The little prequel and the little sequel

Jag tycker alltså mycket om böckerna om alla de små husen på prärien, vilket inlägget häromdagen om biografier om Laura Ingalls Wilder säkert visade. Jag är ju inte ensam om detta, och det är inte så konstigt att Lauras liv ses som representativt för en kollektiv historia, gemensam för många av de som har förfäder och förmödrar som invandrat till dagens USA. Jag tänker också att det oromantiska, men kanske något idealiserade liv som Laura berättar om ger en välkommen inblick i villkoren för kvinnor och barn under den långa kolonisationen. En kontrast till inbördeskrig och indiankrig, cowboys och guldrush, som är vana att möta.

Lauras böcker är fortfarande storsäljare. Och intresset för hennes liv exploateras (förstås). Inget av de små hus hon bodde i under uppväxten finns kvar, men man har byggt upp kopior av dem på flera ställen. Till exempel det här, som ser ut som det lilla blockhus där Laura föddes:

Men museum och husrekonstruktioner är förstås inte tillräckligt. Det pågår också ett stort projekt att skriva nya barnböcker om Lauras dotter Rose Wilder. Och om hennes mor Caroline Quiner. Som om det inte räckte finns även en bokserie om hennes mormor Charlotte Tucker, och ytterligare en om mormorsmodern Martha Morse. Projektet kallas för Five generation of pioneer girls, och det finns information om projektet och böckerna här.

Jag har förstått inte kunnat motstå att köpa på mig några av böckerna när jag besökt bokhandlar i USA. De fyra böcker som är i min ägo är de två första i Caroline-serien (Little House in Brookfield och Little Town at the Crossroads), och av någon anledning de två sista i Rose-serien (On the banks of the Bayou och Bachelor Girl). Böckerna har olika författare, och är baserat på de historiska fakta man vet om Lauras familj, var de bott, vart de flyttat och vad de upplevt. Det skulle kunna bli riktigt spännande, men de böcker jag försökt läsa ger mig inte mersmak. Böckerna strävar efter att imitera Lauras ton och stil, men saknar inte bara den personliga erfarenhet som ger tyngd åt Lauras skildringar, utan faller platt i både dialog och beskrivningar tycker jag. Beskäftighet och övertydliga pedagogiska drag är antagligen största förklaringen till att böckerna begår dödssynden att vara tråkiga!

Upp till bevis

Enligt DN idag släpps Salinger-uppföljaren i Sverige (men fortfarande i engelsk version) redan nästa vecka. Förlaget (identisk med författaren i det här fallet) funderar på att trycka upp klistermärken med "Banned in the US" och sätta på boken. Som ett försäljningsargument. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Lite trött undrar jag vad som hände med idén att skriva en bok som folk villeläsa? Eller tanken att skriva en bok som hade något att säga. 

Colting säger också i intervjun:

– Det känns helt sjukt att en bok kan bli bannlyst i USA, som ändå är ett fritt land. Hur man än ser på det så är det faktiskt fråga om censur, säger Fredrik Colting.

Okej, Colting. En domare har stoppat utgivningen. Det betyder inte bannlysning. "Bannlysning" är något som den kristna (företrädelsevis katolska) kyrkan har använt mot icke önskvärda personer och företeelser. Och det där med fritt land? Har du inte sett lite för mycket på amerikanska westerns, och lite för lite på domstolsfilmer? Censur, sa du? Jamen var det inte precis den du skulle använda som argument för att kränga böcker här i Sverige? 

Jag har skrivit om Salinger-affären tidigare. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Salinger: fortsättning eller kommentar?

En amerikansk domare har nu stoppat utgivningen av den så kallade uppföljaren till Salingers Räddaren i nöden. Både DN och SvD skriver om det hela, och använder samma text, från samma nyhetsbyrå, får man förmoda.

I den korta texten citeras den svenske författaren och förläggaren Fredrik Colting, som i det här sammanhanget ska ha sagt att boken "ska betraktas som en litterär kommentar eller parodi". Med en sådan tolkning borde boken kunna jämställas med andra litterära pendanger (jag har tidigare talat exempelvis om Sundströms För Lydia). 

Men Coltings har sagt andra saker i tidigare intervjuer, som den här från Svensk bokhandel. Där talar han om att han "visste att det skulle bli stor uppmärksamhet". Jag kan inte hjälpa att jag tolkar det som att han snarare ville ha uppmärksamhet än att kommentera just Salinger. I samma intervju säger Colting: "Hela bloggosfären kallar det för en uppföljare, då är det svårt för oss att hävda någonting annat. Sedan är det ju säkert ingen nackdel att folk har kallat den för det, bara vi inte har sagt det". Det tolkar jag som att de gärna vill att det ska ses som en uppföljare, men vill ha ryggen juridiskt fri. 

Jag vet fortfarande inte helt säkert vad jag tycker. Visst ska man få skriva kommentarer till kända verk (litterära eller andra) – allt annat vore konstigt, men spelar det någon roll om man gör det bara för att väcka uppmärksamhet, eller om det görs  för att man har något att säga om originalverket? Ja, jag tycker att att det gör det. Däremot tycker jag inte att man ska stoppa utgivningen av en bok bara för att författaren snyltar på någons renommé. Om det bara är en lycksökande wannabe så kommer det snabbt visa sig i alla fall. Och i bästa fall skapar det uppmärksamhet kring och ger en ny läsekrets för originalet.

Jag har skrivit om Salinger-affären här tidigare. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

En annan uppföljare

Jag var på ett trädgårdscenter häromdagen, ett sådant där trevligt ställe, där det inte bara finns blommor och buskar och jord och gödningsmedel, utan även ett café, en inredningsbutik och lite högar med böcker. Mest sådana med anknytning till trädgård, men där låg också en stapel böcker med titeln Barry Trotter. Jag ska säga med en gång att jag inte har läst någon av de här böckerna, och heller inte har för avsikt att göra det. Men jag vet så pass mycket att de är en (kärleksfull?) parodi på Harry Potter-böckerna. På barrytrotter.com kan man läsa författaren och "proffsplagieraren" Michael Gerbers svar på vanliga frågor om varför han skrev böckerna. Jag tyckte att kontrasten till Salinger-plagieraren Coltings svar i intervjun i Svensk Bokhandel var lite spännande. Jag kopierar tre frågor och svar därifrån, och så kan ni döma själva: 

Have you ever heard from J. K. Rowling?

Nope; I'm sure she has much better things to do. Remember, every two years or so, the fate of the entire world's publishing industry is placed on her poor shoulders! I hope that she takes the Trotter series as the compliment I mean it to be. The fact that I havenít been sued suggests that perhaps that is so, or perhaps her desk is just as messy as mine is.

 

Why did you decide to parody Harry Potter?

My wife, a hardened reader of fantasy, took a few HP books on vacation in 2000; I stole her copies, as I often do--sheís my literary taster for such stuff. I loved 'em. I saw immediately that they were extremely well-crafted, entertaining books with genuine humor in them. The Potter books called to mind so many of the authors that I had enjoyed as a kid--T.H. White, Roald Dahl, others. Once I saw that JKR had created a rich, logically consistent world, the presence of such a massive audience convinced me that someone would attempt a parody. The American media is relentlessly consuming itself, with sequels and prequels and remakes and "Cinderella, only this time as a mermaid" or "Snow White as a African-American girl from the projects." In this environment, an HP parody was inevitable. Since I really liked Rowling's books, and had seen what awful crap that the American publishing business calls "parody," I felt obligated to try to write a spoof worthy of the originals. And, obviously, I thought there might be a few dollars in it, if I didn't end up having to spend the next five years in court.

Was it hard to parody Harry Potter?

Yep. Rowling's books present certain challenges to the professional wiseacre. First, the Potter books are funny, and its much easier to parody something that takes itself seriously (like Tolkein, for example). Second, the audience for the Potter books is very diverse, and a parody written for American ten-year-olds is different from one aimed at Scottish 40-year-olds. My solution was to build in several simultaneous levels of humor, and hope that each group would find something to laugh at. It's a technique I haven't seen before, but I think I pull it off decently well. 

Låt det här också bli ett inlägg där jag får möjlighet att pusha för HP-böckerna i original. Det är inga barnböcker. Det är allåldersböcker, och har du inte läst dem ännu, så kasta alla andra sommarlistor och börja bums!

Till sist: Visst är det något mycket sympatiskt över någon som kallar en bok Barry Trotter and the Unnecessary Sequel. Fler borde följa detta exempel (och sedan ta de nödvändiga konsekvenserna av en sådan titel).

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Salinger – uppföljaren

Visst är det uppfriskande med litterära skandaler?! Jag kan inte låta bli att kommentera Salinger-skandalen idag också, särskilt när det nu finns mer att säga om hela saken. Svensk bokhandel publicerar idag en lång intervju med Fredrik Colting som skapat rubriker efter att under pseudonym gett ut en uppföljare till Salingers Räddaren i nöden. 

Här avslöjas 1) att man planerade för att boken skulle få maximalt genomslag när den kom ut (Vad var det jag sa!!), samt  2) att man tycker det är bra att bloggosfären (och för all del även en hel del tidningar) kallat det för uppföljare, men Colting och förlaget Nicotext  använder själva inte detta ord (för att hålla ryggen fri under stämningsansökan, får man anta). 

Vad ska man tycka om det här? Svensk bokhandels intervju innehåller några meningar om att Colting ville undersöka vad som händer med en karaktär som skapas, om de lever vidare utanför boken. Det är en mycket intressant fråga, och det finns många svar på den. En karaktär som Holden Caulfield från en bästsäljande, ständigt återutgiven kultbok som Räddaren i nöden lever naturligtvis sitt liv utanför boken, i föreställningsvärlden hos de många läsare (som många gånger även återvänt till boken). Detta gäller förstås även andra litterära gestalter, som Elizabeth Bennet eller Raskolnikov.  

Det finns också mer än en roman som fått uppföljare, och det kan ju ibland bli riktigt bra. Som Sundströms För Lydia, eller Ohlssons Gregorius (för att ta ett uppmärksammat ganska aktuellt svenskt exempel). Även om de flesta har den goda smaken att vänta tills författaren är död innan man lägger beslag på huvudrollsinnehavaren, så tycker jag nog inte egentligen att det är orimligt att man skriver en pendang till mer aktuella böcker. Det är en del av det litterära samtalet. Men det är en skillnad (kanske hårfin, men den finns där!), mellan att å ena sidan skriva en bok som fungerar som kommentar, kritik eller hyllning av ett välkänt verk, och att å andra sidan kidnappa en huvudperson och själv skriva om vad som hände sedan boken avslutats. Salinger har all min sympati här.

Det är möjligt att man juridiskt kan komma undan med en vidarediktning, som Colting gjort nu, men blir det mer moraliskt rätt för det? 

Andra som skriver om Salinger-uppföljaren idag är Karin Rebas.

Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Bluffen synad

Med anledning av Salinger-affären som jag följt här på bloggen, och här, känner jag mig manad att rapportera att den mystiske J. D. California har identifierats. Bakom pseudonymen (för det var förstås en sådan) gömmer sig den svenske förläggaren Fredrik Colting, som agerat talesperson för det svenska förlaget Nicotext som stämts av Salinger på grund av boken 60 years later: coming through the rye. Jag kan knappast använda rubriken "Vad var det jag sa!" igen, men visst luktar det fortfarande pr-trick?!  Fattas bara att boken är läsvärd!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Nu börjar jag tycka det här låter riktigt spännande, faktiskt

Svenska Dagbladet har en mer fyllig artikel än gårdagens DN angående det faktum att J. D.  Salinger stämmer författaren John David California för hans så kallade "uppföljare" på Räddaren i nöden. SvD har intervjuat California, och man noterar att han har samma initialer (J.D.) som Salinger, och att han är född 1 april. Samt att den nya boken är exakt lika lång som originalet. 

Finns California och vem är han? Eller vem är det som har tänkt till så här bra för att lansera inte bara en ny bok, utan också ett helt nytt författarskap? 

Eller förhåller det sig på ett helt annat sätt? När SvD skriver att Californias föräldrar jobbade på en circus, så tänker jag faktiskt att han egentligen är en figur ur en John Irving-roman. Jag väntar på det stora avslöjandet!

Jag har tidigare skrivit om "uppföljaren" och Salingers stämning av densamma.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg

Vad var det jag sa!

För ett par veckor sedan tog jag upp DN:s artikel om att det skrivs en uppföljare på J. D. Salingers Räddaren i nöden. Jag förutspådde redan då att Salinger inte skulle gilla denna bok. Och sanna mina ord! En ny artikel i dagens DN förtäljer att Salinger stämmer författaren John David California, som skrivit uppföljaren, samt alla de förlag (amerikanska, engelska, svenska...) som ska ge ut boken.

Dagens DN diskuterar vidare om en författare verkligen kan ha patent på en "skrivstil", och stämma andra som skriver i samma anda. Det låter å ena sidan som ett  orimligt krav från en författare. Men är det å andra sidan helt självklart att en annan författare ska kunna "kidnappa" en romanfigur från någon annans bok, och göra honom eller henne till sin. Skulle det vara okej om någon annan började skriva om Kurt Wallander utan Mankells tillstånd? (Hm, Jan Guillou gör det faktiskt i En medborgare höjd över varje misstanke, om jag inte missminner mig.) Kan samma romanfigur dyka upp i flera böcker, skrivna av flera författare? (Hm. Jan Guillou (igen!) och GW Persson använder ju båda sin gemensamma skapelse Anna Holt i sina polisromaner/thrillers.) Det går uppenbarligen (om man är Jan Guillou i alla fall). Någon slags varumärkessnyltning kommer man trots allt att tänka på.

Det blir hur som helst en spännande fortsättning.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Förresten har jag varit otrogen tidigare

Apropå mitt inlägg om en uppföljare till Salingers Räddaren i nöden, så finns det fler exempel på hur älskade böcker följts upp av andra författare. Det är kanske inte så konstigt. Vi är många som vill veta "hur det gick sen", till exempel för världslitteraturens kärlekspar. 

Just Jane Austen drar till sig plagierare av alla de slag. 

Den absolut värsta boken jag har läst är boken Pemberley av Emma Tennant, som alla som inte endast läst twitterversionen förstår är en fortsättning på Jane Austens Stolthet och fördom. Här handlar det om hur viktigt det är att Darcy och Elizabeth får barn tillsammans. Jag har visserligen bara läst den i svensk översättning, men språkets platthet, och den spekulativa handlingen... Om jag inte minns fel har Darcy något oäkta barn sen tidigare... Äh, jag har tack och lov glömt den exakta handlingen, men dålig var den. Så dålig att det här är den enda boken i hela mitt liv som jag har slängt i papperskorgen. Jag gör mig aldrig av med böcker annars.

En bättre spin-off på Stolthet och fördom är Mr Darcy's daughters av Elizabeth Aston, där Darcy och Elizabeth har gett sig ut på en långresa, och deras fem giftasvuxna och giftaslystna döttrar befinner sig under otillräckligt förkläde i London. Ja, ni fattar vad som händer. Som Stolthet och fördom är ju inte den här boken, men välskriven, rolig och med en viss spiritualitet. Jag kan acceptera den mycket för att man slipper höra grodor hoppa ur Eliza och Darcys munnar (de förblir tack och lov bortresta boken igenom). Författaren har skrivit fler böcker i den här serien, som jag inte har läst, men det skulle jag nog kunna tänka mig. 

Jag har också upptäckt boken Darcy & Elizabeth: Nights and Days at Pemberley av Linda Berdoll. Nån som har läst den och kan avråda eller uppmuntra? Jag kommer avråda mig själv tills dess jag blir överbevisad ;-) 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Jag fick svar från Nina, som skrev:

Jag har läst Linda Berdolls bok, den är underhållande och fräck, väldigt fräck-inget för de pryda.Jag skrattade dock chockerad, generad och road. Många uppföljare som jag läst är välskrivna och karaktärerna nära orginalen, de kan dock vara lite lugna i tempot. Berdolls bok har tempo och den enda invändningen jag har är att en del karaktärer är lite för elaka för min smak.
Om du vill botanisera bland uppföljare så sök på sequels pride and prejudice på www.amazon.com
så får du upp böcker och recensioner.