Nej, men jag har sett filmen

Alla rättrogna läsare föredrar ju boken framför filmen. Till och med en massa personer som inte skulle kalla sig för bokälskare, har oftast uppfattningen att boken nog är bättre än filmen. Trots att man inte har läst den, och inte heller planerar att göra det i framtiden.

Nu för tiden verkar alla böcker som tangerat en topplista filmas. Även om växelverkan mellan litteratur och film inte är nytt, så tycker i alla fall jag att det accelererat det senaste decenniumet. Ekonomiska motiv, förstås. Det är då man pessimistiskt undrar om inte bokläsare borde bojkotta filmatiseringar.

Ja, jag har varit en sådan som irriterat mig på dåliga filmatiseringar. Listan går att göra så lång på besvikelser när miljön och huvudpersonerna ser annorlunda ut, när handlingen inte stämmer, när folk talar fel dialekt, har fel kroppsbyggnad, fel hårfärg, är utskrivna eller inskrivna i historien. När orsakssamband från boken blir oklara eller förändras. När personer överlever som dog i bokversionen, eller när personer får varandra i filmversionen.

Men tänker man efter så finns det också många exempel där filmatiseringarna har blivit bra, när de har bevarat något av bokens ande, fört fram historien och blivit ett konstverk i sig själv. Jag tror att det är där det ligger; filmer som "bara" bildsätter boken kommer aldrig att lyckas. Filmer som "vill göra boken bättre" lyckas heller inte. Men filmer som fångar bokens själ, och vill ge samma känsla står på egna ben. Både som en pendang till boken, och som filmkonstverk.

Regissören Anders Grönros lyckas fånga böckernas stämning på pricken i Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn. Och Bo Widerbergs filmatisering av Ormens väg på hälleberget är (nästan) en lika underbar film som Torgny Lindgrens bok. Filmen Ciderhusreglerna som bygger på John Irvings bok med samma namn har kvar själen, skimret, äpplena och ljuset från boken, och trots att berättelsen har förändrats betydligt accepterar jag det. Flera av Harry Potter-filmerna visar på samma berättarglädje och förtjusning över trollkarlsvärlden som böckerna. Om en pojke och Grabben i graven bredvid är jättebra, både som böcker och filmer, trots att historierna skiljer sig åt. Där tänker jag (som filmtittare eller bokläsare) "aha, så skulle det också kunna ha varit!". Det allra bästa exemplet (som "alla" brukar hålla med om) är förstås tv-serien Stolthet och fördom från 1995. Här har man inte bara lyckats föra fram historien, utan också ge karaktär och liv åt personer som systrarna Kitty och Mary Bennet, som är skissartade och anonyma i Austens bok. Men denna tv-serie hade också 6 avsnitt till sitt förfogande, och så mycket tid finns oftast inte till förfogande för en spelfilm. Strykningar är det sorgligaste med filmatiserade böcker, och oftast orsaken till besvikelser. Ta som exempel Austen-boken Förnuft och känsla,  med Emma Thompsons prisbelönta manus och Ang Lees känsliga regi. Här hade alltför mycket fått stryka på foten för att man skulle bli helt entusiastiskt som Austenälskare.

Ja, jag har långsamt börjat ändra mig. Det är ju också så att jag har upptäckt fantastiska böcker genom filmatiseringen av dem. Som till exempel En långvarig förlovning. Och just nu ser jag på tisdagskvällarna Krig och fred, som jag alltid betraktat som en hopplös roman, full av truppförflyttningar. (Jag har i ärlighetens namn aldrig ens öppnat boken.) Men tv-serien är full av kärleksintriger (hehe), så jag tror det blir sommarläsning på den, när empirfrossan på tv tagit slut.

På samma sätt upptäcker förstås många andra filmtittare böcker som jag redan läst, och vad är det egentligen för negativt med det?

Det är det där som ligger och skaver hos mig, det att  fler och fler böcker från början verkar skrivas med syftet (eller tanken, möjligheten, drömmen om) att bli film. Alla dessa dussinfilmatiserade deckare - nej, det blir ingen gladare av. (Vad man blir gladare av är att filmerna i många fall lyckas bli bättre än böckerna.)

Jag tycker att böcker ska skrivas för att vara just böcker. I sin egen rätt. Att bli filmatiserad ska inte ses som högsta vinsten, eller ett pris som en bok (och en författare) får för att den sålt så bra. En bok som får en att se Ölands dimma krypa över Alvaret behöver nödvändigtvis inte filmas; läsaren har redan fått denna upplevelse. Och vissa böcker - går de egentligen att filma utan att förlora för mycket? Fröken Smillas känsla för snö - var inte det ett mission impossible? Eller i alla fall ett fall där hela teamet med regissör, producent och  manusförfattare inte förstått vad det var i Smilla-boken som lockade. Inte är boken en vanlig thriller, som filmen försöker göra den till. Och inte...

Men nej, nu märker jag att jag är tillbaks till gnället att alla böcker blir dåliga filmer. De blir ju inte det. Inte jämt, och inte nödvändigtvis. Från och med nu ska jag komma ihåg det. Och se om Stolthet och fördom på dvd.

Norge i mitt hjärta

Lyran anknyter till gårdagens firande av Norges nationaldag, och vill i veckans tematrio ha tips på norska berättare. Det skulle man väl kunna stå till tjänst med, tänkte jag, och noterar samtidigt att Lyran har snott de tre mest självklara valen (Undset, Sandel och Fossum). Men här kommer tre andra, som vid närmare eftertanke är minst lika bra, om inte bättre. Enda minuset är väl att det är tre män, då:

1. Mitt första val måste bli Henrik Ibsen. Jag älskar Ibsen. Vad gäller realistiska dramatiker är han absolut min favorit (sorry, Strindberg). Om jag ska ta fram ett verk som jag särskilt tycker om så står valet mellan de två klassikerna Vildanden och Ett dockhem, och även om Dockhemmet (som Bergman kallade pjäsen) alltid är lika aktuell, väljer jag nog Vildanden här, Ibsens pjäs om livslögnens betydelse för att kunna leva ett lyckligt liv. Jag undrar om de livslögner vi lever med lite till mans idag nog inte är större än Hjalmar Ekdals. Hjalmar är alltså pjäsens fattige fotograf, han som bor tillsammans med sin hustru Gina, sin älskade dotter Hedvig, och sin gamle far. Hans rike gamle barndomsvän, Gregers Werle kommer hem till staden, och ser som sin uppgift att för Hjalmar avslöja alla de livslögner han lever med. Som till exempel att dottern Hedvig inte är hans. Men när Hjalmar får veta detta, och förskjuter Hedvig, tar hon livet av sig. Pjäsen finns i flera svenska översättningar, men den är faktiskt inte så svår att läsa på norska. Gör det!  Se sedan Bo Widerbergs tv-dramatisering av Vildanden. Med Thomas von Brömsen som Hjalmar Ekdal, Sten-Åke Cederhök som hans far (ja, just det, precis som i Albert och Herbert, vilket ger en extra dimension till den här tolkningen). Därutöver en ung Pernilla August, och en ännu yngre Melinda Kinnaman. Vete katten var man kan få tag på den här tv-versionen, förresten. Jag skulle hemskt gärna vilja se om den själv!
2. Wergeland-trilogin av Jan Kjaerstad. Tre böcker (Förföraren, Erövraren och Upptäckaren) som beskriver meningen med födelsen, döden, och allt mitt emellan. Eller hur jag nu ska beskriva böckerna. Jag läste dem med ganska långt mellanrum (dvs allt eftersom de kom ut i pocket), och det tyckte jag på sätt och vis var skönt. Jag kom ut ur varje bok helt omskakad, och tänkte att nu hade jag fått hela världen förklarad för mig. Huvudpersonen i böckerna är den fiktive tv-mannen Jonas Wergeland, en norsk rikskändis, som bland annat gjort tv-program om alla Norges stora män och kvinnor. Genom att berätta om dessa tv-program (som ofta tar sin utgångspunkt i något mindre känt faktum om personen), och stora och små detaljer ur Wergelands liv får vi inte bara se hur olika pusselbitar skapar en människa, utan också hur olika delar skapar synen på ett helt land, Norge. Hela trilogin är så fantastiskt berättad. Den börjar med ett mord på Wergelands hustru, och sedan snirklar sig allting runt i cirklar. Ni vet, som när man för ett samtal med någon, och börjar tala om vädret, och slutar med första världskriget, och sedan tillsammans försöker nysta upp hur man kom dit. På samma sätt är det med boken. Det känns som om författaren bara följt sina associationer när han skrivit, och ändå kommer både han och läsaren fram till slut. Och då inte bara med insikter om hur Jonas Wergeland har blivit som han blivit, eller hur Norge har blivit som det blivit, utan också om hur man själv har hamnat där man är i sitt liv.    
3. Den siste författaren får bli Aksel Sandemose. Han räknas ibland som dansk-norsk författare, men den enda bok jag har läst är Varulven, och den utspelar sig i till största delen i Norge. Sandemose är mest känd för att ha introducerat Jantelagen (i boken En flykting korsar sitt spår). Hans bok Varulven läste jag för några somrar sedan, och inte förrän jag hade läst den, och djupt gripen googlade runt för att höra vad andra tyckte om den, insåg jag att Felicia i den här boken har fått stå modell för kvinnan i Cornelis Vreeswijks sång Felicia adjö. Jag blir inte klok på om jag egentligen tycker om bokens rådiga Felicia som lägger sig i allt och alla, men jag rekommenderar den här varmt. När jag tänker på saken så är förresten Sandemose och Kjaerstads språk och berättarstil lite lika. 

 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.