I brist på boktips

Karin på En bokcirkel för alla tycker att bokbloggare ska försöka bli lästa av människor som inte är bokbloggare. Så långt instämmer jag. Men sen avslöjar Karin att hon ser boktipsande som ett av de viktigaste syftena med bokbloggandet. Bokmania håller med. Jag beundrar både Karins och Bokmanias inställning, men jag bloggar inte driven av något sådant ädelmod. Jag har inte ens som syfte att bli överöst av recensionsexempelar (och detta är inget statement, det är en överlevnadsstrategi).

Nej, jag bloggar av väldigt egoistiska skäl: När jag har läst något jag vill fundera mer över, så vill jag att det ska finnas någon där som kan fortsätta diskussionen med mig. Oftast har jag sån tur att det finns det (men om någon vill kommentera det här inlägget, om Lars Gustafsson och andra manliga kultförfattare, så välkommen – där finns början till en diskussion jag gärna skulle föra, och som ingen ännu nappat på).

Jag har således inget ädelt syfte att bedriva läsmission. Folk får lika gärna spela tv-spel, titta på film eller ta långa skogspromenader vad mig beträffar. Bokbränning är jag dock motståndare till, men det beror mest på att jag tycker att man åtminstone kunde frågat mig först om jag ville ha böckerna.

I den mån jag boktipsar, så är jag rädd för att det mest handlar om min medfödda (eller kanske förvärvade, jag är inte helt säker på vad som är arv och miljö i den här frågan) besserwisserim som leder till att jag vill tala om för folk vad de ska göra. Och läsa.

Om jag visar intresse för vad andra läser så erkänner jag (och ja, jag skäms bara lite för syns skull) att det antingen är för att jag ständigt jagar efter nästa stora läsfix för min egen del, eller vill bre ut mig i (egna och andras) kommentarsfält och skryta om min egen uppfattning om en bok.

I ifall jag inte bloggar om de böcker jag läst under en tid (de senaste veckorna till exempel), så beror det på att jag inte känner för att dela med mig av mina tankar, inte är i behov av andras tankar om min läsning, och så där i allmänhet struntar i om mina bloggläsare har nån behållning av min blogg eller inte.

Jag vill bara ha de här synpunkterna till protokollet, så att ingen inbillar sig att alla bokbloggare består av samhällsnyttiga och altruistiska medborgare.

Men jag håller helt med om att man inte kan länka tillräckligt till andra inlägg som man tycker ska uppmärksammas! Så här kommer lite länkkärlek, en vecka då jag inte hunnit lämna så många spår hos andra bloggare som jag velat:

Gratulera Titti som snart blir trebarnsmor!

Läs En molnfri bombnatt som Eli tycker så här mycket om!

Läs om Hermias lördagsmorgon!

Följ Ingrids väg, läsande längs Donau!

Petter skriver om Bachtins klassiker om Rabelais.

Se vad Tekoppen skriver om Torgny Lindgrens Minnen (en bok jag själv läst, gillat, och inte skrivit ett ord om sen dess).

Stäm in (eller motsäg) Det mörka tornets klagan över att precis allting måste bli film.

Nicka instämmande när Sanna på Och solen har sin gång slår fast att hon tycker om Rebecca.

Återupplev eller upplev Knausgård genom Snowflakes tankar om Min kamp.

Och missa inte hur Emma rapporterar om hur Agatha Christie brukade hjälpa sin man arkeologen.

Man får inte roligare än man gör sig

Jag tycker rätt mycket om överraskningar. Men när jag nu lever ett så tråkigt liv att den vanligaste vardagliga överraskningen är om det blir ris eller pasta till middag, och det långt kvar till jul (då jag i bästa fall får en del av det som står på min önskelista), så får jag helt enkelt ibland överraska mig själv.

Den här veckan slog jag till med att helt oväntat läsa den där enda boken av Lars Gustafsson, som jag köpt på mig för ett par kronor. Blom och den andra magentan heter den. Magentan syftar här på en tvilling till världens dyraste frimärke, ett åttakantigt från Brittiska Guyana – resultatet av att ett ark 1-cent frimärken år 1856 av misstag trycktes i en mer blåröd färg. Det ska endast finnas ett enda kvar i världen, och är världens dyraste frimärke. Det såldes senast 1980 för 935 000 dollar. I Gustafssons bok finns det anledning att tro att det finns ytterligare ett märke på ett gammalt vykort i Väster Våla. Detta leder till mystiska hotbrev till den som kan tänkas ha magentan i sin ägo, och den som kommer att utreda det hela är den pensionerade kriminalpolisen Blom. (Och jag kan inte låta bli att tänka på GW Perssons Lars Martin Johansson, men det är nog också något med Gustafssons berättarstil som ger den associationen.)

Det finns således vissa deckardrag i den här boken, men främst är det en ganska roande liten roman, en slags bagatell (fast av det mer svårgenomträngliga slaget; det är språket och inte historien som är behållningen i en bok av det här slaget), som påminner mig om Slas, eller Claes Hylinger och hans hemliga sällskap (och en del om den där deckaren, Döden ett bekymmer, som Torgny Lindgren skrev tillsammans med Eric Åkerlund). Något absurdistiskt, lite omständligt beskrivna levnadsöden, också hos de personer som bara skymtar förbi i periferin.

Jag blir faktiskt inte alls förvånad att det är så här Lars Gustafsson skriver, eftersom det är så här jag föreställt mig hans stil. Men jag tycker rätt bra om det. Jag kommer säkert att läsa något mer av honom (kanske rentav aktivt leta reda på den där om Tennisspelarna. Eller aktivt och aktivt. Den har tydligen ganska nyss kommit i nyutgåva, så det aktiva skulle kunna bestå i att den får följa med som fjärde hjulet nån gång när man står där och väljer pocket). Men Petter, jag tror inte att det är Gustafssons bästa roman, även om det är svårt att avgöra efter att ha läst endast en bok.

Sammantaget blev det här en trevlig överraskning. Men en sak jag inte kan låta bli att grubbla över är att stilen leder mig till så massiva associationer till andra manliga författare. Skriver inte kvinnor så här, och varför inte i så fall? Den enda kvinna jag kan komma på som jag får samma känsla när jag läser är Lena Andersson – men hon har (till skillnad från de här männen) ett politiskt budskap med sina böcker (även om en del tycker det är svårt att se vilket; JennyB läste till exempel Duck City och förstod inte riktigt vad hon menade). Jag funderar också lite på Gabriella Håkansson, till exempel Operation B eller Fallet Sandemann, men hon skriver egentligen för långa romaner för att på allvar hamna i kategorin "omständlig, roande, men egentligen menlös bagatell".

 

21.30

På grund av hela den här kvoteringsdebatten har jag känt mig tvungen att bjuda Petter också, trots att vi inte har något gemensamt, mer än möjligen att vi är människor. För att glädja honom på något sätt (om jag lägger manken till är jag en lika förekommande värdinna som Mrs Bennet i Pride and Prejudice, men eftersom Petter inte har läst den så är den referensen bortkastad i just det här blogginlägget) har jag letat reda på min enda (och olästa) bok av Lars Gustafsson, för det kändes som om det är det enda jag har hemma som Petter kan tänkas uppskatta. Möjligen kan vi också uttrycka vårt ömsesidiga förakt om den andres uppfattning om Narniaböckerna eller Susan Coopers Dark is rising-serie. 

Ja, och så har jag tagit fram några konsonanter också. X:et är bara till låns.