Visar inlägg med etikett Fackböcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fackböcker. Visa alla inlägg

torsdag 21 juli 2011

Det var en gång

Jag fyller år nån gång i juli. Om jag inte firar min födelsedag med att gå på casino (vilket jag brukar göra varje gång jag fyller 25), så brukar vi, likt Madickens mamma, göra en utflykt. Oftast dock inte till en äng full med tjurar där vi tillbringar eftermiddagen med att äta picknick i ett träd, även om jag måste tillstå att jag blir rätt upplivad vid tanken. Kanske kan vi ordna äng, tjurar (och givetvis broms) när jag fyller 40?

Men om jag får bestämma (och det får jag i allmänhet, och i synnerhet på min födelsedag), så innehåller utflyktandet så många muséer som möjligt. Ett år hann jag med tre olika muséer under en och samma dag, och det rekordet kommer nog med svårighet överträffas, eftersom det hör till att man fikar och äter något med choklad vid varje sevärdhet. (Finns det ingen tillgänglig choklad, så kan jag tänka mig scones och clotted cream; så petig är jag inte.)

Det som alltid oroar mig mest med min födelsedag är presenterna. Jag uppskattar verkligen chokladkartonger och till exempel en teckning på en katt, med texten "TiL MamA" präntat över nosen. Men för att försäkra mig om att födelsedagen blir så lyckad som möjligt så köper jag nästan alltid en bok till mig själv.

I år blev det Maja Hagermans bok Försvunnen värld, som skildrar Upplands födelse. När E4:ans fick en ny sträckning  fick arkeologerna möjlighet att undersöka en 8 mil lång remsa genom landskapet – något som gav mycket spännande insikter om vad som hände när Uppland steg upp ur havet. Hagerman har specialiserat sig på att sammanställa historiska och arkeologiska upptäckter, och populärvetenskapligt sätta in dem i ett sammanhang. Hon har dessutom en mycket livlig fantasi, som hon använder sig av för att dra slutsatser, och ett suggestivt sätt att ta med läsaren in i sina egna funderingar. (Andra böcker hon skrivit är till exempel Spåren av kungens män, som skildrar hur Sverige blev Sverige, eller Tusenårsresan, som skildrar Sveriges kristnande. I just Tusenårsresan spelar fotografen Claes Gabrielssons bilder en lika viktig roll som texten, och Gabrielson är också i allra högsta grad medskapare av Försvunnen värld.)

När Uppland steg ur havet till följd av landhöjningen efter inlandsisen var det periodvis dramatiskt, och nästan synbart för blotta ögat. Eftersom landskapet bitvis är så platt, betydde det att det en strand under vissa perioder blev 260 meter bredare på bara 10 år (alltså 26 meter bredare på ett enda år!).  Hagerman spekulerar i hur dåtidens människor såg på detta fruktbara land som steg ur havet. Vet man inget om inlandsis och landhöjningar är det lätt att se marken som en gudagåva. Är det kanske detta som gett upphov till myter och berättelser om att fruktbarhetsguden Frej kom från Uppland?

Jag har bara hunnit en bit in i boken (för om man ska nämna något negativt om boken, så är det att den är  så tung och tjock att den är svår att släpa runt på till exempel utflykter), och ska inte skriva så mycket mer om innehållet. Men ett praktverk, ett riktigt smycke i bokhyllan är den här boken. Och jag vet att inte alla människor är passionerat förtjusta i fornhistoria (även om jag inte riktigt förstår varför), men om man inte känner en absolut och ovillkorlig avsky för kittlande arkeologi så tycker jag att man ska läsa den här boken. Eller i alla fall titta på bilderna.

Vetandets värld (31 maj 2011) intervjuar Hagerman om boken. Om du så där händelsevis inte har möjlighet att köpa den just i eftermiddag, så ger det en fin sammanfattning. Men Claes Gabrielssons suggestiva bilder missar du då, och det vore synd om de skulle gå dig förbi. Jag säger bara det.

Fast nu hinner jag inte blogga mer, för jag ska läsa om 3500 år gammal komjölk. Och sen ska jag till ett museum som jag inte hann med på min födelsedag. Tada!

lördag 25 juni 2011

Du läser, alltså är du rövknullad

Inte minst har modernare företrädare (...) sett en allmän läskunnighet som ett av de viktigaste målen för utbildningen. Hur Platon såg på den saken är oklart. Han, liksom så många andra av antikens greker, hade en skeptisk inställning till läsande över huvud. Den som läste underkastade sig den skrivandes vilja. På dåtidens grovt rättframma språk hette det att läsaren blir "rövknullad", och något sådant borde inte en fri man finna sig i. Enbart i och genom det talade ordet, där man växlade mellan rollerna att tala och att lyssna, kunde man utöva sin frihet. Sofisternas och Sokrates rent muntliga undervisning passade den andan.
Men den som skrev hade en friare position än sin läsare. Platon var själv en flitig författare. Vissa uttolkare har förmodat att han valde dialogen därför att den återgav ett samtal på lika villkor. Å andra sidan tvingar texten som helhet sin läsare till den typ av underkastelser som Platon fanns så förnedrande.
ur Hets! En bok om skolan  av Sven-Eric Liedman, s 29-30 

Om jag ska tillägga något till den här texten så är det möjligen att jag inte blir särskilt rövknullad för tillfället. Men jag har varken glömt bort att det finns läsning eller bloggning här i livet. Möjligen minns jag inte riktigt hur man gör för att få tid för någotdera.

(Jag ska också besvara bloggkommentarer i sinom tid. Jag har haft dåligt med tid till att hinna med det också, men läser allt med intresse!)

fredag 10 juni 2011

Jag gör en författare glad

Hej Helena!







Och jag misstänker att jag med detta inlägg gör författaren lite nervös också.

torsdag 9 juni 2011

Saker jag önskar och saker jag undrar

Jag tänkte beställa hem lite varierad facklitteratur inför sommaren (ni vet lite historiska avhandlingar, och socialvetenskapliga rapporter och sånt där, som jag kan glädjas åt att jag inte behöver svettas över i mitt yrkesliv). Jo, för jag vill ju inte sitta där på semestern och låta bli att allmänbilda mig när jag för en gångs skull har tid till det.

Men det finns hinder som står i vägen för min bildningstörst. Som meddelandet nedan till exempel.




Jag undrar mycket över vilken (eller vilka (!?)) av orsakerna som är tillämpbar(a) i mitt fall. Och vad som händer om jag klickar OK.

Och så saknar jag förslag på vad andra bokbeställare som fick det här meddelandet gjorde i detta läge. Hur många gick till biblioteket och uppdaterade bibliotekskortets giltighetstid? Hur många bankade sönder sin datorskärm? Hur många lade sig på golvet och grät hysteriskt och övergivet? Hur många skrek "Yes!" och beställde boken på Adlibris i stället? Hur många kollade i bokhyllan, under badkaret och bakom kylskåpet i sommarstugan för att kontrollera att man inte redan lånat, gömt och glömt ett exemplar av boken? Och hur många bloggade om problemet?

torsdag 5 maj 2011

Från Allosaurus till Ödla

Jag är så gammal att det inte fanns dinosaurier när jag var liten. Jag kan faktiskt inte minnas en enda ödleplastfigur och jag är säker på att jag var tonåring första gånger jag hörde talas om Fred Flinta.

Sen hände nånting, och dinosaurierna återuppstod.

Ungarna nuförtiden är mer bekanta med triceratopsen och stegosaurusen än med myran och näbbmusen. Den logiska följden av detta är att skriva en bok som heter Dino-ABC och det har Sarah Sheppard gjort. I den stenhårda ABC-bokskonkurrensen lyckas denna bok med att både vara riktigt bra och att innehålla hela alfabetet, inklusive bokstaven W (som en del i vår familj tycker är viktig) och bokstaven X (som en del andra familjemedlemmar anser vara oumbärlig).


Den stora fördelen med ett Dino-ABC är att man inte behöver använda några quislingar för att illustrera  de mest omöjliga bokstäver (man kan använda flygreptilen quetzalcoatlus i stället). Den stora nackdelen är att man som förälder inte kan uttala alla namnen (vilket förresten gäller de flesta dinosaurieböcker. Som förälder skulle jag gärna vilja veta hur man ska uttala Xenotarsosaurus. Som barn vill man gärna att det finns en viss konsekvens i hur dinosaurienamnen uttalas.)


Bokens upplägg är att presentera en dinosaurie per bokstav, tillsammans med en illustration och en kort, riktigt rolig faktatext. Alla fyraåringar i mitt hushåll tycker därtill att det är ett hysteriskt roligt grepp att låta alla dinosaurier kommunicera med små pratbubblor. Under vissa bokstäver har man även lagt in andra djur eller annan information. Under L kan man till exempel läsa om Liopleurodon som är en havsreptil och alltså inte en dinosaurie. Under N finns ett roligt uppslag om hur dinosaurierna får sina namn. (Dinosaurien Irritator fick till exempel sitt namn för att det var så irriterande jobbigt att sätta ihop skelettet. Och Harry Potter-böckerna hyllas genom namnet Dracorex hogwartsia.)


Roligt och informativt är också uppslaget om de olika tidsperioderna då dinosaurierna levde: jura, krita och trias, där bilderna av dinosaurierna från de olika perioderna är inritade tillsammans. Men de hade gärna fått ha små namnlappar som minnesstöd på denna bild också.


En annan nackdel med boken är att det inte alltid är helt självklart vad alla dinosaurier heter. På bilden av Xenotarsosaurus ovan kan ni se hur den tänker på två mumsiga byten (som inte finns med någon annanstans i boken). Både förälder och fyraåring vill så klart veta mer om just dessa två. En annan sak som kunde förklaras bättre är beteckningar som "köttgänget", "tuppkamsgänget" och andra grupper som nästan alla bokens dinosaurier inordnas i. 

Men om du är en underlig person som bara planerar att köpa en ABC-bok och en dinosauriebok i år så tycker jag att du ska slå till på den här. Inte minst för att den är så uppdaterad att den har med dinosaurier som hittades så sent som förra året. Och att den faktiskt lyckas med att inte frossa i T-rex sida upp och sida ner. Som bonus klappar ditt föräldrahjärta stolt där ditt ättelägg stavar till 'pachycephalosaurus' utan att staka sig. Även om ingen av er är helt säkra på hur djuret ska uttalas. 

torsdag 6 januari 2011

Välkommen hem!

Visst blev jag glad över alla böcker jag fick i julklapp. Men jag måste säga att jag nästan blev gladare när årets julturné bland släkt och vänner gjorde att jag fick med mig några gamla bekanta hem igen. Det blir kärt besvär (men besvär blir det!) att göra rum för dem i bokhyllorna.



Uppifrån och ner: Ingrid Hedströms Flickorna i Villette (mycket välskriven, med alltför förväntad twist på slutet), Gudrun Abascals Att föda (en av de bättre om man går i väntans tider), Lena Einhorns Ninas resa (boken bakom den prisbelönta filmen med samma namn, se och läs!), Lena Einhorns Handelsresande i liv (om en "svensk" Oskar Schindler, mycket intressant, men lite träig att läsa), Bryan Sykes Evas sju döttrar (ett mycket kärt återseende, ty boken har varit på villovägar i många år. Denna bok toppade mina läsupplevelser från 2000-talets första decennium), Nanna Bylunds Att amma (jag minns inte så mycket av den här; jag tror att det kan finnas bättre böcker i ämnet), samt Monica Antonssons Mia. Sanningen om Gömda (har man nån gång läst Marklunds Gömda så ska man läsa den här).

onsdag 5 januari 2011

Memento mori

2010 var inte nåt särskilt bra år om jag tänker efter. Jag har varit trött och håglös, arbetat för mycket och varit mer irriterad än tillfreds. Den där balansen mellan jobb och ledighet har inte infunnit sig och jag har läst Lotta på Bråkmakargatan alldeles för många gånger. Det har varit svårt att landa i det som händer här och nu och inte längta till ett obestämt sedan – med lyckligt lekande (eller möjligtvis sovande) barn, ett nystädat – och inte minst färdigrenoverat! – hus, inlämnade artikelmanus och obegränsat med lustläsningstid.

Men det värsta har inte varit friden som inte infunnit sig, inte det vardagliga naggandet, utan den där tomheten som uppstår när människor man känner försvinner. När det blivit försent att ordna för det där arkadiska "sedan" som aldrig hann komma. Det fanns flera människor i min närhet som inte upplevde nyåret 2011, och jag saknar dem.

Nånstans mellan 2010 års begravningar läste jag Annika Borgs bok Inga fler dagar inom parentes. Det är en bok sprungen ur hennes egen sorg och de tankar som väcktes då hennes far blev sjuk, och efter en lång tid av både hopp och förtvivlan avled. Det är också en bok med djup och välformulerad resonansbotten i Borgs yrke som präst. Också i de texter som hon har skrivit ur sin egen förtvivlan under faderns sjukdom slås jag av hur oerhört vackert språk hon har, här finns en skönhet och exakthet som understryker det viktiga innehållet: hur går man igenom ett sorgearbete? Hur överlever man? Hur känns det, och vad är meningen?

Första delen består av anteckningar som Annika Borg gjorde under faderns sjukdom och efter hans bortgång. Det är starka och närvarande texter, som varken ältar eller grottar in sig. I en andra del växlar Borg perspektiv och går i stället sakligt igenom reaktioner och tankar som är vanliga hos den som sörjer, eller den som gjort andra förluster (när ett förhållande går i kras, ett missfall, en abort; överhuvud taget sorgen över det som aldrig blev). I två kortare, avslutande delar ges först (icke-konfessionella) redskap för att stanna upp, vila i, och gå vidare i sorgen, och sedan korta textavsnitt (poesi och psalmer) att hämta kraft ur.

Jag tycker att Annika är så klok. (Jag köpte under flera år tidningen Amelia bara för att läsa den rådgivningsspalt hon hade där.) Ödmjuk och genomtänkt, realistisk och aldrig lättvindlig. Alltför ofta (och särskilt på bokbaksidor) används klyschan att en bok får en att "skratta igenkännande" – vilket ju för all del inte behöver betyda att det inte är just vad man gör. Borgs bok får mig i stället att gråta igenkännande. Vägarna till sorgen är olika, men jag tänker att när man verkligen drabbas av den så är den sig lik, därför att den får oss att möta oss själva och våra värsta mardrömmar.

En tanke tar jag särskilt med mig, något som rörde mig lite särskilt det här året. Det är beskrivningen att en begravning samtidigt bär med sig minnet av tidigare begravningar, och kanske i sitt sköte även de kommande, måhända till och med din egen.

Och jag tänker också att det är där i kanten av sorgen som livet blir tydligare. Det är väl det även Borg menar med sin titel – Inga fler dagar inom parentes – inga fler halvlevda ögonblick och viktiga händelser som ska vänta till sedan.

Jag vill inte leva varje dag i en dödsskugga eller på randen till en avgrund. Jag vill inte ens leva varje dag som vore den sista. Men jag skulle vilja ge mig tid och utrymme till eftertanke lite oftare. Att vara nöjd med det jag gjort och det jag har. Att se mer till det jag har för händer än det jag ska göra sedan. Att planera mindre och leva mer. Att vara lite mera här.

måndag 22 november 2010

I nationens intresse

Jag skrev för nästan ett år sedan (tiden går fort!) om en intervju med statsvetaren Cecilia Åse, som skrivit boken Monarkins makt. Jag blev väldigt intresserad, och har länge tänkt försöka få tag i boken. Och i svallvågorna kring debatten om den nya kungaboken (Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer) tyckte jag att det var dags att göra slag i saken.

Tyvärr finns inte tv-intervjun med Åse kvar, men ett program från Vetenskapsradion ligger fortfarande kvar på nätet, och där finns Åse också med, och delvis samma tankegång.

Boken Monarkins makt är resultaten av ett statsvetenskapligt forskningsprojekt som tar upp hur det kan komma sig att vi i Sverige har en monarki som är en plym eller en krusidull, medan vi samtidigt ständigt betonar det demokratiska, jämlika och jämställda samhället (låt vara att detta är en chimär).

Åse inleder boken med flera kapitel där hon diskuterar hur nationen behöver ett enande, opolitiskt element, och hur kungafamiljen och monarkin kan fungera på just det sättet, därför att den i Sverige står över de politiska turerna. Det är en symbol och en kraft som dessutom är mer oförargelig därför att det är ett ärftligt ämbete – det är faktiskt svårare att ställa någon till ansvar för något som man har ärvts in i, än för en position som man valts för. Det resonemang som Åse för fram är att demokrati i sig innebär splittring. Men för att kunna behålla en nationell enighet är det som att de politiska partierna enas om att vara eniga kring monarkin. Åse skriver (s 33):
När författningsfrågan diskuteras i början av 1970-talet är politikerna alltså överens om att komma överens om reglerna för svensk demokrati. Men de är också överens om att inte föra en politisk diskussion som öppet ställer monarki och republik emot varandra. 
Jag är ovan att tänka statsvetenskapligt, och jag ställs här inför flera, för mig, nya tankegångar. En av de viktigaste är den att själva kungafamiljens sammansättning och utseende har varit viktig för hur monarkins roll har utmejslats i Sverige. Under 60-talet när man utredde statschefens nya roll var man angelägen att betona att man inte ville göra förändringar under gamla kungens (Gustav VI Adolf) livstid, utan att man tänkte sig att en republik eventuellt kunde införas vid tronskiftet. Men strax därefter inträffade Silvia, och det blev förlovning, bröllop och nya prinsar och prinsessor; frågan om republik var i princip död. Åse skriver (s 148):
Att statsskicket vävs samman med genealogin inom en viss släkt leder också till en tydlig begränsning av vilka politiska handlingsalternativ som blir möjliga. I början av 1970-talet var det ett möjligt alternativ att avskaffa monarkin. Här fanns det som statsvetarna ibland kallar "a window of opportunity". Men med facit i hand kan man säga att förändringen i så fall skulle ha fått ske i mellanrummet mellan respekten för "gamla kungen" och glädjen över "den vackraste drottningen på Sveriges tron". 
Den diskussion om arvsföljden (kvinnlig, manlig, äldsta barnet?) som inletts redan tidigare men inte kunnat (eller vart menad) att fullföljas innan Gustav VI Adolfs död (år 1973) avslutas, och vi får 1980 en ny successionsordning som slår fast att det är det äldsta barnet – oavsett kön – som ärver tronen. (Och här hajar jag till, för jag har inte tidigare insett att om det här beslutet tagits före 1973, så hade vi inte haft vår nuvarande kung, utan i stället kanske hans äldsta syster Margareta hade blivit drottning! Eller kanske inte, eftersom hon gift sig med en icke-adlig man. Men Hagasessa nummer två: Birgitta hade i stället kunnat axla rollen.)

Åse fastslår att den formellt maktlösa kungarollen innebär en svårighet för republikaner. Att kungen inte har någon formell makt är monarkisternas avgörande argument – varför ska man avskaffa en maktlös monarki? Det – tolkar jag – är en viktig anledning att lyfta upp vilken informell makt som trots allt ligger i kungarollen.

måndag 7 juni 2010

Svenska fakta

Lyrans tematrio denna vecka påbjuder en lista på tre bra svenska böcker som blivit lästa senaste året. Så lätt! tänkte jag och kollade igenom min läslista. Och kollade igen. Och igen.

Det visade sig att det fanns riktigt få svenska bra romaner på den listan. Tänk, jag som trodde att jag mest läste böcker av svenska författare jämt. (Det är rätt underligt det där, vilka föreställningar man har om vad man "egentligen" läser. Visst kan man ljuga med statistik, men ganska ofta ljuger man bättre utan.) Min trio blir därför tre svenska fackböcker som jag läst och tycker är tillräckligt bra för att omnämnas, men som jag av olika anledningar inte har bloggat om (nästan alls) under året.

1. Slaveriets historia, del 1 av Dick Harrison. En genomgång av slaveriets historia från urminnes tid fram till renässansen ungefär. Bitvis mycket intressant, men med ett 200-sidigt mittenparti som är stentråkigt. (Det borde nästan vara skottpengar på någon som har förmågan att lägga fram en sak både intressant och roligt men låter bli detta.) Jag ser fram emot att läsa del 2 och 3, men jag måste faktiskt muntra upp mig lite först. Den stora behållningen av boken är kunskapen att slaveriet har varit en viktig del i de flesta ekonomier runt om i världen. Det är alltså ingen företeelse som fanns en kort tid i antikens Rom, återuppstod med de transatlantiska slavtransporterna till Nya världen, och dog ut i och med det amerikanska inbördeskriget. En annan intressant detalj är att slavhandeln i Afrika förekom många hundra år före det att europeerna började importera slavar till Amerika

2. Världens lyckligaste folk av Lena Sundström. Sundström flyttar till Köpenhamn i några månader för att på plats ta reda på vad som hänt i Danmark. Hon ställer till synes naiva frågor för att begripa hur den gemytliga bild av Danmark som hon vuxit upp med har blivit ett samhälle där folk röstar på Dansk Folkeparti. Det här är kanske inte Sundströms allra bästa bok, och den lämnar läsaren med fler frågor än den ger svar. Men det är inte så dumt att stå där med sina frågor ibland.

3. De apatiska av Gellert Tamas. Det här faktiskt inget mindre än en rafflande politisk samtidsthriller, baserad på två av Tamas reportage för SVT:s Uppdrag granskning. Det handlar om apatiska flyktingbarn som bärs ombord på chartrade flygplan för att avvisas från Sverige. Det handlar om det cyniska spelet för att misstänkliggöra barnens sjukdom och deras föräldrars avsikter. Simulerar barnen? Förgiftas de av föräldrar? Allra mest handlar det om hur politiker inte tar ansvar för konsekvenserna av sin förda politik, utan tvärtom försvarar den in absurdum. Jag fastnar för tanken att det för vissa är viktigare att bestämma, än vad man bestämmer.

måndag 29 mars 2010

Kropp som själ

Jag kan inte särskilt mycket om konst. Om jag ska vara lite mer precis så vet jag ungefär så mycket jag behöver för att kunna titta på ett konstverk och säga i fall jag tycker om det. Men eftersom jag – likt Hermione Granger – hör till dem som tror att alla problem kan lösas om man bara läser rätt bok, så försöker jag då och då förkovra mig i ämnet. Häromsistens gav jag mig på en bok av en konsthistoriker, nämligen Lena Liepes bok Den medeltida kroppen.

Det här är en rikt illustrerad bok med ett vådligt spännande innehåll som använder ett ganska omständligt språk för att beskriva de medeltida bilder som analyseras. Framför allt är det undersökningar av kyrkokonsten som ger en bild av kristendomens förhållande till kropp och kroppslighet. Liepe går till exempel noggrant igenom Krämarkapellet i St Petri kyrka i Malmö och de bilder av Kristus, Maria och andra helgon som visas där. Jag tycker det är fascinerande med beskrivningen av till exempel hur små, små detaljer i dräkten för en medeltida människa avslöjade status, klasstillhörighet och civilstånd. Så som vi idag vet att en Gucci kostar mer än H&M, så avslöjade längden eller färgen på en kjortel för medeltidsmänniskan hur betydelsefull en person var.

Föreställningen om den heliga kroppens skönhet som ett tecken på både yttre och inre perfektion är något annat som fastnar hos mig. Koppärriga, mörka, missbildade och fula människor kunde inte vara heliga – inte hos bildskaparen i alla fall. Jag tänker att det här är djupt liggande "kunskap" som vi bär med oss (nej, så tänker jag inte – jag tänker till exempel på undersökningar som visar att spädbarn föredrar att se på bilder av vackra människor; är det rentav genetiskt nedärvt att uppfatta vackra människor som goda, som heliga? Hur ska man i så fall förändra fördomar om de som inte motsvarar idealet?).

Men det är inte bara kroppens skönhet som var viktig som symbol för det heliga i konsten. Sinnesrörelser gav också ledtrådar till ett helgons upphöjdhet. Ett verkligt helgon är oberört, även om han steglas och bränns, även om hennes bröst skärs av och hon kastas till lejonen. (Och här flaxar mina tankar iväg till nåt slags brittiskt ideal om stiffa upper lips, om att aldrig röja sina känslor, om pokerface och om att man så klart har en fördel gentemot motståndaren om man inte visar sina känslor.) Jag antar dock att helgonens serena framtoning ska illustrera att de med Guds hjälp inte känner någon smärta när de torteras; flera bilder visar även att ett helgon som piskats blodig i en scen fått sina sår läkta i nästa.  

Av Liepe lär jag mig vidare hur den nakna kroppen används i målningarna. En av de saker som fastnar är detta eviga tal om det burleska och sinnliga som ibland kommer till synes i kyrkans kalkmålningar. Det har under senare års medeltidslitteratur varit ett evinnerligt tjat om bajsande män och kopulerande djävlar, och det karnevaliska och komiska som ska illustrera medeltidsmänniskans självklara inställning till alla kroppsfunktioner. Liepe gör ganska klart två saker i sin bok. Den första är att hon inte alls vill diskutera medeltidsmänniskans kroppsuppfattning, utan endast diskutera de kroppar som skildras i bild – detta har ju inte nödvändigtvis likhetstecken mellan sig. Den andra är att det är förhållandevis mycket få avbildningar som har sådana här motiv; dessa har alltså fått en oproportionellt stor del av uppmärksamheten.

I stället visar Liepe att nakenhet och de groteska motiven i första hand används som avskräckande exempel. Kvinnor som begått hor skildras således i helvetesskildringar med abnormt stora bröst, med djävular ridande på sin rygg, med blottade bakdelar och så vidare. Män som varit giriga eller frossat i livet skildras skitande och kräkandes, eller ibland med öppet gap under någon annans träck. De flesta av dessa målningar är alltså inte menade att vara roande (och knappast – vilket är en tolkning som framförts – utförda av hantverkarna för att fira taklagsfester eller liknande), utan för att visa på vilket straff som väntade på Domens dag.

Jag fick många tankar av den här boken. Och lärde mig lite nya ord. Svickel till exempel. Och travé.

torsdag 25 mars 2010

Om fler nördar

Medan jag på allvar överväger att starta bloggen Om radioprogram jag hunnit lyssna på, så vill jag gärna ge ett litet radiotips till alla de som blev så intresserade av Jalakas bok Nördsyndromet som jag skrev om härom veckan. Vetenskapsradion sände nämligen igår ett väldigt intressant program om flickor med diagnoser ur det autistiska spektrumet, och hur vanligt det är att de får fel diagnoser, eller ingen diagnos alls, bland annat därför att flickors symptom på exempelvis Asbergers syndrom eller högfunktionell autism ser annorlunda ut än pojkars, och bland annat därför att man inte i första hand tänker att en flickas problem beror på autismspektrumstörningar. Det är alltså en mycket intressant intervju med barnpyskiatern Svenny Kopp med anledning av hennes avhandling i ämnet. 

Lite googlande visar att även Svenska Dagbladet skrev om saken för ett par år sedan, och intervjuade då Kopp. 

måndag 15 mars 2010

Trio med treo

Till dagens tematrio om skrivande svenska kvinnor som på något sätt skriver om kvinnors livssituation plockar jag fram tre mycket tummade böcker ur bokhyllan och sätter samman en fackbokstrio.

1. Först ut är Bi Puranens Att vara kvinna är ingen sjukdom. I den här boken från 1994 diskuterar Puranen mannen som norm för sjukdom och hälsa, och hur hela vårt sjukdomsbegrepp, våra läkemedel och våra normer är definierade utifrån mannens fysik och förutsättningar. Den här boken har några år på nacken, och mycket av det som beskrivs har blivit mer eller mindre allmänna sanningar, en del annat har förändrats till följd av politiska beslut. Men slutsatserna är lika intressanta för det. (Och det blir en ordentlig omläsning på den här snart!)

2. Den andra boken är Karin Johannissons Den mörka kontinenten, också från 1994. Med en utgångspunkt kring decennierna vid förra sekelskiftet undersöker Johannisson föreställningarna om kvinnlighet och kvinnosjukdomar, och beskriver vilka sjukdomar som setts som typiskt kvinnliga, och hur de förändrats över tiden. Sjukdom som tillflykt och identitet, sjukdom som särart och mystik.

3. Den tredje och sista boken blir Nina Björks Under det rosa täcket. Boken från 1996 sammanfattar den feministiska debatten från 80-talet och fram mitten av 90-talet med hjälp av analyser av exempelvis Woolfs Orlando och Zahavis En jävla helg. När jag nu bläddrar igenom boken önskar jag att det var mycket mer som kändes som historia.

lördag 13 mars 2010

Kalenderbitare

En annan faktabok som jag plöjt igenom under veckans faktafrossa handlar om nördar. Ni vet såna där som kan de trehundra första siffrorna i pi, när vi andra nöjer oss med 3,14, och som inte svarar alls eller möjligen yxskaft om du säger goddag till dem. De där killarna (för till 80 % är det killar) som ständigt undviker ögonkontakt, och som hellre umgås med en dator än med dig.

Journalisten Inger Jalakas, som har en son med Aspergers syndrom (AS) har skrivit boken Nördsyndromet. Allt du behöver veta om Aspergers Syndrom, och den är så oerhört välskriven, lättbegriplig och med en alldeles utsökt balansgång mellan de enskilda exemplen och de generella fakta som presenteras att det är en fröjd att läsa. Trots att Jalakas har sina egna erfarenheter, så är detta inte i närheten av en BOATS-historia. Man behöver inte snyfta nånstans. Man behöver inte ens bli arg på oförstående lärare, försäkringskassor, politiker och medmänniskor i allmänhet. Och man behöver definitivt inte tycka synd om några stackars "aspies".

I stället är det här en bok som både lyckas beskriva vad man idag vet om Aspergers syndrom (som faktiskt som diagnos inte är mycket äldre än 20 år), och vad man med relativt enkla medel kan göra för att underlätta för personer med syndromet att leva i samhället. Många gånger är det mycket begåvade personer, som kan allt om sitt specialintresse, men som måste träna upp sociala färdigheter som andra har lärt sig utan att de tänkt på det. Småprat vid fikabordet. Handla i affären. Att folk menar "Stäng dörren!" när de till synes frågar "Kan du stänga dörren?". Dammsuga. Duscha och byta kläder.

Jag blir både fascinerad och imponerad av företaget Left is Right som har som affärsidé att endast anställa personer med Aspergers syndrom. En succé och en win–win-lösning för alla. Personer med AS får ett alldeles riktigt arbete, som till exempel består i programmering eller korrekturläsning – uppgifter som kräver noggrannhet, tålamod och repetion och som passar AS-personer perfekt, förutsatt att de är intresserade av just dessa områden. (Åh, jag bara älskar anekdoten från en anställningsintervju till Left is Right; rekryteraren intervjuar en sökande och får reda på att han senaste veckan läst Dostojevskijs samlade verk, men irriterat sig mycket på alla slarvfel i boken. Rekryteraren inser genast att han har hittat någon som är perfekt som korrekturläsare!)

Dustin Hoffmans Rainman får räknas som ett specialfall av Aspergers – syndromet måste ses som en del av ett brett spektra av autism, och jag tänker inte ens börja gå in på alla varianter och kombinationer här, men det är en hel del bokstäver inblandade (varav ADHD, ADD och DAMP nog är några du känner igen). I bifogat filmklipp får vi bland annat uppleva hur det kan vara när någon memorerar hela telefonkatalogen:




Nördsyndromet ingår just nu i Adlibris bokrea. För 39 kronor får den dig säkert att förstå någon i din omgivning du alltid retat dig på. Slå till!

fredag 12 mars 2010

Och livet finns mittemellan

Ja, jag vet att alla har lite olika ansatser vad gäller den lättsamma läsningen. Vissa varvar sina Nobelpristagare med seriemagasin. Andra med chick-litt. En del ger sig i kast med ungdomsböcker, och en del bläddrar i coffeetable-upplagor. Andra bryr sig inte ens om att klämma in en prisvinnare då och då. Man gör ju som man själv vill. Eller så lyssnar man på vilken bok runtomkring en som ropar högst. Själv har jag ju då en svaghet för nån slags fakta-litteratur. Mitt hjärta klappar möjligen lite extra för avhandlingar i etnologi, men ibland får man hålla till godo med annat också.

Den senaste dryga veckan har jag klämt nästan en handfull såna där lättlästa populärvetenskapliga fakta- eller diskussionsböcker. En av dem var Hämta, lämna, leva av Malin Danielsson och Lotta Thorelius. Den här boken är en  dockskåpslek, där läsaren får titta in i 10 olika barnfamiljer i Sverige idag, och se hur de lyckas lösa det där som kallas livspusslet. Boken är både välskriven och intressant, och det är ett stort plus att de familjer som intervjuats inte är medelklassiga kulturarbetare från Stockholms innerstad (det finns annars mycket sånt representerat i svensk "föräldralitteratur" idag).

Författarna skriver att de vill ge modeller för hur det där pussellivet kan se ut. Vilka lösningar har folk på att hinna springa sina tilldelade varv i ekorrhjulet varje dag. Jag när själv en ibland nästan sjuklig lust att titta in genom fönstret hos folk, så jag gillar att få den här uppspaltade redovisningen av folks alldeles vanliga vardagar. Oftast beskrivs både mammans och pappans schema under ett par dagar, och det är intressant att jämföra hur bådas rapportering överlappar och ibland skiljer sig från varann.

Men mitt bestående intryck är en stor matthet. Jag blir alldeles handlingsförlamad av allt detta bilkörande och hämtande och lämnade och fikande och tvättande. Det är inte mycket tid mellan hemkomst och nattning. Och väldigt många föräldrar saxar för att både hinna jobba och/eller att få lite egen tid ett par kvällar i veckan. Det är svårt att se var livet finns i allt detta. Jo, det skymtar fram i intervjutexterna mellan dagsscheman. Här finns flera genomtänkta ställningstaganden om hur man vill leva sitt liv, vad som är viktigt och inte, och vad man prioriterar. Och en del annat, som visar det mer handlar om vanliga människor, som lever ett liv som "bara har blivit så". Men det är inte alltid så lätt att se om det finns något i det här man själv skulle kunna använda sig av.

I ett par kapitel, insprängda i boken, intervjuas familjerådgivare och stressforskare. De berättar om generella mönster, och det är ändå här jag fastnar. Danielsson och Thorelius exempelfamiljer i all ära, men nånstans skulle jag vilja ha en eller flera hypotetiska modeller också. Inte bara individuella showcase, hur genomdiskuterade och synkade de olika föräldrarnas vardagsliv än är. Bokens balans hade blivit bättre, och mer användbar. Jag hyser möjligen en alldeles ohälsosam tilltro till forskningen, och till personer som har mer systematisk erfarenhet av att studera många människors vardag – inte endast överleva sin egen – men jag skulle alltså gärna sett att boken lyft sig över det individuella och gett lite mer handfasta verktyg.

Titeln till det här inlägget är en något förvandskad textrad från en sång av Susanne Alfvengren. Den hittar jag inte på nätet, utan det får i stället bli sången Mellan himmel och jord som egentligen har en ännu finare och minst lika passande text som illustrerar. (För visst var det alldeles ruggigt länge sen jag spelade musik för er? Bara Paperback som fick lite Winnerbäck häromveckan.)

fredag 5 februari 2010

Vi och dom

Jag har dessvärre flera minnesbilder. Och mer än en person att exemplifiera med. Men i den scen jag väljer finns en liten flicka. Hon är nio år gammal, och det är en grå eftermiddag i november. Hon sitter i en liten skrubb med undervisningsmaterial bredvid sitt klassrum och räknar fokuserat i matteboken. I salen intill övas inför fredagens adventsgudstjänst. Bereden väg för Herran. Adventstid kom till mitt ensamma hus. Jag går förbi den halvöppna dörren, och ser flickans lilla rygg, det pageklippta, mörka håret. Jag minns tydligt hennes vita, stickad kofta med smala, pastellfärgade ränder. Hon ser ensam ut. Och rädd. Och väldigt utanför.

Jag har just avslutat läsningen av Charlotte Esséns bok Sektbarn. Essén är journalist och har skrivit runt 460 tättskrivna sidor om villkoren för de barn som växer upp i sekter, eftersom de har föräldrar som är medlemmar i en sådan. Det handlar alltså om personer som inte själva valt att ingå i en religiös gemenskap, och som i många fall har ingen eller liten kunskap om vad ett liv utanför en svartvit värld, som kontrollerar alla livets skeden kan innebära.

Det här är en oerhört bra bok. Välskriven. Välresearchad. Det är den bästa bok jag läst på mycket länge, och jag är förvånad över att den inte ens varit nominerad i fackboksklassen för Augustpriset. Boken borde utgöra en del av kurslitteratur inom en mängd utbildningsområden: åtminstone psykologi, psykiatri, vård, utbildning, juridik, religionsvetenskap, och sociologi.

Essén har som bakgrundsmaterial djupintervjuat många (unga) vuxna som lämnat sekter av olika slag, men fokuserar i var sitt kapitel främst på en person från varje sekt. Hon fördjupar sig i Jehovas vittnen, Familjen (eller Guds barn, som det tidigare hette), Knutbyförsamlingen, Hare Krishna och Finlands förebedjare. Förutom dessa kapitel finns längre stycken om exempelvis Scientologi-kyrkan, samt kända självmordssekter som Peoples Temple och Branch Davidians.

Förutom att genom sina intervjuer belysa enskilda personers problem under uppväxten, ger hon en översikt av de olika sekternas trosuppfattningar, med särskild tonvikt på hur dessa påverkar barnen. De vittnesmål som hon tagit del av berättar om små barn som endast får två måltider per dag, eller tvingas meditera 12 timmar per dygn. Det kan handla om barn som tvingas dricka ko-urin, eller barn som som blir systematiskt slagna eller tvingade till sexuella handlingar i guds namn. Det handlar nästan uteslutande om barn som lever i en svartvit värld, där det talas mer om djävulen än om gud. Där det varnas för ett samhälle utanför, som vill ta barnen ifrån gemenskapen. Det handlar om barn som tränats i att inte tänka själva. Som bestraffats för egna initiativ. Som inte har fått lyssna till sin inre röst, och inte fått lov att ta reda på vem de själva är.

Styrkan i Esséns bok är att hon påvisar på vilka punkter sekterna bryter mot barnkonventionen. Hon invententerar också den hjälp som finns att få, och analyserar på vilket sätt samhället kan hjälpa. Men hon påpekar också de stora brister som finns, och en enorm okunskap och närmast rädsla hos professionella utövare inom socialtjänst och psykiatri, inom vården, skolan och bland lagstiftare att närma sig något som handlar om religion. En psykisk diagnos är en sak. Religiösa tvivel en annan. Det senare kan man inte hantera.

Det finns många svårigheter för en (ung) människa som vuxit upp i en sekt när man kommer ut i den verkliga världen. Det handlar om praktiska saker – hur funkar allting? Hur ska man bära sig åt när man inte har någon utbildning (många sekter uppmanar aktivt sina medlemmar att inte skaffa sig högre utbildning, dels kan ses det som onödigt eftersom slutet ändå är nära, dels kan medlemmens tid användas bättre än för vidareutbildning, dels kan det vara bättre att tjäna pengar så fort som möjligt för att kunna bidra till sekten, dels vill man ofta begränsa medlemmens kontakter med det omgivande samhället), kanske till och med undermålig grundskola (i en del fall förekommer hemundervisning, för att kunna kontrollera att barnen lär sig sektens trosföreställningar, och minimera kontakterna med samhället). Men svårigheter handlar också om skuld och skam. Hur har man kunnat tro på något så dumt? Hur har man kunnat kasta bort sitt liv på detta? Och om man i hela sitt liv fått höra att samhället utanför är farligt och fördärvat och man själv inom sekten varit utvald och upphöjd är det lätt att känna mindervärdeskänslor för att man inte längre är just utvald. Om man aldrig fått välja själv, utan bara gjort vad man blivit tillsagd, är det också svårt att tvingas ta egna beslut. Ibland går det överstyr, och före detta sektmedlemmar kan bli mycket utagerande. En annan viktig fråga är att sekten i många fall har gjort mycket för att bryta upp tilliten mellan föräldrar och barn, och hindra den viktiga anknytningsprocessen. Detta kan ske genom att små barn till exempel systematiskt "disciplineras" (exempelvis hålls fast, inte blir tröstade när de gråter, eller agas) av en auktoritet inom sekten, med förälderns tillåtelse – kanske ser till och med föräldern på. Det sker också genom att föräldrarna uppmanas att lämna ifrån sig barnet, och kanske leva åtskilda från barnen under långa tider. Idag vet man att avsaknaden av goda erfarenheter av anknytning i tidiga år försvårar nära relationer i vuxen ålder.

Det är en bok som inte ger några enkla svar. Vuxnas religionsfrihet är en sak. Barns är en annan. Men det är inte en enkel fråga att till exempel besluta att vuxna inte har rätt att låta sina barn växa upp med samma tro som dem själva. Däremot borde det vara enklare att hindra vuxna med aldrig så stark övertygelse att utsätta sina barn för fysisk och psykisk misshandel.

Recensenten i Sydsvenskan tycker att Essén borde ha gallrat hårdare i slutkapitlen. Jag tycker tvärtom att slutkapitlen är bokens stora behållning. Här finns intervjuer med folk som på olika sätt arbetat med människor som lämnat sekter, och här finns så handfasta tips som det är möjligt att ge. Jag tycker att andra halvans ger stadga åt de ibland based on a true story-liknande berättelserna i första halvan.

Jag tycker det här är en bok som borde få mycket mer uppmärksamhet. Om och om igen. Den kommer att hålla för en lång tid framöver, och jag hoppas att den blir ett standardverk för utbildningsprogram inom många områden: socionomer, psykologer, läkare, religionsvetare, präster, lärare, jurister.

Den som vill läsa något mer skönlitterärt inriktat kan till exempel ge sig på Sekten av Peter Pohl. Jehåvasjäveln av Henrik Pettersson kan man också läsa, men med risk för att bagatellisera problemet så kändes det som om den boken inte riktigt lyckades skildra instängdheten och den parallella verkligheten. En bok som jag själv är mycket förtjust i (om man kan använda ett sådant uttryck i det här sammanhanget är) Guds Robot av Iben Melbye. En bok om en helt vanlig dansk kille som luffar runt i USA och fastnar i Moon-sekten, och hans kidnappning och avprogrammering.

Och flickan i min inledning? Hon var ett av många barn under min uppväxt, som liksom levde i en parallell verklighet. Som aldrig fick vara med på skolavslutningar, på julspelen eller påskpysslet. Som fick panik i blicken om någon sa ordet "födelsedag". Som aldrig ringde på dörren och frågade om nån ville komma ut och leka. Hennes familj var Jehovas vittnen, och bodde granne med mig.

fredag 18 december 2009

Rot(h)fyllning

Min nästa julgåva går till en bloggare som har allt: Spectatia! skönhet (kolla bara in de glittrande ögonen som kikar fram bakom bloggnamnet), intelligens (hon bevisar gång på gång att hon vet mer än de som vet mest), och (dålig) humor. Det här är bloggen som inte skriver upp vaccineringsdatum i almanackan, utan i stället planerar för att ha rätt böcker hemma när svininfluensan slår till. Och så är det bloggen som har en tydligt mission: Nobelpriset till Philip Roth! Sådan passion och ihärdighet går mig inte oberört förbi, så jag har läst (men inte skrivit) om Roth hela hösten. Några texter kommer säkert dyka upp så småningom (som något att trösta sig med i fastetider, kanske).

Det finns två huvudsakliga sätt att tänka när man ger bort presenter: antingen ger man något som mottagaren är intresserade av, eller så ger man något som man själv är intresserad av. Till Spectatia tänkte jag först ge något i den första kategorin, så jag tänkte på något som kombinerar Norge, Sverige och den anglosaxiska världen, precis som Spectatias blogg. Typ Linn Ullmann som skriver om New York. Eller en bok av Roald Dahl som utspelar sig i Sverige. Eller i värsta fall en intervju med Maria Bonnevie som pratar engelska. Men hur klurigt jag än försökte komma på presenter tyckte jag att allt det där måste ju Spectatia själv ha bättre koll på än jag.

Så till slut beslöt jag att ge henne något som jag är intresserad av i stället. Eller intresserad och intresserad, det vet jag förresten inte. Men jag får betalt för att veta mycket om saken i alla fall. Och om man vet väldigt mycket om en sak så är det extremt irriterande när folk som vet mycket mindre skriver böcker om detta och skriver fel eller missuppfattar och man inte enkelt kan orera i kommentarsfältet. Hos Spectatia kan jag skriva hur långa kommentarer som helst, vilket bara leder till att hon lyfter upp sådana inlägg på en konstant hedersplats i en länkning i menyn. Eller om det möjligen ska föreställa en skamvrå; jag har funderat lite på det där.

Hur som helst blir presenten jag överräcker Mikael Parkvalls bok Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk. Det är en sån där populärvetenskaplig fackbok om språkvetenskap, men till skillnad från i de flesta andra böckerna i den här kategorin så håller jag med om vartenda ord. Parkvall är förstås inte riktigt lika rolig som jag (men man får vara glad för det lilla), och jag skulle kanske ha angripit en del missuppfattningar med lite mindre frenesi (läs: aggression, parad med frustration över att folk aldrig lär sig), och kanske bett en redaktör putsa lite, lite här och var, men annars är denna bok en lingvistikens Mythbusters. I kapitel som kan avnjutas i valfri ordning får man ordentligt reda på varför man inte kan påstå att det finns fler ord i engelskan, eller varför eskimåerna inte har så många ord för snö. Och så behöver man aldrig mer sväva i tvivelsmål om huruvida finlandssvenskar talar dålig svenska.

Om du inte blir nöjd med den här presenten, så har jag letat reda på en annan: en sång på engelska, med gruppmedlemmar med både norskt och svenskt ursprung. God jul, och

onsdag 16 december 2009

Bara en bagatell att suga på

Lisas blogg Little room of Tinyfeist är ett nöje att läsa, hur paradoxalt det kanske kan verka. Ty under hösten har bloggen varit ett ständigt pendlande mellan hopp och förtvivlan, höga berg av förväntan på en bok och djupa dalar av besvikelse när den kastas undan utan att  ha infriat förhoppningarna. Jag älskar Lisas uttrycksfulla texter som pendlar mellan förlorad läslust och – nu senast – tjuriga klagomål över Myrornas dyra och slitna andrahandspocketer (så befriande självupptaget och utan i-lands-insikt). Jag rycks förtjust med av ivern och glädjen över att ett drömprojekt är på väg att genomföras, och jag läser med beundran och häpnad över hur Lisa tar stora livsbeslut som en uppsägning. Hos Lisa är det himmel eller pannkaka, hunger och tillfredsställelse, häpnad och oro. Det är stora känslor i små och noga utvalda ord. Filosofi och eftertänksamhet och ilska och frustration. (Är det någon som märker att jag knappt nämner något om böcker? Det beror inte på att jag inte gillar Lisas bokval; det beror bara på att det här inte är en blogg man läser för böckernas skull. De står där bakom i bokhyllan, eller väntar ett klick bort från adlibrisfingret, finns där som en underton och en självklarhet. Som en gång på Lisas bokcafé?)

Min julklapp till dig vill jag inte ska vara en skuldtyngd måste-läsning, som du pliktskyldigast tar dig igenom (fast så artig är du väl inte?), eller ilsket kastar in under soffan där katterna kan göra pappersbollar av boksidorna. Jag tänkte mig mer en ganska stor burk full av lätta maränger som kan njutas en och en, eller hetsätas om den andan faller på.

Den bok du får av mig är Nostalgiboken* av Annica Triberg och Eva Kallhed. Det är en decennie-indelad frossa i tidstypiska detaljer, fotograferade på pricken av Albert Håkansson. En resa från 50-talets tennsoldater och monopolspel, raketostar, och filmisar, via 60-talets barbies (med mönster till barbiekläder givetvis) och potatistryck, och 70-talets Wahlströmsböcker och batikkläder till 80-talets Carola-feber och mohair-tröjor. Den här boken kan man bläddra i fram- och baklänges, dela med sin pappa och mormor, tjuta av skratt åt, och upptäcka saker man glömt bort. Det bästa av allt är alla beskrivningar på hur man stickar en poncho, tillverkar ett indiantält att leka i, eller snickrar ett par styltor. Eller, nej, jag ljuger. Det allra bästa är de tidstypiska recepten: räkcocktailen från 50-talet, ostspäckad falukorv på 60-talet, päronhalvor med smält mintchoklad på 70-talet och smördegsinbakad oxfilé på 80-talet.

Det är bara att bläddra och njuta en riktigt god jul!

Som kuriosa föreställer jag mig att Lisa ser ut som Joeys slagfriska flickvän i det här hopklippet. Det var något med "tiny" och "feist" som fick mig in på det tankespåret, och nu kan jag inte komma ifrån det (och jag vill inte veta om sanningen är att Lisa har rött krulligt hår, eller blonda igelkottstaggar, eller en grön punk-kam – även om det sista onekligen skulle vara lite roligt att tänka på, så om det förhåller sig så får du gärna hojta till).



*Nostalgiboken finns numera i flera olika varianter, till exempel kortversioner från varje decennium, eller en specialutgåva med nostalgi kring godis och glass. Jag har inte specialstuderat mer än den stora boken, men jag skulle gissa att den är bäst, eftersom man får både en helhetsbild (inte bara matbiten), och ett kronologiskt perspektiv (inte bara ett decennium). 

00-talets starkaste läsupplevelser


När Bokstävlarna föreslår att vi ska lista de 10 bästa böckerna från 00-talet vet jag inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Min läsning är så blandad, att majoriteten av de böcker jag läser är utgivna före år 2000. Dessutom hoppas jag att jag har många goda böcker från det senaste decenniet kvar att läsa, och att flera av dem slår titlarna på min lista.

Denna sammanställning utgör således min lista på stora läsupplevelser, valda från böcker utgivna på originalspråk under 00-talet. Urvalet speglar väl de böcker jag oftast läser: mycket svenskt, mycket historiskt, mycket fakta, och en del ungdomsböcker. Jag har rangordnat dem efter den ordning i vilken jag vill läsa om dem (för varför förnya sig nästa decennium?):  

Evas sju döttar (2002) av Bryan Sykes
Boken om hur man med hjälp av DNA har upptäckt att kvinnorna i  Europa* härstammar från endast sju individer. Mer spännande än en deckare!

Harry Potter and the Goblet of Fire (2000) av J. K. Rowling
Boken där serien vänder från ungdomsfantasy som slutar lyckligt till ödesmättad död. Den starkast enskilda delen i septalogin.

Solvisaren (2002) av Maarten 't Hart
Man skulle kunna tro att det är en deckare eller en lättviktig bagatell, om man inte läste noggrant! Favoriten av min favorit.


Mannen från Barnsdale: historien om Robin Hood och hans legend (2000) av Dick Harrison
Historia när den är som bäst: Går till botten med en myt och bevisar att den är sann!

The German Trauma: Experiences and Reflections, 1938-2001 (2002) av Gitta Sereny
Outstanding journalism, alltid med ett personligt ställningstagande. Samlingen som sammanfattar.

Hungerspelen (2008) av Suzanne Collins
Min mest positiva ungdomsläsupplevelse från detta decenniums bokutgivning.


Den jag aldrig var (2004) av Majgull Axelsson
Axelssons tankeexperiment i det svenska folkhemmet. What if...?


Norrlands akvavit (2007) av Torgny Lindgren
Det är svårt att välja en och endast Torgny från 00-talet. Om nån föreslår en annan är jag beredd att ändra mig!


Elizabeth Costello (2003) av J. M. Coetzee 
Den Nobelpristagare från 00-talet som tilltalade mig bäst (eller wtf – en av de få som gett ut nån bok under 00-talet)


Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (2002) Lars-Olov Larsson
Kanske den sannaste bild av den svenske kung som lade grunden till det Sverige vi ser idag. Mer tyrann än landsfader, om någon funderar på svaret på frågan.

Lewis resa (2001) av P-O Enquist
Enquists fadersuppror mot väckelserörelsen.

Blonde (2000) av Joyce Carol Oates
Den längsta fejkbiografin av dem alla, med osynliga skarvar och hjärtskärande osynlighet.

*Ja, det är lite komplicerat det där med kvinnorna i Europa, och jag kan inte kolla precis vad det står heller, eftersom boken är utlånad. Men kvinnor av europeiskt ursprung åsyftas. Sedan boken skrevs har ytterligare några individer (förutom de sju) blivit identifierade, och man har även kartlagt anmödrar till befolkningen på andra kontinenter.

måndag 14 december 2009

Ädel adel

Nästa digitala julklapp tänkte jag skulle gå till Ingrid, min dikt-dealer i cyberspace. Hon bloggar så varmt om många böcker som jag också tycker mycket om. Därutöver har hon läst så mycket som jag inte har läst. Med så många gemensamma bekanta känns hon för mig som en outtömlig källa till boktips (även om jag ännu inte riktigt tagit steget in i biografi-åldern, men jag har ju börjat få gott om gråa hårstrån, så det kommer väl). Ingrid skriver sällan om dagsaktuella böcker (vilket egentligen är lite missvisande att säga; hon skriver om så många böcker, att andelen nya böcker blir rätt låg, men antalet är inte så ringa egentligen), utan ofta om lite bortglömda böcker – sådant hon minns från barndomen, från studietiden eller åren (?) i USA. Eller äldre böcker som hon läser för första gången, kanske efter att ha fått dem i arv, eller hittat dem på biblioteket. Hon läser imponerande många böcker på originalspråk, och har sannolikt läst flest Nobelpristagare av alla i bokbloggosfären. Hennes hjärta klappar varmt både för svenska gamla klassiker, och lite särskilt för Maine i USA. Insprängt bland dessa hågkomster finns både musik och filmklipp (och jag hör ju till dem som aldrig tycker sådant är omotiverat, utan bidrar till att lära känna mer än bokbloggarens bokhylla). Ingrid och jag delar ett gemensamt intresse kring böcker om historia, både romaner och facklitteratur. Och så är vi sentimentala bokkramare båda två, det har visat sig inte minst höstens biblioteksdebatt. Jag skulle så gärna dricka te och diskutera böcker med dig, Ingrid!

Eftersom Ingrid är så beläst känner jag att det är svårt att pricka in en gåva som hon inte har läst, även om jag gläds åt att ha bidragit med flera tips under året. Jag tror ändå på något historiskt, och slår till på lite facklitteratur.

För några år sedan läste jag mig igenom etnologihyllan på Malmö Stadsbibliotek, och en bok som jag då tog mig an var en väldigt intressant avhandling i etnologi som heter Blått blod och liljevita händer. Den är skriven av Angela Rundquist och består av en studie av aristokratiska kvinnor under andra hälften av 1800-talet. När man läser historiska romaner så rör dessa i stor utsträckning högreståndsmänniskor, fiktiva eller verkliga, men när man läser historieforskningen från de senaste decennierna är det legio att påpeka att arbetarnas, torparnas, statarnas och de vanliga folkets historia är i stort sett osynligt i äldre källor. Mycket av forskningen har därför handlat om att (med all rätt!) lyfta fram och skriva den historia som har varit osynlig. Folkets historia i stället för kungarnas. Det är en målsättning som jag sympatiserar med. Men en effekt av denna inriktningen på historieforskningen är att det finns få moderna, vetenskapliga verk som på allvar tar sig an de högre ståndens historia. Det är en anledning till att jag tycker Rundquists avhandling är intressant.

Boken belyser många aspekter av vad det innebar att leva som en överklasskvinna under 1800-talets andra hälft. Rundquist följer kvinnans liv från födelse till död, och samtidigt som hon diskuterar de speciella villkor som gällde för denna klassens kvinnor (inte minst hur de uppfostrades till att leda ett stort hushåll, deras uppgift som bevarare av släkttraditioner, och de särskilda plikter som tjänstgöring vid hovet innebar), så visar hon även hur överklassens traditioner långsamt flyttar ner (om än något förändrade) i de lägre samhällsskikten. Jag tycker boken ger en fin bakgrundsbild till många av de föreställningar som sällan förklaras, oftare missuppfattas och i vart fall inte helt förstås när de förekommer i sådana historiska romaner som jag med förkärlek har läst genom åren.

Om du inte redan har läst den så tror jag du kommer tycka att det här är en mycket intressant julklapp! (Och har du redan läst den kan vi ju diskutera!) God jul, Ingrid!




fredag 27 november 2009

Dagens samhällsvetenskapslektion

Jag hittade en länk hos Booky Darling som ledde till Kunskapskanals-programmet En bok - en författare. Just det program jag hamnade mitt i handlar om en avhandling bok av Cecilia Åse som heter Monarkins makt. Intervjun med henne är oerhört matnyttig för alla, som liksom mig, inte haft någon annan lektion i samhällsvetenskap den här veckan. Åse är statsvetare, och hon satte i denna intervju (och i boken, antar jag) ord på många av de (problematiska) företeelser kring den svenska monarkin som har legat och gnagt i mitt bakhuvud, fast jag aldrig riktigt formulerat dem. Sveriges kung eller drottning har inte religionsfrihet. Och förväntas producera arvingar, men bara inom äktenskapet. Vad händer om vår statschef är homosexuell? Och vad som händer om statschefen begår brott, det vet vi ju. Han eller hon kan inte straffas.

Åse diskuterar på ett väldigt nyanserat sätt flera frågor som brukar uppkomma i samband med monarkin ur en feministisk synvinkel. Till exempel det där som dyker upp nu och då att de barn som Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling kommer få tillsammans inte kommer vara kungliga, utan "bara" westlingar. Det är intressant, eftersom det speglar en föreställning att (kungligt) blod endast överförs på manslinjen; det var ju ingen som var bekymrad över att de barn  Kung Carl XVI Gustaf eventuellt fick med Silvia inte skulle vara kungliga, eftersom släkten Sommerlath var ofrälse.

Ett annat fenomen som tas upp är det där med avskaffandet av monarkin, och hur även folk som egentligen är emot monarki som företeelse (jämför att avskaffandet av monarkin sedan länge varit inskrivet i det socialdemokratiska partiprogrammet) har svårt att genomdriva det, därför att en (sympatisk) kungafamilj helt enkelt står i vägen. Majoriteten har inget emot dem, och då blir det svårt att driva linjen för avskaffandet av monarkin utan att det ses som personangrepp.

Mot slutet behandlas även frågan om kungahuset som nationell symbol. Som något som ger samhörighet till medborgarna, och något man kan dela. Och det var ganska skönt att man för en gångs skull inte talade ett dugg om kungahusets betydelse för Sverige utomlands – inte för att frågan inte är intressant, men för att det är något som ständigt diskuteras. Över huvud taget gav det här programmet många viktiga infallsvinklar som sällan hörs och ses annars i media. Jag kommer absolut läsa den här boken, om än inte å det snaraste.

Men vem i namn är det som intervjuar?! Jag hittar inte informationen någonstans, även om hon tycks mig bekant! Så oerhört bra frågor! De bidrar otvivelaktligen till att det här programmet blir så bra!

Om man vill fortsätta fundera kring regerande drottningar så recenserade Vetenskapsradion Historia filmen Young Victoria för någon månad sedan (2009-10-15). Enligt den recenserande historikern Thomas Roth var filmen till stora delar korrekt. Och dessutom verkar det vara en bra film. Något att skriva upp på dvd-listan för mig.