Böcker på tvärsen

Jag har varit ute och bokspanat. Ja, jag vet – det är väldigt olikt mig, men jag fick ett halvt dygn över på en flygplats nyligen, och vad ska man ta sig för när man inte orkar läsa Anna Karenina, för att man är för trött i armarna för att hålla upp den framför ansiktet (eftersom armarna hela dagen burit på väskan med denna tegelstensroman; det är ett moment 22).

Ja i alla fall, jag bekantade mig i stället med ett betydligt mer behändigt format, specialdesignat för den som bokstavligt talat vill ha en bok på fickan, men inte övertygats om att läsning i mobilen är framtidens melodi. Det jag fann var en slags "böcker på tvären": små pocket-versioner av välkända bästsäljare, där långsidan är ungefär 10-12 cm lång. När man öppnar böckerna måste man vända dem på tvären, vilket innebär att ett uppslag blir ungefär så stort som en vanlig boksida.

Vid provläsning av en bok tyckte jag det var svårt att hålla boken öppen; den ville ständigt falla igen. Dessutom blev det mycket bläddrande. Men å andra sidan kom man lätt upp i 600-sidiga böcker, och om man skulle få för sig att räkna antal lästa boksidor i stället för antal lästa böcker, så är ju det en fördel.

Jag är inte helt säker på att det här är ett format jag skulle välja i första hand, men tanken på att man skulle få plats med så där fyra gånger fler böcker på samma utrymme är ju onekligen rätt frestande. Vi skulle inte behöva flytta till ett större hus på länge än om det här blev det gängse bokformatet i Sverige. Nån som har sett något liknande här?

Uppdatering: Ja, det är ju ingen nyhet att det här inte är bloggen som är först med det senaste; Boktoka spanade om de här böckerna för nästan en månad sen.

Don't impress me much

Minns ni att jag hade fastnat halvvägs in i en massa böcker och att ni allihop peppade mig till att åtminstonen läsa ut Kärlekens historia av Nicole Krauss.

Så. Nu har jag gjort det (eftersom jag måste lämna tillbaka den till biblioteket i morgon), och jag undrar bara, what's the big överväldigande deal, liksom?

Gunbritt Sundström i SvD tyckte det är en originell och sympatisk roman. L på Tassande en liten kaffekopp blev alldeles alldeles betagen. Och om en av ens favoritförfattare gillar, och om nån som brukar läsa och gilla precis samma böcker som jag gillar, så är det klart att jag såg fram emot att bli hänförd. Men det blev jag inte. Inte ett dugg.

Jag orkar inte ta fram nån motorsåg, för det var ju ingen dålig roman. Tvärtom ett snyggt bygge, tekniskt helt utan anmärkning, faktiskt. Som spelar ut såna där trumfkort som föräldralösa barn och att halva släkten dog i koncentrationsläger. Oantastligt.

Och ett fint bidrag till Böcker om Mystiska Böcker (som är så vanliga nuförtiden). Här handlar det om den mystiska romanen Kärlekens historia som skickas hit och dit mellan Europa och USA och Sydamerika och översätts mellan jiddish och spanska och engelska (ja, jag är ledsen, jag höll inte riktigt reda på alla turerna där). Vill du veta precis vad den handlar om så läs gärna Sundströms recension. Och sen kan du läsa boken, för du kanske gillar den.

Men det gjorde inte riktigt jag, som sagt. När jag skrev om den sist, 120 sidor in i boken, så skrev jag att jag såg likheter med Zusaks Boktjuven, och den iakttagelsen kvarstår. Samma sentimentalitet som i en Hollywoodsnyftare (ja, till och med jag gråter på sista sidan av Kärlekens historia, även om jag misstänker att det delvis var av utmattningen att sträckläsa 200 sidor), men det känns utstuderat. Ruiz Zafóns Vindens skugga har jag också tänkt på många gånger under läsningen. Det är något med alla dessa vindlingar i historien, hoppen fram och tillbaks, sorgen efter fadern som den ena berättaren Alma känner och längtan efter att hans berömda sonen ska få veta vem som är hans riktiga far som den andra berättaren Leo åstundar. Men där jag blev betagen av litteraturens kraft och mystik och metaperspektiv (och underbara lek med det gotiska Barcelona), där känns Mystieriet Med Boken konstruerat i Kärlekens historia. Litteraturen som läkande kraft, visst – den tror jag ju på, men jag blir blasé av den här boken. Jag tycker inte om att känna mig blasé.

Jag hade läst en och en halv sida i boken när jag fick en sån där New York-känsla (en sån där som inte kan undvikas om man läser Auster eller Roth). Jag associerade i ett slag till Extremely Loud and Incredibly Clear av Jonathan Safran Foer, och lillebrodern Pippi i Kärlekens historia har många likheter med pojken som sörjer sin far i Safran Foers bok. Jag tycker egentlign det är lite för många likheter mellan böckerna (särskilt med tanke på att Krauss och Safran Foer är gifta); dessa barn som går runt i New York och åker tunnelbanor och letar efter adresser och personer. Den tolkning som man som läsare ska göra, att det är på detta vis de hanterar den obegripliga sorg de känner efter en saknad förälder.

Samtidigt anar jag nånting annat, som kanske Krauss' dedikation till sina fyra mor- och farföräldrar i början av boken antyder. Det där att skriva ihop en historia, när man inte har tillgång till förstahandsinformation. Det där med att skapa ett tänkt liv, ett Tänk om, som omfattar alla de personer man saknar, men som man inte längre kan träffa. Svårigheten att urskilja sin egen identitet när hela ens historien är förstörd av ett obegripligt andra världskrig med folkmord och deporteringar. Viljan att förstå, om endast i symbolisk form.

Fast jag är besviken. Kanske skulle jag ha gillat den här boken om jag inte hade läst alla de andra böcker som den påminner om först. För det är ju en bok som har potential. Som skildrar sorg och vilsenhet och ger en öppning för acceptans och tillhörighet. Och jag tycker att den slutar lite som Maria Gripes Agnes Cecilia, där de (delvis) föräldralösa flickorna Tetti och Nora blir vänner på slutet – som om det alltid var ämnat så, som om detta var vad allting ledde fram till.

Buss

Jag åker två hållplatser längre på min busstur till jobbet bara för att stjäla mig till lite mer lästid i en stressad tillvaro. Men jag vet fortfarande inte om Oskars pappa hoppade från ett av tornen i World Trade Center eller inte. 60 sidor kvar i Extremely Loud and Incredibly Close. 

Den här helgen har jag varit i NY

Förra veckan bad jag om hjälp att motivera mig att läsa några hyllvärmare som börjat koka av otålighet i min stora bokhylla. Tassande en liten kaffekopp och Lazy's library ledde mina steg i riktning mot Jonathan Safran Foers Extremely Loud and Incedibly Close, som jag började läsa medan jag borstade tänderna en kväll i förra veckan. Därför har jag alltså tillbringat hela midsommarhelgen i New York. 

Det här är en mycket rolig bok om en pojke som förlorat sin far i 9/11. Nej, så kan man förstås inte skriva, men det är en mycket trovärdig beskrivning av nioårige Oskars sätt att hantera en stor förlust, och när man ser världen genom hans ögon blir somliga saker smärtsamt förvirrande. Missförstånd. Formuleringar som han upprepar med stor exakthet. Jag vrider mig stundtals av skratt. Jag blir inte helt klok på om (man ska tro att) Oskar har något autistiskt handikapp, eller om det är författarens sätt att skildra en brådmogen nioårings tankar som skapar den effekten (det står på något ställe att de flesta barnen i hans klass har ADD). Jag tänker i alla fall lite grann på Mark Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Och jag blir väldigt rörd över alla de vänliga människor Oskar möter under sin jakt på LÅSET som passar till faderns efterlämnade nyckel.

Och sedan tänker jag på, att även om det här är en bra bok och ett intressant sätt att skildra hur 9/11 påverkade en enskild familjs liv, så undrar jag om den hade blivit så uppmärksammad om det inte handlat om 9/11? 

Jag tycker också mycket om hur författaren använder grafiska element som en del av berättelsen. Foton är till exempel infogade. (I slutet av boken kan man bläddra de sista 15-20 sidorna väldigt snabbt för att skapa en liten makaber "film" av någon som hoppar ut ur det ena av World Trade Centers tvillingtorn innan det faller ihop.) Boken har flera berättarröster; förutom Oskar berättar hans farmor och farfar historier om en ungdom i Dresden under kriget, och textlayouten förändras beroende på vem som berättar. Farfadern som förlorat talförmågan skriver till exempel ibland enkla meningar för att kommunicera, och dessa återges konsekvent i boken med en mening helt ensam på en boksida. Tekniken påminner mig om böcker som Aidan Chambers skrivit (till exempel Spelöppning), och jag tänker att det är sorgligt att alltför många böcker presenteras så linjärt, när möjligheterna är så många fler. 

Jag har kommit ungefär halvvägs in i boken (eftersom midsommarfirandet innehållit mer små grodor och mindre lästid än på många år, och jag därför somnade i bilresan på väg hem igår i stället för att läsa), men jag vill verkligen tacka för att ni gav mig en gratisresa till New York, Lazy och Tassande kaffekoppen. Och tack! alla andra som talat sig varma om mina böcker på undantag. Jag kommer läsa igenom alla era kommentarer med jämna mellanrum när jag behöver en knuff för att läsa något jag inte tänkt på. Om någon mer vill lägga ett gott ord för någon bok på min lista är ni mer än välkomna. Ju mer passionerat, desto bättre!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.