Tidsresenären

Låt mig ge er ett boktips från Vixxtoria, anno 1991. Här ett utdrag ur ett mycket (!) långt, maskinskrivet brev som jag skrev till en (stackars) god vän den 12 april det året. Jag ber om ursäkt för att jag som 17-åring  var djupt inne i tre punkts-träsket, men vad gäller det övriga i texten nedan kan jag bara instämma. Och upprepa uppmaningen läs den, läs den läs den!

Ja, det här brevet börjar bli lite för långt, jag vill också ha tid att borsta mina tänder, byta tröja och skriva adressen på kuvertet som detta brev ska skickas i…. Åh, fattar du, förresten, att jag har läst världens bästa bok – "Drottningens juvelsmycke" av Carl Jonas Love Almqvist. jag trodde att det bara var en sådan där klassiker,  så jag tänke att jag läser den… Den är skriven på 1800-talet, och vissa partier är skrivna med 1700-talsmanér, men den var så lättläst – åtminstone upplevde jag den så… Jag kunde inte släppa den, jag var lite förkyld, och var hemma från skolan en dag därför och för att jag ville läsa i boken… Den grep mig så, den var så bra, jag blev så fängslad – läs den, läs den, läs den… Jag är på väg till något antikvariat för att hitta en fin inbunden volym av verket. Det måste bara vara en gammal bok, när man läser den… Jag ska inte beskriva handlingen… Fast jag hade inte en aning om att den handlade om det den handlar om…

Jag kom mig aldrig för att köpa (eller om jag aldrig hittade) någon antikvarisk upplaga av Drottningens juvelsmycke. Måste tappat bort den att göra-listan, men jag är glad att min vän hade kvar det här brevet, och gav mig en kopia av det.

18.04

Andra som strax dyker upp är Lyran och Helena från Fiktiviteter, som samåkt. Helena måste jag gratulera ordentligt till att äntligen färdigställt avhandlingen, och önska lycka till på den förestående disputationen (sen låter jag henne klappa lite på min avhandling också, för det finns sammanhang då inte ens jag är så blygsam att jag kan låta blir att skryta).

Jag skulle gärna diskutera lite Austen med Helena också, men eftersom hon även är väldigt förtjust i vampyrer har jag förberett en särskilt blodig hörna för henne, Eli och Bokstävlarna. Den enda vampyrbok jag äger tror jag är The Historian av Elizabeth Kostova (det är lite konstigt faktiskt, för jag har ju ändå läst många av de stora vampyrböckerna, även om jag inte hoppat på True Blood och Twilight-tåget som tuffar just nu). I alla fall finns det både löständer och blodapelsiner och en vitlöksfläta.

Jag kan ju i och för sig inte lämna vampyrflickorna helt till sig själva, för något lite utbyte kring Den allvarsamma leken måste vi väl kunna ha, Bokstävlarna och jag. Och Eli och jag ska absolut diskutera lite Tintomara!

Men jag kan ju roa mig med Lyran så länge. Vi har en hel del gemensamma bokbekanta, även om jag inte läst riktigt lika många Nobelpristagare, och inte heller lika gärna ger mig ut på utflykter runtom i världen. Kanske kunde vi börja med en bilderboksdiskussion. Och sen förstås en massa om Selma Lagerlöf!

Och solen har sin gång...

En tematrio om gamla svenskar som vi fortfarande tycker om att läsa efterlyser Lyran idag, så här kommer en trio från mig: Tre herrar, med alster som passar särskilt bra att komma ihåg på den internationella kvinnodagen.

1. Strindbergs Fadren. Pjäsen som vältrar sig i mannens vånda över att han aldrig kan vara säker på att hans barn är hans. Aktuell även idag där varje far som brottas med samma frågor kan matcha sitt DNA med avkommans. Och där äggdonaton gör att inte ens en moder alltid är modern.

2. Almqvists Det går an. Om ett resonemangsparti där kärleken inte ska förminskas av njugga ekonomiska slitningar. Som ett genomtänkt, modernt särboskap, med plats för både egentid och självförverkligande.

3. Hjalmar Bergmans Flickan i frack. Om Katja Kock som lånar broderns frack för att gå på studentbal. En till synes underhållande bagatell i en tid då fler kvinnor bär byxor än studentmössa, men då det fortfarande är tämligen ovanligt med män i högklackat – snömodd eller inte snömodd.

Älsklingar

Här är mitt förslag på de 10 mest älskade böckerna, skrivna på svenska:

Drottningens juvelsmycke (Carl Jonas Love Almqvist); om boken.
Aprilhäxan (Majgull Axelsson); om Axelsson.
Fredmans epistlar (Carl Michael Bellman)
Livläkarens besök (P-O Enquist)
Musselstranden (Marie Hermanson); om Hermanson.
Löwensköldska ringen-trilogin (Selma Lagerlöf); om Lagerlöf.
Bröderna Lejonhjärta (Astrid Lindgren); om Lindgren.
Ormens väg på hälleberget (Torgny Lindgren), om boken.
Fröken Julie (August Strindberg)
Maken (Gun-Britt Sundström), om boken.

Bloggen Du är vad du läser samlar in röster. Mejla dina förslag dit!

Tintomara för dig

Det finns några böcker jag tycker alla svensktalande ska läsa. En är Drottningens juvelsmycke av Love Almqvist. Det måste sannerligen vara en av de bästa böcker som någonsin skrivitis på svenska.

Eller egentligen vill jag inte skriva så. Jag tycker inte om det där "ska läsa". Om läsandet blir ett tvång försvinner glädjen också. Så länge man inte har betalt för att läsa (och det har man väl i regel endast som student med csn-pengar, eller som recensent), så ska man läsa det man vill, tycker jag.

Och folk som läser böcker bara för att man "ska" fördärvar min läsupplevelse också. Det är som att gå på bio och se en Woody Allen-film tillsammans med någon som man vet inte gillar den typen av filmer. Då sitter i alla fall jag och sneglar nervöst för att se om mitt sällskap också skrattar, och hoppas vid varje titt att den där föraktfulla rynkan över näsan ska ha mjuknat och försvunnit. Inte minsta nöje har jag av att se en film jag egentligen gillar tillsammans med någon som inte gillar den.

På precis samma sätt är det fel person läser rätt bok. Eller hur man ska uttrycka det.

Men om du tror att du skulle kunna tycka om Drottningens juvelsmycke, så läs den. Och var glad att du kan läsa svenska och få ta del av denna underbara bok på originalspråk. Lite svaghet för gustavianska maskeradbaler, brevromaner och naturromantik gör boken bättre. Vad gäller mig själv fascineras jag i första hand av huvudpersonen Tintomara, det androgyna naturbarnet, som kvinnor och män förälskar sig i. Hen som själv inte kan älska. Boken förklarar detta med att hen aldrig blivit döpt eller fått religionsundervisning. Inte ens ett riktigt namn har hen. Som dansare vid Gustav III:s Kungliga Opera tar hen namnet av den roll som hen spelar för tillfället. Det fullständiga namnet brukar anges som  Azouras Lazuli Tintomara. Kanske är hen dessutom  halvsyskon till kungen. Inblandad i mordet på maskeradbalen är hen i alla fall. Och så har hon stulit drottningens juvelsmycke.

Det här är en bok jag återvänt till många gånger. En bok som jag tänker på som en av mina bästa vänner. Början av boken finns förresten som pdf på projekt Runeberg, om inte i en pocketupplaga i en bokhandel nära dig. Eller varför inte på ett antikvariat? Klassiker läses med fördel i gamla utgåvor!

Den här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.