Vingar som bär

Tematrion den här veckan påbjuder listning av tre böcker med djur i titlarna. Jag har just klottrat ett helt A4-blad fullt med förslag, för det är faktiskt inte klokt hur populära djur verkar vara. (Och ibland undrar man om inte djurskyddsföreningen eller Veterinärernas riksförbund borde ingripa, eller vad sägs om Ulf Nilssons titel  Alla döda små djur?) Jag bestämde mig till slut för en fågeltrio:

Främmande fågel är Anna Janssons bästa deckare tycker jag. Här kommer fågelinfluensan (eller något mycket liknande) till Gotland och sprider sig över ön. Myndigheternas försök att isolera de sjuka lyckas inte riktigt, och jag tycker framför allt att slutet är väldigt spännande (och okej då; jag ska inte avslöja det om någon vill läsa den här i sommar). Jansson förenar här sina specialkunskaper sjukvård (hon är sjuksköterska från början) och Gotland, och det gör inte så mycket att psykologin haltar här och där.

Måsen av Anton Tjechov, en av hans allra mest spelade dramer. Här älskar alla fel personerna och försöker förtvivlat finna sin plats i en tillvaro stadd i förändring. Tjechov påstod ju att han skrev komedier, men här slutar det tragiskt så det förslår. Jag läser om den här i sommar (för jag har äntligen beställt hem en samling med alla Tjechovs dramer på svenska).

Mitt liv som pingvin av Katarina Mazetti är en tragikomisk berättelse om hur tre livsöden vävs samman under en semester till Sydpolen. Inledningsvis många skratt och typiskt mazettiska vardagsiakttagelser, men det blir tråkigare ju längre in i boken man kommer, och tyvärr alltför förutsägbar mot slutet.

Och som bakgrundsmusik till veckans trio spelar jag Fåglar av Cornelis Vreeswijk.




Några bubblare till fågeltrion: Vildanden av Ibsen, Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors, Svalan, katten, rosen, döden av Håkan Nesser, Lilla Sparvel (ja, jag tänker i alla fall alltid på en sparv när jag ser titeln) av Barbro Lindgren, Tornfalken av Lloyd Alexander, Tuppen är död av Ingrid Noll, Tuppenkuppen av Viveca Lärn, Törnfåglarna av Colleen McCollough, Flyttfåglar av Marianne Fredriksson, Olycksfågeln av Camilla Läckberg samt Tuppen gal tidigt på torsdag av Berndt Andersson. (Ja, och utifrån den här listan så önskar jag en särskild tematrio som fokuserar på "Tuppar" i titeln.)

En bok för kurslistan

Eftersom jag höll mig borta från bloggen när jag blev alldeles för upptagen av att slå in icke-virtuella julklappar några dagar, så blir det många paket som delas ut idag. Nästa kommer att gå till bloggen Bokstävlarna, som är en av alla dessa boknördiga bloggar som bedrivs vid sidan av litteraturstudierna. I det här fallet läser bloggerskan biblioteksvetenskap, och en av de saker jag tycker om med bloggen är den där frustrationen över att man måste läsa kurslitteratur i stället för riktiga böcker. En annan kategori (som jag ser fram emot fördjupningen på under 2010) är Klassiker jag inte läst. Det är också Bokstävlarna som samlar ihop 00-talets bästa böcker, kom ihåg det, om du ännu inte skrivit din lista!

Vad gäller en del personer faller liksom julklapparna på plats av sig själva. Eftersom Bokstävlarna avslöjade att hon inte har läst Grabben i graven bredvid, som var lösningen på min bildgåta häromsistens. Och det här är väl nästan en klassiker för alla som är bibliotekarier, eller? Detta är nämligen boken om den bleksiktiga bibliotekarien Desirée, änka efter renlevnadsmänniskan Urban, som på kyrkogården börjar spana på Benny, mjölkbonden som då och då besöker sina föräldrars grav. De har inte mycket gemensamt; Desirée med sina örttéer och sina akademiska examina, och Benny som drömmer om någon som kan trilla köttbullar och rycka in som avbytare vid mjölkningen. Med obönhörlig attraktion dras de dock till varandra, detta par som inte kan leva tillsammans, och inte isär. Det finns många skratt i den här boken, även om de oftast är av de tragikomiska slaget. En alldeles lagom lättsam förströelse mellan pluggandet! En riktigt god jul, med ordentlig avkoppling från studierna önskar jag dig! Vi ses i ett kommentarsfält i mellandagarna!

Nej, men jag har sett filmen

Alla rättrogna läsare föredrar ju boken framför filmen. Till och med en massa personer som inte skulle kalla sig för bokälskare, har oftast uppfattningen att boken nog är bättre än filmen. Trots att man inte har läst den, och inte heller planerar att göra det i framtiden.

Nu för tiden verkar alla böcker som tangerat en topplista filmas. Även om växelverkan mellan litteratur och film inte är nytt, så tycker i alla fall jag att det accelererat det senaste decenniumet. Ekonomiska motiv, förstås. Det är då man pessimistiskt undrar om inte bokläsare borde bojkotta filmatiseringar.

Ja, jag har varit en sådan som irriterat mig på dåliga filmatiseringar. Listan går att göra så lång på besvikelser när miljön och huvudpersonerna ser annorlunda ut, när handlingen inte stämmer, när folk talar fel dialekt, har fel kroppsbyggnad, fel hårfärg, är utskrivna eller inskrivna i historien. När orsakssamband från boken blir oklara eller förändras. När personer överlever som dog i bokversionen, eller när personer får varandra i filmversionen.

Men tänker man efter så finns det också många exempel där filmatiseringarna har blivit bra, när de har bevarat något av bokens ande, fört fram historien och blivit ett konstverk i sig själv. Jag tror att det är där det ligger; filmer som "bara" bildsätter boken kommer aldrig att lyckas. Filmer som "vill göra boken bättre" lyckas heller inte. Men filmer som fångar bokens själ, och vill ge samma känsla står på egna ben. Både som en pendang till boken, och som filmkonstverk.

Regissören Anders Grönros lyckas fånga böckernas stämning på pricken i Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn. Och Bo Widerbergs filmatisering av Ormens väg på hälleberget är (nästan) en lika underbar film som Torgny Lindgrens bok. Filmen Ciderhusreglerna som bygger på John Irvings bok med samma namn har kvar själen, skimret, äpplena och ljuset från boken, och trots att berättelsen har förändrats betydligt accepterar jag det. Flera av Harry Potter-filmerna visar på samma berättarglädje och förtjusning över trollkarlsvärlden som böckerna. Om en pojke och Grabben i graven bredvid är jättebra, både som böcker och filmer, trots att historierna skiljer sig åt. Där tänker jag (som filmtittare eller bokläsare) "aha, så skulle det också kunna ha varit!". Det allra bästa exemplet (som "alla" brukar hålla med om) är förstås tv-serien Stolthet och fördom från 1995. Här har man inte bara lyckats föra fram historien, utan också ge karaktär och liv åt personer som systrarna Kitty och Mary Bennet, som är skissartade och anonyma i Austens bok. Men denna tv-serie hade också 6 avsnitt till sitt förfogande, och så mycket tid finns oftast inte till förfogande för en spelfilm. Strykningar är det sorgligaste med filmatiserade böcker, och oftast orsaken till besvikelser. Ta som exempel Austen-boken Förnuft och känsla,  med Emma Thompsons prisbelönta manus och Ang Lees känsliga regi. Här hade alltför mycket fått stryka på foten för att man skulle bli helt entusiastiskt som Austenälskare.

Ja, jag har långsamt börjat ändra mig. Det är ju också så att jag har upptäckt fantastiska böcker genom filmatiseringen av dem. Som till exempel En långvarig förlovning. Och just nu ser jag på tisdagskvällarna Krig och fred, som jag alltid betraktat som en hopplös roman, full av truppförflyttningar. (Jag har i ärlighetens namn aldrig ens öppnat boken.) Men tv-serien är full av kärleksintriger (hehe), så jag tror det blir sommarläsning på den, när empirfrossan på tv tagit slut.

På samma sätt upptäcker förstås många andra filmtittare böcker som jag redan läst, och vad är det egentligen för negativt med det?

Det är det där som ligger och skaver hos mig, det att  fler och fler böcker från början verkar skrivas med syftet (eller tanken, möjligheten, drömmen om) att bli film. Alla dessa dussinfilmatiserade deckare - nej, det blir ingen gladare av. (Vad man blir gladare av är att filmerna i många fall lyckas bli bättre än böckerna.)

Jag tycker att böcker ska skrivas för att vara just böcker. I sin egen rätt. Att bli filmatiserad ska inte ses som högsta vinsten, eller ett pris som en bok (och en författare) får för att den sålt så bra. En bok som får en att se Ölands dimma krypa över Alvaret behöver nödvändigtvis inte filmas; läsaren har redan fått denna upplevelse. Och vissa böcker - går de egentligen att filma utan att förlora för mycket? Fröken Smillas känsla för snö - var inte det ett mission impossible? Eller i alla fall ett fall där hela teamet med regissör, producent och  manusförfattare inte förstått vad det var i Smilla-boken som lockade. Inte är boken en vanlig thriller, som filmen försöker göra den till. Och inte...

Men nej, nu märker jag att jag är tillbaks till gnället att alla böcker blir dåliga filmer. De blir ju inte det. Inte jämt, och inte nödvändigtvis. Från och med nu ska jag komma ihåg det. Och se om Stolthet och fördom på dvd.