En historia med helt vanliga ord

En del författare lyckas göra det med bara helt vanliga ord. Jag läste i helgen Agneta Pleijels bok Kungens Komediant och blev så fascinerad av hennes teknik att använda helt vanliga meningar. Ganska korta meningar, helt opåverkade av de franska manièren som annars alltid ska krydda böcker som utspelar sig i det gustavianska Sverige.

Mitt i alltihop, mitt bland den nästan banala vykortsprosan, dyker det upp en mening som får mig att stanna upp, att få en helt annan bild av en scen eller ett händelseförlopp. Som den sista meningen om hundskallen i det här citatet:

Allt i Paris var en besvikelse. Utom möjligen själva staden där jag vandrade utmed den grå floden. Det var senhöst. Lönnarna flammade i gult. Hundskallen var raggiga av frost.  (s 133)

Den här boken är andra delen i en trilogi som berättar om människor (som råkar ha historiska förebilder, och dessutom vara släktingar till Pleijel själv) kring Gustav III. Denna andra del handlar om Lars Hjortsberg, en av dåtidens mest berömda skådespelare. Det är mycket om skådespelarkonsten. Det är mycket om fattiga villkor, om barn som inackorderas för sin försörjning – och som förväntades bidra med inkomster till hushållet som lärlingar. Det är fattigdom, det är många barn, det är byggande av Operan, och det är kärlek mellan mor och barn, mellan vänner, och mellan älskande. Det är även namedropping, med Bellman och Kellberg, Armfeldt och Anckarström, och inte minst kungen som spelar en så avgörande roll i huvudpersonens liv.

Jag tycker om balansen i den här boken. Jag tycker om att den väljer ett modernt språk för att skildra något som hände för mer än 200 år sedan. Jag tycker det är spännande att få se skildringarna från hovet utifrån en huvudperson som inte är de gamla vanliga (ni vet, sammansvärjningar och Ackarströms pistoler). Mordet på kungen är överspelat på ett par rader, medan hans veckolånga väntan på döden är desto mer ingående skildrad.

Och så måste jag återkomma till det där språket. Detta är en bok som man läser med lätthet, jag trodde dessutom att den var så lättsmält att jag var tämligen oberörd, och i början fick jag för mig att boken egentligen var ganska banal och ointressant, men halvvägs inne i boken var jag fast. Ja, jag tyckte först att jag inte kom Lasse Hjortsberg nära på något sätt, men han kröp under huden på mig. Och nu är jag så glad över att nästa bok i trilogin redan står och väntar i bokhyllan: Syster och bror.

Och till alla som inte är gravida rekommenderar jag  även gärna den första delen: Drottningens chirurg.


Bilden föreställer Lars Hjortsberg, född 1772. 

 

Det gamla gardet

Det finns så många nya spännande böcker. Och så många nya spännande författare.

Men en liten extra glädjesprittring känner jag inför att tre riktigt bra gamla rävar kommer med nya böcker i höst. Jag har läst långa lockande recensioner i en blaska här och en blaska där. Intervjuer har jag inte sett (eller aktivt letat efter), men om någon har länkar till aktuella sådana, får ni gärna bistå. Här är mina favorittanter just nu:

Agnetha Pleijel, med en tredje, påstått fristående del (det är de aldrig, har jag upptäckt) av serien som inleddes med Drottningens Chirurg (en väldigt bra bok, som jag vis av erfarenhet inte rekommenderar att man läser när man är gravid). Syster och bror heter den nya boken, och Nina Lekander är överförtjust i Expressen, medan Malin Ullgren kan hålla sig mer i styr i DN.

Inger Alfvén. Dotter till en dotter. S/Y Glädjen. Ur kackerlackornas levnad. Behövs mer presentation? Okej då. Judiths teater. Och så höstens bok: När förnuftet sover, som Paulina Helgeson lågmält anmäler i SvD. Anneli Jordahl är betydligt mer entusiastisk i Sydsvenskan.

Anita Goldman. Skriver om krig igen. Om man nu kan tycka om böcker om krig, så tycker jag om hennes sätt att angripa problemet. Ett svenskt perspektiv, skrivet från min horisont, med en lika stor förundran som jag har över att krig verkligen finns. På rikigt. Och vad det gör med människor. Hennes Snäckans sång: en bok om kvinnor och krig rekommenderas! Den nya boken heter Om jag så måste resa till Los Alamos, och Maria Küchen kallar i Sydsvenskan den för en helgjuten hybrid mellan personlig reflektion, roman och reportage. Det låter lovande, eftersom just Anita Goldman är bäst i klassen vad gäller den kombinationen. Heidi von Born är mer avvaktande i Svenska Dagbladet.

Och ja, jag har läst recensionerna. Hm. Jag får snart ta tillbaks det där att jag inte läser om böcker jag inte har läst. Ack, alla dessa livslögner vi poserar med.