Och tänk vad mycket böcker man borde hinna läsa på rehab

Enligt O vill veta om folk är bokoholister. Jag funderade lite på att skriva att det hade varit mer intressant att sprida den här enkäten utanför bokbloggosfären. Men med ett sådant påstående riskerar jag väl att få en modeenkät i knät (och jag som inte är säker på skillnaden mellan foundation och puder), så det låter jag bli, och svarar snällt på frågorna.


1. Brukar du komma ut med fler böcker än dina vänner efter ett besök i en bokaffär?
Ja. Men räknar man antal böcker köpta per timme, så blir det nog ungefär lika många.


2. Brukar du vakna morgonen efter och ha svårt att komma ihåg hur många böcker du köpte och hur mycket de kostade?
Ja. Och det kan bero på att arbetsminnet inte hann med att lagra inköpen i långtidsminnet.


3. Brukar du, utan anledning, rycka ner en bok från hyllan, öppna den, sticka näsan i den och desperat inandas doften av trycksvärta och papper?
Nä. Men jag brukar rycka ner böcker från hyllan, öppna dem, sticka näsan i dem och desperat läsa vad som står i dem.


4. Har du någonsin köpt samma bok två gånger utan att veta om det?
Ja. Flera gånger. Jag tycker det är okej så länge det är böcker till mig själv, men när jag för tredje gången gav Herbjørg Wassmos trilogi Den blinda glasverandan, Det slutna rummet och Hudlös himmel till en av mina bästa vänner, så blev hon rätt sur. Så fler än två gånger försöker jag att låta bli att ge bort samma bok till en och samma person.

5. Om du går till en bokhandel efter jobbet och kommer hem väldigt sent, brukar du då ljuga om var du har varit?
Ljuga och ljuga. Jag säger väl inte direkt var jag varit, men det händer ju att jag försöker knöka ner en av mina alldeles för fulla kassar med böcker i ryggsäcken så att det inte ska bli uppenbart precis hur mycket böcker jag släpar hem. Jag köper ibland också sockar eller tröjor i nån affär, och så stoppar jag bokkassen under klädesplaggen, så att den inte syns. Så mycket.


6. Brukar du köpa julklappsböcker till släktingar och vänner som du själv vill läsa?
Ja? Finns det folk som inte gör det? Vad oekonomiska de måste vara.

7. Har du någonsin gett upp en bok redan innan du börjat läsa den?
Absolut. Man måste ge upp rätt många böcker för att ha tid att läsa de man verkligen vill. Meningen med livet kan möjligen vara att förfina tekniken att dissa böcker så snabbt som möjligt.

8. Är det omöjligt för dig att besöka ett köpcenter utan att gå in i en affär som säljer böcker?
Jag besöker aldrig ett köpcentrum utan bokhandel (Seriöst: Jag besöker aldrig ett köpcentrum utan bokhandel!).

9. Har du någonsin blivit intresserad av ett obskyrt ämne och köpt ett stort antal böcker i ämnet?
Nej. Men jag bor tillsammans med en sån person. Jag minns astronomi-perioden, göra egen choklad-perioden, fotograferings-perioden, brodera-perioden... Just nu pågår en mycket intensiv och långvarig origami-period.

10. Har du ett personligt bibliotek inom ett ämnesområde som fortfarande står oläst?
Nej.

11. Har du någonsin köpt en bok för att du gillar omslaget?
Njaea. Ja, det har bidragit till att jag intresserat mig för boken, men det har inte varit ensam orsak till att jag köpt den.

12. Går du direkt till böckerna om du är på en loppmarknad?
Ja. Varför besöker man annars en loppmarknad? Eller vad dum jag är – man kan ju kolla på bokhyllor också!

13. Har du någonsin blivit av med ditt jobb, eller tillsagd för att du läst för mycket?
Ja, visst. På alla sommarjobb jag hade under gymnasie- och universitetsåren fick man gärna läsa veckotidningar, men inte böcker.

14. Har du och din närmaste familj någonsin diskuterat dina bokinköp och läsvanor?
Jag har ett minne från 5-årsåldern och fick ett utbrott när min mamma sorterat om böckerna i min bokhylla. Sen dess kan jag inte påminna mig att någon lagt sig i.

15. Brukar du ha en bok i knät när du tittar på tv, så att du har något att göra i reklampauserna?
Ja, det är klart. Så att jag har något att göra mellan reklampauserna också.

16. Får du panik om du är hos frisören och märker att det inte finns något att läsa?
Nej. Jag blir arg och ber frisören tejpa ihop boken som han måste ha råkat klippa sönder.

17. Brukar du hitta på ursäkter för att rättfärdiga dina bokinköp?
Nej. Jag är en vuxen människa med en okej inkomst som har råd att lägga pengar på min hobby. Eller var det där just ursäkten?

18. Köper du  böcker bara för att det är rea?
Nej. Jag köper böcker bara för att det är onsdag, för att februari är en trist, snöblaskig, blåsig och grå månad, och för att jag behöver födelsedagspresenter till såna som fyller år i början av mars. Och för att jag nog har skoskav och är snuvig och kommer att missa bussen och få sen semester nästa sommar.

19. Ljuger du någonsin om hur många böcker du köper?
Nej (och jag är inte kretensare heller).

20. Tänker du ut komplicerade strategier för att få in dina nyinköpta böcker i huset utan att någon märker det?
Jag använder universalstrategin att alla böcker är en present. Eller ska bli en present nån gång i framtiden. Till nån. När jag har läst dem. Eventuellt.


21. Har du genom dina bokinköp någonsin skämt ut din familj eller dina vänner?
Vi försöker skämmas var och en för sig själv i vår familj, men det är klart att jag får betala för övervikten på flyget själv nuförtiden.

22. Brukar en person som besöker ditt hem för första gången kommentera dina böcker det första han eller hon gör?
Nej. Hallen är nämligen det enda rum där det inte finns några bokhyllor.

23. Om någon frågar efter en läslista med de 20 böcker som influerat dig mest, kan du då ge dem en på studs?
Nej. Men om jag får ge en lista på 50 böcker?

24. Har du minst sex böcker vid sidan av sängen?
Nej, tomma nattduksbord är inget för mig.

25. Har du fler än 50 olästa böcker hemma?
*skratt* Jag har nog fler än 50 olästa böcker i sovrummet!

26. Brukar du lyckas hitta böcker som personalen i bokaffären inte kunnat lokalisera?
Ja. Men det brukar de minsann inte vara särskilt tacksamma för, eftersom det också är jag som brukar ha flyttat runt böckerna.

Efter detta ska man utföra er serie räkneövningar, men eftersom jag redan slösat bort värdefull lästid (och reklampausen på tv är slut) så struntar jag i det. Jag antar att detta är det hemliga utslagssvaret i det här bokoholist-testet.

Jag minns alla mina böcker och hur deras tyngd kändes i mina händer

Det var 1979 och jag skulle snart fylla sex år. Jag tjuvlyssnade på ett spännande telefonsamtal mellan min mamma och farmor; det handlade om vad jag skulle få i födelsedagspresent. Jag hör endast min mammas del av konversationen, och den handlade om en bok om någon eller något som hette Kulla-Gulla. Jag lade det märkliga namnet på minnet. Jag tyckte att det lät som ett troll. När födelsedagen väl kom och jag fick det spännande paketet var följaktligen boken om den lockiga flickan från Blomgården inte alls vad jag hade tänkt mig. Men det blev en mycket positiv erfarenhet för en flicka som jag, som var närmast besatt av att leka "förr-i-tiden".

Det var sommaren 1990. Jag var kattvakt åt en grannfamilj med stort bibliotek. Fadern i familjen hade särskilt lagt fram några böcker han trodde jag skulle uppskatta, däribland Klas Östergrens Fattiga riddare och stora svenskar. Jag minns hur jag satt i soligt, nyklippt gräs och läste om eftermiddagarna när mitt sommarjobb var slut. Ordet "panegyrik" minns jag också. Det förekommer på två ställen i boken, och jag var tvungen att slå upp det. Det betyder "överdriven lovprisning.

Det är höst 1994, och jag är bjuden på fest hos en kursare, nånstans i Olskroken i Göteborg. Förutom att dricka för mycket bål och diskutera Wittgenstein smiter jag då och då in på toaletten för att läsa Hudlös himmel av Herbjørg Wassmo. Folk som behöver får spy i köksvasken i stället.

Det är januari 2001. Jag är bortrest, och sover i ett iskallt rum med en knarrande säng. Min läslektyr är Majgull Axelssons Slumpvandring. Boken tillhör min mamma, och jag har lånat med mig den på resan. Jag läser den huttrande, utan att kunna släppa den, ända tills den bleka januarihimlen syns utanför fönstret, och centralvärmen går igång.

Det är sommar (igen). 2001 eller 2002 tror jag. Sambon och jag bor i centrala Malmö och är billösa, men försöker göra en grej av att utnyttja Skånetrafikens sommarkort som innebär fria resor i hela regionen under sommarmånaderna. Denna dag har vi bestämt oss för att åka till Mölle, via Helsingborg och Höganäs. Det är en total sträcka på max 10 mil, enkel väg. Det är en utmaning att använda kollektivtrafiken för att hinna dit och tillbaka på samma dag, i alla fall om man också vill se någonting av platsen. Det krävs både matsäck, stor urinblåsa och läslektyr. Sambon läser en Wallanderdeckare. Jag läser Blått blod och liljevita händer av Angela Rundquist, en biblioteksbok. Det tar fyra timmar enkel väg, med byten och väntan på rätt bussar och tåg. Jag är glad att min bok är tjock.

Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till. Många av de böcker jag läst är starkt sammanbundna med minnen av situationen när jag läste dem, eller hur jag fick tag i boken, eller av vem jag lånat den. Det är information som för mig är sammanvävd med läsupplevelsen. Sanningen är faktiskt att jag ganska ofta, när jag bloggar om en bok här, får stryka 2-3 stycken som nästan uteslutande handlat om hur och var och när jag köpt och läst och tänkt på och levt med en viss bok. De flesta sådana historier är ju helt enkelt inte intressanta för någon annan än mig själv. Vid några tillfällen (här till exempel) har jag i stället bestämt mig för att berätta historien om en bok, utan att skriva vilken bok det är.

När jag för ett par veckor sedan skrev om några av de böcker som jag läst under mitt första bloggår, för att särskilt tacka de som – medvetet och omedvetet – tipsat mig om böckerna fick jag många kommentarer om hur imponerande det var att jag kom ihåg vem som rekommenderat boken. Och jag har funderat på det där. Är det så konstigt att minnas var man först hörde talas om en bok, och hur man sedan bestämde sig för att läsa den – kanske av en slump för att man såg den på biblioteket eller i affären, eller kanske målmedvetet för att man klickade hem den från nätbokhandeln eller dammade av den där den stod i bokhyllan? Ja, okej, det är konstigt att minnas historien bakom varenda bok – särskilt om man läser mycket – men att ganska ofta minnas att man hört om en bok på radion, tittat på ett soffprogram på tv som nämne en annan bok, bläddrat i en tidning, eller läst en recension på DN:s kultursidor, det är väl inte så underligt?

Och jag skulle sannerligen inte kunna redogöra för alla böcker jag läst (och jag är urdålig på att komma ihåg vad huvudpersonerna hette). Det finns till och med en del jag läst, gett högsta betyg, och sedan inte kommer ihåg ett ord av. Men när jag sitter där i min  fåtölj hemma i mitt bibliotek och ser mig omkring, så är det inte bara en massa ord på papper som omger mig. Det är små, små bitar av mitt liv.

Och ja, ibland tar de där små livsbitarna överhanden. Men det är rätt trevligt att tänka på att också en riktigt dålig bok ibland kan göra mig glad när jag tänker på hur det kom sig att jag läste den.

Cadeaux cadeaux

Lyran föreslår den enklaste tematrion ever: tre bra bokpresenter du fått eller gett till någon. Jag framhärdar ju i att köpa bokpresenter till allt och alla (inklusive som födelsepresent till min katt på den tiden jag hade en), och jag skulle nog kunna vaska fram några bättre exempel, men om de verkligen är bra, så lär böckerna dyka upp här i något annat sammanhang.

1. Herbjørg Wassmos trilogi: Den blinda glasverandan, Det stumma rummet och Hudlös himmel. Denna köpte jag till alla ungefär 1994. Min bästa kompis lyckades få ett trepack till födelsedagen i augusti och ett i julklapp samma år (hon tackade och sa, "Oj, det var bra böcker, men jag har redan fått dem av dig en gång tidigare..."). Serien handlar om Tora som växer upp i en norsk fiskeby efter andra världskriget. Med en tysk far får hon bära en skuld som inte är hennes. Därtill har hon en fosterfar som förgriper sig på henne. Wassmos språk och berättarteknik bär upp hela den här serien. Jag tyckte att den är bättre än den mer uppmärksammade trilogin om Dina, även om det var länge sedan jag läste Wassmo över huvud taget nu, så jag skulle kanske tycka annorlunda idag.

2. John Marsdens septologi: I morgon när kriget kom, När natten är som mörkast, Den tredje dagens kyla, Nu är mörkrets tid, Så grydde hämndens timme, I skymningens land, På andra sidan gryningen. Den har följts upp av (hittills) en trilogi om Ellie, som är mycket sämre. Läs inte den. I morgon när kriget kom är berättelsen om hur det skulle kunna vara om kriget kom till ett västland idag. Det här är ett tankeexperiment som lärde mig mycket, eftersom de krig vi hör och läser om antingen är sedan länge avslutade (franska revolutionen, andra världskriget, vietnamkriget), eller pågår på en plats långt borta (Irak, Mellanöstern, Ruwanda...). Tanken på att någon skulle ockupera min lilla skånska by (vilket nästan hände i en militärövning för två år sedan, då jag hade militärklädda män som ålade sig igenom trädgården) är otrolig. Vilka konsekvenser det skulle få för livet, och vilken betydelse småsaker får eller inte får i det perspektivet är temat för Marsdens sju böcker (från början en trilogi som byggts på). Detta är oerhört spännande bladvändare om en gerillagrupp bestående av tonåringar som större delen av tiden vandrar runt i den australiensiska bushen. Köp eller låna alla på en gång, för du kommer inte att kunna sluta läsa. Den passar som present till alla från 15 år och uppåt. Själv har jag läst den tre gånger. Eller kanske fyra. 

3. De flesta bokpresenter som jag får består av böcker från en önskelista som jag skrivit. Det brukar därför vara bra och efterlängtade böcker, men extra speciellt är det att få en riktigt bra bok som jag aldrig hört talas om av någon som tänkt och valt och gärna vill ge mig en stor läsupplevelse. För några år sedan fick jag Vindens skuggaav Carlos Ruiz Zafón, och det var just en sådan bok. Uppföljaren, Ängelns lek, ligger och väntar på att bli sommarläst, och fastän jag har hållt mig ifrån att läsa recensionerna av den har somligas besvikelser ändå lyst igenom här och var. Jag vill dock fortfarande hoppas på att jag ska tycka om den.  Boken har starka släktdrag med böcker som Rosens namn och Historikern, och handlar om pojken Daniels fascination av den okände författaren Carax. Visst kan man bli lite trött på de här mystiska sällskapen, hemliga böckerna, och manuskripten som göms och återfinns som är så vanliga i litteraturen nu för tiden, men Vindens skugga är ett undantag. Det här är en bra bok som råkar berätta om "De bortglömda böckernas gravkammare", inte en spännande bok som man läser trots att den är taffligt skriven.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.