa Lars-Olof Larssons bok Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? En bok som fick Augustpriset när det begav sig, och en väldigt bra genomgång av den 1500-tals-politik som ligger till grund för det Sverige vi har idag, och för de föreställningar vi har om vad det innebär att vara svensk. En av de bästa böcker jag läste under 00-talet!
För lite lättsmältare litteratur, som ändå inte är intetsägande så kan man satsa på Sara Kadefors bok Borta bäst. Jag tycker inte den håller hela vägen fram, men är man på humör att se en amerikansk feel-good-komedi, så kan man lika gärna läsa den här. Och har man inte redan läst Peter Robinsons deckare En ovanligt torr sommar kan man passa på nu. En riktigt bra deckare att plocka fram när man blir på det humöret!
Känner man sig lite efter alla andra (jag gör ofta det) finns nu åtminstone en chans att köpa (läsningen kan man ju – hrm – som bekant skjuta lite på) några av de mest omtalade böckerna från 2010: Spill av Combüchen som fick Augustpriset 2010 (den köper jag själv). Det gröna huset av Nobel-pristagaren Mario Vargas Llosa (jag har Tant Julia och författaren oläst hemma, och ska läsa den innan jag ger mig på några fler sydamerikanska utsvävningar), Hundraåringen som klev ut genom fönstret av Jonas Jonasson (årets stora boksnackis bland dem jag firade jul med; jag tvekar. Jag kommer nog att läsa så småningom, men väntar just nu. Köper inte ens, för jag misstänker att pocketversionen kommer kastas efter mig vad det lider. Men köp du, så känner du dig inte utanför när boken snart kommer på film. Finns både som inbunden och cd-bok på rean.) Leif GW Persson fick Deckarakademins pris för Den döende detektiven – boken där han tar livet av sin detektiv Lars Martin Johansson. Den har sina poänger, boken, men är nog den sämsta bok jag läst av Persson. Satsa på något annat. Boken Samhällsbärare reas också ut, till exempel.
Letar man barn- och ungdomsböcker så tycker jag att man ska slå till på alla bilderböcker om Max (Barbro Lindgren och Eva Eriksson) och Molly (Lucy Cousins) som man kan hitta! Och missa inte att köpa Eric Linklaters Det blåser på månen om du inte har den i bokhyllan. (Du kan råka göra Snowflake glad.). Några fina illustrerade Astrid Lindgren-sagor finns också – Mirabell till exempel. Ladda för barnkalasen! Eller barnbarnen! Eller en vanlig regnig tisdag i slutet av mars, när påsken är långt borta och våren aldrig vill komma och du måste byta kamrem på bilen. Man rear även bort Kurt i Kurtby av Erlend Loe, så jag tycker du ska passa på. Särskilt om du är 35+ och läste allt om vad som hände i Knutby. Har du inte den slags humorn, så reas även flera fina Muminböcker bort i cd-version (av Tove Jansson, om du inte visste det).
Men nu ska jag inte sittar här och slösa bort tiden. Jag måste lägga min egen order. 1117 kronor. Men 24 fina böcker får jag för det.
fredag 17 december 2010
Meningen med mellanrummet
Vi vet ju alla att skriven text brukar delas upp på olika sätt. Det finns mellanrum mellan ord till exempel. Och vi känner till styckeindelningar och kapitelindelningar och lite andra sätt att dela upp texten. Om man ska ge nåt slags historiskt perspektiv på det här så har i alla fall jag under min levnad upplevt att det funnits ganska tydliga syften med de här uppdelningarna. Det gemensamma är framför allt att texten ska bli mer begriplig för mig som läsare. Jag ska förstå var ett ord börjar och ett annat slutar (och det är inte så dumt, faktiskt; i medeltidatexterfinnstillexempelintemellanrummellanorden och närmantalarpausarmanhellerintemellanvarjeord men där hjälper å andra sidan bland annat intonationen oss att förstå betydelsen), och kapitelindelning hjälper mig att få en känsla för romanens förflyttningar i tid och rum, ibland med stöd av tydliga tidsangivelser.
Men.
Ja, ni börjar förstå vartåt det lutar, eller hur? Åt det-var-möjligen-bättre-förr-hållet.
För nuförtiden används mellanrum allt oftare på ett sätt som jag som läsare inte helt har förstått meningen med. Låt oss reda ut den där uppdelningen av text som pågår och se var förvirringen uppstår:
1. Vi vet alla att det finns bokserier – eller verk, som en trilogi med pretentioner också kan benämnas.
2. Serierna kan sedan delas in i böcker, och det är oftast dessa som i första hand prånglas ut som lösa delar (men det händer – också utanför barnboksvärlden – att bokdelarna i ett verk så småningom slås ihop i tjocka jättevolymer som får en ny titel, och så köper man dem för att man blir glad och till exempel tror att det har kommit ut en ny bok av Torgny Lindgren som heter Nåden har ingen lag*).
3. Vidare består många böcker av olika delar. I moderna böcker är detta i bästa fall tematiskt eller tidsmässigt motiverat. I sämsta fall begriper man inte riktigt varför Del 1 slutar och Del 2 börjar. I de undermåligaste fallen tror man att författaren valt att ha olika delar bara för att hen ska kunna få användning för samtliga irrelevanta citat som hen har plitat ner i sin svarta anteckningsbok sedan mellanstadieåren. Det där sista var både elakt tänkt och skrivet, så jag ger inga exempel på såna böcker.
Ibland förekommer specialdelarna Prolog och Epilog. Jag har läst några böcker där dessa varit motiverade, men på förekommen anledning skulle jag gärna vilja understryka att det inte finns några krav på att ha med just dessa delar i en bok för att den ska kallas roman, bibliografi eller ens based-on-a-true-story.
4. De flesta böcker har kapitel, och det tycker till och med jag i allmänhet är praktiskt och relevant. Men jag undrar ofta vad det är för skillnad på kapitel som är
5. Ibland används stjärnor för att dela in texten i ett kapitel ytterligare. Det här är ju oerhört praktiskt om det handlar om långa kapitel med perspektiv- och plats- och tidsbyten. Ibland används förresten inte stjärnor, utan någon annan krumelur – emellanåt med vitsig blinkning till bokens tema eller liknande.
Och ibland används i stället blankrader på precis samma sätt som stjärnavdelarna. Det är ju inte lika kul, men man fattar att man liksom ska tänka från ett annat håll från och med nu. Och det är ju det viktigaste.
6. Blankrad och stjärnor förekommer tillsammans i ett och samma kapitel. Och här blir det förvirrande, tycker jag. Vilken indeldning är överordnad den andra? Signalerar blankraden ett större avståndsbrott än stjärnan, eller är det tvärtom? Och finns det någon regel för det här som jag har missat som de lär ut på skrivarskolorna nuförtiden? Och vem har i så fall bestämt de reglerna (och varför fick inte jag vara med och bestämma)?
Det värsta är när det finns kapitel, blankrader och stjärnor och man inte riktigt kan begripa varför det ena valet har gjorts och varför det andra. Ibland hoppas flera år över med en blankrad. Ibland knappt en kvart mellan de olika kaptitlen.
Fast nej – förlåt. Den där blandningen är inte det värsta. Det värsta är när jag blir rätt övertygad om att skribenten faktiskt inte brytt sig om att fundera över varför hen gjort den ena eller den andra indelningen.
Ibland har jag i stället en känsla av att mellanrummen inne i kapitlen avspeglar ställen där författaren tog en paus. Vi som läsare lämnas åt att bringa mening i en jungel av stjärnor, blankrader, delar, kursiva textpartier, citat och epiloger. Det adderar inte någon betydelse till helheten, utan splittrar och gör mig mer konfunderad än koncentrerad. Jag försöker välvilligt tänka på att författaren egentligen använder sig av en rätt filmisk estetik som växlar perspektiv på nya och oväntade sätt, men det spelar ingen roll när jag inte riktigt ser någon mening med textens uppstyckning.
Jag är i allmänhet för typografiska lekar i böcker. Det är kul, och det är verkligen ett sätt att utnyttja det skrivna språkets visuella möjligheter. Men den grafiska lekstugan måste ha någon betydelse. Bara för att en ny generation författare har släppts fria att utforska ordbehandlarens alla möjligheter betyder det inte att alla nyförvärvade färdigheter måste visas upp. Jag som läsare måste fortfarande kunna anlägga något slags rimligt tolkningsperspektiv på vad det är tänkt att jag ska läsa in mellan raderna.
Ja, så har jag fått det sagt.
*Torgny Lindgrens trilogi bestående av de tämligen fristående delarna Hummelhonung, Pölsan, och Dorés bibel gavs 2008 ut som en bok, just under titeln Nåden har ingen lag.
Men.
Ja, ni börjar förstå vartåt det lutar, eller hur? Åt det-var-möjligen-bättre-förr-hållet.
För nuförtiden används mellanrum allt oftare på ett sätt som jag som läsare inte helt har förstått meningen med. Låt oss reda ut den där uppdelningen av text som pågår och se var förvirringen uppstår:
1. Vi vet alla att det finns bokserier – eller verk, som en trilogi med pretentioner också kan benämnas.
2. Serierna kan sedan delas in i böcker, och det är oftast dessa som i första hand prånglas ut som lösa delar (men det händer – också utanför barnboksvärlden – att bokdelarna i ett verk så småningom slås ihop i tjocka jättevolymer som får en ny titel, och så köper man dem för att man blir glad och till exempel tror att det har kommit ut en ny bok av Torgny Lindgren som heter Nåden har ingen lag*).
3. Vidare består många böcker av olika delar. I moderna böcker är detta i bästa fall tematiskt eller tidsmässigt motiverat. I sämsta fall begriper man inte riktigt varför Del 1 slutar och Del 2 börjar. I de undermåligaste fallen tror man att författaren valt att ha olika delar bara för att hen ska kunna få användning för samtliga irrelevanta citat som hen har plitat ner i sin svarta anteckningsbok sedan mellanstadieåren. Det där sista var både elakt tänkt och skrivet, så jag ger inga exempel på såna böcker.
Ibland förekommer specialdelarna Prolog och Epilog. Jag har läst några böcker där dessa varit motiverade, men på förekommen anledning skulle jag gärna vilja understryka att det inte finns några krav på att ha med just dessa delar i en bok för att den ska kallas roman, bibliografi eller ens based-on-a-true-story.
4. De flesta böcker har kapitel, och det tycker till och med jag i allmänhet är praktiskt och relevant. Men jag undrar ofta vad det är för skillnad på kapitel som är
- a) helt onumrerade (ni vet, där texten bara börjar en bit ner på sidan);
- b) helt enkelt numrerade (på arabiskt eller latinskt sätt, lite grann beroende på om författaren har numeriska tecken på tangentbordet eller inte, antar jag); och
- c) eventuellt numrerade och dessutom med en kapitelrubrik av något slag. Rubriken är antingen väldigt kryptisk (i vilket fall jag tillbringar avsevärd tid med att fundera över om rubriken ger någon ytterligare meningsdimension till kapitlet som jag inte begriper), eller så avslöjar den något som händer på kapitlets sista sida (i vilket fall jag får intrycket av att resten av kapitelinnehållet är rätt ovidkommande och lugnt kan tillåtas sjunka i glömska).
5. Ibland används stjärnor för att dela in texten i ett kapitel ytterligare. Det här är ju oerhört praktiskt om det handlar om långa kapitel med perspektiv- och plats- och tidsbyten. Ibland används förresten inte stjärnor, utan någon annan krumelur – emellanåt med vitsig blinkning till bokens tema eller liknande.
Och ibland används i stället blankrader på precis samma sätt som stjärnavdelarna. Det är ju inte lika kul, men man fattar att man liksom ska tänka från ett annat håll från och med nu. Och det är ju det viktigaste.
6. Blankrad och stjärnor förekommer tillsammans i ett och samma kapitel. Och här blir det förvirrande, tycker jag. Vilken indeldning är överordnad den andra? Signalerar blankraden ett större avståndsbrott än stjärnan, eller är det tvärtom? Och finns det någon regel för det här som jag har missat som de lär ut på skrivarskolorna nuförtiden? Och vem har i så fall bestämt de reglerna (och varför fick inte jag vara med och bestämma)?
Det värsta är när det finns kapitel, blankrader och stjärnor och man inte riktigt kan begripa varför det ena valet har gjorts och varför det andra. Ibland hoppas flera år över med en blankrad. Ibland knappt en kvart mellan de olika kaptitlen.
Fast nej – förlåt. Den där blandningen är inte det värsta. Det värsta är när jag blir rätt övertygad om att skribenten faktiskt inte brytt sig om att fundera över varför hen gjort den ena eller den andra indelningen.
Ibland har jag i stället en känsla av att mellanrummen inne i kapitlen avspeglar ställen där författaren tog en paus. Vi som läsare lämnas åt att bringa mening i en jungel av stjärnor, blankrader, delar, kursiva textpartier, citat och epiloger. Det adderar inte någon betydelse till helheten, utan splittrar och gör mig mer konfunderad än koncentrerad. Jag försöker välvilligt tänka på att författaren egentligen använder sig av en rätt filmisk estetik som växlar perspektiv på nya och oväntade sätt, men det spelar ingen roll när jag inte riktigt ser någon mening med textens uppstyckning.
Jag är i allmänhet för typografiska lekar i böcker. Det är kul, och det är verkligen ett sätt att utnyttja det skrivna språkets visuella möjligheter. Men den grafiska lekstugan måste ha någon betydelse. Bara för att en ny generation författare har släppts fria att utforska ordbehandlarens alla möjligheter betyder det inte att alla nyförvärvade färdigheter måste visas upp. Jag som läsare måste fortfarande kunna anlägga något slags rimligt tolkningsperspektiv på vad det är tänkt att jag ska läsa in mellan raderna.
Ja, så har jag fått det sagt.
*Torgny Lindgrens trilogi bestående av de tämligen fristående delarna Hummelhonung, Pölsan, och Dorés bibel gavs 2008 ut som en bok, just under titeln Nåden har ingen lag.
onsdag 27 oktober 2010
Visst är jag en creative blogger?
Jag löste förresten problemet med min rabattcheck idag. Ni vet – ska jag köpa Atwood eller Lindgren för den. Det blir Lindgren, det står klart nu. Och vem det skulle bli löste sig alldeles av sig själv, utan att jag behövde vänta på att alla bladen ska blåsa av min björk (även om gudarna ska veta att vinden gör sitt bästa just nu).
Det visade sig nämligen att jag hade nån slags bonusrabatt i min bokklubb, så jag fick Atwood billigt där i stället.
Eller billigt och billigt – om jag nu ändå beställde en bok som jag skulle betala frakt för så var det lika bra att beställa några till för samma fraktkostnad. Det tjänar man ju på.
Det visade sig nämligen att jag hade nån slags bonusrabatt i min bokklubb, så jag fick Atwood billigt där i stället.
Eller billigt och billigt – om jag nu ändå beställde en bok som jag skulle betala frakt för så var det lika bra att beställa några till för samma fraktkostnad. Det tjänar man ju på.
söndag 24 oktober 2010
Svaret får jag vid sista bladet
Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren?
fredag 22 oktober 2010
Man får inte roligare än man gör sig
Den här veckan slog jag till med att helt oväntat läsa den där enda boken av Lars Gustafsson, som jag köpt på mig för ett par kronor. Blom och den andra magentan heter den. Magentan syftar här på en tvilling till världens dyraste frimärke, ett åttakantigt från Brittiska Guyana – resultatet av att ett ark 1-cent frimärken år 1856 av misstag trycktes i en mer blåröd färg. Det ska endast finnas ett enda kvar i världen, och är världens dyraste frimärke. Det såldes senast 1980 för 935 000 dollar. I Gustafssons bok finns det anledning att tro att det finns ytterligare ett märke på ett gammalt vykort i Väster Våla. Detta leder till mystiska hotbrev till den som kan tänkas ha magentan i sin ägo, och den som kommer att utreda det hela är den pensionerade kriminalpolisen Blom. (Och jag kan inte låta bli att tänka på GW Perssons Lars Martin Johansson, men det är nog också något med Gustafssons berättarstil som ger den associationen.)
Det finns således vissa deckardrag i den här boken, men främst är det en ganska roande liten roman, en slags bagatell (fast av det mer svårgenomträngliga slaget; det är språket och inte historien som är behållningen i en bok av det här slaget), som påminner mig om Slas, eller Claes Hylinger och hans hemliga sällskap (och en del om den där deckaren, Döden ett bekymmer, som Torgny Lindgren skrev tillsammans med Eric Åkerlund). Något absurdistiskt, lite omständligt beskrivna levnadsöden, också hos de personer som bara skymtar förbi i periferin.
Jag blir faktiskt inte alls förvånad att det är så här Lars Gustafsson skriver, eftersom det är så här jag föreställt mig hans stil. Men jag tycker rätt bra om det. Jag kommer säkert att läsa något mer av honom (kanske rentav aktivt leta reda på den där om Tennisspelarna. Eller aktivt och aktivt. Den har tydligen ganska nyss kommit i nyutgåva, så det aktiva skulle kunna bestå i att den får följa med som fjärde hjulet nån gång när man står där och väljer pocket). Men Petter, jag tror inte att det är Gustafssons bästa roman, även om det är svårt att avgöra efter att ha läst endast en bok.
Sammantaget blev det här en trevlig överraskning. Men en sak jag inte kan låta bli att grubbla över är att stilen leder mig till så massiva associationer till andra manliga författare. Skriver inte kvinnor så här, och varför inte i så fall? Den enda kvinna jag kan komma på som jag får samma känsla när jag läser är Lena Andersson – men hon har (till skillnad från de här männen) ett politiskt budskap med sina böcker (även om en del tycker det är svårt att se vilket; JennyB läste till exempel Duck City och förstod inte riktigt vad hon menade). Jag funderar också lite på Gabriella Håkansson, till exempel Operation B eller Fallet Sandemann, men hon skriver egentligen för långa romaner för att på allvar hamna i kategorin "omständlig, roande, men egentligen menlös bagatell".
lördag 18 september 2010
23.34
Bloggare är så olika. En del berättar allt. Andra inget. En del läser samma genrer som en själv. En del avskyr ens älsklingsböcker. Ändå kan man fast.
Johan på Bokhyllning bedriver ju nästan ingen blogg, utan hans korta inlägg är närmare illustrerade (?) tweets. Han är självskriven gäst på den här festen, för jag har blivit hemskt nyfiken på vem han är – för det är nästan omöjligt att få reda på via bloggen.
Tekoppen vet jag däremot väldigt mycket om. Så modig, så stark och så fin blogg. Jag vill prata om Torgny med dig. Och om Virginia. Och så vill jag ge dig en stor kram!
En annan bloggskribent som ofta besöker mig är Ann-Sofie på Ooofbok. Hon hör till dem jag inte hälsar på lika ofta. Och det där kan man också dryfta lite grann – att reciprociteten i bloggvärlden inte alltid fungerar på så sätt att man läser varandras bloggar lika mycket. Men Ann-Sofie – jag tycker så mycket om att du kommer och lämnar avtryck hos mig, och jag har lovat mig själv att knacka på hos dig mycket oftare!
Och så finns det såna bloggar som verkar vara med precis över allt. Som Annikas Litteratur- och kulturblogg. Jag blir matt och full av beundran av det ambitiösa anslaget i den här bloggen. Om jag har förstått det rätt sköter Annika hela ruljansen själv också!
Johan på Bokhyllning bedriver ju nästan ingen blogg, utan hans korta inlägg är närmare illustrerade (?) tweets. Han är självskriven gäst på den här festen, för jag har blivit hemskt nyfiken på vem han är – för det är nästan omöjligt att få reda på via bloggen.
Tekoppen vet jag däremot väldigt mycket om. Så modig, så stark och så fin blogg. Jag vill prata om Torgny med dig. Och om Virginia. Och så vill jag ge dig en stor kram!
En annan bloggskribent som ofta besöker mig är Ann-Sofie på Ooofbok. Hon hör till dem jag inte hälsar på lika ofta. Och det där kan man också dryfta lite grann – att reciprociteten i bloggvärlden inte alltid fungerar på så sätt att man läser varandras bloggar lika mycket. Men Ann-Sofie – jag tycker så mycket om att du kommer och lämnar avtryck hos mig, och jag har lovat mig själv att knacka på hos dig mycket oftare!
Och så finns det såna bloggar som verkar vara med precis över allt. Som Annikas Litteratur- och kulturblogg. Jag blir matt och full av beundran av det ambitiösa anslaget i den här bloggen. Om jag har förstått det rätt sköter Annika hela ruljansen själv också!
måndag 6 september 2010
Tätt och tunt
Under året har jag försökt läsa många "tunnisar", vilket är vad Lyran vill att veckans tematrio ska handla om. Jag tycker att det därigenom blir påtagligt vilken njutning det är att läsa en riktigt bra bok, som dessutom väger lätt i handen. Dessutom blir det uppenbart att många böcker idag är både för tjocka och för dåliga, och det ofta finns ett samband här emellan. Jag tror jag vågar utlova att utveckla detta vid ett senare tillfälle, men nu över till mitt bidrag till trion; två av tre böcker har jag läst nu i år.
Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren. En av de bästa böcker som är skrivna på svenska. Eller svenska och svenska – västerbottnisk fattigdom och utsatthet där valet bokstavligt talat handlar om att sälja sin kropp eller att låta sina barn svälta ihjäl. Och frysa ihjäl. Om hur maktförhållande och utnyttjande går i arv, som om allt vore ödesbestämt. En av mina favoritböcker.
Mordbyn av Anna-Maria Schenkel. I dagens deckartsunami går det inte att vara spektakulär i mordgåtor eller tillvägagångssätt längre. Men man kan berätta historien ur en annorlunda vinkel.
Vart tog all denna kärlek vägen? av Käbi Laretei om förhållandet mellan henne och Ingmar Bergman. En oväntad pärla (vem visste att Laretei kunde skriva så!?) om kärlek och goda föresatser, och vuxna människors egoism, drömmar och oförmåga att mötas, försonas och acceptera att den andra inte är så som man föreställt sig. Gillar man inte Ingmar Bergman, så kan man byta ut namnet mot Valentin Olsson.
Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren. En av de bästa böcker som är skrivna på svenska. Eller svenska och svenska – västerbottnisk fattigdom och utsatthet där valet bokstavligt talat handlar om att sälja sin kropp eller att låta sina barn svälta ihjäl. Och frysa ihjäl. Om hur maktförhållande och utnyttjande går i arv, som om allt vore ödesbestämt. En av mina favoritböcker.
Mordbyn av Anna-Maria Schenkel. I dagens deckartsunami går det inte att vara spektakulär i mordgåtor eller tillvägagångssätt längre. Men man kan berätta historien ur en annorlunda vinkel.
Vart tog all denna kärlek vägen? av Käbi Laretei om förhållandet mellan henne och Ingmar Bergman. En oväntad pärla (vem visste att Laretei kunde skriva så!?) om kärlek och goda föresatser, och vuxna människors egoism, drömmar och oförmåga att mötas, försonas och acceptera att den andra inte är så som man föreställt sig. Gillar man inte Ingmar Bergman, så kan man byta ut namnet mot Valentin Olsson.
tisdag 13 april 2010
Fast man inte var där
Jag skulle gärna vilja skriva några rader till om Littfest i Umeå. Det var hemskt roligt att bli tillfrågad om att vara med och bokbloggschatta. Och det var kort och roligt och ganska rörigt att genomföra själva chatten (och apropå diskussionen om anonymitet och bokbloggsnick så fanns där ett par exempel på folk som man "kände", men som det tog ett tag att koppla ihop med nån slags riktiga namn helt plötsligt).
Men minst lika roligt var det att det funkade sååååå bra att ta del av Littfest-innehållet via olika webblösningar, både lajv och i efterhand. Jag hoppas att alla inspelade föredrag ligger kvar under överskådlig tid, så att jag hinner beta av dem efter hand. Det jag hunnit med hittills och varmt tipsar om är:
Jonas Karlsson läser ur novellsamlingen Den perfekte vännen. Här såg jag tyvärr inte riktigt hela, men ska nog försöka göra det. Kul var den bit jag såg i varje fall.
Google - välgörenhet eller världsherravälde? Andreas Ekström talar om sin nya bok Googlekoden med sin föreläggare Svante Weyler. Väldigt intressant (innehållsmässigt är det ganska likt många andra intervjuer som Ekström gett senaste tiden, men här fanns mer gott om tid att utveckla tankarna).
Godhet i litteraturen och i livet. Samtal mellan Lena Kjersén Edman, Ann Lagerström och Katarina Kieri. Förutom en spännande diskussion var det väldigt roligt att få se Lena röra på sig och prata (i stället för att bara hitta henne i kommentarsfältet här och annorstädes). Hej Lena, så bra det var! Lena förbloggade lite om det hela här också.
Och de inslag som jag defintivt kommer kolla in så fort som möjligt är:
Litteraturkritik idag och i morgon.
Susanne Osten om vårt medfödda behov av konst.
Litterär turism i Torgny Lindgrens fotspår.
Författarbyn Hjoggböle.
Kristian Lundberg om sin bok Yarden.
Samt (så klart!) Annika Norlin aka Säkert!
Och jag tycker att de långa fina blogginläggen om alla inslag var och är helt suveräna för att ge orientering! Vilken service!
Tack för ett väldigt fint arrangemang, och tack för att alla vi som inte var i Umeå i helgen fick möjlighet att känna det som att vi var där i alla fall!
Men minst lika roligt var det att det funkade sååååå bra att ta del av Littfest-innehållet via olika webblösningar, både lajv och i efterhand. Jag hoppas att alla inspelade föredrag ligger kvar under överskådlig tid, så att jag hinner beta av dem efter hand. Det jag hunnit med hittills och varmt tipsar om är:
Jonas Karlsson läser ur novellsamlingen Den perfekte vännen. Här såg jag tyvärr inte riktigt hela, men ska nog försöka göra det. Kul var den bit jag såg i varje fall.
Google - välgörenhet eller världsherravälde? Andreas Ekström talar om sin nya bok Googlekoden med sin föreläggare Svante Weyler. Väldigt intressant (innehållsmässigt är det ganska likt många andra intervjuer som Ekström gett senaste tiden, men här fanns mer gott om tid att utveckla tankarna).
Godhet i litteraturen och i livet. Samtal mellan Lena Kjersén Edman, Ann Lagerström och Katarina Kieri. Förutom en spännande diskussion var det väldigt roligt att få se Lena röra på sig och prata (i stället för att bara hitta henne i kommentarsfältet här och annorstädes). Hej Lena, så bra det var! Lena förbloggade lite om det hela här också.
Och de inslag som jag defintivt kommer kolla in så fort som möjligt är:
Litteraturkritik idag och i morgon.
Susanne Osten om vårt medfödda behov av konst.
Litterär turism i Torgny Lindgrens fotspår.
Författarbyn Hjoggböle.
Kristian Lundberg om sin bok Yarden.
Samt (så klart!) Annika Norlin aka Säkert!
Och jag tycker att de långa fina blogginläggen om alla inslag var och är helt suveräna för att ge orientering! Vilken service!
Tack för ett väldigt fint arrangemang, och tack för att alla vi som inte var i Umeå i helgen fick möjlighet att känna det som att vi var där i alla fall!
onsdag 16 december 2009
00-talets starkaste läsupplevelser
Denna sammanställning utgör således min lista på stora läsupplevelser, valda från böcker utgivna på originalspråk under 00-talet. Urvalet speglar väl de böcker jag oftast läser: mycket svenskt, mycket historiskt, mycket fakta, och en del ungdomsböcker. Jag har rangordnat dem efter den ordning i vilken jag vill läsa om dem (för varför förnya sig nästa decennium?):
Evas sju döttar (2002) av Bryan Sykes
Boken om hur man med hjälp av DNA har upptäckt att kvinnorna i Europa* härstammar från endast sju individer. Mer spännande än en deckare!
Harry Potter and the Goblet of Fire (2000) av J. K. Rowling
Boken där serien vänder från ungdomsfantasy som slutar lyckligt till ödesmättad död. Den starkast enskilda delen i septalogin.
Solvisaren (2002) av Maarten 't Hart
Man skulle kunna tro att det är en deckare eller en lättviktig bagatell, om man inte läste noggrant! Favoriten av min favorit.
Mannen från Barnsdale: historien om Robin Hood och hans legend (2000) av Dick Harrison
Historia när den är som bäst: Går till botten med en myt och bevisar att den är sann!
The German Trauma: Experiences and Reflections, 1938-2001 (2002) av Gitta Sereny
Outstanding journalism, alltid med ett personligt ställningstagande. Samlingen som sammanfattar.
Hungerspelen (2008) av Suzanne Collins
Min mest positiva ungdomsläsupplevelse från detta decenniums bokutgivning.
Den jag aldrig var (2004) av Majgull Axelsson
Axelssons tankeexperiment i det svenska folkhemmet. What if...?
Norrlands akvavit (2007) av Torgny Lindgren
Det är svårt att välja en och endast Torgny från 00-talet. Om nån föreslår en annan är jag beredd att ändra mig!
Elizabeth Costello (2003) av J. M. Coetzee
Den Nobelpristagare från 00-talet som tilltalade mig bäst (eller wtf – en av de få som gett ut nån bok under 00-talet)
Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (2002) Lars-Olov Larsson
Kanske den sannaste bild av den svenske kung som lade grunden till det Sverige vi ser idag. Mer tyrann än landsfader, om någon funderar på svaret på frågan.
Lewis resa (2001) av P-O Enquist
Enquists fadersuppror mot väckelserörelsen.
Blonde (2000) av Joyce Carol Oates
Den längsta fejkbiografin av dem alla, med osynliga skarvar och hjärtskärande osynlighet.
*Ja, det är lite komplicerat det där med kvinnorna i Europa, och jag kan inte kolla precis vad det står heller, eftersom boken är utlånad. Men kvinnor av europeiskt ursprung åsyftas. Sedan boken skrevs har ytterligare några individer (förutom de sju) blivit identifierade, och man har även kartlagt anmödrar till befolkningen på andra kontinenter.
tisdag 8 december 2009
Älsklingar
Här är mitt förslag på de 10 mest älskade böckerna, skrivna på svenska:
Drottningens juvelsmycke (Carl Jonas Love Almqvist); om boken.
Aprilhäxan (Majgull Axelsson); om Axelsson.
Fredmans epistlar (Carl Michael Bellman)
Livläkarens besök (P-O Enquist)
Musselstranden (Marie Hermanson); om Hermanson.
Löwensköldska ringen-trilogin (Selma Lagerlöf); om Lagerlöf.
Bröderna Lejonhjärta (Astrid Lindgren); om Lindgren.
Ormens väg på hälleberget (Torgny Lindgren), om boken.
Fröken Julie (August Strindberg)
Maken (Gun-Britt Sundström), om boken.
Bloggen Du är vad du läser samlar in röster. Mejla dina förslag dit!
Drottningens juvelsmycke (Carl Jonas Love Almqvist); om boken.
Aprilhäxan (Majgull Axelsson); om Axelsson.
Fredmans epistlar (Carl Michael Bellman)
Livläkarens besök (P-O Enquist)
Musselstranden (Marie Hermanson); om Hermanson.
Löwensköldska ringen-trilogin (Selma Lagerlöf); om Lagerlöf.
Bröderna Lejonhjärta (Astrid Lindgren); om Lindgren.
Ormens väg på hälleberget (Torgny Lindgren), om boken.
Fröken Julie (August Strindberg)
Maken (Gun-Britt Sundström), om boken.
Bloggen Du är vad du läser samlar in röster. Mejla dina förslag dit!
måndag 5 oktober 2009
Nobelpris till Lindgren!
Lyrans Nobelalfabet har nu stavat sig fram till T. (Jag undrar fortfarande vad vi stavar till. Oh, Italia?)
1. Berätta om en Nobelpristagare, eller om en boktitel skriven av en Nobelpristagare, på veckans bokstav.
Frågan är om det egentligen finns några säkra knep för att sno åt sig ett Nobelpris i litteratur, men att öppet gå ut med att man är kattälskare torde inte vara någon nackdel. Se bara på Hemingway och Lessing. Och på T. S. Eliot. För det måste väl vara hans passion för katter som Akademien åsyftar med prismotiveringen för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi?! Även om det är möjligt att det banbrytande diktverket The Waste Land (Det öde landet) hade något att göra med priset också.
2. Berätta om en författare du anser borde få Nobelpriset, eller om en boktitel skriven av någon du anser borde få priset, på veckans bokstav. Motivera varför "din" författare borde få Nobelpriset.
Det finns i stort sett bara en nu levande svenska författare som jag tycker borde få ett Nobelpris, och det är Torgny Lindgren. Sannolikheten att det blir en svensk (när nu inte ens Tranströmer lyckats kvala in) är liten, särskilt om svensken i fråga sitter i Svenska Akademien. Men Lindgren med böcker som Ormens väg på hälleberget och trilogin Hummelhonung, Pölsan och Dorés Bibel (ingen annan bok att förglömma!) skulle jag ändå vilja tilldela ett Nobelpris med motiveringen för att han ömt skrattar åt det småaktigt mänskliga.
Och nu blir det svårt att välja att visa ett klipp ur Widerbergs film om ormen på hälleberget, eller spela något ur Cats för er, men eftersom jag är barnsligt svag för Mr Mistoffelees blir det den.
måndag 14 september 2009
Han spelar ju schack, eller hur?
Idag, en dödstrist tematrio.
1. Caipirinha med döden av Maria Ernestam är en bok som tar utgångspunkt i en fantastisk idé. En tjej som just blivit dumpad av sin pojkvän får besök av Döden, och får på grund olika omständigheter hjälpa honom som vikarierande dödsängel, vilket leder till en del komplikationer. Dessutom innehåller boken en underhållande scen där Döden spelar sig själv i reklamfilm. Upplägg och anfallsmetod haltar tyvärr. För att inte tala om språket. Jag har dissat boken förut.
2. Jag älskar livet av Anders Veborg. Det här är en bok skriven av en pappa som vet att han med största sannolikhet kommer att dö. Han har fått cancer, och förutom att söka alla slags botemedel vill han skriva en bok om vem han är, så att hans lille son ska kunna lära känna sin pappa. Det här är en sån där självupplevd bok som kom innan den stora vågen av sådana. Välformulerad dödsrädsla, som jag rekommenderar som läsning till alla som känt någon som nu är död.
3. Döden ett bekymmer är boken som fick pris som deckardebut, men som visade sig vara skriven av Torgny Lindgren och Eric Åkerlund. Det är teologi och humor på högsta nivå (vad kan det annat bli med Lindgren inblandad?!), när man diskuterar vad som kan räknas som en naturliga död. Vill man kan man se det som en deckare som använder och leker med pusseldeckarens klassiska attribut. Inte världens bästa bok, men hur ofta hittar man en sån?
onsdag 10 juni 2009
I stället för att jobba
Jag svarar på en bokenkät från Bokhora, eftersom jag inte kommer mig för med att sätta igång med jobbet idag. Kanske kan det hjälpa min tålmodiga hemliga bokvän något också.
Senast köpta inbundna bok:
Kamratfesten av Dorothy Sayers. Tradera-fynd som borde anlända med posten typ idag.
Senast köpta pocketbok:
Jag köpte ett gäng förra veckan. Bland annat The world without us av Alan Weisman.
Favoritgenre:
Hm... Svårt. Jag får vända på det: Jag är allätare, men inte överförtjust i reseskildringar, verklighetsbaserade böcker eller biografier.
Ultimata längden på en bok:
En bra bok ska vara så lång som möjligt utan att bli dålig. En sämre bok ska vara 253 sidor. Om den är riktigt dålig kan den vara hur lång eller kort som helst, för då läser jag den inte.
Favoritbokhandel:
Jag gillar alla bokhandlar. Om jag ska nämna någon där jag hängt mycket på senare år är det Hamrelius i Malmö. Och en gång tillbringade jag nästan en hel vecka på Barnes & Nobles i Baltimore.
Favoritbibliotek:
Malmö stadsbibliotek för ljuset och arkitekturen och att man alltid blir inspirerad till att hitta något nytt. Göteborgs stadsbibliotek för att det känns som ett bibliotek, och för att man alltid hittar det man letar efter, eller åtminstone får veta att det är utlånat, och inte "borde stå någonstans i en temaavdelning som vi skapat".
Favoritplats att läsa (i hemmet):
Sängen. Men den måste tyvärr undvikas så mycket som möjligt, eftersom jag har börjat somna så fort jag lägger huvudet på kudden. Så bussen, då kanske. Eller soffan, badet, köksbordet, hammocken, gräsmattan...
Favoritplats att läsa (utanför hemmet):
Bilen kanske?
Fem författare du alltid köper i inbundet format:
Det blir författare vars böcker jag längtar så efter att jag inte kan vänta på pocket. Torgny Lindgren hör väl hit. Deckarförfattaren Arnaldur Inriðason brukar jag också längta så mycket efter att jag måsta ha den så fort som möjligt, likaså Nesser. Andra kandidater är Majgull Axelsson, J.K. Rowling med Harry Potter-böckerna, och ett stort antal faktaböcker av varierande författare som jag lockas av, men jag är överlag inte så kinkig med vad som kommer hem i pocket, inbundet, antikt, begagnat eller whatever. Jag lever lite efter principen att om jag ändå inte kommer att läsa boken förrän den kommer ut i pocket, så kan jag lika gärna vänta.
Bästa lässnackset:
Jag har tack och lov ingen överväldigande craving att äta något bara för att jag vill läsa. Däremot läser jag så ofta jag kan när jag äter. Men om det nu ska vara snacks, så är lite blandat surt och salt smågodis inte fel, eller en ask chokladpraliner (men hur ofta har man en sådan alldeles för sig själv, jag bara undrar?!)
Bästa läsdrycken:
Inte heller här någon särskild favorit. Om man ska dricka kan man inte ligga ner (och det gör jag allra helst när jag läser), och dessutom blir man kissnödig och måste förflytta sig efter ett tag. Men om vi vänder på det så kan jag tänka mig att läsa medan jag dricker te, vatten, sherry, rött eller vitt vin, eller varför inte en Guinness i kvällsolen i trädgården?
Bästa bakgrundsljudet vid läsning:
Nu för tiden helst tyst, men jag kan nog stå ut med Bach om det krisar sig. Eller ett litet porlande vattenfall och fåglar som kvittrar.
När på dygnet läser du helst?
När som helst. Men kvällen/natten är lite bättre, eftersom det inte är annat som pockar på uppmärksamheten då.
Bästa bakfylleläsningen:
Hm. En film, kanske? Romantisk komedi med väntat slut, och mycket vatten. Eller Stolthet och fördom från 1995 på dvd.
Bästa kollektivtrafikläsningen:
Helst pocketbok, så det blir lätt att bära. Det som funkar bättre än en uppslukande roman för mig är fakta eller samhällsdebatt med igenkänningsfaktor. Familjens projektledare säger upp sig, kanske?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)