Från Allosaurus till Ödla

Jag är så gammal att det inte fanns dinosaurier när jag var liten. Jag kan faktiskt inte minnas en enda ödleplastfigur och jag är säker på att jag var tonåring första gånger jag hörde talas om Fred Flinta.

Sen hände nånting, och dinosaurierna återuppstod.

Ungarna nuförtiden är mer bekanta med triceratopsen och stegosaurusen än med myran och näbbmusen. Den logiska följden av detta är att skriva en bok som heter Dino-ABC och det har Sarah Sheppard gjort. I den stenhårda ABC-bokskonkurrensen lyckas denna bok med att både vara riktigt bra och att innehålla hela alfabetet, inklusive bokstaven W (som en del i vår familj tycker är viktig) och bokstaven X (som en del andra familjemedlemmar anser vara oumbärlig).

Den stora fördelen med ett Dino-ABC är att man inte behöver använda några quislingar för att illustrera  de mest omöjliga bokstäver (man kan använda flygreptilen quetzalcoatlus i stället). Den stora nackdelen är att man som förälder inte kan uttala alla namnen (vilket förresten gäller de flesta dinosaurieböcker. Som förälder skulle jag gärna vilja veta hur man ska uttala Xenotarsosaurus. Som barn vill man gärna att det finns en viss konsekvens i hur dinosaurienamnen uttalas.)

Bokens upplägg är att presentera en dinosaurie per bokstav, tillsammans med en illustration och en kort, riktigt rolig faktatext. Alla fyraåringar i mitt hushåll tycker därtill att det är ett hysteriskt roligt grepp att låta alla dinosaurier kommunicera med små pratbubblor. Under vissa bokstäver har man även lagt in andra djur eller annan information. Under L kan man till exempel läsa om Liopleurodon som är en havsreptil och alltså inte en dinosaurie. Under N finns ett roligt uppslag om hur dinosaurierna får sina namn. (Dinosaurien Irritator fick till exempel sitt namn för att det var så irriterande jobbigt att sätta ihop skelettet. Och Harry Potter-böckerna hyllas genom namnet Dracorex hogwartsia.)

Roligt och informativt är också uppslaget om de olika tidsperioderna då dinosaurierna levde: jura, krita och trias, där bilderna av dinosaurierna från de olika perioderna är inritade tillsammans. Men de hade gärna fått ha små namnlappar som minnesstöd på denna bild också.

En annan nackdel med boken är att det inte alltid är helt självklart vad alla dinosaurier heter. På bilden av Xenotarsosaurus ovan kan ni se hur den tänker på två mumsiga byten (som inte finns med någon annanstans i boken). Både förälder och fyraåring vill så klart veta mer om just dessa två. En annan sak som kunde förklaras bättre är beteckningar som "köttgänget", "tuppkamsgänget" och andra grupper som nästan alla bokens dinosaurier inordnas i. 

Men om du är en underlig person som bara planerar att köpa en ABC-bok och en dinosauriebok i år så tycker jag att du ska slå till på den här. Inte minst för att den är så uppdaterad att den har med dinosaurier som hittades så sent som förra året. Och att den faktiskt lyckas med att inte frossa i T-rex sida upp och sida ner. Som bonus klappar ditt föräldrahjärta stolt där ditt ättelägg stavar till 'pachycephalosaurus' utan att staka sig. Även om ingen av er är helt säkra på hur djuret ska uttalas. 

Så bra att det är ointressant

Jag läser dagens understreckare som analyserar Pija Lindenbaums normbrytande författarskap. Lindenbaum debuterade med bilderboken Else-Marie och småpapporna, om flickan som har sju småpappor och en stor mamma. Hon har skrivit om Kenta som vill leka med barbisar, om homosexuella män i Lill-Zlatan (snacka om känga till heteronormativiteten i fotbollsvärlden), och inte minst hittat på Gittan – flickan som på ytan verkar vara en av de där tysta tjejerna som lever sitt liv i stillhet, men som dansar med gråvargar, skaffar sig älgbrorsor eller leker med fårskallar så fort ingen ser. Gittan-böckerna har fått mig att förstå att många i min närhet kanske tänker, fast jag inte tycker att det verkar så. Det är en nyttig lärdom för nån som jag.

Det jag framför allt gillar med Lindenbaum (och som den här understreckaren av Åsa Warnqvist sätter ord på) är hennes sätt att normalisera det som går utanför normen. Det är väl inget konstigt med killar som vill ha prinsessklänning. Eller mammor som vill ha sju karlar i badet. Eller får som äter plåster. Just frånvaron av problematisering är vad som gör henne spännande. Hon får mig att upptäcka att en hel del av de problem jag ser uppenbarligen bara finns i mitt huvuden, och jag borde låta dem stanna där, och inte projicera dem på folk som inte upplever det som problem.

Förresten känns det väldigt förutsägbart att använda ordet "normbrytande" (som jag gör ovan) i kombination med Lindenbaums författarskap. Så förutsägbar skulle hon aldrig vara.

Understreckaren funkar fint att kombinera med en (om)lyssning till hennes Sommarprogram. Och bilderböckerna brukar dyka upp i reabackar på Willys. Det är nästan en förolämpning tycker jag; dubbla priset borde man betala, eftersom det är en så fin läsupplevelse för både föräldrar och barn.

I was blind, but now I see

Jag tror det är några av mina bloggläsare som minns hur jag har förfärats över barnboksförfattaren Jan Lööfs böckers brist på gubbar av det kvinnliga könet. Men lika viktigt som jag då tyckte det var att uttrycka min förskräckelse finner jag det nu att berätta att jag ändrat mig.

Anledningen till detta är att vi här hemma ägnat de senaste månaderna åt detaljstudier av Lööfs ABC-bok från 1999. Efter detta har jag insett att han helt enkelt är en missförstådd man i jämställdhetens yttersta framkant. Könsöverskridandet i hans böcker har helt enkelt gått så långt att vi vanliga läsare, som är vana att slentrianmässigt koppla ihop vissa attribut med specifika kön tror att Lööf glömmer bort kvinnorna när han ritar. I själva verket har jag börjat förstå att han menar att kön är en oviktig egenskap, och att kvinnor och män kan se ut och klä sig hur som helst – ja, att det till och med är jag som är inskränkt när jag letar efter feminina detaljer som bröst, hästsvansar, kjolar och släta kinder. Låt mig ge ett ganska stort antal exempel.

Vi börjar med att betrakta bilden nedan, som illustrerar bokstaven C med ordet "cirkus". Alla människor vet ju att publiken på en cirkusföreställning består av både män och kvinnor (och en hel del barn), så här är det bara att sätta i gång och gissa vem i den manhaftiga publiken som egentligen är en kvinna. Den stilige björnen i slips på första raden kanske? Eller den elegante krokodilen i randig kavaj på andra raden, den lite luggslitna katten, eller varför inte den bastanta flodhästen i polisuniform (det är inte osannolikt; ca 50 % av de antagna till polishögskolan nuförtiden är kvinnor)?

Detsamma gäller läkarutbildningen; idag är  könsfördelningen bland de antagna till läkarprogrammet jämn. Därför kan det vara så att den doktor som exemplifierar bokstaven D är kvinna, fast man vid första påseendet tycker att det ser ut som en björnhanne. (Hävdar man att det de facto måste röra sig om en veterinär har man ännu mer på fötterna för ett sådant antagande, eftersom mer än 85 % av de antagna på veterinärprogrammet år 2003 var kvinnor.)

Eftersom kvinnor tar ut flest sjukdagar, så är det rimligt att anta att de patienter som doktorn behandlar åtminstone till hälften består av kvinnor. Så är apan med blåtiran (för övrigt samma apa som balanserar på enhjuling på cirkusen) en butchig donna med framfall i stället för begynnande kulmage? Eller ser ni kanske några kvinnliga drag hos den lobotomerade gorillan, den omplåstrade giraffen, strutsen med halsont eller hos den gammpojkeklädda, haltande grisen? (Jag kan inte riktigt bestämma mig själv, men jag lutar åt att i alla fall strutsen är en kvinnlig gymnastikdirektör med halsproblem efter att i många år ha försökt överrösta sina högljutt kacklande elever.)

Men Lööf har många olika förebilder i sina böcker. Under bokstaven F har han tydligt inspirerats av bilannonsernas traditionellt halvnakna brudar som solar sig på en färgglad amerikanare. Här är det emellertid helnakna apbarn (?) och ett flygplan, men så är det ju en barnbok det handlar om också.

Lööf irriterar sig även (precis som jag) på det badmode för små flickor som förespråkar bikiniöverdelar långt innan pubertetens intåg ens kan anas vid horisonten. Det ser man tydligt på strandbilden som skildrar bokstaven G (som i "glass). Ett pappalejon (manen gör det otvetydigt i det här fallet) och en galt (namnet Glass-Orvar, som tyvärr har blivit suddigt när jag fotograferade bilden, gör detta lika odiskutabelt) har självklart balanserats med tre glada glassätande småtjejer i långa badbyxor.

Vidare gillar jag verkligen att Lööf inte placerar in sina könsöverskridande kvinnogestalter i typiskt feminina miljöer. Kolla in den här bilden för bokstaven M som i "motorcykel". Visst är det skönt att man inte får känslan av att det bara är killar som gillar att meka med hojar, dricka coca-cola och använda brylcrème?!

(Notera även att han utelämnar de där rosetterna på kattungarnas huvud. En eloge för det – jag är så jävla trött på att alla småtjejer ska ha rosett i håret så fort de hamnar mellan bokpärmar.)

Det finns dock några på ytan väldigt traditionsbundna kvinnogestalter med i boken (inalles handlar det om så där 4 (f-y-r-a) figurer. Men efter att nu ha börjat tolka Lööfs figurer med en helt annan blick, så inser jag att dessa inte alls representerar kvinnoroller som vi är vana vid, till exempel som offer (under bokstaven P som i "polis", där en till synes äldre kvinna blir bestulen), som troget väntande maka, mor eller barnsköterska (under bokstaven S som i "slott", där en person klädd i typisk medeltida kvinnodräkt tar emot den hemvändande riddaren), eller som en åldrad kvinna som stickar en varm tröja till en fullt kapabel karl som under tiden står och tittar på (under bokstaven Y som i "ylletröja").

I den här kontexten blir det i stället tydligt att alla dessa tanter är exempel på män i kvinnokläder.

Du som förmått läsa ända hit vet så klart att alfabetet innehåller fler bokstäver än det här. Å som i ånglok till exempel. 15 % av alla lokförare är kvinnor, så chansen finns att det är en kvinna som iklätt sig den här flanellskjortan.

Eller Ä som en "äventyr" – alla vet väl att även kvinnor läser och gillar äventyrsböcker som Skattkammarön? Och med tanke på vad forskarna nu vet om de starka kvinnorna i det vikingatida Skandinavien, så är nog de flesta mordiska vikingar på den drakbåt som återfinns under V kvinnor.  Eller vad tror du?

Du tror kanske att det är något ironiskt med det här inlägget, men jag vill gärna ta dig ur den villfarelsen. Det är tvärtom ett uppriktigt försök att tolka Lööfs bilder välvilligt. För eftersom det helt enkelt är så osannolikt att någon i Sverige på gränsen till det tredje millenniet efter Kristi födelse ritar, skriver och ger ut en bok där den kvinnliga delen av mänskligheten är bortglömd, så måste han haft någon tanke med att nästan enbart ha med män och djur av hankön på bilderna. Och låt oss säga att de flesta av oss helt enkelt inte har förstått den tanken. Förrän nu.

Det är som tur är aldrig försent att få nya bilderboksfavoriter!

Det är många djur man läser om som småbarnsförälder. Grodor och ankor. Rätt mycket björnar, otaliga hundar, kaniner och katter. Och drakar, monster, dinosaurier och spöken. Pingviner och kaniner igen. Det finns ibland små barn i barnböckerna, men desto fler isbjörnar och flodhästar känns det som, och jag börjar bli trött nu. Kanske är det därför jag blir extra glad när jag mitt i bilderboksdjungeln upptäcker en ny favorit: Var är mamma?, skriven och tecknad av Julia Donaldson och Axel Scheffler – samma par som ligger bakom de fantastiska böckerna om Gruffalon (som jag skrivit om här tidigare).

Historien är enkel: En liten apa letar efter sin mamma, och får hjälp av en fjäril i sökandet. Hon ställer frågor för att få reda på hur apans mamma ser ut, så att hon kan hjälpa henom att hitta henne. "Är hon stor?" frågar fjärilen, och apan svarar "Hon är större än jag". Fjärilen föreslår genast elefanten, som finns bara om hörnet. Men apan protesterar så klart, och specificerar att hens mamma tycker om att vira svansen runt träd. Nästa djur som fjärilen presenterar som mamma-material är är därmed – inte oväntat – en orm!

Och så där fortsätter det. Apan hävdar att hens mamma (till skillnad från ormen) har ben, och fjärilen visar henom på en spindel! Sedan en papegoja, en groda och en fladdermus. Att läsa boken tillsammans med ett barn är en hisnande upplevelse, för barnet tycker så klart att fjärilen är helstollig som tror att en groda kan vara mamma till en apa. Men samtidigt problematiseras ju det där med att kunna göra en tillräcklig och uttömmande beskrivning. Hur mycket information behöver apan ge till fjärilen för att hon ska förstå vad hen menar? Apans misslyckanden blir för barnet en viktig övning i dekontextualisering – alla i omgivningen känner inte alltid till alla omständigheter som barnet vill berätta om och kan fylla i de detaljer som saknas. Det är viktigt att inse vad din lyssnare vet, och vad du behöver förtydliga.

En spännande twist i berättelsen kommer mot slutet när det går upp för fjärilen att apans mamma faktiskt liknar henom. "Du har inte sagt att ni liknar varann!" säger fjärilen. "Nej, det trodde jag du förstod minsann", muttrar apan. Och fjärilen svarar: "Sånt vet man inte så säkert, nej... / för mina barn liknar då inte mej." Jag blev alldeles varm och glad när jag läste det här första gången. En sån viktig sak – att föräldrar och barn inte alltid liknar varandra! En del barn är adopterade. En del barn är biologiska men ser inte alls ut som sina föräldrar ändå. En del barn kanske ser ut som sina föräldrar, men är väldigt olika till sättet – de är sjuka (eller föräldern är sjuk) eller handikappade. Ja, jag blir så lycklig av den här lilla, lilla meningen.

Och som om det inte var nog, så är den apa som fjärilen till slut hittar inte den lilla apans mamma – utan hens pappa! Åh, tänk vilket statement: man kan inte se skillnad mellan en mamma och en pappa! Jag älskar älskar älskar när barnböcker utan att göra värsta temat av det hela lyckas få med viktiga självklarheter.

Sen slutar historien med att apan och pappa går hem till mamma, familjen är samlad och ordningen är återställd i den lilla apans universum. Och jag vet, man hade kanske kunnat tänka sig ett queerperspektiv också i den här historien, men det är faktiskt att begära för mycket salighet av en enda bok.

Enligt O skriver om en annan ny bok av samma radarpar: Zog, den lilla draken. Vi fick båda i ett månadspaket från Barnens Bokklubb i förra veckan, och även om Zog också är trevlig på många sätt, så tycker jag inte den är lika underbar som Var är min mamma?

19:28

Det finns varma pajer i köket nu, men de flesta verkar ha fastnat inne i vardagsrummet där EnligtO har ordnat en utmaning. Jag är inte helt på det klara med om den är alfabetisk eller geografisk, eller möjligen en kombination av båda, men det ska rimmas i alla fall. Priset utgörs av en försvarlig hög recensionsex. Vi gillar ju inte alltid samma böcker, O och jag, men det betyder ju inte att jag inte vet vad hon gillar. Bland hennes toppbetyg har jag åtminstone lokaliserat Hungerspelen och Anneli Jordahls bok om Ellen Key. Dom kan vi ju ha som utgångspunkt om vi händelsevis skulle få en sån där obekväm tystnad i konversationen.

I ett hörn diskuterar En bok om dagen och En full bokhylla hur svårt det kan vara att para ihop bokbloggare i bokkedjor – något som båda gjort med den äran. En bok om dagen vill jag också fånga för ett fortsatt meningsutbyte om Gellert Tamas bok De apatiska. En full bokhylla har jag aldrig hängt med så där jättemycket, men vi kan uppenbarligen diskutera böcker och bloggning så där i allmänhet, och jag har just upptäckt att hon läst och gillat Den tionde sånggudinnan av Carina Burman. Bara det kräver ju att vi fördjupar vår bekantskap! Dessutom har hon mycket barnböcker i Den lilla bokhyllan.

18.04

Andra som strax dyker upp är Lyran och Helena från Fiktiviteter, som samåkt. Helena måste jag gratulera ordentligt till att äntligen färdigställt avhandlingen, och önska lycka till på den förestående disputationen (sen låter jag henne klappa lite på min avhandling också, för det finns sammanhang då inte ens jag är så blygsam att jag kan låta blir att skryta).

Jag skulle gärna diskutera lite Austen med Helena också, men eftersom hon även är väldigt förtjust i vampyrer har jag förberett en särskilt blodig hörna för henne, Eli och Bokstävlarna. Den enda vampyrbok jag äger tror jag är The Historian av Elizabeth Kostova (det är lite konstigt faktiskt, för jag har ju ändå läst många av de stora vampyrböckerna, även om jag inte hoppat på True Blood och Twilight-tåget som tuffar just nu). I alla fall finns det både löständer och blodapelsiner och en vitlöksfläta.

Jag kan ju i och för sig inte lämna vampyrflickorna helt till sig själva, för något lite utbyte kring Den allvarsamma leken måste vi väl kunna ha, Bokstävlarna och jag. Och Eli och jag ska absolut diskutera lite Tintomara!

Men jag kan ju roa mig med Lyran så länge. Vi har en hel del gemensamma bokbekanta, även om jag inte läst riktigt lika många Nobelpristagare, och inte heller lika gärna ger mig ut på utflykter runtom i världen. Kanske kunde vi börja med en bilderboksdiskussion. Och sen förstås en massa om Selma Lagerlöf!

När bokälskaren ska till tandläkaren

Jag ska till tandläkaren idag. Vi kan ju säga att jag sista veckan har undvikit att tänka på att det finns en bok som heter När Emil skulle dra ut Linas tand.

Jag har faktiskt inte kommit på en enda trevlig tandläkarskildring i litteraturen.

Kan det till och med vara så att bokläsare i högre utsträckning lider av tandläkarskräck på grund av detta? Eller beror den känslan på att det bara finns veckotidningar i väntrummet?

(Och varför finns det inga pedagogiska och lugnande böcker av typen Emma går till tandläkaren för vuxna som känner ilningar i tänderna så fort de passerar en glasskiosk och misstänker att amalgamlagningarna från 1988 nog trillade ut med julknäcken 2007?)

Smolk

Jag tycker att det är svårt att vara förälder och försöka läsa bilderböcker med mitt barn på ett politiskt korrekt sätt. För att inte tala om hur trött man kan bli på att läsa politiskt korrekt, bara för att just en sådan läsning är det enda som är pk. Ja, det är nån slags cirkelresonemang där, men det ska vi inte fördjupa oss i just nu.

Tillbaks till denna ständiga utvärdering (och all denna provläsning som man ägnar sig åt på bibliotek och i bokhandlar innan böcker får följa med hem). Hur är det med de feministiska och rasistiska temana i bilderböckerna? Är det okej med en bok där alla barn är av samma kön? (Nej, jag tror mig numera ha konstaterat att i svenska bilderböcker har pojkar oftast flickkompisar eller tvärtom.) Är det rentav så att man borde bojkotta böcker som inte innehåller bilder och historier om barn med lagom etnisk blandning?  Hur många skilda föräldrar är förresten acceptabelt i en barnbok, om man ändå vill att ens barn ska växa upp med någon slags tro på kärleken? Och regnbågsbarn? Och handikappade barn? Och barn med döda föräldrar eller syskon? Har boken tillräckligt många pojkar med rosa kläder och flickor som åker skateboard och slåss? Tro mig när jag säger att det är en djungel därute – utbudet är enormt, och barnen i barnböckerna idag är sällan "vanliga barn", utan representerar i stället en mängd faktorer (ibland är de mer representanter än personer faktiskt). Låt oss säga att den blonde, busige Emil i Lönneberga, uppvuxen ur den äktsvenska småländska myllan och boende i ett rött hus med vita knutar, tillsammans med gifta föräldrar med tydligt definierade könsroller och tjänstefolk i kökssoffan är rätt ute.

Ja, den här inledningen har jag skrivit för att förklara min läsning av en rätt kul bok som heter Billy och grisarna, skriven av Birgitta Stenberg, med bilder av Matti Lepp. Från Birgitta Stenbergs hemsida förstår jag nu i efterhand att boken ingår i en hel bilderboksserie om Billy. Ett sådant där exempel på det svenska bilderbokshavets höga standard, även när det gäller böcker som inte fått så mycket uppmärksamhet. Jag tror jag köpte på mig boken på Willys för en tia för något år sedan.

Och nu över till boken. Den är rätt rolig, alltså. Språkligt säker (såklart, det borgar väl Stenbergs namn för!), och med Lepps både luftiga och detaljrika bilder. En morgon ringer mormor till Billy och berättar att hon har grisar hemma som han måste komma och kolla på. Billys mamma är så där resignerad och lite småirriterad på mormors dumheter – grisar i lägenheter, det går ju inte för sig och vad har hon nu hittat på. Man anar generationskonflikten, och som vuxen kan jag tolka in en en viss oro för att mormor kanske har förlorat ett par skruvar för mycket vid det här laget.

Billy bekymrar sig inte för det här‚ han vill hälsa på mormor. Han tar med sig kompisen Lotta (det tycker mamma är bra, för "Lotta är ju en förnuftig flicka", en replik som jag retar upp mig på ju mer jag läser den. Varför ska Lotta följa med för att hon är "förnuftig"? Varför kan inte Billy vara förnuftig själv, utan att ha med sig Lotta som en buffert mellan honom och eventuella tokiga händelser i verkligheten? Varför kan inte Lottas roll få vara att åka på rolig övernattning hos Billys mormor och titta på den nya grisen och bara vara ett vanligt barn?). Lottas pappa kör dem till mormor. (Här kan ni notera den fina balansen. Pojken Billy har en mamma. Flickan Lotta har en pappa. Det framgår inte om föräldrarna är frånskilda, men det kan man ju fundera över om man vill. Själv undrar jag om mamman och pappan kanske till och med gör nåt kul tillsammans när de plötsligt får en barnfri kväll, men denna tanke finns det egentligen inget stöd för hos Stenberg.)

När barnen kommer fram till mormor (som har lätt bohemiskt utseende, och bor 3-4 trappor upp i ett hus med hiss, där våningarna har namn som Nallebjörnen), visar det sig att grisarna bor i en inhägnad på gården, och inte alls i mormors lägenhet, vilket Billys mamma (och även Lottas pappa, förstår man) har befarat. Lotta och Billy får följa med och klappa grisarna, och ge dem mat. Mycket spännande! En hel skolklass kommer också på besök till innergården, och deras fröken förklarar att de gärna vill se när grisarna äter. Noterar ni kontrasten mellan stad och land? Det gör jag i alla fall. Grisar i stan, och stadsungar som storögt kommer med sin lärare för att se när de får mat. Miniatyr-Skansen.

Så blir det kväll och Billy och Lotta får sova i mormors gästrum. De sover med fönstret öppet, och vaknar mitt i natten av att grisarna skriker. Från fönstret ser de hur någon försöker stjäla dem, och de rusar ner för att hindra tjuvarna. Tjuvarna flyr, men Lotta och Billy vågar inte lämna grisarna på gården. De beslutar att ta med dem upp till mormors lägenhet. I hissen, så klart. När de väl kommer upp vill grisarna inte gå ur hissen, men Lotta kommer på att de kan locka dem med ett äpple.

Och så kommer det sig att när Billys mamma nästa morgon kommer för att hämta barnen, så har mormor verkligen grisar i lägenheten. Precis som mamma trodde, alltså. Här kan den vuxne läsaren notera ironin, och förvänta sig att mamman utanför bokens sidor har ett stort gräl med mormodern om det hälsovådliga och tillåtna i att ha grisar i lägenheter.

Boken är alltså lite rolig. Jag kan nog tänka mig att köpa andra Billy-böcker också om jag springer på dem. Men det är en sak som slår mig och som jag har svårt att inte irritera mig på med den här boken, och det handlar om Lotta. Varför kan inte boken heta Billy och Lotta och grisarna? Varför ska just Billy lyftas fram i titeln, när Lotta är precis lika viktig? Jag tycker det är ett olyckligt och ganska tråkigt och väldigt stereotypt val. Hela boken igenom gör barnen saker tillsammans, men det är bara Billy som får ståta med namn och bild på framsidan.

Förklaringen fick jag delvis när jag upptäckte att den här Billy-boken är en av 10-talet böcker om pojken Billy, utgivna under de senaste 20 åren (ja, under den där tiden då jag varit alldeles för gammal för att hålla mig uppdaterad på bilderboksområdet; Billy var en helt okänd bilderboksfigur för mig). Namnet "Billy" är alltså redan inarbetat; han är huvudpersonen och den som barn och föräldrar känner igen. Konceptet är mer än välkänt i barnboksvärlden, och jag får väl svälja irritationen över den bortglömda Lotta. (Men det är obegripligt är det när det redan finns en tidigare bok som heter Billy och Lotta på rymmen.)

En del minns säkert några av mina tidigare bilderboksläsningar med pk-glasögon. Här dissekerar jag Alfons och Milla. Här ger jag mig på Matildas katter, och här diskuterar jag och djävulen Per Gustavssons Prinsess-böcker.

Jag var där-reportage

En del barnböcker är uppenbart skrivna mer för föräldrar än barn. Det är så mycket blinkningar och ironiska kommentarer att det stackars barnet blir helt utanför. Det är egentligen inte särskilt bra böcker, varken för föräldrar eller barn (och jag ska skriva lite mer om dem vid ett annat tillfälle).

Men sen finns de där andra böckerna, som alldeles tydligt uppkommit ur frustration och förtvivlan hos författaren, och som fungerar som igenkänning och tröst för föräldern, och ändå ger barnet en fantastisk läsupplevelse. Det här sommaren har jag behövt och sökt tröst i två sådana bilderböcker, dels Astrid Lindgrens tidiga samarbete med Ilon Wikland: Jag vill inte gå och lägga mig, dels Gunilla Bergströms Alfonsbok Näpp! sa Alfons Åberg.

Astrid Lindgren-boken utkom faktiskt redan 1947, och är en ganska bortglömd bok. Det gör för all del inte så mycket, för den hör inte till Lindgrens största mästerverk. (Däremot förebådar den alla dessa Lindgren-sagor om barn som har skymningsäventyr, eller är sjuka och får flyga med herr Liljonkvast till Skymningslandet eller roa sig med Lustiggök.) Boken börjar med en exposé över femårige Lasses återkommande kvällsaktiviteter. Han vill inte gå och lägga sig, utan måste först pilla på hålet i sockan, hoppa upp på köksbordet och gömma sig bakom gungstolen. Hans mammas övertalningsförsök slutar alltid med att hon får ta honom under armen och tvinga på honom pyjamasen, till tandborstning och i säng. Hela tiden skriker Lasse "Jag vill inte gå och lägga mej!".

I våningen ovanför Lasse bor tant Lotten som har ett par magiska glasögon, som gör att man kan se hur alla små djur i omgivningen har det. Tant Lotten har hört hur Lasse skriker och vägrar gå och lägga sig varje kväll, och nu vill hon visa Lasse att alla små barn måste gå och lägga sig om kvällarna. Genom Lottens glasögon får Lasse kika in hos familjen Ekorre där barnen mutas med karameller för att gå och lägga sig, och hos familjen Kanin där barnen själva får ta hand om nattandet (med ett upp-och-ned-på-vänt badrum som resultat), och familjen Råtta där mamma är arg för att råttpojken är ute och leker för länge om kvällarna. I slutet av boken smyger Lasse sig hem, tvättar sig, borstar tänder och kryper i säng, där en förvånad mamma hittar honom en stund senare. Det här blir en bok där barnet får inse sitt eget ansvar (även om fonden av alla smådjur innehåller en hel del spår av auktoritär uppfostran), och visar hur det goda exemplet kan fungera (utan att kritisera den trötta mammans sätt att lösa problemet).

Näpp! sa Alfons Åberg (från 1994) är mer modern och realistisk. Här är det Alfons som hellre vill hoppla med katten Pussel än komma och äta köttbullarna som den hungrige pappan stått och stekt. Pappan lockar, mutar och hotar. Han "förbjuder barn" att äta köttbullar, han erbjuder tre glasspinnar för varje köttbulle som Alfons äter, och han lockar och hotar med att man blir sjuk om man inte äter. När pappa till slut låtsas att han ser en apa utanför fönstret lyckas katten Pussel bakom hans rygg vräka i sig alla köttbullarna. Pappa tror att Alfons äntligen ätit upp sin mat, och som belöning får han den där glasspinnen. Sålunda behöver Alfons inte äta upp sin mat, men han kan å andra sidan inte fortsätta leka med Pussel, eftersom hon är så full av köttbullar att hon inte kan röra på sig. Här lämnar bokens slut Alfons med flera frågor. Borde det vara Pussel som fått äta glasspinnen? Har Alfons verkligen "vunnit" något genom att slippa äta maten på det här sättet? Och som förälder (som känner igen vartenda knep som Alfons förtvivlade pappa tar till) funderar man över vad som egentligen funkar för att få barnen att äta middag.

Båda dessa böcker är favoriter hemma hos oss. Även om i alla fall min treåring saknar självinsikt om att hon också är ett barn som ibland vägrar gå och lägga sig, och ofta inte vill äta middag, så fungerar de ändå som nån slags diskussionsunderlag, och en spegling som visar att vi inte är den första familjen i världen som inte har robotar till barn.

Dessutom finns båda böckerna som ljudböcker. Vilket är en lisa för den förälder som varit vaken halva natten tillsammans med ett barn som inte vill sova och därför gärna vill ta en tupplur på eftermiddagen.

(Jag har tidigare nämnt Alfons-boken här och här.)

Ring, ring

Man vet aldrig vem som svarar när man ringer hem från jobbet. En dag gick samtalet ungefär så här:

- Hej, det är Findus!
- ... eeh. Åh, hej Findus! Är du hemma idag?
- Jaaa. Jag och Pettson lagar middag.
- Jaha. Vad blir det för mat då?
- Ketchup och parmesanost.
- Vad gott. Blir det något mer?
- Spaghetti och köttbullar och vatten också.
- Åh, köttbullar som är så gott! Då kommer jag hem och äter snart då.
- [i bakgrunden:] Pettson, Pettson, snart kommer Gustavsson* hem och äter! Han tycker också om köttbullar.
- Hejdå då Findus. Vi ses snart!
- Hejdå, Gustavsson!


*Fotnot för den som inte är helt uppdaterad: Pettson är en gubbe som lever med sin katt Findus (och en massa hönor). Gustavsson är Pettsons granne, en ganska tävlingsinriktad och kanske inte helt trevlig sådan. Varken jag eller sambon tycker det är den trevligaste rollen att tilldelas, men vad ska man göra? Man kan ju inte få vara Pettson jämt, särskilt inte om man är kvar på jobbet. 

Allt om prinsessor

När jag (lite i efterhand) såg förra veckans Babel (8 april) som bland annat innehöll en intervju med författaren Per Gustavsson som skrivit och tecknat de roliga prinsessböckerna, och när jag ganska nyss läste Lyrans recension av en av dem så insåg jag att det inte fanns någon återvändo längre. Jag måste delge er mina funderingar kring de här böckerna.

Jag fick dock ett problem när jag försökte ordna tankarna, jag fick ingen riktig struktur, och hittade fler invändningar än argument. Så mitt inlägg mynnade ut i en dialog i stället, låt oss säga att den sker mellan Djävulen och mig. Jag håller på mig själv, det vill jag gärna ha sagt, men erkänner villigt att Djävulen har en hel del bra poänger.

Vixxtoria: Har du läst de här prinsessböckerna av Per Gustavsson? Det finns faktiskt fem stycken idag, om man räknar in Prinsboken också.

Djävulen: Ja, visst är de bra! Här har man utgått från alla föreställningar som finns om prinsessor: att de har rosa klänningar och bara leker med dockor och sitter och väntar på att prinsen ska komma ridande på den vita hästen. Men man bryter mot allt detta genom att göra prinsessan aktiva. När hon campar (se gärna Lyrans recension) så använder hon örhängen som fiskekrokar, och de stora klänningarna som tält. Hon är ingen mes, utan tvärtom har hon svärd, och hjälper prinsen att fånga draken. När hon hör konstiga ljud i källaren går hon genast för att ta reda på vad det är. Tuff brud, det där!

Vixxtoria: Men jag har ändå ett problem med det där. Genom att använda alla de här attributen: klänningar, örhängen, prinsesskronor, så förstärker man ännu mer detta prinsessiga. Gustavsson ritar visserligen prinsessor i alla former och färger, men man måste fortfarande ha klänning, äta prinsesstårta och vara flicka för att vara prinsessa. Själva prinsessrollen är fortfarande för snävt definierad.

Djävulen: Är det ett problem att prinsessan är en flicka?

Vixxtoria: Ja. Faktiskt. Varför måste alla prinsessor vara flickor?

Djävulen: Nu är du faktiskt bara obstinat!

Vixxtoria: Nej, men om man nu faktiskt ska leka med könsroller, så varför inte göra det ordentligt? I Prinsessor tar semester så får ju till exempel prinsessan beök av andra prinsessor från hela världen. De kommer i alla former och färger, och här hade man kunnat få se en manlig prinsessa lika väl som en kinesprinsessa och en amerikansk prinsessa.

Djävulen: Du får det att låta som något negativt att vara flicka. Tycker man att det är det om man är feminist?

Vixxtoria: Man tycker väl att det är negativt om man hela tiden tillskrivs en massa egenskaper bara för att man har ett visst kön. Eller man och man. Jag tycker det i alla fall.

Djävulen: Men det här är väl ändå tvärtom? Det här är en bok som säger att att flickor som är prinsessor kan göra vad de vill. Jag kan egentligen inte se några begränsningar. De lägger du nog själv in i tolkningen. Och visst är det bra att pojkar också kan få läsa böcker om starka flickor, förutom Pippi Långstrump?

Vixxtoria: Ja, men läser pojkarna de här böckerna, om de inte är barn till Lilla O? De här böckerna skriker ju ut att det är böcker för flickor. De är så rosa att jag får ont i ögonen (okej, jag gillar inte rosa alls, men låt oss inte gå in på det här), de har en flicka som hjältinna och även om jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att föräldrar och andra vuxna köper de här böckerna också till små pojkar, så tror jag att det oftast inte blir så. Det är en sån där bok som är skriven för flickor för att öka deras självförtroende, och ta dem ur föreställningen att de inte ska vara några små fåniga våp bara för att de vill vara prinsessor.

Djävulen: Och det är dåligt för att...?

Vixxtoria: Det är inte dåligt i sig. Så klart. Det är ju det som gör det så svårt att säga något negativt om de här böckerna. Det är väl skitbra om man inte ser prinsessrollen (eller vilken annan roll som helst) som en begränsning. Men det blir liksom dåligt när man gör böcker för små flickor och inte för små barn. På det sättet är de här böckerna om den tuffa lilla prinsessan lika illa som böcker där prinsessan sitter i ett torn och väntar på att bli räddad. De vänder sig till flickor och definierar en värld som små pojkar inte bereds tillträde till, som de inte lockas av. Som det inte är meningen att de ska lockas av. Och om de ändå tycker att det verkar vara häftigt att vara prinsessa, så får de knappast något stöd för det.

Djävulen: Men du överdriver rätt mycket nu hörru. Vadå "pojkar inte ges tillträde"? Man läser väl sagor för pojkar också. Och förresten har ju Per Gustavsson nyss kommit ut med boken När prinsar fångar drakar. Där hjälps ju prinsen och prinsessan åt att fånga draken, och båda är ungefär lika luriga. [skratt] Fast draken är lurigast. Han fångar dem båda två, och sen får de showa och sjunga för honom, och koka spaghetti, innan de lyckas rymma. Det är en ganska kul omskrivning av sagan, eller hur? Ingen jungfru i drakgrottan som prinsen ska komma ridande för att rädda!

Vixxtoria: Men poängen – poängen! – är väl att man å ena sidan kan fundera över om det finns några små pojkböcker där pojkarna ska vara snälla och gulliga och passa barn och leka med dockor och laga mat och...

Djävulen: Totte-böckerna, kanske?

Vixxtoria: Okej då.

Djävulen: Jag förstår faktiskt inte din poäng. Finns det nån?

Vixxtoria: Men låt oss säga en bok om en machokille som tycker att det coolaste som finns är att städa toaletterna? Liksom att man vänder på det?

Djävulen: Kenta och barbisarna av Pija Lindenbaum?

Vixxtoria: Jamen. Jamen...

Djävulen: Jaaa?

Vixxtoria: Jag tycker bara att jag ser böcker för barn å ena sidan, och böcker för flickor å andra sidan. Det är sånt jävla tjat om att flickor ska ändra på sig hela tiden. De ska bli tuffare och modigare och slåss med svärd och så vidare. De är inte okej som de är, det är inte okej om de gillar att vara fina, för då måste de bli lite skitiga under naglarna och ut och fånga drakar. Alla barn ska vara vilda.

Djävulen: Så du var en sån där prinsessig flicka som klädde ut dig och sov med krona, och nu vill du ha upprättelse och höra att det är helt okej att vara sån? Du, det är helt okej att vara en tjejtjej.

Vixxtoria: Jag? Tjejtjej? Nej, jag tror inte att jag nånsin klädde ut mig till prinsessa. Det var jag som önskade mig ett gevär i leksaksaffären och mitt träsvärd var min käraste ägodel. Prinsessåldern fanns förresten inte när jag var liten.

Djävulen: Men det är väl ett psykologiskt faktum? Femårsåldern när alla små flickor vill gifta sig med sin pappa, och pojkarna med sin mamma?

Vixxtoria: Ja, men den oidipala fasen behöver väl inte absolut kombineras med prinsessklänningar, eller? Som om det vore en naturlag? Jag har mer och mer börjat tro att prinsessåldern är ett hopkok av en vuxenvärld där (somliga) kvinnor vill klä ut sig i ryschklänningar, och det finns en stor lobby av båda könen som vill befästa de traditionella könsrollerna...

Djävulen: Ursäkta, men det där är ju bara en massa mumbojumbohobbypsykologiskt skitprat!

Vixxtoria: Vänta bara tills jag hittat avhandlingen som bevisar att jag har rätt!

Djävulen: Jag har tid att vänta. Ska du googla nu på en gång eller?

Vixxtoria: Jag har googlat mig blå, och hittar inget just nu. Jag får återkomma.

Djävulen: Gör så.

Vixxtoria: Men vänta lite! Det finns i alla fall något som jag var inne på där som jag skulle vilja utveckla. Den handlar om pojkarna. Den grupp som har lägst status måste väl ändå vara de tjejiga pojkarna. Vilka böcker finns för dem, som bekräftar dem? Det måste väl ändå vara en viktig fråga?

Djävulen: Jag tror du är inne på helt fel spår. Det är klart att både flickor och pojkar läser de här prinsessböckerna och har roligt. Varför kan barn inte bara få ha roligt? Varför är du inte bara nöjd?

Vixxtoria: Jag vet inte. Jo, jag tror det är något med svärdet i den där boken När prinsessor vaknar om natten. Prinsessan ska bända undan stenbumlingar som rasat ner i källargången, men svärdet går sönder. Och då står det att prinsess-svärd inte är så starka. Varför står det så? Varför går just prinsess-svärd sönder? Är de särskilt dåliga? Kunde det inte bara stå svärd?

Djävulen: Du märker ord.

Vixxtoria: Men ord är viktiga.

Djävulen: Okej. Okej. Men om vi ska ta och sammanfatta den här diskussionen så gillar du alltså inte Per Gustavssons prinsessböcker för att du tycker att de är för rosa, att de bekräftar föreställningen om prinsessor, att de främst vänder sig till flickor, och att även om flickorna blir stärkta och får exempel på ett brett spektrum av roller de kan ha även som "prinsessor", så lämnas pojkarna kvar i föreställningen att de måste vara tuffa och hårda, inte får gråta, leka med dockor och vara blyga, för att detta är flickigt. Du tycker alltså att böckerna skapar en ny – förhållandevis positiv – förebild för flickorna, medan pojkarna (på grund av böckernas flickiga estetik) hålls kvar i föreställningen att prinsessor är till för att räddas? Pojkarna får, så att säga, inte reda på att flickornas roll har ändrats.

Vixxtoria: Ja. Just det. Fast jag gillar alltså böckerna. Jag har bara de där små invändingarna.

Djävulen: Och hur skulle man kunna göra dig nöjd? Det är ganska svårt, faktiskt. Du klagar på praktiskt taget alla försök att rucka på könsrollerna som görs i dagens barnböcker. Matildas katter var du otroligt negativ till, minns jag. Och stackars Milla i Alfonsböckerna? Ja, stackars Milla, vad har hon gjort för ont egentligen?

Vixxtoria: Men varför ska man vara nöjd så länge det faktiskt inte är helt bra? De som verkligen vill göra ett försök att med sina böcker förändra föreställningarna, de nöjer sig väl inte heller hoppas jag! Nej, man kan inte göra alla nöjda, och jag är kanske lite extra petig. Från intervjun med Per Gustavsson förstod jag ju också att böckerna har sin upprinnelse i Gustavssons egen dotter, och hur hon kom hem och hade föreställningar om vad prinsessor kan och inte kan göra. Böckernas tydliga utgångspunkt är att vidga en prinsessas handlingssutrymme. Det tycker jag ju är bra. Jag tycker bara att handlingsutrymmet kunde blivit ännu större.

Djävulen: Men om vi ska vara helt ärliga idag, så är det väl ändå pojkarna som har mindre handlingsutrymme? De som inte får vara ledsna och leka med dockor, som du sa nyss.

Vixxtoria: Kanske det är så. Men i så fall måste det finnas böcker för dem också. Är inte hela samhället alldeles för uppbyggt på att alla ska vara vilda och framåt. Det finns alldeles för lite plats för blyghet och inåtvändhet och tungus-känslor hos både pojkar och flickor.

Djävulen: Men om jag pressar dig lite: du skulle alltså bli nöjd om det fanns böcker för de tjejiga pojkarna?

Vixxtoria: Nu försöker du göra det enkelt för dig. Nej, jag tror jag skulle bli nöjd först när bilderböckerna vände sig till barn, och man inte behövde fundera över om det var en pojkbok eller en flickbok. När barnen i böckerna kunde göra vad som helst, utan att man behövde göra en poäng av att det är hon med rosetten som kör grävmaskinen och han med förklädet som tröstar den gråtande nallen. Jag drömmer om en värld där det finns utrymme för killiga tjejer och tjejiga killar och allt däremellan utan att någon höjer på ögonbrynen eller försöker göra om barnen. Mest drömmer jag nog om att adjektiv som "killiga" och "tjejiga" ska bli tomma på betydelse.

Djävulen: Skulle inte det innebära en värld där bilderböckerna var ren science fiction-litteratur?

Vixxtoria: Nej. När barnböckerna ser ut på det sättet utan att vi ens noterar det så innebär det att vi har uppnått samma sak i vuxenvärlden. De dagar jag är optimistisk hoppas jag att jag och mina barnbarn läser de där böckerna tillsammans.

Intervjun med Per Gustavsson från Babel, samt mycket annan prinsessinformation finns även här.

(O)ljud i bilen

Jag tänkte strunta i den här veckans tematrio som handlar om ljudböcker, eftersom jag i stort sett inte lyssnat på några sådana de senaste åren. Men så kom jag på att det ju inte är sant. Tvärtom är det så att jag som förälder har upptäckt den underbara uppfinningen barnböcker-på-cd-i-bilen. Efter åratal av bokläsning och sagoberättande och sjungande och pekande på mer eller mindre idisslande kossor utanför fönstret (eller mer eller mindre snurrande väderkvarnar under en Ölandssemester) så har vår dotter sedan ett drygt halvår blivit cd-boks-frälst. Visserligen kan man bli lite galen av 30 mils genomlyssning av Alfons Åberg-sagor, men det är ändå en lisa jämfört med att hesare och hesare sjunga Hjulen på bussen snurrar runt runt runt...

Mamma Mu åker rutschkana. Jujja Wieslander läser sin egen saga om Mamma Mu och Kråkan. Det är alltid speciellt med en författaruppläsning, och Wieslanders inläsningar är väldigt fina. Texterna får ett helt annat liv. Sagan i sig handlar om hur Mamma Mu lånar barnens rutschkana på kvällen sedan de gått hem. Hon råkar räta ut kanan så den inte går att åka på längre och hennes vän Kråkan tänker ut en komplicerat lösning (som bland annat involverar helikoptrar) för att få den rak igen. Till slut löser sig allt med en välriktad spark från Mamma Mus bakben. Om man ska kritisera något så är det att berättelsen är lite svår att hänga med i (åtminstone när Kråkan kommer igång med sina tekniska lösningar på rutschkane-uträtningen) om man inte kan titta på bilderna samtidigt.

Vad är det som låter? sa Spöket Laban. Här är det Olle Sarri som läser parets Sandbergs berättelse om hur Labolina och prinsessan Busan byter läte på alla djuren under midsommarnatten. Myggan låter som en ko, grisen som en kattunge och så vidare. Sarris uppläsning ganska rolig, men volymen på de inspelade ljudeffekterna är ganska låg, och svåra att urskilja vid normal bilkörning, eller om stereoljuden inte fungerar som det ska. Det här är dock inte den allra roligaste Laban-berättelsen, och jag förstår faktiskt inte varför den måste heta just Vad är det som låter, sa Spöket Laban, när det trots allt är Labolina (och Busan) som är de främsta aktörerna i den här historien.

"Är du där?" Alfons Åberg. Den här cd:n innehåller fyra längre (ca 10 minuter) sagor om Alfons, och sex sånger. Björn Gustafson läser, sjunger och agerar, och vid första genomlyssningen tyckte jag att det var lite jobbigt att höra faktiskt. Men det här är en inspelning som växer. Produktionen är riktigt väl genomförd, och det taffliga och orytmiska blir till slut det som lyfter alltihop. Cd:n är ett allkonstverk, och mycket uppskattad både av treåringen och hennes föräldrar. Sagorna av Gunilla Bergström som ingår är Flyg, sa Alfons Åberg, Mera monster Alfons!, Näpp, sa Alfons Åberg samt Hur långt når Alfons?



När det gäller barnboks-cd, så följer de ofta med den vanliga bilderboken som en bonus (eller vad man ska kalla det; man får ju trots allt betala extra för denna service). Det innebär att de oftast är nedstuckna i en liten plastficka som är hjälpligt fastsatt inuti bakre pärmen. Hjälpligt fastsatt betyder att vilken normalbegåvad två-åring som helst får loss plastfickan bara genom att titta på den. Jag tycker inte att det vore orimligt för förlagen att hitta en annan lösning för cd-skivorna. Ett litet infällt pappersetui i bakre pärmen, kanske?

Kvartalsrapport

Det är svårt att inte falla för grupptrycket i den här bokbloggsvärlden. Här kommer därför en läsrapport för första kvartalet 2010. Jag har räknat lite fram och tillbaka (för det är ju sånt man ska göra i kvartalsrapporter) och kommit fram till att jag nog snittar på 3,58 genomläsningar per bok och vecka. Får se om jag kan slå det nästa kvartal.

 

Att göra konst av ett liv

Jag har en särskild förkärlek för författare som hittar på. Ju mer som skiljer mellan deras liv och deras berättelser, desto fler pluspoäng brukar jag tilldela dem. Jag vet inte riktigt var den föreställningen är sprungen ur, men jag har ju tidigare spekulerat i att det har att göra med en del tråkiga barn- och ungdomsböcker från 70-talet, de som gärna lyfte fram problem av olika slag. Barn som inte ville klippa håret, barn som blev mobbade, var fosterbarn eller hade föräldrar som satt i fängelse. Skilsmässobarn som bodde i höghus och hade nycklar runt halsen. När jag skrev om dem sist kallade jag dem "politiskt korrekta barnböcker".

Jag har funderat på det där uttrycket om politiskt korrekthet, förresten, och jag ska återkomma om det. För saken är den att det förstås finns politiskt korrekta barnböcker idag också, men vad som är pk har ändrat sig. Nu handlar det om pojkar som leker med barbisar, om att invandrarkvotera barnen på teckningar från dagis, om att låta tonårskärleken vara homosexuell, om adoption, abort och incest. Så vad som är pk förändrar sig över tiden. Om jag ska säga något helt kort om detta innan jag går vidare, så är det väl reflektionen att inget känns så föråldrat och svårt att identifiera sig med som böcker som har som främsta syfte att vara programmatiska och problemorienterade.

Men det finns författare som lyckas använda inte bara sina egna erfarenheter, utan mycket konkret sitt eget liv och skapa konst av det. Jag tänker inte mer än nämna BOATS-böcker, vars främsta definition väl egentligen är att de inte lyckas skapa konst av liv. De klassiska exemplen inkluderar i stället Strindberg, förstås. På senare år är Carina Rydbergs böcker ett utmärkt exempel. Och Kerstin Thorvall. Jag har länge gått med lite dåligt samvete för att jag gick så hårt åt hennes mellanålders-böcker när jag skrev om de där politiskt korrekta 70-tals-böckerna, men jag tycker ju inte bättre om Gunnar vill inte klippa håret för det.  (Jag är nog inte helt ensam; Snowflake erkänner förresten idag att hon har raljerat över en annan Thorvall titel: Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse. Jag minns att min mellanstadielärare hade högläsning även av denna bok.) Men om vi bortser från dessa böcker, så har jag starka, positiva upplevelse av både Thorvalls bilderböcker och vuxenböcker.

Långt innan det fanns ljudböcker i varje hem läste min pappa in Thorvalls bok Godnattsagor om Anders, nästan 4 år med hjälp av min kassettbandspelare. Det borde ha varit 1979 eller kanske 1980, och pappa hade tröttat på att läsa sagorna om och om igen för min lillebror. I stället fick vi ett kassettband som vi lyssnade till. Sagan om nästan 4-åriga Anders som tappar sin vante och står och gråter i snön medan mamma var i tvättstugan. Sagan om Anders och grannflickan Elisabet som är hemma och diskar (eller snarare gör en hel del annat) medan Anders mamma är hos frissan. Sagan om när mamma berättar att hon har haft en bebis i sin mage, och att den bebisen var Anders. Alltihop är vardagsberättelser som låter det lilla barnet spegla sin egen verklighet i någon annans. Och om jag inte minns fel läste även Claire Wikholm sagorna om Anders högt i något barnprogram, ni vet det där en massa vuxna kröp omkring bland kuddar och klätterställningar i velouroveraller. Någon som minns? Förra våren hittade jag Anders-boken i skick som ny i en loppisbod för fyra kronor. Vi har ofta läst den tillsammans med dottern, och hennes favoritsaga är den om Anders och kattungen.

Som vuxen har jag flera gånger imponerats av intensiteten i hennes berättelser. Som Det mest förbjudna. Eller Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig (det var väl någon mer än Snowflake som uppmärksammade min anspelning på den boken bara härom dagen?). Men jag har alltid tänkt att det mest förbjudna nog egentligen inte är att en gift kvinna är otrogen, eller att en äldre kvinna söker sig till yngre älskare. Det är inte heller att hon har en egen sexualitet och en lust som hon drivs att tillfredsställa. Nej, det allra mest förbjudna är att erkänna att man har denna lust och att göra det offentligt. Att skriva om den så att alla få veta, det är det man borde skämmas över. Att offentligt bekänna att man vill bli smekt och älskad och tillfredsställd.

Och det som gör hennes böcker så komplexa är att hon inte skriver om sina sexuella erfarenheter med stolthet, man skulle kanske förvänta sig det. Det går ett stråk av skam genom berättelserna. Och därav får böckerna mänsklighet och allmängiltighet. De kommer inte gå till historien som politiskt korrekt brödföda.

Tack Kerstin för att du delade med dig av ditt liv. Tack för att du vågade.

Uppdatering: Det blev fel på länkningen i hastigheten. Jag skulle tillägga att Eva Bonnier säger i Sydsvenskan just att Thorvall vågade sticka ut.

Blingade folksagor

"Och så levde dom lyxiga i alla sina dagar", säger min treåring och stänger boken om Törnrosa.

Påskglädje

Alldeles av en slump fick vi från biblioteket med oss en omtolkning av Jesu födelse och liv: Johannabarnet av Victoria Hammar, med bilder som ger berättelsen en helt ny dimension, färgsprakande och fantastiska av Joanna Rubin Dranger.

Boken börjar så här:

Det var en Mamma

Som var tjock

Och en Pappa

Han var snickare

Och så skulle de få ett barn

När barnet kommit säger "Farbrorn, han som var utanför" att flickan ska heta Johanna. Och så blir det. Grannpojken ropar "Johannabarnet är fött" till alla han möter. Till exempel till gubbarna nere på bensinmacken, som genast släpper alla bilar de har för händer och tar med sig presenter (i det här fallet en stor uppstoppad kamel) till barnet.

Grannpojken springer vidare och förkunnar för tanten i affären, tanten som kör bussen och tanten som kommer med breven att Johannabarnet är fött. Tanterna går genast på besök för att sjunga en sång för barnet.

När Johannabarnet blev stort gick hon ut i Världen. Hon köpte korv som hon gav till alla som bodde i världen. Och hällde upp saft till alal som var törstiga. Hon satte plåster på knät på en gubbe som hade slagit sig. Och när hon kom till ett hav så gick hon över det, eftersom hon inte kunde simma.

Jag tycker om den här historien. Jag tycker om både en moderna och feministiska touchen med varmkorv och saft, plåster på knäna, och de tre vise männen tanter som delar ut brev och kör buss. Det enda jag inte förstår är varför Johannabarnet ska sjunga just "O sole mio" hela tiden, för allt och alla. Det synes mig en illa vald sång.

Men det är en sprudlande livsglad bok som kan användas att lysa upp denna Jesu dödsdag. Och för att påminna om syftet med den döden var: Livet. Glädjen. Och Människorna.

Trisslottsvarning!

Man vet aldrig när det händer. Det kan inträffa när som helst, en trist eftermiddag i november, eller en solig januarisöndag. Helt plötsligt ser man det: ett litet pronomen som det är rysligt lätt att läsa fel på, men som sprider en pirrande glädje.

Jag sa ju att det är söndag. 

Bara vaktmästaren är här i dag, för hon måste mata kaninerna och fåglarna. 

Lilla Anna i Lilla Anna och lilla Långa Farbrorn av Inger & Lasse Sandberg

Det intressantaste med alltihop är att den här meningen inte har ett enda dugg med historien att göra. Den kunde lika gärna strykas. Den är en parentes, ett bihang, ett onödigt apropå.

Eller kanske pricken över i.

"Jag får en glasspinne efter maten"

Litteraturen som karaktärsdanare har man ju hört så mycket om att det får betraktas som en vedertagen sanning. Men om det verkligen ska fungera måste man naturligtvis läsa uppbyggliga böcker, såna som Bokmania läser, som får henne att köpa avocado och apelsiner.

I vår familj har vi karaktärsdanat oss under julledighetens alla bilresor genom att lyssna på en ljudbok med Alfons. Fyra sagor är inspelade: Alfons klär ut sig med pappa (vilket lett till att dottern vill dra ner det enda par gardiner vi har i huset och spöka ut sin pappa); Alfons är barnvakt till Småtting och berättar hemsk historia om ett Ill-monster (vilket lett till en ny monsterboom i den övriga läsningen, och att dottern vill ha en ill-monstertårta på sin födelsedag); Alfons vill inte äta sin middag, och pappa mutar honom med glass (vilket bland annat gjort att dottern tvärsäkert påstår att man alltid får en glasspinne när man ätit!); och Alfons funderar över var gränserna mellan honom själv och världen går – hur länge är hans spottloska en del av honom? Och blåtiran som han gett Viktor – är det också Alfons? (Ja, det här har i alla fall inte förbättrar dotterns vana att spotta lite här och där, om man säger så.)

Det är svårt att vara förälder. Vi har varit så glada över att kunna lyssna på cd-böcker en del av bilresan, i stället för att ha högläsning i 30 mil på väg till mormor och morfar. Men det får konsekvenser, och så här i mitten av januari – när inflationen har slagit till – inser vi att vi inte kan fortsätta att kvitta varje köttbulle mot en glasspinne.

Så just nu söker jag efter en nätbutik som säljer Pelle Snusk.

Årsbästa

När jag kom mig för att packa upp ytterligare en av de väskor som står parkerade lite här och där i hörnen sedan årets julresa, så gjorde jag ett oväntat fynd. Det kommer garanterat att ta min lässtatistik förbi 100-strecket!

De allra gulligaste små bebisarna

Jag är lite dålig på att följa upp saker ibland, men en av bildgåtorna, som jag skapade för ett par veckor sedan illustrerade förstås Barbro Lindgren och Eva Erikssons bok Den vilda bebin. Jag är lite för gammal för att ha läst den som litet barn, men jag har tyckt att den är helt fantastisk sedan jag första gången stötte på den. Tack och lov älskar dottern boken också (även om hon alltid kallar den vilda bebin för "Max" (på grund av den uppenbara likheten mellan honom och den yngre "kusinen" som Lindgren och Eriksson också skapade i böcker som Max potta och Max badar).

Jag tänkte låta Den vilda bebin inleda en lista om på 10 av de svenska bilderböcker som jag älskar mest. Här är min lista (utan någon rangordning alls):

Den vilda bebin-trilogin av Barbro Lindgren och Eva Eriksson
Böckerna om Spöket Laban av Inger och Lasse Sandberg
Var är min syster? av Sven Nordqvist
Sagan om den lilla gumman av Elsa Beskow
Tomtebobarnen av Elsa Beskow
Jul i Bullerbyn av Astrid Lindgren och Ilon Wikland
Alla döda små djur av Ulf Nilsson och Eva Eriksson
Bu och Bä-böckerna av Olof och Lena Landström
Vem ska trösta knyttet? av Tove Jansson
Kattresan av Ivar Arosenius

Och detta apropå min lista på de 10 mest älskade svenska böckerna, och de 10 mest älskade svenska ungdomsböckerna. Vet du vilka 10 svenska böcker du älskar mest, kan du mejla till Du är vad du läser, senast i morgon, Nyårsafton.