Som tur är inte rena cirkusen

Jag är ingen cirkusromantiker. Faktum är att jag till och med (men utan framgång) försöker hoppa över kapitlet "Pippi på cirkus" när vi har högläsning hemma. En bok som heter Saabyes Cirkus skulle jag således aldrig gett mig på (än mindre köpt hem i inbundet skick), om inte Hermia uppgivit denna bok av Lars Saabye Christensen som en av sina största läsupplevelser förra året.

Lite tveksamt öppnade jag således boken. Några timmar senare stängde jag den.

Då hade jag forsat igenom en 200-sidig intensivt driven berättelse om några månader under ett anonymt berättarjags uppväxt. Vi är i Oslo. Det är inte nån cirkus i sikte så långt man ser, men berättarjaget arbetar som blomsterbud för att tjäna ihop till en eftertraktat elgitarr – en röd Fender. Han cyklar kors och tvärs över hela stan, och ibland lämnar han blommor hos kvinnan som heter Aurora. Det är hon som en gång i tiden har jobbat på en cirkus. Och något hon säger och gör lär berättarjaget något om honom själv. Mötena med denna åldrade cirkusprinsessa blir den bestående lönen av allt blomsterbudande; när det kommer till kritan köper han aldrig gitarren. 

Det är en underlig berättelse det här. En metaberättelse, som i själva verket utspelar sig under en svindlande, minnesfylld sekund då den vuxne, erkände författaren håller på att trilla ner från en scen vid ett författarengagemang i Paris. Det är en sån där vindlade berättelse, som jag tycker är så vanlig hos de norska författarna nuförtiden. Som i Kjaerstads böcker om Jonas Wergeland börjar Saabye Christensen från en händelse, hoppar planlöst till nästa, över till en tredje, och sen tillbaks till den första händelsen igen – som av en händelse. Det snirklar sig fram. Man följer honom troget, men blir lika häpen varje gång han drar in tråden och visar att han inte tappat spåret; tråden är verkligen röd, men berättelse kräver associationer och utvikningar för att bli komplett. Som i Per Pettersons böcker forsar historien fram över sidorna, det går inte att låta bli att föras med. Som hos Knausgård finns en uppväxtskildring i skarven mellan populärkultur och oförstående föräldrar. 

Jag fastnar mest för det där metaperspektivet. Den där dallrande sekunden under författarföreläsningen, som blir en Madeleinekaka in i barndomen. Jag påminns om Cees Nootebooms lilla bok Paradiset förlorat, där en annan författare möjligen fantiserar ihop några livsöden under en flygresa. 

Jag tyckte mycket om Saabyes cirkus. Jag använde den som lite pausläsning mitt i Knausgårds Min kamp  (vilket alltså är ett mycket gott betyg), men jag skulle tro att Saabye kan funka som huvudläsning också. Halvbrodern kommer det bli så småningom i alla fall. 

Eftersom du ändå inte bara kommer köpa EN bok

Lyran meddelar i ett kommentarsfält hos Martina att Oksanens bok Utrensning är med på bokrean. Så nu finns väl ingen återvändo antar jag. Jag förhandsbeställer, och ser fram emot att bli överväldigad framåt sommarn. Möjligen senvåren.

Och om jag sedan själv ska ge några bokreatips (jag har kollat igenom erbjudandena hos Adlibris.com), så är det att slå till på Per Pettersons bok Jag förbannar tidens flod (jag har skrivit om den här). Efter vad jag har hört kommer den inte i pocket, och börjar bli svår att få tag på. Och jag lovar – verkligen lovar – att den mannen kommer att få Nobelpriset. (Och då kommer säkert boken i pocketupplaga i och för sig, så om du har mycket att läsa nu så kan du vänta lite.) (Boken Ut och stjäla hästar finns också på rean, i cd-version. Rekommenderas också varmt! Här till exempel.)

Den som vill läsa Ingmar Bergman har nu också chansen. Flera av hans filmmanus finns nu på rean: Fanny och Alexander, Den goda viljan, Enskilda samtal och Söndagsbarn hittar jag. Jag rekommenderar dem allihop, men slå till på Fanny och Alexander eller Den goda viljan om du inte kan välja – väldigt bra texter, både lika och olika filmerna/tv-serierna. (Bland annat har Fanny och Alexander en storasyster i bokversionen – bara en sån sak!! Den goda viljan regisserades ju av Bille August och inte Ingmar Bergman, vilket gör det intressant att läsa Bergmans version. Jag har inte detaljjämfört, och jag kan inte sätta fingret på det, men jag får en delvis annan känsla när jag läser manuset än när jag ser tv-serien.)

Torgny Lindgrens trilogi bestående av Hummelhonung, Pölsan och Dorés Bibel som finns i samlingsvolymen Nåden har ingen lag slumpas formligen bort. Har du inte läst Lindgren så är det här en jättebra början. Tre av Sveriges bästa böcker från de senaste 15 åren, inbundna till priset av en pocket! (Torgny är som bekant den nu levande svensk som jag lanserar för Nobelpriset. Det kanske är nån nytillkommen bloggläsare som missat det.)

Om man läst Jane Austens Northanger Abbey så är det lätt att bli nyfiken på boken Udolphos mysterier (av Ann Radcliffe) som hjältinnan Catherine Morland jämför allt i sitt liv med. Nu finns den för 39 kronor på rea. Jag har redan beställt ett exempelar, så därför vågar jag tipsa dig. (Radcliffe var den tidens stora modeförfattare. Om man sett filmen A young Jane Austen, så är det henne som Jane i filmen vid ett tillfälle träffar.)

Jag tycker inte att den som då och då ger sig på fackböcker ska missa Lars-Olof Larssons bok Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? En bok som fick Augustpriset när det begav sig, och en väldigt bra genomgång av den 1500-tals-politik som ligger till grund för det Sverige vi har idag, och för de föreställningar vi har om vad det innebär att vara svensk. En av de bästa böcker jag läste under 00-talet!

För lite lättsmältare litteratur, som ändå inte är intetsägande så kan man satsa på Sara Kadefors bok Borta bäst. Jag tycker inte den håller hela vägen fram, men är man på humör att se en amerikansk feel-good-komedi, så kan man lika gärna läsa den här. Och har man inte redan läst Peter Robinsons deckare En ovanligt torr sommar kan man passa på nu. En riktigt bra deckare att plocka fram när man blir på det humöret!

Känner man sig lite efter alla andra (jag gör ofta det) finns nu åtminstone en chans att köpa (läsningen kan man ju – hrm – som bekant skjuta lite på) några av de mest omtalade böckerna från 2010: Spill av Combüchen som fick Augustpriset 2010 (den köper jag själv). Det gröna huset av Nobel-pristagaren Mario Vargas Llosa (jag har Tant Julia och författaren oläst hemma, och ska läsa den innan jag ger mig på några fler sydamerikanska utsvävningar), Hundraåringen som klev ut genom fönstret av Jonas Jonasson (årets stora boksnackis bland dem jag firade jul med; jag tvekar. Jag kommer nog att läsa så småningom, men väntar just nu. Köper inte ens, för jag misstänker att pocketversionen kommer kastas efter mig vad det lider. Men köp du, så känner du dig inte utanför när boken snart kommer på film. Finns både som inbunden och cd-bok på rean.) Leif GW Persson fick Deckarakademins pris för Den döende detektiven – boken där han tar livet av sin detektiv Lars Martin Johansson. Den har sina poänger, boken, men är nog den sämsta bok jag läst av Persson. Satsa på något annat. Boken Samhällsbärare reas också ut, till exempel.

Letar man barn- och ungdomsböcker så tycker jag att man ska slå till på alla bilderböcker om Max (Barbro Lindgren och Eva Eriksson) och Molly (Lucy Cousins) som man kan hitta! Och missa inte att köpa Eric Linklaters Det blåser på månen om du inte har den i bokhyllan. (Du kan råka göra Snowflake glad.). Några fina illustrerade Astrid Lindgren-sagor finns också – Mirabell till exempel. Ladda för barnkalasen! Eller barnbarnen! Eller en vanlig regnig tisdag i slutet av mars, när påsken är långt borta och våren aldrig vill komma och du måste byta kamrem på bilen. Man rear även bort Kurt i Kurtby av Erlend Loe, så jag tycker du ska passa på. Särskilt om du är 35+ och läste allt om vad som hände i Knutby. Har du inte den slags humorn, så reas även flera fina Muminböcker bort i cd-version (av Tove Jansson, om du inte visste det).

Men nu ska jag inte sittar här och slösa bort tiden. Jag måste lägga min egen order. 1117 kronor. Men 24 fina böcker får jag för det.

Norska män

Lyran firar Norges nationaldag i veckans tematrio, och jag firar den så här i elfte timman. Jag listar händelsevis just de tre norska författare som jag stiftat bekantskap med sedan jag svarade på samma tematrio förra året.

1. Jag har läst två böcker av Per Petterson under året, och det är svårt att säga att den ena är bättre än den andra, men kanske kanske kanske tycker jag att Ut och skjuta stjäla hästar är lite bättre därför att väven i den boken är lite mer komplicerad, och intrigen har några fler bottnar. Men jag tyckte också mycket mycket mycket om  Jag förbannar tidens flod. Så mycket, faktiskt, att jag förutspår att han får Norges nästa Nobelpris i litteratur.

2. Jag läste även Henrik H Langelands bok Manuskriptet och tyckte inte alls om den. (Detta var en ganska oväntad och tråkig upplevelse, för jag hade länge suktat efter boken och fick den som en speciell gåva.) Upphaussad, pretentiös, långrandig... Nej, livet kan tillbringas rätt mycket bättre, tycker jag, men det verkar som att jag är lite ensam om att tycka så.

3. Jag har upptäckt Erlend Loe! Jag har hittills endast hunnit skriva om honom lite apropå, men jag lovar att det kommer mer. Humor, satir, människokännedom, lekfullhet. Jag tror inte det blir några Nobelpris till Loe, men i den här trion känner jag mest gemenskap med honom.

Till nästa år lovar jag att trion kommer bestå av tre norska kvinnor som inte skrivit deckare eller fått Nobelpriset.

Härifrån till evigheten

Jag förstår inte vad den här mannen gör med mig, men utan att tveka en sekund skulle jag låta honom leda mig vart som helst. Sist vi träffades tog han mig med djupt in i en norsk skog; igår vandrade vi i stället på gatorna i Oslo och tog en färja till Jyllands norra udde. Förra gången berättade han allt han visste om sin far; den här gången ältade han sin skilsmässa och förhållandet till sin mor (det är lite intressant det där, faktiskt. Mor–son-relationer utforskas inte så ofta). Jag vet. Det låter som jag hade en tråkig lördag, men tvärtom! Den här mannen kan få de banalaste händelser, och tarvligaste familjeförhållanden att bli intressanta, och de mest symbolladdade historiska företeelser att skina i ett nytt ljus.

Ta det här med Berlinmurens fall till exempel. Jag har nog aldrig riktigt förstått hur avgörande det kan vara för någon som varit kommunist i hela sitt vuxna liv. Som om verkligen grundvalarna skakades, allt man trott på, och allt man offrat för denna tro. Han berättade mycket om det där. Hösten 1989 var onekligen avgörande – ja, livsavgörande, det var det han försökte redogöra för, tror jag. Han själv hade haft Mao upphängd över sängen i sin första lägenhet. Ja, han var en så rättrogen kommunist att han lämnade den gymnasieskola som hans arbetarklassföräldrar strävat så efter att sätta honom i, bara för att han ville bli en av arbetarna. Hans mor förlät honom nog aldrig.

Hösten 1989 var modern döende. Hon hade fått ett cancerbesked och reste till Danmark för att ta farväl av sitt hem, av den nordjylländska udde där hon fortfarande kände sig mest hemma. Och han då, sonen. Hans fru ville plötsligt skiljas. Och så föll Berlinmuren mitt i alltihop. Det gick lite över styr för honom mitt i allt det där. Det blev lite svårt att se om något  av honom fanns kvar, och vad det i så fall skulle vara. Jag tror det var det han försökte berätta om, i alla dessa långa, andlösa meningar. Som om han hade så mycket att säga att han andfått glömde bort att det finns andra skiljetecken än kommatecknet.

Du kanske har träffat honom, förresten. Per heter han. Per Petterson. Norrmann. Skäggig. I min pappas ålder ungefär. Jag är rätt säker på att det blir han som får Norges nästa Nobelpris.

Jag skrev om Pettersons Ut och stjäla hästar här. 

Rena födelsedagen!

Idag har jag oväntat fått två fina, fina presenter som gjorde mig väldigt glad:

En väldigt fin dikt av Kristian Lundberg, som Snowflake gav mig.

Och en rapport från en författarträff med Per Petterson av Boktoka.

Jag är utan överdrift alldeles tårögd! Tack ska ni ha, båda två!

Som ett rinnande vatten

Det finns olika slags vackra språk. En del böcker är skrivna på så hisnande vackert sätt att man drivs att läsa om de välformulerade meningarna om och om igen. Långsamt tar man sig framåt, men eftersom man är glad över att vägen har så underbar utsikt så gör det inget att den blir lite lång. Andra författare lyckas med små gester och medel beskriva företeelser och beteenden på pricken. Drastiska liknelser får mig som läsare att stanna upp och kanske skratta till, igenkännande, uppskattande.

Sedan finns det andra böcker. Där språket forsar fram över sidorna, så omärkligt att man inte lägger märke till det förrän man är långt inne i en norsk skog, vid en brusande älv någon gång sommaren 1948. Det tar ett bra tag innan jag noterar språket i Per Pettersons Ut och stjäla hästar, faktiskt. Det är ett bra betyg för långa meningar utan kommatering, enkla och vardagliga ord och en stark berättelse. Ja, ordet stark är det som kommer för mig när jag ska beskriva den här boken.

Här används det retoriska knepet att berätta historien från två håll. Å ena sidan Trond som flyttat ut i ödsligheten strax innan millennieskiftet. Å andra sidan en barndomssommar 1948 när Trond var 15 år, och tillbringade några veckor tillsammans med sin far i en annan säterstuga ute i skogen. Det är en berättelse om vad som färgar våra liv. Om vilka val vi tror att vi gör, och vilka vi egentligen inte gör. Tronds far smugglade information och människor över gränsen till Sverige under tyskarnas ockupation av Norge. Under långa perioder var han borta från sin familj; de sista månaderna av kriget var han tvungen att fly till Sverige, tillsammans med en norsk kvinna, som också hon lämnade make och barn i Norge för att fly tyskarna. Allt det här får Trond reda på först den där sommaren 1948 när så mycket händer. Och när han sedan kommer hem till Oslo den där hösten så följer fadern inte efter. Han skriver ett brev att han lämnar familjen, hustru, dotter och son. Dessutom efterlämnar han 150 kronor på Wärmlandsbanken i Karlstad. Det är allt.

Att Tronds liv har påverkats av fadern blir långsamt uppenbart. I sitt liv har han haft ett arbete (oklart vilket) där han lämnat sin familj under långa tider. Och nu, efter antydda tragedier i livet (en bilolycka där hustrun dog nämns, en avliden syster, och tre år i en korridor med glasväggar) har han flyttat ut i skogen till en stuga utan telefon för att leva ett slags enkelt liv. Det förflutna hinner ikapp honom. Kanske handlar boken om det – att förr eller senare måste vi göra upp med det förflutna. Förlika oss och kanske förstå vad vi varit med om.

Tronds dotter dyker upp mot slutet av boken, arg för att han inte meddelat vart han flyttat. Hon påminner sig hans ständiga läsande av Charles Dickens, och minns särskilt inledningsorden: "Whether I shall turn out to be the hero of my own life, or whether that station will be held by anybody else, these pages must show." Det där är bokens nyckel, tror jag. Är vi huvudpersoner i våra egna liv, eller är det någon annan? I Tronds fall har det nog alltid varit fadern som han tänkt på, mätt sig emot, levt för antingen han gjort det medvetet eller inte. Fadern var utan tvekan en sådan person som var huvudperson i sitt eget liv, därtill älskad och omtyckt av både män och kvinnor.

Det här är en bok där väven först är luftig och lätt, men så småningom tjocknar. Till slut sitter man där med ett ogenomskinligt tyg, och ser en tydlig bild. De många antydningarna bildar ett mönster som kanske är mer uppenbart för läsaren än huvudpersonen Trond. Samtidigt hänger en del trådar lösa. Inte på ett dåligt sätt men för att visa att det finns mer i ett liv än det författaren väljer att visa. Ja, än det var och en av de människor vi möter i livet väljer att visa. Jag lämnar boken utan att veta nästan någonting om vad Trond har gjort i sitt liv mellan det han var 15 och 66 år. Och när jag lämnar boken brusar öronen fortfarande av den där älven som slingrar sig mellan Norge och Sverige. Ett tillstånd, mer än en plats.