Gläntar

Strax innan tillkännagivandet av årets Nobelpris twittrade jag ungefär så här (jag tar mig här friheten att utveckla den begränsade tweeten något): Helst vill alla att deras favoritförfattare ska få Nobelpriset. Om det inte blir så, så i alla fall någon man läst.  I brist på detta, åtminstone någon man hört talas om.

Med valet av Tomas Tranströmer i år har vi fått en författare som nästan alla har hört talas om, och många har läst. En hel del har honom som favorit också.

Själv har jag sent upptäckt Tranströmer. Det första läste jag för ungefär ett år sen, nämligen den korta lilla självbiografi han skrivit. Här har jag bloggat om det. Sedan dess har jag också läst ett par diktsamlingar. Han är ännu inte någon favoritförfattare, jag vet inte om han kommer att bli det, men jag tyckte om det jag läste. Det kan väl räcka med det ibland.

Däremot har jag svårt att inte bli tårögd över att Svenska Akademien ger priset till en ständigt tippad kandidat, som samtidigt alltid betraktats som omöjlig "bara för att han är svensk". (Det här säger inte så mycket i och för sig. Jag gråter nästan jämt när folk får pris.)

Det enda som  möjligen är lite bittert med det här är att jag nog inte ska räkna med att Torgny Lindgren får Nobelpriset innan han dör. Och möjligen ska jag heller inte räkna med att Nobelkommittén är beredd att rucka på möjligheten att ge priset postumt så där i allmänhet, bara för att man låtit nyss avlidne Ralph Steinman (2011 års Nobelpristagare i Medicin) behålla priset.

Ibland vill man bara vara lite intellektuell

I min bokhylla hittade jag häromdagen en liten tunn bok av Tomas Tranströmer, som jag köpt på mig på någon bokrea ganska nyss (ordinariepris 169 kronor, reapris 69 kronor, och det är möjligt att jag betalade mindre än så när det begav sig). Minnena ser mig heter den.

Det är nån slags memoarer på 57 sidor. Korta nedslag på några konkreta platser under uppväxten. Hembiträdet från Eslöv. Biblioteket i Medborgarhuset. Södra Latins lärarkår. Skalbaggeletande vid sommarhuset. Mötet med Horatius. Jag som inte direkt är nån biografiälskare blir så till mig efter den här läsningen att jag läser en hel dikt av Tranströmer ur en tjock bok med hans samlade dikter som jag också äger. Det var min första Tranströmer-dikt det.

Det känns som en bra början.