The little prequel and the little sequel

Jag tycker alltså mycket om böckerna om alla de små husen på prärien, vilket inlägget häromdagen om biografier om Laura Ingalls Wilder säkert visade. Jag är ju inte ensam om detta, och det är inte så konstigt att Lauras liv ses som representativt för en kollektiv historia, gemensam för många av de som har förfäder och förmödrar som invandrat till dagens USA. Jag tänker också att det oromantiska, men kanske något idealiserade liv som Laura berättar om ger en välkommen inblick i villkoren för kvinnor och barn under den långa kolonisationen. En kontrast till inbördeskrig och indiankrig, cowboys och guldrush, som är vana att möta.

Lauras böcker är fortfarande storsäljare. Och intresset för hennes liv exploateras (förstås). Inget av de små hus hon bodde i under uppväxten finns kvar, men man har byggt upp kopior av dem på flera ställen. Till exempel det här, som ser ut som det lilla blockhus där Laura föddes:

Men museum och husrekonstruktioner är förstås inte tillräckligt. Det pågår också ett stort projekt att skriva nya barnböcker om Lauras dotter Rose Wilder. Och om hennes mor Caroline Quiner. Som om det inte räckte finns även en bokserie om hennes mormor Charlotte Tucker, och ytterligare en om mormorsmodern Martha Morse. Projektet kallas för Five generation of pioneer girls, och det finns information om projektet och böckerna här.

Jag har förstått inte kunnat motstå att köpa på mig några av böckerna när jag besökt bokhandlar i USA. De fyra böcker som är i min ägo är de två första i Caroline-serien (Little House in Brookfield och Little Town at the Crossroads), och av någon anledning de två sista i Rose-serien (On the banks of the Bayou och Bachelor Girl). Böckerna har olika författare, och är baserat på de historiska fakta man vet om Lauras familj, var de bott, vart de flyttat och vad de upplevt. Det skulle kunna bli riktigt spännande, men de böcker jag försökt läsa ger mig inte mersmak. Böckerna strävar efter att imitera Lauras ton och stil, men saknar inte bara den personliga erfarenhet som ger tyngd åt Lauras skildringar, utan faller platt i både dialog och beskrivningar tycker jag. Beskäftighet och övertydliga pedagogiska drag är antagligen största förklaringen till att böckerna begår dödssynden att vara tråkiga!

How the west was won

När Lilla O påminner mig om ett gammalt löfte att skriva om biografier om Laura Ingalls Wilder har hon tur. Just de två biografier jag äger råkar nämligen stå i bokhyllan i trappan upp till övervåningen, där jag tillbringat mycket tid de senaste dagarna.

Liksom när jag sist skrev om Laura vill jag på förekommen anledning enträget be er att bortse från tv-serien om det lilla huset på prärien. Har ni gjort det nu? Bra. Då ska jag skriva lite grann om den riktiga Laura Ingalls liv. De biografier jag äger heter Laura. The Life of Laura Ingalls Wilder och är skriven av Donald Zochert, samt Laura Ingalls Wilder. A biography, skriven av William Anderson. Båda berättar samma historia om flickan som ville skriva om pionjärslivet, om hur det var att befolka västern, om hur nybyggarna hade det. Flickan som ville visa amerikanerna hur deras land byggdes upp. Den allra första boken i Lilla huset-serien (den i skogen) börjar ju också med förklaringen att hon ska berätta om hur det var när "din farfar var liten".

Den första boken skrev Laura när hon var i 60-årsåldern, och den kom ut i USA år 1932. En motivation sägs ha varit att större delen av hennes familj då hade dött, och hon ville berätta om deras liv och minnen. Den som hjälpte henne med bokprojektet (och enligt en del källor var drivande) var dottern Rose Wilder, på den tiden en välkänd journalist. Ryktet hävdar att Laura inte alls skrev något själv, utan att Rose höll i pennan. Detta stöds möjligen utav det tämligen torftiga språk, närmast synoptiska, som Lauras egna anteckningsböcker uppvisar (ett exempel är boken På väg hem, som utgör en epilog till Lilla huset-serien, och som till hälften består av dagboksanteckningar Laura utförde när hennes lilla familj – maken Almanzo och dottern Rose – flyttade från Dakota till Kansas). Vara hur det vill med den saken – det är fortfarande Lauras minnen och liv, hennes familjs äventyr och historier som ligger till grund för de underbara berättelserna om en nybyggarfamiljs tillvaro.

Jämfört med Lauras riktiga liv är berättelsen i böckerna tillrättalagd. Alla familjens flyttar finns inte med (till exempel avbröts vistelsen vid Plommonån av bland annat en längre flytt till Iowa, där familjen förestod ett hotell. Intressant nog är hotelldirektörstiden med i tv-serien). Det går att gråta och förtvivla med familjen över alla de olyckor som drabbar dem: de måste lämna det lilla huset på prärien eftersom regeringen beslutat ge tillbaks marken till indianerna; den stora skörden vid Plommonån som ska bekosta det dyra trähuset äts upp av gräshoppor; äldsta dottern Mary som är både vacker och smart drabbas av scharlakansfeber och blir blind; de uthärdar en 9 månader lång hungervinter i den lilla staden de Smet. Ändå finns inte all familjens olycka med i barnböckerna. I det markanta tidsglappet mellan Huset vid Plommonån och Vid Silversjöns strand har familjen till exempel fått den efterlängtade sonen, Freddie, som blir sjuk och dör, inte ens årsgammal. Om honom står inte ett ord i Lauras böcker, något som i sig vittnar om hur smärtsam händelsen var.

Jag är ingen stor biografiläsare. Cherchez l'auteur är inte min grej egentligen. Jag är ganska tillfreds med att låta författarens ord och verk tala för sig själva, och känner inget omedelbart behov att matcha en boks händelser mot författarens (därmed är inte sagt att jag inte både kan uppskatta och fascineras av nyckelromaner). Men det är lite annorlunda med Laura. Kanske är det för att hon känns som en del av mig. Första gången jag träffade henne kunde jag inte ens läsa själv, mina föräldrar läste igenom de första böckerna för mig. Kanske är det för osentimentaliteten i historien. Här finns inget av tv-seriens sliskighet; den starka kärlek som uppenbarligen finns i familjen Ingalls får man läsa sig till mellan raderna. Däremot finns otaliga beskrivningar av hur vardagslivet ter sig i familjen. Hur man kärnar smör, hur pappa gör när han rengör bössan, hur han snickrar en hylla till mamma, hur man tappar lönnsirap, hur man lägger ut lakan på tork i präriegräset, hur man spänner en segelduk över vagnen. För mig har det alltid känts som om jag varit en del av familjen. Att se på foton av denna uppsträckta, uppklädda familj har känts som att hitta bortglömda foton av mina egna släktningar. De är inte så vackra som i tv-serien, och pappas skägg leder tankarna till en sektledare.

I böckerna finns avundsjukan på den äldre, vackra systern beskriven. Mary. Hon som alltid kan vara så god. Avskyn för att sy, för att läsa läxor, som Laura känner. Och hur Laura upplever att hon måste kompensera för alla de saker Mary inte får uppleva, när hon förlorar synen. Laura blir lärare, som Mary alltid drömde om. Och om somrarna tar Laura plats som sömmerska för att se till att det finns tillräckligt med pengar för att hålla Mary i skola ännu en termin. Laura blir Marys ögon och berättar för henne om världen; kanske är det utifrån denna erfarenhet hennes knivskarpa skildringar av omgivningar och handlingar stammar? I biografierna om Laura står det aldrig mycket om varför hon beslutar sig för att skriva böckerna om sitt liv; hon är inte typen som alltid har brunnit för att skriva. Ibland tror jag att hon gjorde det för Marys skull, för att Mary inte kunde.

But in her [=Lauras] heart she always called herself a pioneer girl. Even after many years, when she began her work on the Little House books, her first thought for a title was simply Pioneer Girl. That was Laura. She was used to being free and singing songs on the prairie and dreaming dreams that would come true. (s 190 i Zochert-biografin)

Vilken av biografierna om Laura ska man då välja? Tja, mycket av informationen är densamma. Anderson-biografin är mer lättläst, och mindre analyserande, lite i samma kärva stil som Lilla Huset-böckerna, men passar kanske bäst för en tidig tonårsläsare. Zochert-biografin tolkar kanske in lite för mycket (frågan är om den inte rentav romantiserar en del!), men är mer passande för vuxna. Själv funderar jag just nu på om jag inte ska slå till på John E Millers senare biografi Becoming Laura Ingalls Wilder: The Woman Behind the Legend. Och/eller Laura Ingalls Wilder: A writer's life av P.S. Hill.


Böcker i Lilla huset-serien, i den ordning de bör läsas: Lilla huset i stora skogen, Lilla huset på prärien, Huset vid Plommonån, Vid Silversjöns strand, Farmarpojken, Den långa vintern, Den lilla staden på prärien, Gyllene år, De första fyra åren, På väg hem. 


Och eftersom det säkert är nån som undrar kan jag berätta att det första fotot föreställer Laura, ca 70 år gammal, just i mitten av den succéartade utgivningen av Lilla Huset-böcker. Den undre bilden föreställer familjen Ingalls, från vänster till höger: mamma Caroline (sittande), Carrie, Laura, pappa Charles (sittande), yngsta dottern Grace och Mary (sittande). Kortet är taget ca 1890, Laura är ca 24 år (och alltså gift sedan 5-6 år).  


Uppdatering: Och så en sista kommentar: Titeln på blogginlägget (How the west was won) är ju vad tv-serien om familjen Macahan heter i original. 

Allt eller nästan inget?

Vet ni, jag tycker mest det är besvärligt när man hittar en ny författare som man gillar. Man läser en bok som är helt överväldigande (att ingen är nämnd betyder inte att någon är glömd!), och sen vill man bara ha mer!

Jag vill det i alla fall. När läser i mina boklistor eller tittar i min bokhylla så är det inte så många riktigt bra böcker som står där alldeles ensamma. De har ganska snart fått sällskap av kompisar från samma författare. Jag tycker om det där, att gå in i ett författarskap, även om det finns gott om exempel på författare som av skilda anledningar inte tål en författarfrossa, utan att man blir övermätt och äcklad och plötsligt och felaktigt inte alls tycker de skriver bra längre (några sådana exempel kan jag ge: Peter Pohl, Inger Alfvén, Paul Auster och Maarten 't Hart; en roman i taget, med ett mellanrum på minst ett halvår, då kommer de till sin rätt).

Driften att läsa mer av en och samma författare, att fördjupa bekantskapen, får konsekvenser. Det blir förstås en mängd böcker som man inte hinner läsa, en massa nya och andra författare som man inte alls får möjlighet att stifta bekantskap med. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det problemet. Men jag vet nog att jag tycker att man med få undantag kan säga att man "har läst" en författare om man bara har läst en av hennes böcker. Eller hans.

Fågel, fisk och mittemellan

Jag har inte haft tid att läsa två intressanta artiklar, men jag har gjort det ändå. Båda handlar om den där eländiga marknadsföringen och uppmärksamheten kring böcker. De stora namnen hörs mest. Debutanterna får strålkastarna på sig. Eva Beckman hävdar att den senare trenden är åtminstone 25 år, och hon fastställer startskottet till Mare Kandres debut 1984. Svante Weyler föreslår i samma artikel att man kanske skulle ha ett pris för bok två. Tanken tilltalar mig också!

Eva Ström angriper samma fråga i en artikel i Sydsvenskan. Kampen hårdnar, det kostar att vårda ett författarskap, och bok nummer två försvinner lätt i bokströmmen. Förlagen drar ner på utgivning, och Bonniers har till exempel en två år lång kö!

Enligt de här analyserna är det den stora massan av mellanförfattare, de där som inte är riktigt stora namn, och de där som inte är debutanter som blir osynliga. Vad ska vi bokläsare göra åt det? Köpa och läsa böckerna det inte skrivs om? Böckerna vi knappt vet finns? (Böckerna som sorteras ut från biblioteket?)

För lite ironiskt känns det att jag hittar de här artiklarna i två av landets största dagstidningar, som själva är medspelare och medskyldiga till mellangruppens medieskugga. I en kultur där recensioner och morgonsoffor avgör vad vi läser är det också tidningarna och tv-programmen som till stora delar avgör vem som kan leva på sitt författarskap, och vem som får skriva vid sidan av ett annat arbete – något som för övrigt inte enbart borde ses som ett dåligt alternativ.

Det finns en vilja, längtan och önskan hos många – mig också, förstås – att läsa "samma böcker som någon annan". Till en del handlar det om att man vill höra till gruppen (vilken grupp kan variera), en del om att man vill läsa det som är nytt, en del om att man vill läsa det som är bra (och en del av det som uppmärksammas är ju bra), en del om att man vill hänga med (en del som uppmärksammans är ju "böcker i tiden"), en del om att man vill veta vad debatten handlar om (en del böcker ger ju upphov till eller är ett inlägg i en sådan).

Men jag tänker att med alla dessa medier, tv-kanaler, nättidningar, digitalradio och bloggväsen så borde det finnas fler kanaler än någonsin för den osynliga litteraturen. Det borde faktiskt det.

Det gamla gardet

Det finns så många nya spännande böcker. Och så många nya spännande författare.

Men en liten extra glädjesprittring känner jag inför att tre riktigt bra gamla rävar kommer med nya böcker i höst. Jag har läst långa lockande recensioner i en blaska här och en blaska där. Intervjuer har jag inte sett (eller aktivt letat efter), men om någon har länkar till aktuella sådana, får ni gärna bistå. Här är mina favorittanter just nu:

Agnetha Pleijel, med en tredje, påstått fristående del (det är de aldrig, har jag upptäckt) av serien som inleddes med Drottningens Chirurg (en väldigt bra bok, som jag vis av erfarenhet inte rekommenderar att man läser när man är gravid). Syster och bror heter den nya boken, och Nina Lekander är överförtjust i Expressen, medan Malin Ullgren kan hålla sig mer i styr i DN.

Inger Alfvén. Dotter till en dotter. S/Y Glädjen. Ur kackerlackornas levnad. Behövs mer presentation? Okej då. Judiths teater. Och så höstens bok: När förnuftet sover, som Paulina Helgeson lågmält anmäler i SvD. Anneli Jordahl är betydligt mer entusiastisk i Sydsvenskan.

Anita Goldman. Skriver om krig igen. Om man nu kan tycka om böcker om krig, så tycker jag om hennes sätt att angripa problemet. Ett svenskt perspektiv, skrivet från min horisont, med en lika stor förundran som jag har över att krig verkligen finns. På rikigt. Och vad det gör med människor. Hennes Snäckans sång: en bok om kvinnor och krig rekommenderas! Den nya boken heter Om jag så måste resa till Los Alamos, och Maria Küchen kallar i Sydsvenskan den för en helgjuten hybrid mellan personlig reflektion, roman och reportage. Det låter lovande, eftersom just Anita Goldman är bäst i klassen vad gäller den kombinationen. Heidi von Born är mer avvaktande i Svenska Dagbladet.

Och ja, jag har läst recensionerna. Hm. Jag får snart ta tillbaks det där att jag inte läser om böcker jag inte har läst. Ack, alla dessa livslögner vi poserar med.

Läs där i stället

Jag har aldrig varit den självmordsbenägna typen, och det finns väl många fördelar med det. Men jag tror det är därför jag aldrig egentligen läst något av Sylvia Plath. När jag var tonåring gjorde jag något halvhjärtat försök att få tag i hennes böcker, men gav upp när de inte fanns på skolbiblioteket. Under åren har jag nästan bara stött på hennes namn i sammanhang där hon fullständigt dyrkas, ibland av personer som jag känner att jag inte har så mycket gemensamt med.

Det är något speciellt med författare, där man vet mer om deras liv än vad de har gjort. Till slut bryr man sig inte om att gå till källorna, man tycker sig ändå veta allt som är värt att veta om dem. Ibland blir man till och med övermätt på dem.

Men den här sommaren har Bokmania läst och skrivit om Sylvia Plaths dagböcker. Jag har tyckte väldigt, väldigt mycket om att läsa de här redogörelserna. Precis lagom långt, precis lagom detaljerat för min smak. Och det är inte skildrat genom ögonen på en självmordsbenägen tonåring. Tack Bokmania! Jag ser nu Plath i ett nytt ljus, och även om dagböckerna ännu inte hamnat på någon lista hos mig, så ska jag hålla utkik efter diktsamlingarna. Och Glaskupan, förstås.

Och här passar det väl ändå bra att jag spelar Bangles Bell Jar för er?

Äntligen!

Aftonbladet antyder att vi kan ana ett slut på trenden med alla böcker skrivna av folk som är kända för helt andra saker. Ja, vad ska man säga?

Typ äntligen!

Ge mig en hederlig, falsk historia!

Jag läser bloggen med det fantastiska namnet We tell ourselves stories in order to live. Där finns ett inlägg som rekommenderar boken Tom är död av Marie Darrieussecq. Bloggen nämner också att en del blivit upprörda över att Darrieussecq skriver en bok om ett berättarjag som har en son som dör, trots att hon själv inte har upplevt samma sak.

Ja, vad ska man säga. Vem som helst kan nog rabbla 10 böcker som aldrig skulle ha blivit skrivna om författare bara fick skriva om sådant de verkligen varit med om. I verkligheten. Många kan nog utan svårighet komma på 50 böcker. Och jag tror att bokbloggare utan särskilt mycket ansträngning kan lista 200 böcker. Så vilka ska vi dra ur högen? Slog Dostojevskij liksom Raskolnikov ihjäl pantlånerskor med yxa? Reste Astrid Lindgren till Nangijala? Gick J. K. Rowling på Hogwarts? Var Margaret Atwood konkubin i Gilead? Dödade Sofokles sin far och låg med sin mor? Är Tove Jansson ett mumintroll? Svaret på alla frågorna är förstås ja. Och nej.

En del av författarens storhet ligger i hur hon eller han kan få oss att tro på något som ingen av oss upplevt.

Sen finns det andra som skriver böcker och som inte ens lyckas få oss att tro att det finns en sanning i något som de verkligen varit med om. Och det är inte storhet. Det är bara dåligt.

Såld eller läst?

Apropå gårdagens inlägg om pengar, skriver Sydsvenskan bokdigitaliseringen. Man har också frågat fem författare om vad de tycker om googles bokskannande.

Birro vill bli läst. Kallentoft vill bli såld.

Vad Alakoski, Kallifatides och Helena Henschen tycker finns att läsa här.

Om böcker som jag vill läsa

En av mina favoritförfattare har kommit ut med en ny bok. På ett språk som jag kan läsa så där. Jag köpte boken i förra veckan, och nu sitter jag här och vrider och vänder på den.

Kanske blir boken översatt om ett år. Kanske blir den inte översatt alls. Det händer med en del av hans böcker.

Jag har försökt läsa några av böckerna på originalspråk. Det går långsamt. Det är inte böcker av den eftertänksamma sorten (även om de är både roande och tänkvärda), så tempot en sida per kväll med hjälp av ordlista är lite för långsamt. För både mig och boken.

Vad tror ni det kostar att betala en översättare? Mer eller mindre än en språkkurs?

Because they're worth it!

Det där med pengar, det är viktigt det. Och känsligt om man tjänat dem genom att sälja många böcker. Jag har tänkt på det här nu i veckan, eftersom jag stött på flera blogginlägg som på olika sätt berör frågan.

Little room of tinyfeist äcklas av att varje kladdig krona ska kramas ur det som skrivs och det som det skrivits om. Jag kan förstå hennes trötthet över litterära promenader i Salanders och Wallanders fotspår, över att turisterna söker sig till Fjällbacka och Öland och Ystad på grund av fiktiva mord, och över (även om bloggen inte nämner just detta) tv-serier där huvudrollskaraktärerna bara har namnet gemensamt med en legendarisk och trött 70-tals-kommissarie. Eller en 90-tals dito. Visst blir jag också matt och lam om jag tänker på saken, och det gör jag ju ibland. Men idag vill jag gärna fundera i lite andra banor.

Ändå är det fascinerande att boken fortfarande är central i vårt genom-medieserade samhälle. Är det ändå inte boken som är navet i en film- och tv-spels-industri? I turistmagneterna? I leksakshyllorna med pussel, klistermärken och gossedjur eller klädesaffärernas t-shirts med Nalle Puh-tryck? Dokumenteras inte företeelser som i sig fungerar utanför den litterära världen också i bokform? Bloggar blir blokar, en kock är inte en kock förrän hon skrivit en kokbok, en idrottsstjärna har inte avslutat sin karriär utan en memoar. Inte en dokustjärna heller, förresten.

Sedan har vi den andra frågan. Vem ska tjäna pengar. Jag är för nästan vilka aktiviteter som helst, om författaren får del av kakan. Varför inte? Varför ska man inte kunna tjäna pengar på någonting man framställt, fantiserat ihop och mödosamt satt på pränt?

De allra flesta som skriver tjänar väldigt lite på det hela. De som tjänar mycket har i allmänhet haft tur, timing och talang (och i det sista fallet kanske inte alltid talang för att just skriva, men kanske för att marknadsföra sig och sin produkt). Det kan man vara avundsjuk på, om man vill (och det verkar många vilja), men själv har jag lite svårt att förstå det där. Det är inget orättvist i att några tjänar mycket pengar för att folk vill läsa (eller åtminstone köpa) det de skriver. Orättvisan finns snarare i den stora likriktning i medieflödet. Det är samma ansikten (författare eller ej) som möter oss på reklamskyltar, i tv-soffor och i blinkande internetreklam. Det blir ensidigt (och jag tror att man till slut köper en del böcker av ren utmattning). Jag skulle gärna se en större bredd, och ibland också mindre aktualitet i den litteratur som presenteras i medierna. Men nej, jag missunnar ingen författare pengar.

Bloggen Dipsolitteraturen hade igår ett inlägg om lönefördelningen hos norska författare. Även där är det förstås ett fåtal som tjänar miljonbelopp, medan de flesta måste ha andra jobb vid sidan om för att kunna försörja sig. Jag tror att med ett samhälle som lyfter fram även biprodukterna kring en bok ökar möjligheten för författaren att kunna leva på sitt skrivande.

I sammanhanget länkar jag även till Mattias Boström som skriver om vem som tjänar mest på en bokutgivning – förläggaren eller författaren. Han gör en intressant uppställning, som om den stämmer bevisar tesen att det är förlagens bästsäljare som till stora delar finansierar de författarskap (bra och dåliga) som inte säljer så bra. Ibland måste man tänka på det också.

Allt detta skrivet med en önskan att om mindre polarisering. Att det skulle finnas fler författare därinne i mitten. Att media inte skulle haussa så starkt lysande ikoner, så att vi blir blinda för alla andra. Att många fler riktigt goda författarskap skulle lyftas fram, uppskattas, få läsare, pengar, och kringindustri också.

Sluta skriva böcker som ni tror att jag vill läsa!

När det för en gångs skull bråkas bland författare i Sverige, så sitter jag på en dammig vind och saknar nätkontakt (har nån räknat hur många blogginlägg jag sprutat ur mig sedan jag fick tag på nätet igår morse? Fattar ni hur mycket jag saknat er allihop, därute på nätet?). I alla fall har jag missat alltihop, och det finns inte mycket nya kommentarer att bidra med.

Jag tackar främst Lyran för sammanfattningar, länkar och reflektioner, och bidrar med den här länken till Per Svensson på Sydsvenskan som sammanfattar å ena sidans och å andra sidans manifest, och avslutar med de här orden (och jag applåderar):

Eller som en av manifestets författare, Jerker Virdborg, uttryckte det i en DN-duell med kollegan Daniel Sjölin i vintras: Vilka ska ta över "den dag då säg PO Enquist, Kerstin Ekman eller Torgny Lindgren inte längre skriver?"

Vilka ska skapa framtidens stora berättelser? Det är en relevant fråga i en tid då landets stora bokhandelskedja rensar hyllorna med motiveringen att en butik inte kan vara ett bibliotek och biblioteket gör detsamma med motiveringen att numera kan inte heller biblioteket vara det.

Själv önskar jag så mycket så att det nästan gör ont att författarna ska sluta skriva sånt som de tror att jag vill läsa. Ibland vrider och vänder de på sig och blinkar åt så många håll att de inte kan se klart. Snälla, skriv i stället det ni vill skriva. Det brukar bli bäst så.

Maja Stina Walter - du vet vem hon är!

Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om Maria Gripe. Jag ska inte göra det här, jag ska bara reflektera lite över det där med namn. Namn är viktiga. Oerhört viktiga, i verkligheten och förstås i litteraturens värld. En sak som jag irriterar mig på i böcker är när folk har namn från fel generation. I en bok från 2009 (som utspelar sig 2009) kan en mormor inte heta Märta eller Hulda, och vara pensionär efter ett långt bullbakande liv som hemmafru och ha dåliga höfter, och känna sig ensam. Men hallå! Märta och Hulda är mormorsmödrar nu förtiden. Mormödrar heter Kristina och Britt-Marie, går stavgång varje onsdag och fredag morgon innan de tar sin Toyota Avis och rattar iväg till jobbet som läkarsekreterare, gymnasielärare eller bankkassörska. Ibland läkare eller textildesigner. Efter jobbet går hon på vernissage och dricker rödvin med vänninorna innan hon blir upphämtad av sin 10 år yngre älskare (som kanske heter Krister) för en långweekend på ett spa. 

Ja, det här var en parentes, men ni förstår vad jag menar? Lika dumt är det förstås när en 35-årig pappa 2009 sägs ha två barn i förskoleåldern som heter Lena och Patrik. Inget ont om de namnen, men Lena och Patrik borde vara vuxna vid det här laget, och ha två egna små barn som heter Maja och Linus. 

Anyway. Den som har läst nästan vilken bok som helst av Maria Gripe kanske har lagt märke till hennes fascination för namn. Vi kan börja med Josefin. Hon heter ju egentligen Anna Grå, är det nån som minns det? Men hon tycker inte att hon vuxit i namnet riktigt, så hon skriver det i en skokartong och sätter in den i garderoben. Och minns ni Berta i skugg-böckerna? Hon tycker så illa om sitt namn att hon inte ens vill berätta vad hon heter för läsaren. I Agnes Cecilia spelar namnen också en stor roll. Titeln i sig kan dels syfta på flickan Cecilia, hon som var dotter till Agnes. Eftersom hon var ett oäkta barn, som mestadels uppfostrades av moster Hedvig kallades hon alltsomoftast "Agnesas Cecilia" (eller Agnes' Cecilia som det skrivs på korrekt skriftspråk), för att ingen skulle tro att hon var Hedvigs unge. Men innan boken är slut visar det sig att det faktiskt finns en flicka som heter båda namnen: Agnes Cecilia. Hon är sondotter till den första Cecilia. Det suggestiva namnet som bokens huvudperson Nora (kortform för Eleonora!) har sett skrivet under en bro har alltså en bärare. 

Andra med namnproblem är Fredrika i boken ...ellen dellen. Hon är döpt efter Fredrika Bremer (och hon har en syster som heter Florence efter Nightingale). Hur ska man bära sig åt för att leva upp till ett sånt namn? Fredrika löser det genom att byta personlighet när möjligheten (i form av en ny grön kappa) infinner sig. I samma bok finns Fredrikas kompis, den blyga och "hopplösa" Britt, som förskrämt bor med sin danska mamma och väldigt rika pappa. Egentligen heter hon Birte, men eftersom de nu bor i Sverige tycker hennes dominante far att hon ska kallas Britt i stället. 

Och Julia – ni vet väl att Julia i Nattpappan i själva verket heter något helt annat? Vad får man aldrig veta, men hon har bestämt sig för att kalla sig för Julia när hon skriver boken tillsammans med Peter, som Nattpappan egentligen heter. I Nattpappan-boken dyker också den lille killen Elvis upp i en liten biroll. Han fick sedan sammanlagt fem egna böcker av Maria Gripe, och han löser problemet att vara uppkallad efter en superstjärna på ett annat sätt än Fredrika i ellen dellen. Elvis gör namnet till sitt, fyller det med sin egen jordnära självkänsla, och vägrar byta när hans mamma efter Elvis Presleys död prövar nya namn som Elis och Edvin på honom. 

Det finns fler namnteman i Gripes böcker, men eftersom jag sitter på jobbet och skriver, har begränsat med tid, och dessutom inte en enda Gripe-bok i närheten får uppräkningen stanna med en reflektion över Klas och Klara iGlasblåsarens barn, som har fått namn associerat med glas. Vad betyder det? Att fadern ser dem som ännu två konstfärdiga produkter?

Jag har alltid fascinerats av just det här namntemat i Gripes böcker. Kanske för att jag själv har ett namn (jag heter ju inte Vixxtoria i verkligheten) som alla hade referensramar kring, som det var svårt att växa i, och leva upp till, som folk stavade på olika sätt, och skapade familjära smeknamn utifrån (utan att kolla med mig om jag gillade dem). Jag visste dessutom att flera i släkten hade tyckt att det var ett förskräckligt namn jag fick, och mina föräldrar berättade ofta att det var ett "skojnamn" som de hade kallat bebisen magen, och det var från början aldrig meningen att jag skulle få detta namn. Mitt namn kändes alltså både slumpartat och laddat med allför stor betydelse. Jag påstod ofta under min barndom att jag hette något annat (och just nu slår det mig att jag faktiskt  oftast valde att kalla mig för Josephine). Det var inte förrän någon gång på högstadiet som jag kände att jag blev ett med mitt namn.

I en dokumentär från 2003 om Maria Gripe, gjord av filmaren Bengt Bok, får jag så för första gången veta att Maria Gripes dopnamn var Maja Stina. (Hon hette Walter också innan hon gifte sig.) Jag minns att jag satt som förstelnad i tv-soffan. Maja Stina, tänkte jag. Hon hade alltså fått smeknamn som dopnamn (något som var ganska modernt runt 1920). Men det är en sak att kallas för Maja Stina som en kortform för Maria Kristina, och en helt annan sak att faktiskt heta detta officiellt. Hon ändrade sina förnamn när hon blev äldre. 

Denna handling ger en helt annan resonansbotten till hennes författarskap. Hon måste ha brottats med frågan mycket. Vad ligger i ett namn? Kan man göra det till sitt, som Elvis? Kan man låta det vila ett tag, som Josefin/Anna Grå. Kan man låta namnet får övertaget, som Fredrika? Ska man vara sig själv, eller en del av släkten, som Agnes Cecilia? Ska man förtiga vad man heter, som Berta, eller kalla sig något annat, som Julia. Maja Stina Walter kunde uppenbarligen inte förlika sig med sitt namn. Hon bytte det namn som hennes föräldrar hade valt åt henne till de mer vuxna Maria Kristina. Men det kan sannerligen inte ha varit något som skedde lättvindligt. 

Ett utdrag ur dokumentären (som tyvärr inte handlar om namnen, men bland annat om dockan i Agnes Cecilia) finns förresten på svtplay. Där säger hon bland annat (i en bisats, men detta finns det mer skrivet om på annat håll)  att det var väldigt viktigt för henne att veta vad dockan heter, innan hon börjar skriva. Hon nämner också att det händer konstiga saker i den våning där hon bor, till exempel att böcker trillar ur bokhyllan, precis så som det gör i Agnes Cecilia. Det står mer om samma våning i en intervju med sångerskan Tone Norum, som numera bor i lägenheten. 

Jag hade nog kunnat skriva det här inlägget om namnen nästan när som helst, men jag blev inspirerad till det just nu, efter Boktokas inlägg om Tre trappor upp med hiss, och kommentarerna därefter. 

, 

Bilden är hämtad från SVT:s sida och föreställer en målning av Maria som hennes man Harald Gripe gjorde. 

Det här inläget har tidigare publicerats på min gamla blogg. Det blev många kommentarer; många har visst namn som det tagit tid att växa i och vänja sig vid. 

Postat av: Boktoka

Mycket intressant!!! Jag vet att jag inte ännu svarat på din kommentar hos mig, men det beror mest på att jag funderar över formen på en eventuell specialcirkel med Gripe som tema. Du verkade ha så mycket bra kringlitteratur att jag inte vet var man skulle börja. Allt verkar så spännande! Ska dessutom ta och kolla in dokumentären du länkar till.

Namn är dessutom mycket intressant. Jag hade själv ett namn som tolkades som ett smeknamn av alla. Jag fick ofta frågan vad jag hette egentligen. När jag fyllt 18 bytte jag till mitt vuxennamn, som inte var den vanligaste långformen för min kortform direkt, men där mitt ursprunliga namn fanns med inbakat. För mig var det uppenbart att jag skapade mitt vuxennamn och mitt vuxenjag utifrån mitt namn. På samma vis som Karl kanske en dag säger att han inte längre vill kallas Kalle.

Vi måste höras mer om det här med specialcirkel. Jag är väldigt taggad!

2009-07-10 @ 13:15:44
URL: www.boktoka.se

Postat av: Vixxtoria

Boktoka: Intressant att du också bytte namn! Som identitetsskapande process är det där med att byta namn, och växa i sitt namn, förlika sig med, osv otroligt spännande. Idag kan man lägga hela nätdimensionen med alla olika id som folk använder på nätet. Unika, eller identifierande (Fantomen, Lady Chatterley eller whatever...).

Jag är som sagt intresserad av en eventuell Gripe-cirkel. Jag kan ju inte låta bli att prata om henne och hennes böcker hela tiden. Jag diskuterar gärna möjligheten mer, men jag vill fortfarande tänka igenom ordentligt innan jag säger ja (det skulle kunna vara bäst för alla parter; andra människor måste ju också få en syl i vädret nån gång.) Men boken Skuggornas förtrogna är en bra ingång. Den bästa sammanfattningen om Gripes författarskap, tycker jag.

2009-07-10 @ 13:43:14
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/

Postat av: Lyran

Men alla får ju inte barn när de "borde". Många av de jag arbetat med får barn då de är 17. Då ser namnsituationen ut på ett sätt. Själv har jag ett tidstypiskt dubbelnamn, dottern är 4 år och hennes morfar skulle i år ha fyllt 103 om han levat.

2009-07-10 @ 13:51:14
URL: http://lyrannobel.blogspot.com

Postat av: Vixxtoria

Du har rätt Lyran. Alla får inte barn när de borde, och alla råkar inte älska just de namnen som är populära för tillfället, och därför får många barn i varje generation namn som inte är tidstypiska. Jag skrev tre stycken till i inlägget ovan där jag brasklappade mot alla invändningarna till mina exempel, men sen strök jag dem för det blev för långt.

Man kan väl säga så här, att jag tycker att den där mormorsprototypen som man får dras med i en massa böcker inte fungerar längre. Och då blir namnet bara en del av den prototypen. Det finns massvis med personer i varje generation som inte heter de mest typiska namnen, men när det aldrig kommenterats att det är lite udda att det nyfödda barnet 2009 heter Patrik eller Niklas, då blir det mindre trovärdigt. Om jag ger dig några raddor med namn 1: Patrik, Anna, Malin, Pernilla, Mattias, Linda, Jenny, Andreas, och 2: Sven, Bo, Göte, Gunnar, Evert och 3. Elin, Liam, Oliver, Alma, Benjamin så kan du genast ange vilken namnserie som hör till vilken generation, eller hur?

I det enskilda fallet, som individer, kan folk heta vad som helst, men när man använder prototypiska exempel, så blir det fel när man tänker sig att en dagens mormor heter Märta (även om Märta är mormor, så här med stor sannolikhet också mormorsmor).

Förresten kan man kanske säga att  verkligheten inte ser ut som i dikten, men dikten måste se ut som verklighet, för annars är den inte trovärdig?

2009-07-10 @ 14:02:41
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/

Postat av: L.

Jag har tänkt på detta också, med den otidsenliga mormorsbilden i många barnböcker, men jag har mest hängt upp mig på det visuella. Mormor (sällan farmor, faktiskt) är rultig med grått/vitt lockigt hår, stickar och verkar alltid vara pensionerad. Morfar är tunnhårig och har hängslen. Väldigt få mor/farföräldrar i vår bekantskapskrets passar in i den bilden, kan jag säga!

När det gäller namn skulle jag också kunna skriva mycket. Jag tyckte aldrig om mitt namn som barn eftersom det var helt fel att heta som sjuttiotalist (är man däremot född i början av 90-talet är det helt rätt). Det var nog också en anledning till att jag gillade skuggserien så mycket. Hänger inte Gripes namnexperiment också samman med att hennes böcker på många plan handlar om identitet? Namnet är ju en så tydlig identitetsmarkör, och kanske i många fall en symbol för den identitet som föräldrarna har lagt på en eller vill att man ska leva upp till. Intressant att hon själv bytte namn. JAg såg dokumentären när den sändes men minns inte just det. JAg skulle nog också kunna tänka mig att hänga på en Gripe-cirkel. Hon är alltid intressant!

2009-07-10 @ 23:49:16
URL: http://tassande.blogspot.com

Postat av: Vixxtoria

Hej L, lilla kaffekopp är du tillbaks från semestern? Intressant inlägg hursomhelst.

Mormorsbilden är inte specifik för barnböcker, tycker jag, utan finns överallt (jag tänkte mest på deckare när jag skrev här ovan, faktiskt).

Så underligt att också du hade svårt att förlika dig med ditt namn - är det något mer generellt fenomen än jag trodde??

Men Gripes namnfråga handlar naturligtvis om identitet. Jag funderade på om jag skulla lyfta upp det explicit, men då kom jag genast på 78 eller 102 exempel som bevisade just identitetstemat i hennes böcker, så jag tänkte att det får bli ett annat inlägg nån gång. Men att växa i sitt namn, att byta namn eller vad man nu gör med det handlar ju definitivt om att forma sin identitet.

Kul om du också vill vara med i en Gripe-cirkel. Boktoka - är du här och noterar? Jag har som sagt inte riktigt bestämt mig (det beror mest på tidsbrist), men jag skulle väldigt gärna vilja... Vi får se hur hösten utvecklar sig.

2009-07-10 @ 23:58:16
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/

Postat av: Boktoka

Absolut här och noterar!

Känner också av det där med tidsbristen men vi kan väl börja med att ses en gång under hösten och se hur det funkar och känns, och om det känns bra ses en gång till våren?

Nu ska jag söka på boken om Gripe.

2009-07-11 @ 10:19:10
URL: www.boktoka.se

Postat av: Klotho

Namnet är ju en del av ens identitet och jag har själv haft problem med att förlika mig med mitt namn, när jag var tolv ändrade jag stavningen på mitt förnamn (för det kom en lagändring då som gjorde att man kunde ändra stavningen på namnet om uttalet inte ändrades) och inte förrän sent i vuxen ålder så kunde jag säga mitt förnamn och känna mig nöjd. Nackdelen med att ändra stavningen är att man många läser in ett annat namn istället. Mitt efternamn ändrade jag som vuxen, tog mammas istället för pappas och tja, det blev en större markering än vad det egentligen var, men jag blev jag.

Mitt förhållande till Gripe har inte varit helt smärtfritt, det som jag ogillade var att hon kom "för nära" mig och mina känslor. Jag började uppskatta henne i de sena tonåren, för då klarade jag av det som jag tidigare tyckt varit jobbigt. Jag började med Skuggan-böckerna och sen fortsatte jag, fast det har ännu inte blivit någon omläsning av Elvisböckerna.

Harald Gripe har målat en ljuvlig tavla av Agnes Cecilia (den var affisch på en tidig Bok&biblioteksmässa, åttiotalet någon gång) och jag fick den, tjatade till mig den, då jag en gång i tiden jobbade på ett litet förlag och hittade den hoprullad i ett hörn.

2009-07-11 @ 21:53:31
URL: http://www.klotho.wordpress.com

Postat av: Vixxtoria

Klotho: Ännu en med komplicerat förhållande till sitt namn, alltså. Det kanske är mer regel än undantag.

Harald Gripes tavla av dockan Agnes Cecilia är jättefin. Jag ska själv ha ett vykort härhemma nånstans. Det gick inte att googla fram bilden snabbt och enkelt just nu i alla fall. Jag har annars för mig att den också användes som bokomslag till en utgåva av boken. Såg du förresten klippet från svtplay som jag länkade till? Där berättar hon om och visar dockan som var utgångspunkten för boken.

Visst är det vi som har pratat om Elvis innan? Jag var inte heller så förtjust i de böckerna som barn, men jag tyckte mycket om dem som vuxen.

2009-07-12 @ 05:58:09
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/

Postat av: Klotho

Jag tänkte kolla in klippet under dagen, var för trött igår. Japp, när jag skrev inlägget så fick jag en flash back till någon tidigare diskussion om just Elvis.

Jag är nästan helt säker på att jag har utgåvan av Agnes Cecilia där tavlan finns som bild på framsidan. Pga begränsat utrymme så finns numera Gripe-böckerna i ett skåp så jag kan inte bekräfta mig där.

Namn kan vara så laddat, jag hatade mitt andra namn under hela högstadiet och upp i vuxen ålder, för att vi hade en (vidrig) lärare på högstadiet med just det namnet och det störde mig så otroligt att hon "förstörde" namnet för mig. Jag är fortfarande inte så förtjust i det, fornnordiskt som möjligtvis finns som andra namn och på sjuttioåriga tanter.

2009-07-12 @ 09:07:22
URL: http://www.klotho.wordpress.com

Kortversionen för alla Austenälskare

Jag hinner ju inte läsa allt jag vill. Jag klagar visst över det jämt här i bloggen. Men i denna min nöd gjorde jag ett alldeles utmärkt val att ge mig på Vivi Edströms bok om Jane Austen, som jag skrev om redan för ett tag sedan.

Jag hade trott att det skulle vara en renodlad biografi, men större delen av boken presenterar en detaljerad genomgång av Austens verk, deras tema, innehåll, miljö, och förstås en del (men mindre än jag trodde) om hur mycket bäring det här har på Austens eget liv. Avslutningsvis finns några kapitel som tar upp generella teman i Austens produktion, och dessa tycker jag sämre om. Men boken som helhet vill jag verkligen rekommendera.

Men det finns en del som kunde varit lite bättre. I början av sin bok beskriver Edström hur hon (tillsammans med några familjemedlemmar) gav sig ut på en resa i Austens fotspår. Åkte England runt och besökte platser i Austens liv. Det spåret har helt glömts bort i slutet av boken. Vad hände? Jag hade gärna sett en än mer personlig betraktelse kring Austen, där litteraturvetaren Edström hade fått stå tillbaka för läsaren Edström. I sin dn-recension av boken klagar Nina Björk lite över att Edström älskar Austen för mycket. Så är det förvisso, men visst måste pensionerade litteraturprofessorer nån gång få skriva en bok om en författare hon älskar? Själv är jag mest irriterad på att hon lyfter fram Mansfield park så mycket (det är hennes favorit) på bekostnad av Stolthet och fördom (min favorit), som hon vad mig beträffar gärna hade fått skriva tio böcker om.

Bloggen Bernur tycker att Edström kunde skippat återberättandet av  handlingen i Austen-böckerna, men som Austen-älskare (det är Bernur enligt egen uppgift inte) så är det detta jag tycker är bokens riktigt stora behållning. Det blir en snabbrepris med nya perspektiv. En bok för alla Austenälskare, som gärna vill hinna läsa något annat också, emellanåt, men ändå träffa sina gamla vänner så ofta som möjligt. Men är det en renodlad Austen-biografi man vill ha, ska man nog läsa något annat.

Lite mer redigering hade dock inte skadat. Minst tre gånger nämner Edström att dagens filmatiserade versioner kunde vara lite mer återhållsamma med kyssandet. Och jag tycker att de korta kapitlen på slutet, som berör saker som Austen och samtiden och liknande hade kunnat strykas. Det kom sällan fram något nytt, som inte nämnts i genomgången av de olika böckerna, och man hade kunnat lägga krutet på att arbeta in det stoffet där i stället.

Och, nu tar jag tillfället i akt att avsluta med något som jag velat peta in i ett inlägg ett bra tag nu.

Take the Quiz here!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Att läsa om

Jag är oftast inte så intresserad av att läsa om. Alltså jag läser gärna om mina böcker en andra, tredje eller ibland tionde gång, men att läsa om författarna är inte lika intressant tycker jag. En hel del fakta "vet" man ju ändå. Myter och minnen från skolans litteraturhistoria och unversitetets helt frivilliga litteraturstudier. Fröding var värmlänning och Brontë-systrarna levde isolerat på en hed där de satt och skrev och läste högt för varandra så mycket de hann innan de dog i tuberkulos. Ja, ni vet såna där trivia-fakta som är bra att veta när man ska vinna frågesporter. 

Men jag är tämligen kallsinning till att läsa publicerade författardagböcker. Och författarbiografier. 

Eller så där har jag åtminstone trott mig vara, men när jag tänkt lite mer på saken är nog sanningen den att om det är någon författare som verkligen intresserar mig, så läser jag faktiskt så mycket kringlitteratur jag kan hitta. Jag har till exempel beställt åtskilliga biografiska verk om Laura Ingalls Wilder (författaren till Lilla huset på prärien-böckerna) på nätet. Fascinerande läsning, som jag ska skriva mer om en annan gång. Om hon hade skrivit dagbok hade jag läst den också. Oops, hon skrev ju dagbok, publicerad i boken Vägen hem. Den har jag förstås läst flera gånger. 

Och faktum är att när jag skärskådar min bokhylla, så finns det en alldeles egen liten sektion med författarbiografier, eller översikter av några väl utvalda författares verk. Intressant (men kanske inte helt oväntat) är det bara biografier över kvinnor: Lagerlöf, Södergran, Gripe, Bremer, Martinson... (Det finns några (manliga) självbiografier på andra ställen.)

Och nu i veckan kom den nya boken, som jag väntat på, Vivi Edströms svenska biografi om Jane Austen. Livets gåtor, heter den (vilket jag tycker låter ganska tråkigt, särskilt med tanke på att Edströms Lagerlöf-bok heterLivets vågspel). Men jag kunde inte motstå den och har redan kommit drygt 70 lättflytande sidor in i boken. Det jag alltid tycker är mer fängslande än att få reda på att författarna var låghalta eller levde fattigt i en prästgård är hur deras livsbetingelser och erfarenheter avspeglar sig i deras verk. Jag tycker också det är spännande att se hur teman och karaktärsdrag återkommer i olika böcker av samma författare. Edström är bra på att beskriva det där, och den här boken gör också med lätt hand hänvisningar till andra (även moderna och populära) verk (filmer, tv-serier och böcker) som inspirerats av Austen. Det tycker jag om.

Men jag har redan fastnat för en fråga som Edström tar upp angående Austens liv – frågan om huruvida hon var lycklig. Edströms slutsats (till skillnad från många andra levnadstecknare) är att Austen var lycklig, och att hennes harmoni var förutsättningen för att hon lyckades fullborda de stora romanerna de sista åren innan hon dog. Men jag tycker det är svårt att riktigt tro på det hela. Jag kan nog tro att Jane Austen var relativt tillfreds med livet under de sista 8 åren då samtliga hennes verk fick sin finputsning (och de flesta av dem gavs ut), att hon då var en mogen kvinna som accepterat att hon inte skulle bli gift, och förlikat sig med detta. Men jag har svårt att tro att hon inte många gånger var olycklig under de år då äktenskapet ännu var en möjlighet som inte blev mer än så för henne. (Och missförstå mig inte: jag tror inte att man behöver gifta sig för att vara eller bli lycklig i allmänhet, men jag vägrar tro att Jane redan i sena tonåren typ bestämde sig för att hon hellre ville förbli ogift (= fattig och beroende av andras välvilja). Ett äktenskapligt liv tillsammans med någon hon älskade och själv hade valt  måste ändå ha varit en framtid  som hon tänkte sig, och jag håller det för otroligt att det inte fanns en sorg över att livet blev annorlunda. Det behöver inte betyda att hon var olycklig i allmänhet. Hon kanske till och med kom till insikt med att hon var lyckligare som ogift författare, än gift utan möjlighet att skriva. Men hon kan inte alltid ha känt så, det vägrar jag tro.)

Jag har hunnit läsa några kapitel i boken. Det är intressant, och jag gillar att Edström rekapitulerar handlingen i romanerna samtidigt som hon diskuterar likheter mellan olika Austen-verk och andra böcker, nu och då. Jag minns ju inte alltid allting i böcker som Lady Susan och Mansfield Park som jag bara läst en gång (och för ganska länge sedan), även om jag kan Stolthet och fördom i stort sett utantill. Men jag tycker att Edström hastar lite väl mycket. Det borde finnas mer att säga om vissa motiv, det borde finnas lite mindre entusiasm ibland. Jag tycker själv mycket om Austen, men jag tycker inte om att en litteraturhistoriker tycker så mycket om Austen att hennes enda omdömen är okritiska lovord till allt Austens penna rört vid. Det måste väl vara möjligt att entusiastiskt propagera för varför Austen är läsvärd, utan att helgonförklara henne? 

Jag har inte lyckats hitta någon bild på Edströms Austen-bok, men målningen ovan (gjord av Janes syster Cassandra) pryder densamma alla fall. Den föreställer förstås Jane. 

.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Proffsiga tips

Det råder midsommarbloggslöhet här. Den som vill ha något mer genomtänkt att läsa än vad jag kan prestera här idag, kan läsa Sydsvenskans kulturmedarbetare som presenterar lästips inför sommaren. I tre korta intervjuer med två recensenter och en författare frågar man också lite om sommarläsning. Anne Swärds inställning liknar mest min egen, särskilt vad gäller frågan om man bör läsa böcker om de resmål man åker till. Swärd säger: Hellre om de resmål man just har återvänt från. Jag reser helst med oförberedd blick, återvänder omskakad och bearbetar mina upplevelser genom läsning när jag kommit hem. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Vad gör alla superkända människor nu för tiden?

Jo, de skriver böcker. En del av dem gör det i stället för det de är kända för. DN listar kända namn i höstens bokutgivning. Själv kan jag inte låta bli att sucka över att ännu en Wallander-deckare dyker upp. Hur är det möjligt? Var inte den där serien avslutad? Skriv gärna deckare, Mankell, men varför kan du inte låta Kurt vila på sina lagrar? Håkan Nesser ger sig däremot på en kärleksroman. Jag gillar folk som gör det oväntade; vi får väl se om det blir bra också. 

Mest nyfiken är jag på Kerstin Ekmans nya bok, som sägs hämta inspiration från Söderbergs Doktor glas. Jag hoppas att det blir riktigt bra!

Vad gäller kändisböcker av Michael Nyqvist, Karin Hjulström och Mia Skäringer inväntar jag nog reaktionerna. Det skulle kunna bli bra. Det skulle kunna bli magplask. Vi får väl se. 

Och gårdagens nyheter

Igår släpptes listan på årets sommarpratare. Booky Darling talar om vilka författare hon ska lyssna på. Snowflakegör sin lista. Det finns med all säkerhet fler som jag missat. Själv vill jag inte missa P-O Enquist och Peter Englund. Men inte finns det något särskilt skäl att sätta kryss i almanackan för detta, eller att (åh, ljuva nostalgi) sätta upp listan med sommarpratarna på kylskåpet. 

Av en tillfällighet blev det så att jag just igår lyssnade  klart på förra årets sommarpratare i min iPod. Det är det som är bra och dåligt med den nya tidens teknik. Det finns inte några radiotider att passa. Eller jo, om man vill lyssna på musiken som hör till programmet behöver man antingen lyssna direkt, eller via nätet inom 30 dagar. Men är man mest intresserad av pratet kan man ladda ner podsändingen och lyssna när som helst. Sommarpratarnas låtlista ligger kvar på nätet, om man vill komplettera. 

Jag lyssnar inte på allt. Jag väljer ut dem jag är intresserad av, och sen tar jag några till, för att utmana mig själv. Bland 2008 års sommarpratande författare fanns bland andra Martina Lowden, Åsa Nilsonne, Fredrik Lindström, Lena Andersson, Björn Ranelid och Jens Lapidus. Lowden orkade jag inte lyssna klart på. Andersson gav många insikter i sitt författande, sitt förhållningssätt till orden. Nilsonne berättade fascinerande om sin tvåspråkiga barndom, och sin andra kontinent Afrika. Lindström, Ranelid och Lapidus har jag inte ens försökt lyssnat på. Det är det som är bra med podradiosändningar också. När programmen sänds endast på radion har man inget val, då får man lyssna på det som bjuds. När man kan välja kan man stänga av liveradion om den inte passar, och sätta på något gammalt radioprogram som man hellre lyssnar på. (Eller så kan man läsa, men det handlar inte det här inlägget om).

Några bonustips, som inte handlar om författare:

• 2008 års oväntade snyftare: David Batra och Michael Segerström. Båda beskriver den svåra, och inte självklara vägen fram till att de blev föräldrar. Jag blev inte bara tårögd, jag storbölade.  
• 2008 års oväntade allvar: Mia och Klara. 
• 2008 års "jag hade ingen aning om vem det var, men oj vad positivt överaskad jag blev": Annika Norlin. Jag klickade genast iväg och köpte alla hennes skivor!

Via podsändningarna kan man också ladda ner bonusmaterial. Oftast består detta av en kort intervju med sommarprataren (Kajsa Bergqvist visar oss sitt växthus), eller någon historia, som blivit bortklippt ur det ordinarie sommarprogrammet. Men Pernilla August bonusprogram är ett helt annat radioprogram. 

Sommars hemsida har förutom klipp från gårdagens presskonferens (inklusive webbteveintervjuer!) ett rikt arkiv från tidigare sommarsändningar. För min del är det ett starkt alternativ till ljudboken i sommar.  

Läs även andra bloggares åsikter om Radio, Författare, Sommar-program, Martina Lowden, Åsa Nilsonne, Lena Andersson, Fredrik Lindström, Jens Lapidus, Björn Ranelid, David Batra, Michael Segerström, Mia Skäringar, Klara Zimmergren, Annika Norlin, Kajsa Bergqvist, Pernilla August

Nu har Alice, Max och Victoria fått varsitt tåg

Skånetrafiken har beställt nya pågatåg, och nu har man våndats färdigt över de 49 första namnen. De ska förstås ha skånsk eller sydsvensk anknytning, och vi återfinner författarna Victoria Benedictsson, Alice Lyttkens och Max Lundgren. Och så Frans G Bengtsson (som jag hade för mig redan hade ett tåg). Och dessutom Kurt Wallander; vi får väl hoppas att det tåget trafikerar Ystad.

Jag gillar idén med att ge tåg och spårvagnar namn, särskilt med lokal anknytning. Skånetrafiken brukar dessutom berätta lite om kändisen som gett inspiration till namnet på en helvägg inne i tågen. Det är ett kul sätt att lära sig något. Som inflyttad till Skåne var det många lokala kändisar jag fick ett hum om på det sättet.

Litteraturcitat i tunnelbanan har man ju hört talas om, men det trevligaste vad gäller kombinationen litteratur och fortskaffning har jag ändå stött på i Florens, där dikter var tryckta på bussbiljetterna! Kan man inte införa något liknande i samband med den sms-betalning som ökar allt mer. Man skickar ett sms för att betala sin bussresa, och får ett bokcitat eller en aforism tillbaka med bekräftelsen!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.