The eight

Tack Snowflake för att jag slapp dra ut alla mina böcker nu när jag just placerat in alla så fint i min nya bokhylla. I stället ska vi visst svara på dom här frågorna den här veckan. 

1. Bästa toaläsning?

Vad som helst som jag läser för tillfället. Helst inte pocket, för man måste lägga så många tandkrämstuber på boken för att den ska hålla sig öppen medan man smörjer in ansiktet och borstar tänderna och klipper tånaglarna och så. Men Röd och rån går också bra.

2. En bok med ett djur?

Jag tycker inte så mycket om böcker med djur, men kanske någon Narnia-bok med Aslan? (Jag tycker alltså om djur, bara så ingen tror något annat.)

3. En kärlekshistoria?

Love story. Eller egentligen Stolthet och fördom, men det kan ju vara kul att variera sig lite. 

4. En uppväxtskildring?

Alberte-serien av Cora Sandel. 

5. Om jag vore detektiv, ville jag vara som…?

Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Och när jag blir gammal Miss Marple. 

6. En bok jag aldrig tänker läsa:

Camilla Läckbergs Sjöjungfrun eller vad den heter. 

7. Ett språk jag önskar jag kunde läsa på:

Isländska. Eller jag kan läsa lite grann, men jag skulle vilja kunna läsa ordentligt. Men jag vill inte lära mig alla kasus, så hur ska de gå till?

8. Senast inköpta tidning: 

Digitalfoto till sambon. Jag minns inte när jag köpte en tidning till mig själv sist. Men jag hade en helgprenumeration på Svenska dagbladet under vinterhalvåret. Om det räknas.

---

The eight (De åttas hemlighet) är förresten en bok av Katherine Neville. Inte så dum om man gillar spänningsromaner. En kvinnlig matematiker på jakt efter schackpjäser som en gång hörde till Karl en stores schackspel. Innehåller bland annat en biltur genom Sahara, Napoleon och Axel von Fersen. Och en ganska sexig schackspelande ryss. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Love story och inte ett öga är torrt

Jag letade egentligen efter något helt annat, men på Tradera snubblar jag över sju exemplar till salu av Erich Segals Love story. Nån som minns? 1970 års snyfthistoria om rikemanssonen Oliver som mot sin fars vilja gifter sig med fattiga, sarkastiska, italienska Jenny. Detta innebär att Jenny får försörja honom genom juridikstudierna (något som alltid irriterat mig lite. Om de nu ändå inte fick pengar från Olivers rika far, så skulle väl lika gärna Oliver kunnat jobba, så att Jenny kunnat plugga!). När Oliver äntligen är färdig, och de unga tu efter en tids fruktlösa försök att skaffa barn konsulterar en läkare konstateras att Jenny har leukemi. När de inte klarar av att betala de dyra läkarräkningarna får Oliver bita i det sura äpplet och be sin far om pengar. Men inget kan rädda Jenny, och Oliver ligger där i sjukhussängen och håller om henne när hon dör. 

Boken kom 1970, nästan samtidigt som filmen med samma namn. Den är ett exempel på en bok som skrevs efter filmmanuset (enligt Wikipedia, vill säga, och jag är en wikipediaskeptiker). Som ni förstår tjänade näsduksfabrikanterna mycket pengar på både bok och film. Ett berömt citat är förresten: "Love means never having to say you're sorry". Mina minnesbilder av boken blandas med filmens. Snöbollskrig, Jenny som spelar piano, hennes italienska far, deras fattiga lägenhet, och hur glada de var efter Olivers examen när de kunde köpa ett fint hus. 

Jag var inte ens född när boken kom ut, men upptäckte en regnig sommarlovsdag när jag var kanske femton ett ganska sönderläst exemplar av boken i min mammas bokhylla. Jag återvände (naturligtvis) regelbundet till boken under hela min tonårstid, och grät lika mycket varje gång. Jag undrar var boken finns idag, om jag skulle tycka den var lika sorglig. Och ja, jag funderar lite grann på att lägga ett bud på något av Tradera-exemplaren. Om jag å andra sidan bara vill gråta, så visade det sig räcka för mig att se följande youtube-klipp:

En gång i tiden var jag för övrigt jäkligt bra på att spela filmtemat på piano. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.