23.34

Bloggare är så olika. En del berättar allt. Andra inget. En del läser samma genrer som en själv. En del avskyr ens älsklingsböcker. Ändå kan man fast.

Johan på Bokhyllning bedriver ju nästan ingen blogg, utan hans korta inlägg är närmare  illustrerade (?) tweets. Han är självskriven gäst på den här festen, för jag har blivit hemskt nyfiken på vem han är – för det är nästan omöjligt att få reda på via bloggen.

Tekoppen vet jag däremot väldigt mycket om. Så modig, så stark och så fin blogg. Jag vill prata om Torgny med dig. Och om Virginia. Och så vill jag ge dig en stor kram!

En annan bloggskribent som ofta besöker mig är Ann-Sofie på Ooofbok. Hon hör till dem jag inte hälsar på lika ofta. Och det där kan man också dryfta lite grann – att reciprociteten i bloggvärlden inte alltid fungerar på så sätt att man läser varandras bloggar lika mycket. Men Ann-Sofie – jag tycker så mycket om att du kommer och lämnar avtryck hos mig, och jag har lovat mig själv att knacka på hos dig mycket oftare!

Och så finns det såna bloggar som verkar vara med precis över allt. Som Annikas Litteratur- och kulturblogg. Jag blir matt och full av beundran av det ambitiösa anslaget i den här bloggen. Om jag har förstått det rätt sköter Annika hela ruljansen själv också!

Gränsöverskridande böcker

De här frågorna vill jag svara på idag:

1. En bok som fick dig att bokstavligt talat missa bussen/bränna vid middagen/låta badvattnet rinna över/glömma att gratta din älskling på födelsedagen/motsvarande: 


Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser. Jag var ute i god tid, och satt där på bänken vid busshållsplatsen och läste och läste, medan fler och fler människor samlades i väntan på bussen. När jag efter en stund börjar undra varför bussen dröjer och tittar upp, så upptäcker jag att det är helt tomt omkring mig. Ingen buss. Inga människor. Ja, det kan hända att de blev bortförda av marsianer, men mer sannolikt kom bussen och plockade upp dem utan att jag märkte det.

2. Ett namn ur en bok (eller på en författare) som du redan har gett eller allvarligt överväger att ge ditt barn (eller häst eller hund eller marsvin eller bil):

Min dotter har redan ett sådant namn, och det skriver jag inte ut här. Men andra namn jag funderat på är  Astrid (efter Lindgren, så klart). Och Medea (hon i den grekiska mytologin, som bland annat Euripides skrivit ett drama om). När jag var liten var jag väldigt förtjust i Robin (Hood) och Sebastian (efter en lillebror i en bok av Kerstin Sundh som jag läste när jag var liten och som jag nu glömt namnet på. Jag tror han hade en storasyster som hette Sofia. Nån som vet vad boken hette?).

3. En plats som du besökt bara för att den nämnts i en bok (eller för att en författare har bott där/gett namn till en pub där/kastat en äppelskrott där): 

Den här frågan brukar ju komma upp då och då, och jag brukar ofta rynka på näsan åt såna där turistströmmar och författarpromenader, och skryta med att jag inte påverkas av sånt där, men det är inte alls sant. En av de saker jag har tagit mig för, och som det kanske är dags att berätta ordentligt om, är att promenera från S:t Ives i Cornwall, hela vägen längs stranden till den fyr som Virginia Woolf skrev om i Till fyren. Själva fyren ligger på en liten ö strax utanför kusten, så man kan inte gå till den, men det blev en rejäl promenad på åtskilliga timmar ändå. Tidvattnet steg, och den ändlösa sandstranden krympte. Den lilla bäcken vi skulle plaska igenom hade blivit en tämligen strid flod som vi knappt kunde vada oss igenom (vada och vada, förresten – vattnet hade vid det laget stigit mig långt över midjan). När vi väl kommit fram till den udde som var närmast fyren hittade vi ett litet café där vi kunde torka hjälpligt innan vi gav oss ut på jakt efter en kyrka som skulle ligga halvt begraven i sand nånstans i närheten. Utanför den låsta kyrkan öppnades himlen portar och vi blev återigen genomblöta av ett regn som inte verkade ge med sig. Vi lyckades få lift av en engelsman i en rostig folkabubbla och blev körda till närmsta tågstation, där vi huttrande väntade på nästa tåg tillbaks till S:t Ives. När vi tuffade in via tågviadukten sken solen igen, och glimmade till i fyrtornets fönster, långt därborta, just utanför kusten.

Nästa dag solade vi på stranden som normala turister. Jag vill minnas att jag läste The edge of reason, andra delen av Bridget Jones dagbok.

4. En tavla som skulle bli en bra bok? 

Jag har den här på väggen i mitt vardagsrum, Young girl on a Jetty av Edvard Munch. Munchs rödhåriga flickor brukar ju ha tbc och ligga på sitt yttersta, men här kan man väl fundera i lite andra banor? Sorg? Ensamhet? Längtan? Rentav saknad? Drömmar? Avsked? Oåterkalleligt? Ja, i alla fall skulle man gråta ordentligt av den boken.

5. Det är mycket tjat om böcker som blir film (och dåliga filmatiseringar av bra böcker), men vilken låt skulle kunna bli en bra bok? 

Jag skulle gärna läsa boken baserad på Magnus Johanssons låt Det mörka i Susannas ögon. Många antydningar bäddar för en komplicerad relationshistoria. Här nämns till exempel karnevalen i Venedig, och en jagberättare som har sex med Susanna, fast han egentligen alltid tyckt att hon och hans kompis skulle passa bättre ihop. Och så hela tiden det där mörka i Susannas ögon, som ingen vet var det kommer ifrån – hennes trassliga barndom? Vad gjorde hennes hårt religiöse far? Vad hände egentligen med Juan i bergen? Hela texten finns här.

Låten är från 1996 och albumet Vykort från Mars, och eftersom jag hittills inte sett några antydningar till att nån bok baserat på sången är på gång kommer jag antagligen behöva skriva den själv. (Och visst behöver jag då åka på (ännu en) rekognoceringstur till Venedig?!)

Youtube har lite dåligt med Magnus Johansson-låtar, så jag kan inte spela just Susanna för er. Här kommer i stället hans låt Till himmelen, som också är en rätt suggestiv historia, men ett exempel på en bok som jag inte är särskilt intresserad av att läsa (en gång till).

Trio med treo

Till dagens tematrio om skrivande svenska kvinnor som på något sätt skriver om kvinnors livssituation plockar jag fram tre mycket tummade böcker ur bokhyllan och sätter samman en fackbokstrio.

1. Först ut är Bi Puranens Att vara kvinna är ingen sjukdom. I den här boken från 1994 diskuterar Puranen mannen som norm för sjukdom och hälsa, och hur hela vårt sjukdomsbegrepp, våra läkemedel och våra normer är definierade utifrån mannens fysik och förutsättningar. Den här boken har några år på nacken, och mycket av det som beskrivs har blivit mer eller mindre allmänna sanningar, en del annat har förändrats till följd av politiska beslut. Men slutsatserna är lika intressanta för det. (Och det blir en ordentlig omläsning på den här snart!)

2. Den andra boken är Karin Johannissons Den mörka kontinenten, också från 1994. Med en utgångspunkt kring decennierna vid förra sekelskiftet undersöker Johannisson föreställningarna om kvinnlighet och kvinnosjukdomar, och beskriver vilka sjukdomar som setts som typiskt kvinnliga, och hur de förändrats över tiden. Sjukdom som tillflykt och identitet, sjukdom som särart och mystik.

3. Den tredje och sista boken blir Nina Björks Under det rosa täcket. Boken från 1996 sammanfattar den feministiska debatten från 80-talet och fram mitten av 90-talet med hjälp av analyser av exempelvis Woolfs Orlando och Zahavis En jävla helg. När jag nu bläddrar igenom boken önskar jag att det var mycket mer som kändes som historia.