Visar inlägg med etikett Jörn Donner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jörn Donner. Visa alla inlägg

torsdag 4 mars 2010

Hon och mest han

För några veckor sedan lyssnade jag till en poddsändning från  Vetenskapsradion Historia, om brevväxlingar och kärlek på 1800-talet. Programmet sändes 11 februari 2010, och kan avlyssnas här (vilket rekommenderas varmt!). Där nämns både det ena och det andra, som man kan fundera över. Till exempel att man inte kunde gifta sig när som helst (och – förstås – inte heller flytta ihop), utan att mannen först skulle ha ett sådant arbete eller position att han kunde försörja sin hustru (och förhoppningsvis barn). Det är ett faktum som känns som rena 1800-talet idag, där vi har någorlunda fungerande sociala skyddsnät, acceptans för föräktenskapliga förbindelser (och barn), och dubbelarbetande hushåll. Dessutom har vi en tro på kärleken som livsmål, och fleråriga brevkorrespondenser innan fullbordat äktenskap är mer kuriöst än en 10 barns-familj.

Ja, jag kan inte låta bli att fundera över just föreställningar om "hur saker ska vara". Hur vårt tänkande kring vad som är normalt och "hur man gör" långsamt ändrar sig över tiden. Kravet att kunna försörja sin familj är bara ett sådant (som definitivt ligger till grund för en massa frustration och ilska när man läser 1800-talsromaner där de älskande inte får varandra, eftersom han (det är nästan alltid han) måste gifta sig med någon rik, men ful flicka, för att kunna klara försörjningen).

Men det var inte vid den här punkten jag hade tänkt dröja den här gången. I stället nämndes i radioprogrammet något annat – tanken på att om man verkligen älskade varandra, så skulle man till fullo förstå varandra. Just att förstå varandra var själva essensen i samlevnaden, och ett bevis på att man hör ihop. Att det fanns kärlek mellan parterna var ett ideal i 1800-talets borgerliga miljö. (Vilket kanske ledde till fall då man trodde sig vara förälskad? Jag tänker på lilla fru Marianne, till exempel.) Rent uttalad är väl den här tanken om ömsesidig och fullkomlig förståelse inte riktigt närvarande när vi idag väljer våra partner, men nog ligger den där och skaver. Den där längtan efter ömsesidig symbios, och drömmen om att finna någon inför vilken jag helt och hållet kan vara mig själv och ändå bli älskad (här kan ni foga in scenen från Bridget Jones-filmen när hon förvånat berättar för sina vänner att "he loves me just the way I am").

Tanken på att kärlek innebär fullkomlig förståelse för varandra har jag hela tiden i bakhuvudet när jag läser den vackra lilla boken av sammanställda brev och dagboksanteckningar från Käbi Laretei och Ingmar Bergman: Vart tog all denna kärlek vägen?. Paret träffades 1957, och var gifta i ett decennium (59-69). Här finns på drygt 100 sidor några urval av brev, och längre stycken ur en "svart" bok som samlade Lareteis "synder" och elaka tankar, och skrevs under 62, då hon väntade parets enda gemensamma barn, sonen Daniel. Boken slutar med Daniels födelse.

Det finns – med tanke på mitt inlägg om Donners Bergmanbok häromdagen – också något spekulativt i att denna bok utkommer ett par år efter Bergmans död. Jag blir lite trött när jag tänker på det, men vill inte fördjupa mig i detta just nu. Man behöver ju inte läsa det man inte är intresserad av (man behöver inte ens läsa det man är intresserad av; jag har till exempel inte kommit mig för att köpa Mikael Timms biografi om regissören ännu).

Den här lilla tunna boken är dock läsvärd av många skäl, varav det fina urvalet är ett. Paret skrev hundratals brev till varandra under den här perioden, men här har gallrats ordentligt. En del av mig hade gärna läst alltihop (ja, jag hör till dem som gärna läser andras kärleksbrev och smygläser dagböcker om jag får tillfälle till det), men en annan del uppskattar mycket den historia som mejslas ut och kan läsas mellan raderna. Här är två personer, båda med relationer på varsitt håll, som träffas och ohjälpligt dras till varandra, både mentalt och erotiskt (åh, ordet "erotiskt" används på ett sådant där typiskt 60-talssätt). De jämför (så där som nyförälskade gör) varandras likheter och olikheter, förundras och gläds. De vill förstå varandra, och missförstår. De ger och tar. Nej, hon ger och han har ett omättligt behov. Det är himmel och helvete, det är ett avvisat barn (Bergman) som söker den moderskärlek han aldrig fick (här behöver jag inte ens tolka särskilt mycket; detta skrivs mer eller mindre ut), det är två konstnärer som på var sitt håll skapar musik och film, och som gläds åt varandras framgångar. Mest hans, eftersom han blir avundsjuk om hon talar för mycket om de hyllningar hon fått.

Både i de brev de skriver till varandra, och i de långa dagboksanteckningar från Laretei som är infogade, saknas vardagens futtiga små händelser. Mycket i förbigående nämns middagsbjudningar (med Ulla Isaksson, bland annat), barnflicksbekymmer, resor. I stället finns ett ständigt pågående samtal, önskningar om att förstå varandra, att helt och fullt nå fram till en gemenskap, denna strävan överskuggar allt. Dessa mogna människor (Ingmar 39 när de möttes, hon 35), som analyserar sina känslor, tolkar dem, vänder på dem, förklarar dem, söker skuld och orsaker och ibland också lösningar. Och dessa tankar, så välformulerade. Käbis vindlade och poetiska, och Ingmars kortare och kärvare.

Det här är en bok utan svar. Utan en tolkningsram, utan en början och ett slut. Utan biografiska ramar, och till synes utan tillrättalägganden. Jag tycker om den.

onsdag 3 mars 2010

Jag mötte Lassie

Jag fick med mig en bok om Jörn Donner hem från biblioteket. Eller om den handlar om Ingmar Bergman. Jag blir inte riktigt klok på syftet med boken, nämligen. Ingmar Bergman: PM heter den, och är skriven av Donner. Orden i inledningen beskriver ganska väl ett av de intryck boken ger: "Den är ett fragment av vad Jörn Donner /.../ tror sig ha sett och upplevt i relation till Bergman, hans filmer, men även till Sverige och några människor där."

För att sammanfatta boken så beskriver den scener och hågkomster ur Donners liv, som om han samlat allt han varit med om som har Bergman-anknytning. Alltfrån första besöket i Sverige, då han såg Bergmans Fängelse, via gemensamma erfarenheter av filmarbete, och Donners funktion som producent för Fanny och Alexander, till de sista åren av Bergmans liv, då deras kontakt var närmast obefintlig.

Här finns hela tiden ett stråk av obesvarad kärlek till Sverige, som gnager som en tagg i Donners kött. Här finns skvallriga kommentarer, bekännelser, avslöjanden om socialdemokratiska regeringar, Filminstitut och Harry Schein, ibland lite oklart var det ena börjar och det andra slutar. Det råder ingen tvekan om ohöljd respekt och beundran för Ingman Bergman, även om ingendera är okritisk.

Det är en bok som handlar mer om Donner än Bergman. Vilket gör den lite svårbegriplig, för det är knapphändigt med biografiska noteringar från Donner, mer antydningar om hur hans kvinnoaffärer liknar eller inte liknar Bergmans, och hur hans erfarenhet och kontaktnät i filmvärlden påverkar Bergman-relationen. Frågan är hur mycket man förstår av den här boken om man inte också är någorlunda inläst på Bergmans liv och produktion? Helst också på de politiska turerna kring Svenska filminstitutet (jag känner att min egen okunskap är stor på området, och blir mest förvirrad och frågande över vissa svepande beskrivningar – är verkligen Filminstitutets chefslista och svensk filmpolitik på 60- och 70-talet så allmänt bekanta att de inte behöver förklaras för en läsare år 2010?).

Således en skvallrig bok som surfar på intresset för dämonregissören. Donner har uppenbart projicerat någon slags fadersfigur på Bergman, och även om jag för all del inte har tråkigt när jag läser om dessa (bitvis ganska osorterade) hågkomster, och faktiskt tycker det är intressant att inbilla mig att jag får en delvis annorlunda nyanserad bild av Bergman, så är det bestående intrycket av den här boken ganska blaha. Men jag gillar Donners prosa. Och jag har fått reda på enormt mycket om Jörn Donner. Tidigare visste jag typ bara att han talar finlandssvenska och var vänsterpartist (med några inkastade brasklappar om hörsägen).

(Fast jag kan inte låta bli att fundera över att sälja in en egen roman-idé som heter "Jag och Michael Jackson" till något förlag. Jag har aldrig ens varit intresserad av att kolla om jag känner någon som har tagit reda på om det finns biljetter till en Michael Jackson-konsert, men det skulle man ju kunna skriva en bok om. Eller hur?)