Ett intelligentare sätt att säga "Jag älskar dig"!

Ja, det är väl dags att avslöja vem jag är förälskad i den här gången dårå. Låt mig först förklara att jag har några svaga punkter under mitt cyniska skal, och det är ett faktum att ironiska, bildade herrar inte behöver göra sig särskilt mycket besvär för att få mig på fall. I verkliga livet krävs därutöver nån slags attraktion (och där är jag tyvärr lite kitslig) för att jag ska göra mer än att ta del i en dräpande tävling om vem som kan producera den mest ekvilibristiska repliken, men i bokens värld faller jag som en fura varje gång.

Min senaste nyförälskelse är Dorothy Sayers skapelse Lord Peter Death Bredon Wimsey (eller Peter Death Job Bredon Wimsey som han heter i boken Mördande reklam). Den rike hobbydetektiven, som atletiskt, humoristiskt och med genomträngande blick talar med bönder på bönders vis och bokstavligen med lärde män på latin. När han är på sitt bästa humör talar han dessutom franska.

Han har litterära förelöpare, förstås. Sherlock Holmes framhålls ständigt, och jag tror inte vi ska räkna bort Somerset Maughams Ashenden heller. Efterföljarna är många. Inte bara Elisabeth George Thomas Lynley – den finns även tydliga spår i Åke Edwardssons gestaltning av Eric Winter. Och glöm för all del inte fotografen Harry Friberg, som paret Trenter skrev om.

Men den parallell som jag tydligast gör är till Sir Percival Blakeney, mer känd under sitt nom de guerre Röda Nejlikan. Den rike gentlemannen som roas av äventyret att rädda oskyldiga aristokratiska liv undan den franska revolutionens terror. Han maskerar denna verksamhet under ett sällsynt drygt yttre, där han låtsas mer bekymrad över sin skomakares yrkesskicklighet eller hur putsad pincenén är, än hur många huvuden som rullat till följd av Madame la Guillotine.

Ack, min förälskelse i Röda Nejlikan uppstod redan i mellanstadieåldern, och inte har den gått över än. Jag antar att det måste ha varit den här filmen (med Anthony Andrews i titelrollen) som inspirerade mig, och fick mig att läsa om böckerna gång på gång (för att inte tala om hur många gånger jag sett filmen). Och min fascination för motståndsrörelser och spionverksamhet har nog delvis samma ursprung.

För att man verkligen ska falla i farstun för de här hjältarna krävs en färgstark kvinnlig motpart som gör att han kommer till sin rätt. (Man skulle kunna tänka sig att den kvinnliga sidekicken erbjuder tillfälle för den kvinnliga läsaren till identifikation, men nej, jag har oftare identifierat mig med de manliga hjältarna, vilket antagligen säger något både om mig, och om ett samhället som lyfter fram manliga dygder till beundran.)

Men låt oss hoppa tillbaks till Lord Peter. Dorothy Sayers låter honom kvickt och elegant lösa upp intrikat komponerade deckarknutar i en rad mysterier som hållit för tidens tand. Oftast med hjälp från den trogne betjänten Bunter, Scotland Yard-kommissarien Parker (som så småningom gifter sig med Wimseys syster) och/eller den till synes harmlösa miss Climpson (lite mer energisk än Christies miss Marple, men med många liknande strängar på lyran). Men det är inte förrän i boken Oskuld och arsenik (vilken underbar titel den fått på svenska, med härlig hänsyftning till Almqvist!!) som det bränner till. Wimsey träffar den för mord anklagade Harriet Vane, blir förälskad, och påbörjar sålunda en fem år lång resa fylld av regelbundet återkommande och avvisade frierier. Wimsey och Vane (som förstås blivit frikänd efter Wimseys ansträngningar) möts igen i boken Drama kring ung dansör, där Harriet får en egen lugn och metodisk, lite butter, men förnuftig röst. När Lord Peter inte heller här lyckas vinna hennes hjärta lämnar Sayers kärlekssagan och skriver sina två bästa deckare (Mördande reklam och De nio målarna) helt utan Vane. Om man läser om (nästan) alla Wimsey-böckerna i rätt ordning och i ett svep som jag sysslat med denna sommar saknar man Harriet något oerhört i de här enastående deckargåtorna. Inte med ett andetag nämns hon, och trots att Lord Peters intelligens briljerar (liksom hans atletiska övningar i Mördande reklam, och oväntade kunskaper om engelska kyrkoringningar i målarna), finns ett tomrum som inte blir fyllt förrän boken Kamratfesten, där Vane och Wimsey slutligen förenas i en obeskrivbar omfamning.

Det som gör kärleksparet Wimsey och Vane så oförglömliga för mig är dialogerna. Wimsey och Vane i Dansören eller Kamratfesten kan jag knappt läsa utan att rodna. Lika laddade och betydelsefulla som Darcy och Elizabeth Bennets dans på Netherfield. Två jämlikas lek med orden. Kamratfesten (som jag lovar att inom kort återkomma till) är bland mycket annat en fantastisk kärlekshistoria.

Det är således min smältande svaghet för kärlekshistorier där svallande och svällande känslor döljs i rapp dialog som gör Stolthet och fördom till min Austenfavorit, och det är också dialogen och samspelet mellan kärleksparet som jag dras till i boken Förvandlingen som jag skrivit om tidigare (och som fler än Klotho faktiskt kan ta och läsa!).

---

En fullständig lista över Dorothy Sayers verk finns här.

Sommarläsning, på uppmaning

Vad är sommarläsning, eller något ditåt frågar Lyran i veckans tematrio, och  jag måste fundera lite grann. För mig är en av de bästa sakerna med sommaren att dra iväg på semester och lämna datorn hemma. Att i stället tillbringa hela kvällarna med att sitta och läsa är en lyx som jag fantiserar om resten av året, när jag både av nödvändighet och slöhet blir sittande framför datorn halva kvällen. Men på sommaren kan folk skicka hur många mejl som helst, utan att jag behöver läsa dem. De enda nyheter jag tar del av är kvällstidningarnas löp, och en eller annan gårdagens blaska som jag hittar övergiven på en parkbänk eller strand.

Under mitt jobbår väljer jag ofta att läsa lättare saker där det inte krävs för mycket ansträngning att  ta sig in eller ur läsningen. Så i stället för att endast läsa riktigt lätt litteratur på sommaren väljer jag gärna något "tyngre" (som ofta har fått vänta) och låter mig uppslukas. Här är några favoriter, som jag gärna skulle läsa i sommar (om jag inte redan hade läst dem):

1. En författare som alltid är en favorit är Gitta Sereny. Jag har redan läst allt som getts ut av henne på svenska, men kommer det ännu en volym i storleksordningen Albert Speer och sanningen, så skulle jag slå till. Sereny är en österrikisk-brittisk journalist som i sina verk utforskar ondskan i människan, och dess orsaker. Hon har till exempel skrivit om flickan Mary Bell som mördade en liten pojke, men framför allt har hon uppehållit sig vid andra världskriget och nazisternas verkningar. Hennes bok om Speer är ett resultat av många års intervjuer med honom, och oumbärlig för den som vill förstå 1900-talshistorien. 

2. Klassiker är en annan sak att ta tag i på sommaren tycker jag. Jag hade en Kafka och Camus-sommar en gång, det var ganska trevligt (eller, ja, intressant, givande och framför allt existentiellt var det i alla fall). Men vill man inte tänka för mycket på livet och döden, vill jag gärna rekommendera brevromanen Farliga förbindelserav Choderlos Delaclos. Nej, den har inget att göra med Michael Douglas-filmen, men Glenn Close har faktiskt (tillsammans med John Malkovich) spelat huvudrollen i en av filmatiseringarna av boken, den som heter "Dangerous Liaisions" och är från 1988 Jag tycker dock filmversionen kallad "Valmont"  med Colin Firth (långt innan succén med P&P) och Annette Bening från 1989 är bättre. Själva boken är från 1792, och alla som har den minsta dragning åt Röda nejlikan, Brontë eller Austen borde läsa den. Inte särskilt svårläst, men svår att få tag på. Brukar finnas på biblioteket. Själv läste jag den en sommar på Gotland. 1996 kanske? 

3. Och så till sist då... Några deckare brukar slinka ner i blandningen också under sommaren. Varför inte testaSteget efter av Mankell, eller Låt det aldrig ta slut av Åke Edwardsson. Två riktiga sommarmordsdeckare, och respektive författares bästa böcker. 

Tillägg: Och om någon undrar varför jag inte skriver just om vad jag tänker läsa denna sommar, så är den en principsak. Jag har lite tankar om vad jag vill läsa, jag har några bokstaplar, och jag har lust och längtan till vissa böcker som har fått ligga här och vänta under året, men jag vet att så fort jag skriver en lista på dem, så kommer jag inte att läsa dem i sommar. Men en del av läsningen kommer troligen dyka upp här i form av inlägg i framtiden.

Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg.