Kristin, Charlotte och Hanna

Åh, vet ni, jag blir så förundrad och tacksam och exalterad när jag läser en bok som jag tycker är så där fantastiskt bra. Tänk att det ännu fanns en enda sådan underbar bok oläst! Ibland tror jag att det endast är hoppet om att få uppleva ännu en sådan bok som får mig att leva vidare (denna längtan är även upphovet till bloggens motto, som var och en förstår).

De sista dagarna har jag njutit av vartenda ord i Elin Wägners Åsa-Hanna. Det är en storslagen roman om att förneka sina ideal och tappa sin själ. En korsning av Kristin Lavransdotter, Jerusalem och Charlotte Löwensköld (och en hel del gemensamt med Thomas Hardys Tess av d'Urberville, som jag inte läst men just nu ser på SvtPlay).

Åsa-Hanna är en storslagen roman, full av psykologi, fint tecknade porträtt, religiöst grubbel och kvinnligt (och för all del manligt) vardagsgöra. Boken skrevs 1918 (dvs ett knappt decennium efter de helt annorlunda böckerna Norrtullsligan och Pennskaftet som jag läst tidigare), och den skiljer sig både språkligt och tematiskt mycket från de båda andra böckerna. Framför allt har boken stora dialektala avsnitt (både i dialogerna, och så fort personerna tänker – och de tänker en hel del), som jag tror kan vara svåra att ta sig igenom för många nutida läsare (för mig känns dialekten som en av bokens stora behållningar!).  Bokens historia är emellertid oerhört stark och driven, och jag – som inte brukar önska mig modernisering av våra svenska klassiker –  hoppas av hela mitt hjärta att någon varsamt överför denna roman i en modernare språkdräkt!

Det är dock en bok som har mindre religiös överspändhet än Undsets Kristin Lavransdotter, och mindre långrandiga och affekterade beskrivningar av omgivningarna än Selma Lagerlöf brukar använda. Men det är intressant att notera att Åsa-Hanna skrevs före både Charlotte Löwenskölds-trilogin (vars två första delar kom 1925), och Kristin Lavransdotter (som kom runt 1920). Jag är övertygad om att influenserna från Åsa-Hanna måste varit stora, men har också svårt att föreställa mig att den olyckliga kärlekshistorien mellan Åsa-Hanna och Magnus på Nygård inte inspirerats av paret Gertrud och Ingmar Ingmarsson i Jerusalem-böckerna.

Nå, lite om handlingen i Åsa-Hanna ska jag väl också skriva. Själva namnet "Åsa-Hanna" är konstruerat på samma sätt som Kulla-Gulla (eller Åsa-Nisse), och betyder helt enkelt "Hanna från (gården) Åsen". Hanna har en gudfruktig mor och en pengahungrig far, och hon växer upp till en allvarsam, duglig och djupt religiös flicka. Sedan barndomen har det varit mer eller mindre självklart att hon ska gifta sig med grannpojken Magnus i Nygård, men åren går, och Magnus friar aldrig. Istället går ryktet att han söker efter en finare hustru. När så handelsbodens Franse (som vi lugnt kan kalla ortens häradsbetäckare) friar till Hanna så säger hon ja, kanske mest för att reta Magnus, men även till stor del för att hon ser det som sin uppgift att frälsa Franse och hela hans hushåll, som genom åren varit anklagade för både mord och stöld.

Men Hannas föresatser om att frälsa Franses och Mellangårdens själ går om intet när hon väl blir gift, och Franse oombett inviger henne i gårdens mörka hemligheter. Hon är med ens delaktig i det olagliga och syndiga, och detta tär på hennes samvete och hennes själ. Hon törs inte bryta sig loss från (den psykopatiske) Franse som använder både sitt fysiska och psykiska övertag till att få henne att göra som han vill. Historien utvecklar sig som om det vore ödesbestämt längs en väg av misshandel, missfall, otrohet och medhjälp till mord.

Förutom Åsa-Hanna, Franse och Magnus finns en mängd starka personligheter i  boken. Kommunalordföranden, prosten, bönderna, barnmorskan – allt i detta småländska samhälle genomlyses, och jag njuter särskilt av att komma vardagslivet så nära. Tiden för boken är Oskar den andres tid, så det är bondelivet i det sena 1800-talet jag läser om. Det är som en tidsresa att i bisatser läsa dåtida självklarheter som hur man måste vakta på födande suggor så att de inte ligger ihjäl ungarna, eller att det fanns särskilda kvinnosysslor (mjölka till exempel) på en gård, som en man behövde hjälp med. Här är varken bygderomantik eller polemik mot fattigdomen (och det är rätt befriande att slippa den vinklingen på bondens vardagsliv).

Det här är en underbar kärlekshistoria för alla dem som älskar Charlotte Löwensköld. Men var beredd att kämpa lite med småländskan.

Nyordslexikon

"Förord" är en lustig företeelse och ett lustigt ord. Trots att namnet verkar betyda att man ska läsa detta avsnitt innan man ger sig på den riktiga boken, så låt inte bedra er. "Förord" betyder "Efterord". Annars kan det hända att man förutom att få reda på hur det slutar innan man ens vet hur det börjar tvingas genomlida någon annans upplevelse av boken (samt ibland sammanfattning av denna någons avhandling i ämnet).

Det är särskilt ironiskt med förord, eftersom man oftast hittar dem i lite äldre böcker, så kallade klassiker, där syftet med dem är att sätta in boken och dess betydelse i ett sammanhang, och förklara för läsaren (som kanske nyfiken och alldeles frivilligt har öppnat boken för att ha en trevlig stund) varför boken är bra. Förord är oftast glädjedödare när man läser dem före själva boken. (Ja, jag har själv avstått från att läsa massor av böcker bara för att jag läst förordet först, och just nu har jag fastnat i förordet till Nattens skogar av Djuna Barnes; jag måste genast börja på boken i stället!)

Jag blir påmind om detta av en varning hos Snowflake, som har läst Undsets Jenny, och rekommenderar att man väntar med förordet till efteråt. Och så försöker jag fundera ut en enda bok jag läst där det varit bra att läsa förordet innan man läser boken. Jag kan komma på något enstaka fall där det inte spelar någon roll (t ex Mord i barm av Helena Poloni, utgiven i serien Bonniers Kriminalklassiker), och möjligen kan jag tänka mig någon bok där författaren själv skrivit förord till en senare upplaga, för att klargöra en eller annan missuppfattning som orsakat läsarstorm vid förstaupplagan, och eventuellt redogör för en eller annan förändring som gjorts i den nya versionen. Men annars kan vi väl vara överens om att förord ska läsas efteråt?

Om man har lust.

Listigt

Jag vill med detta inlägg försäkra er allihop om att jag inte kommer publicera några listor på mina lästa böcker under 2009. Men här är en lista på böcker jag inte läst:

Anna Karenina av Leo Tolstoj
Fyrvaktaren av Camilla Läckberg
Antikrists mirakel av Selma Lagerlöf
Hypnotisören av Lars Kepler
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper av Bodil Malmsten (eller om det är en annan bok av henne jag inte läst, jag kommer inte riktigt ihåg)
Djur av Joyce Carol Oates
Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck
The lost symbol av Dan Brown
Herrarna i skogen av Kerstin Ekman
Tredje delen av Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Hela The little friend av Donna Tartt
Mitten på Madame Bovary av Gustave Flaubert
Erik Axel Karlfeldts samlade dikter

Fem oväkomna boktips till den som vågar gissa på vilka av böckerna ovan jag vill läsa under 2010, och vilka jag kommer vara glad över att skriva på motsvarande lista nyårsafton 2010!

Som avslutning vill jag emellertid gärna jubla över den bok som jag är mest glad över att äntligen ha läst under 2009, nämligen Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Den hade stått i hyllan i femton år. Riktigt roligt att läsa en sån där klassiker som alla pratar om. Riktigt dålig var den också. Skönt att veta för alla er som inte läst den; nu kan ni läsa nån bra oläst i stället!

Gott nytt läsår på er, alla läsare!