Vitt som äppelblom

Veckans tematrio handlar om titlar med färg, och jag väljer att skapa en barn- och ungdomsbokstrio, lika vit som äppelblommen i min trädgård, eller körsbärsblomsbladen som singlar ner i mitt hår när jag cyklar till bussen.

... och de vita skuggorna i skogen av Maria Gripe är en av de allra mest lästa böckerna i min bokhylla. I denna andra del av den s k Skugg-serien beger sig halvsystrarna Berta och Carolin till Rosengåva slott för att sommarjobba som sällskap åt de isolerade tvillingarna Arild och Rosilda. Rosilda är stum, och kommunicerar förutom genom skrivna meddelanden (som hon sparar i särskilda anteckningsböcker, som sparas och förvaras i ett tornrum) genom att måla. På hennes suggestiva målningar av landskapet kring slottet Rosengåva är skuggorna mellan de skira björkarna vita och inte mörka. Vita, som skuggor blir på ett fotografiskt negativ. Vita, som för att dölja en vitklädd kvinna där mellan träden...

Den vita stenen av Gunnel Linde är ett fall där man inte vet om boken eller tv-serien är bäst. Fia och Hampus är barnen som alltid är lite utanför. När de träffas under sina alias Fideli och Farornas konung får de varsin vän och en äventyrlig sommar där de växelvis utför uppdrag för att som belöning utbyta den vita stenen. Åh, jag tycker den är både rolig och insiktsfull, den här boken. Om fantasins kraft, om längtan efter att få höra till, om snälla människor och dumma människor.

Slottet det vita av Tormod Haugen. Detta är en bok som jag lånade gång på gång från mitt skolbibliotek. Det är en tjock bok, en underlig saga om ett isolerat slott där pojken Elm bor med sin far kungen och sin mor drottningen. Det bor kanske någon i tornet. Guldbollen som Elm hittar i trädgården tillhör kanske någon. Kanske finns det svar på Elms frågor, även om varken kungen eller drottningen vill säga något. Jag skulle gärna vilja ha tag på boken som vuxen, för den är fortfarande ett mysterium för mig. Kanske är det en mytologiserad berättelse om en dysfunktionell familj?