Hur var det här då?

Om jag nu ändå ägnar lite tid åt bloggen, så kan jag ju passa på att besvara en av de mer aktuella enkäterna. Den här klippte jag från The Bookpond, som fått den från Enligt O (som säkert har hittat den i en container nånstans). Att besvara enkäten kändes som ett bra sätt att förklara för alla mina bloggläsare hur det egentligen står till med min lässtatus.

Vad ska du läsa i helgen? 
Jo, men det ser ut att bli en riktig läshelg! Det som väntar är en urtråkig projektansökan som en kollega skrivit ihop och vill ha kommentarer på, samt ett halvt kapitel i Vänta, blinka! av Gunnhild Øyehaug. Kanske läser jag ut månadens Råd & Rön också.

Hur ser den perfekta lässtunden ut? 
Det varierar lite grann, och jag är inte så kinkig faktiskt. Det som gör den perfekt är att jag inte somnar.

Din bästa lässtund förra veckan? 
Fem minuter på toaletten tillsammans med Vi i Villa! Fantastisk lektyr. Står massvis om nya fönster i den!

Hur många timmar i veckan tillbringar du egentligen i böckernas värld? 
En vanlig vecka är det nog cirka 7–10 timmar. Mina veckor är dessvärre oftast ovanliga.

Var läser du aldrig? 
I duschen. Men det beror mest på att vattenfasta böcker fortfarande är svåra att få tag i.

Vad läser du aldrig? 
Mina mejl. Jag brukar dock oftast besvara dem, även om det ibland dröjer lite.

Vilken är din favoritbokhandel? 
Jag besöker visserligen fysiska bokhandlar så fort tillfälle ges, men den bokhandel som jag tycker bäst om för tillfället är Bokbörsen.se. En av mina största bokhandelsupplevelser hade jag dock på Barnes & Nobles i Baltimore 1999. Café och bokhandel i ett, det hade jag aldrig varit med om tidigare. Fyllde hela min extra resväska med böcker därifrån. Har fortfarande inte läst ut alla.

Du får 300kr att handla böcker för. Vad köper du? 
Majgull Axelssons nya, som inte heter Passionsspelet (vilket däremot en tidig och ganska bortglömd bok av Jonas Gardell heter), utan något liknande. Jag får nog lite pengar över av de 300 tror jag, och då kollar jag om Kristina Sandbergs bok Att föda ett barn har kommit i pocket och köper i så fall den. Jag lånade den på biblioteket och började läsa, men lämnade tillbaks den när jag kommit upp i tre omlån och 100 kronors biblioteksböter (och skulle åka på semester).

Vilken aktuell bok skulle du inte läsa ens om du fick den gratis? 
Har hemskt dålig koll på aktuella böcker, men jag antar att Camilla Läckberg kommer ut med en bok i år också, och den kommer jag i alla fall inte läsa förrän jag läst klart Anna Karenina. Samt alla böcker jag köpte i Baltimore 1999.

Vilken ännu ej utkommen bok längtar du mest efter just nu? 
Men? Hur ska jag veta vilka böcker det är som inte kommit ut? Jag kan med bestämdhet säga att jag  definitivt inte längtar efter att det ska komma ut fler böcker än det gör. Men okej. Jag och mina kolleger har skrivit på en lärobok för gymnasister under det senaste läsåret. Jag längtar efter att den ska komma ut, för då behöver jag inte ägna massa fritid åt den längre. I stället skulle jag kunna blogga och läsa böcker. Och byta fönster. Alltihop vore rätt kul som omväxling.

Val, val, mera val

Alla dessa val. Först de små, ständiga vardagsvalen. Som huruvida jag ska läsa en bok eller internettidningar till frukost. Eller om jag ska jag läsa Vi i villa eller Anna Karenina medan jag borstar tänderna. Och ska jag ta med mig fjärde delen om Thursday Next eller läsa studentuppsatser på bussen?

Och de stora valen. Telefonbolag. Hur viktigt är det egentligen med en telefon jämfört med att köpa en ny bokhylla så att alla böcker har nånstans att bo? Och husläkare? Ett par väl valda läkarböcker borde väl vara tillräckligt? Om man får åka ambulans till akuten för att bokhyllorna trillat ner över en spelar det väl ändå ingen roll vilken läkare man valt? Och om man skär sig på en vass boksida funkar Bamseplåster (been there, done that). Renovering. Spelar tapetvalet någon roll, eller borde man satsa på ett hus med mer plats med en gång?

Oundvikligt blir en del val fel. Inköpet av min cykel till exempel. Grön. Snabb. 24 växlar. Och omöjlig att hitta en cykelkorg till. Var ska jag göra av alla tunga böcker – det är tungt att cykla med dem i ryggsäcken!? Och vad gäller elbolag har jag dragit en nitlott. Häromdan kom nämligen några elbolagskillar hit och installerade en ny, större elmätare som tar alldeles för mycket plats i köksskåpet! Jag begriper faktiskt inte vad jag ska göra av alla böcker som jag nu måste flytta på. Ugnen? Grytskåpet? Skafferiet?

Och nu ska jag ta itu med ett dåligt val från 1993: inköpet (à 35 kronor) av en antikvarisk upplaga av Hemingways The old man and the sea. 127 sidor. Det är ju orimligt att det tar mer än 18 år att läsa den boken, men det gör det (am here, have not done that).

I mååååål!

När du har läst klart det här inlägget eller tjuvkikat längst ner så vet du vem som har fått vänta alldeles för länge för att få föräras det mytomspunna Vipslördagspriset. Innan vi kommer till slutet ska jag ta mig igenom de allra sista svaren på de allra sista frågorna. (Och ja, jag är sannerligen lika trött som ni på denna eviga frågesport; jag gör aldrig om det mer, men jag måste ju på något sätt ta oss alla i mål för att kunna övergå till att blogga om böcker som jag hunnit läsa medan den här prisutdelningen pågått.)

Efter en utflykt i bokbloggarnas värld har vi tagit oss fram till några fler frågor om Vixxtoria.

Fråga 51.

Jag tycker avgjort att det kan kvitta om jag läser ut, läser eller ens bläddrar i Sveriges ridderskaps och adels kalender innan jag lämnar jordelivet. Men förvånande nog vill jag läsa ut både Anna Karenina och På spaning efter den tid som flytt innan jag dör. Jag hoppas dock på att få leva länge. The book pond tar poäng.

Fråga 52.

Jaa, vad vill jag bli i nästa liv? Jag har uttryckt en önskan på bloggen att bli littkrimmare, liksom Thursday Next, men jag ger poäng även om man svarar Nobelpristagare i litteratur eller Rik, vacker och lättjefull i en toscansk villa (med bibliotek). The book pond får en poäng. Bokomaten lyckas gissa på två alternativ och får två poäng.

Fråga 53.

Varför skriver jag inte till förlagen och ber om recensionsexemplar?

Det mest korrekta svaret är att jag är rätt blyg. Det framgår kanske inte så väldigt bra varken i bloggen eller i verkliga livet, har jag förstått, men inte desto mindre har jag ett vettskrämd alter ego som inte gläds åt att föra fram bloggen mer än vad som är nödvändigt. Men jag är dessutom lat, så ofta jag hinner. Tanken på att beställa hem nån bokkatalog, surfa runt på hemsidor, skriva ner adresser, mejla, önska, vittja brevlådan (utan att sambon som inte vet om att jag har en bokblogg börjar undra), läsa recensionsböckerna, blogga om dem och sedan försöka pressa in dem i bokhyllan gör mig alldeles matt. Slutligen är det väl för all del så att det där förment anspråkslösa skenet av att stå fri från kommersiella intressen lockar. Man får alltså poäng för vad man än svarar här. The book pond får en poäng och En bok om dagen en poäng och Bokomaten en poäng.

Fråga 54.

Jag ville veta vilken historisk epok (av de föreslagna) som fascinerar mig mest. Jag är ju allmänt historieintresserad, gud bevars, så jag kan tänka mig det mesta här, men bland de alternativ som gavs (sekelskiftet 1700/1800, samt Romartiden) får man bara poäng om man svarar tidig 1900-talshistoria fram till och med andra världskriget. En ledtråd till det finns här. The book pond tar poängen.

Fråga 55.

Varför skriver jag så lite om fantasylitteratur? Den främsta anledningen är nog att jag inte läser särskilt mycket fantasy, vilket inte betyder att jag ogillar den. Det brukar bli annat som jag väljer i första hand, därför att de oftast är så tjocka, de där fantasyböckerna. Rätt svar blir därmed att jag inte hinner läsa fantasy nuförtiden. (Illa för The book pond som råkar välja samtliga på just den här frågan, när just det inte var ett alternativ den här gången!) Bokomaten tar hem poängen.

Fråga 56.

Här undrar jag om jag tycker bäst om Agatha Christie eller Dorothy Sayers. Eftersom jag inte har lust att göra en rangordning dem emellan (vilket man får reda på i detta inlägg), så får alla som gissat på endera av de två poäng. P. D. James ger inget utslag. En bok om dagen tar en poäng och Bokomaten den andra.

Enligt O får smickerpoäng för att hon tror jag kan bli Nobelpristagare i detta liv.

Efter denna fråga följde en möjlighet att ta många snabba extrapoäng om man räknade upp bilderbokskaraktärer som föreställer påklädda djur. (Endast huvudpersoner räknas.)

Bokomaten får 10 poäng för Findus, Benny i (Barbro Lindgrens böcker), Nicke Nyfiken, Babar, Muslina (av Beatrix Potter), Paddington, Nalle Puh, Det susar i säven, Mjau (av Sebastian Braun).

En bok om dagen får fyra poäng för Nasse som har en stol (är det inte Nalle du menar?) Ludde, Mullvaden som får en bajskorv på huvudet (kan räknas som hatt i nödfall, även om kanske inte mullvaden skulle hålla med), Castor.

Enligt O får tre poäng för Molly Mus och ett poäng sammanlagt för Vem-böckerna (det ska vara huvudpersoner och de ska ha namn, eller så får de ha lite bättre beskrivningar än nalle och fågel och katt; några regler får vi hålla oss till), Kalle av Richard Scarry (Prickens syster är inte huvudperson så hon går bort).

Full bokhylla: Jag gillar visst Mumin, men kan inte påstå att det är en favorit. Jag kan dock påstå att det inte är något djur, så tyvärr inga poäng för det.

Marias bokliv får dock fem poäng för Lilla kotten, för Bu och för Bä, för en get och för Boris.

Själv kan jag till exempel nämna Bamse, Pelle Svanslös och Grodan i Velthuis böcker. Bland annat. Tre poäng till mig.

Smickerpoäng till både En bok och dagen och Bokomaten.

Och vi kommer fram till det sista inlägget med frågor. Avgörandet. Nu gäller det.

I fråga 57

vill jag få hjälp med en ny bloggslogan. Mitt eget förslag Kreativ, Klok och Kissnödig kändes lite bajsnödigt så jag sökte nåt annat. Jag fick flera förslag, men jag är inte säker på att jag kommer att använda något av dem. Däremot kommer jag att dela ut poäng för dem. Hur poängen i den här frågan beräknas vet jag inte riktigt. Jag känner efter och höftar lite så där.

En bok om dagen föreslår The Witty Writer, the Real Reader - the One and Only: Vixxtoria.

Åh, den var inte så dum. 3,5 poäng för den. (Fråga mig inte hur jag kom fram till just den poängbedömningen, men det kändes som rätt siffror.)

Bokomaten ger flera förslag, och jag blir lite förtjust i Vixtorious – the best anyone can get. 2 poäng för det!  

Enligt O föreslår sloganen Vixxtoria – bloggaren som gör vad som faller henne in. (Jag antar att hon redan då förutspådde att jag skulle ta en oväntad bloggpaus, mitt i prisutdelningen.) 2 poäng för det också.

Paperback Lover svarade ju egentligen alldeles för sent på alla frågorna, men får en liten bubbelpoäng för Vixxtoria löser en gåta.

I den allra sista skälvande fråga 58 ville jag veta vilken bok som jag skulle få i födelsedagspresent. En bok om dagen beskriver förvisso En Mycket Bra Bok, men den saknar titel och författare. Det kan tyvärr inte bli några poäng för det.

Bokomaten vill ge mig en moleskine-bok, för hon tror visst att det skulle få mig att publicera mig. Jag tackar för den fina boken med blanka sidor, men kan tyvärr inte dela ut några poäng för det. Men det får mig att minnas min första lilla svarta anteckningsbok, där jag redan år 1981 plitade ner odödliga visdomar som "Tiden tickar, tiden flyr / ingen vet varthän den styr". Är det verkligen vad världen längtar efter år 2011 så ska jag leta reda på boken ur gömmorna. Det är möjligt att jag även kan hitta de blå skrivhäftena med Fembokspastischer som utspelar sig i Visby; mina klasskamrater i trean tvingades genomlida högläsning av dessa. Visst längtar ni efter att få vara med om samma sak!?

Enligt O föreslår lyrik av Kristina Lugn (bra val, men läst), eller Malmstens loggböcker. Det sista ger en poäng, för just de Malmstenböckerna har jag inte läst (och så blir jag lite smickrad av jämförelsen med Bodil Malmsten).

Paperback vill (generöst och retfullt?) ge mig Teoretiska perspektiv på sakprosa, men den äger jag redan. Jag citerar den till och med i min avhandling, och fick två frågor om den boken på min disputation. Men den ger inga poäng.

Därmed börjar det dra ihop sig till poängberäkning. Sammanställning. Och en vinnare. Jag är lite rädd för att jag har glömt några poäng, men jag är ganska säker på vem vinnaren är:


En bok om dagen: 45,5 p
Enligt O: 38 p
Bokomaten: 23 p
The book pond: 26 p
En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
Marias bokliv: 15 p
Joanna 11 p
Lyran: 8 p
Snowflake: 6 p
JennyB: 4 p
Ooof bok: 3 p
Vixxtoria: 4  p
Margareta: 2 p
Paperback lover: 2 p
L: 1 p
Ingrids hund: 1 p


Jag gratulerar En bok om dagen, och önskar henne några timmar fyllda av segerns sötma  (tills hon får reda på vad priset är)!! Hipp hurra för allas bokbloggares bokbytesdrottning!

Lässtatistik mars

Ja, ni undrar säkert hur det står till med Anna Karenina.

Jo, tackar som frågar. Efter vad jag har hört lever hon fortfarande i högönsklig välmåga. Och det lär hon fortsätta med så länge jag gör lite uppehåll i läsningen. Men rätt vad det är och vad det lider så dör hon väl knall och fall.

Man skulle kunna säga att jag håller henne vid liv genom att hålla läsningen på halster.

Du och jag, Shaun

Den nya ALMA-pristagaren Shaun Tan intervjuas i DN. Rubriken på artikeln är "Varje bok tar två, tre år".

Jag gratulerar å det varmaste, och vill passa på att berätta att jag förstår dig preciiiis, Shaun. Två, tre år per bok – ja, jag och Anna Karenina vet preciiiis hur det är!

Och medan jag ändå har er uppmärksamhet, och ni tänker på Australien och får och så där, så skulle jag vilja fråga er vad fåret Shaun egentligen har för kön. 

Nu börjar spurten

Ja, fast ytterligare några Vixxtoria-frågor får vi försöka hinna med innan dagen är slut. Vad tror ni om det här? 

51. Vilken av följande böcker tycker Vixxtoria det kan kvitta om hon läser ut eller inte innan hon dör?

1. Anna Karenina

X. På spaning efter den tid som flytt

2. Sveriges ridderskaps och adels kalender

52. Vad vill Vixxtoria bli i nästa liv?

1. Nobelprisvinnare i litteratur

X. Littkrimmare i en parallell historia

2. Rik, vacker och lättjefull i en toscansk villa (med bibliotek)

53. Varför skriver inte Vixxtoria till förlagen och ber om recensionsexemplar (den verkliga anledningen):

1. Hon är lat.

X. Hon är blyg.

2. Hon vill stå fri från kommersiella intressen.

54. Vilken av följande historiska epoker fascinerar Vixxtoria mest:

1. Tidig 1900-talshistoria fram till och med andra världskriget

X. Franska revolutionen, Napoleonkrig och den sengustavianska eran, alltså slutet av 1700-talet och det tidiga 1800-talet

2. Romarrikets uppgång och fall

55. Varför skriver Vixxtoria så lite om fantasylitteratur?

1. Hon hinner inte läsa fantasy nuförtiden

X. Hon gillar inte påhittade saker

2. Hon tycker inte att det finns några bra fantasyböcker

56. Och hur är det nu – tycker Vixxtoria bäst om Agatha Christie eller Dorothy Sayers?

1. Christie

X. Sayers

2. P. D. James

Lattjolajban

Här har jag lånat en idé från En bok om dagen (hon har i sin tur stulit den från Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter). Det är helt enkelt lattjolajbanlåde-leken vem ska bort. Hos En bok om dagen har det oftast räckt att kolla ordentligt på de olika bokomslagen. Här är det inte riktigt så enkelt. Däremot går det faktiskt att finna svar på alla tre frågorna här på bloggen.

Och glöm inte att motivera varför en bok eller tidning ska bort!!

13. Vilken av tidningarna ska bort?

14. Och vilken av de här tre klassikerna ska bort?

15. Och vilken av de här tre ö-berättelserna ska bort?

Läsrapport februari

I februari har jag under den delen av mitt liv då jag inte arbetat läst tre biblioteksböcker, en gammal sliten och kopierad pjäs av Magnus Dahlström, en väldigt bra bok, en bra bok, två ganska bra böcker, två rätt dåliga böcker, en debattbok som jag önskar att jag inte höll med, en hel Vi i villa, samt en halv Råd & Rön.

I mars tänker jag bara läsa böcker som utspelar sig i Norge, eller såna böcker som inte utspelar sig i Norge, samt tre kapitel i Anna Karenina. Vi får se hur jag gör. Och inte gör.

Bokryggar ska böjas i tid

Min dotter har nu sedan en tid figurerat som 4-åringen, i stället för 3-åring. Det väcker å ena sidan mycket nostalgi. Jag minns som igår den där eftermiddagen då jag anmälde henne till den första bokklubben. Och det är med en tår i ögat jag tänker tillbaka på den gången då hon pekade på en bit sytråd som fallit på golvet, observerade formen, och – alldeles korrekt – konstaterade: "Mamma, det är ett 'S'!"

Men medan såna där årsdagar passerar så gläds man även åt att hon blir större. Man föreställer sig den där framtiden då hon kommer ha tandställning och tonårshormoner och tillbringa alla eftermiddagar under täcket tillsammans med Sylvia Plath eller Deborah Spungen – ja, eller vad tonåringar nu identifierar sig med år 2021. Och man tänker på hur man kommer få hjälpa henne att breda ut boksidorna framför elementet när hon tappat tjocka tegelstensböcker som trillat ur botten på en sliten ryggsäck och hamnat i en vattenpöl på väg hem från skolan.

Det är således både med tillförsikt och inte utan stolthet som jag konstaterar att hon är på god väg att bli en äkta slalomläsare. På jakt efter en egen förlagd bok som jag trodde fanns nånstans i sovrummet (den visade sig senare ligga bakom en kudde i fåtöljen i biblioteket) så hittade jag ett gäng halvlästa böcker.

Först Edith Unnerstads underbara bok om Pip-Larssons Lilla O. Vi har hunnit till och med Klåfingersdagen vill jag minnas. Det fantastiska kapitlet om när Lilla O var ensam hemma och ringde i telefonen och lyckades få en man att komma hem till henne med två valpar att leka med har vi så klart läst tre gånger. I jämförelse med det verkar resten av boken rätt blek, så det är inte konstigt att den har blivit liggande. 

Karlsson på taket smyger igen är den där boken där det står i tidningen om att en flygande tunna har siktats i Vasastan. Rasande spännande är det visserligen, men boken konkurrerades ut av...
(Ni tror säkert att det charmiga halsbandet är ett loppisfynd, men det är tvärt om hemmagjort enligt egen design. Värdefull lästid som gick åt där, men jag har för mig att dotterns pappa läste högt för henne samtidigt som hon trädde pärlorna.)

... Emilböckerna! Mycket beroende på att vi hittade en osedd film om Emil och griseknoen, vilket föranledde att allt med Emil åkte upp på läslistan (herregud – kan någon förklara den där driften 4-åringar har att läsa böcker när de just sett filmen?). Nya hyss av Emil i Lönneberga innehåller till exempel berättelsen om stora tabberaset i Katthult. Varning för att läsa den på fastande mage – vi var i alla fall tvungna att gå upp och äta igen när vi läste den. (Och sen måste man som bekant borsta tänderna på nytt, eller läsa en bok om Karius och Baktus.)

Ja, fast nu har vi faktiskt läst ut boken på bilden. Ja, alltså Emil-boken. Anna Karenina (ett fynd från bokrean 1993) kan jag glädjas åt länge än. Kanske kommer dottern ärva den av mig så småningom. Kanske är det tillräckligt att hon börjar läsa där jag lämnat mitt bokmärke? Kanske kommer min dotterdotter att läsa ut boken innan hon dör 98 år gammal?

Det finns dock fler halvlästa böcker. Den första boken om Emil i Lönneberga, till exempel. Jag tror att hårbandet ligger på ett ställe där Emil sitter och täljer gubbar i snickarboden. Dottern tyckte det verkade vara tråkigt att sitta där inne så länge, så vi började läsa något annat. Typ Kalle Blomkvist – bokmärket består av själva bokryggen som lossnat. Vi kom inte så långt, för den är lite för avancerad för 4-åringar – dessutom var tydligen bilderna tråkiga; det hade jag aldrig tänkt på förut. Så över till boken Lillebror och Knatten (av Anne-Cath Vestly). En finurlig historia om en liten pojke som inte har några vänner, och i stället bli kompis med en gren som ser ut som en gubbe. Vi letade genast reda på en egen gren i trädgården och lekte med den en hel eftermiddag. När vi gick upp för att läsa på kvällen eldade sambon i kaminen, och sen dess var vår Knatten borta, och det väckte bara sorgliga minnen att fortsätta läsningen.

Det är möjligt att det finns några ytterligare halvlästa böckerna under kudden på bilden. Jag ska känna efter när jag går och lägger mig. Teskedsgumman borde till exempel ligga nånstans.

Varför 4-åringar har gråhåriga mammor

Vi läste boken Varför prinsar och prinsessor inte har krona på huvudet skriven av den norska prinsessan Märtha Louise. Det gav upphov till följande ordväxling:

Mamman: Vet du att den här boken faktiskt har skrivits av en riktig prinsessa. Hon heter Märtha Louise och bor i Norge. Det är ett annat land, som ligger bredvid Sverige.
Dottern (förvånat): Finns det prinsessor nu också?*
Mamman: Ja, visst finns det det.
Dottern: Varför då?
Mamman: Ja, det finns det faktiskt dom som undrar.
Dottern: Undrar du det mamma?
Mamman: Ja, ibland.
Dottern: Undrar du det just nu mamma?
Mamman: – – – /ja, här minns jag inte riktigt vad jag svarade, men nån barnanpassad variant av Cecilia Åses bok om den svenska monarkin. Sen läste vi sagan./

Själva boken ska jag skriva om nån annan gång. Det korta omdömet lyder att den är bättre än man kan tro, men ni behöver inte springa benen av er för att få tag i den. Får ni en dotter nån gång är det förresten sannolikt att hon får den i present av nån äldre släkting som har köpt den på en bokrea (får ni en son kanske ni dock behöver köpa den själva). Utan barn behöver ni den knappast; då kan ni traggla på med Anna Karenina, eller vad ni nu har för tegelstenar från Waterloo i bokhyllan.


*Det är inte lätt att förstå det där; troll finns ju till exempel inte. Nuförtiden. Någon unge på dotterns dagis har visst hittat trollben i skogen, har jag hört. Det är nog med troll ungefär som dinosaurier. 

Trevlig helg!

Det är säkert många som har noterat att jag försummat min blogg på sistone. Det är emellertid ingenting emot vad jag har försummat min läsning. Mitt arbete har dock inte blivit ett dugg försummat den här veckan, vilket är lite ovanligt.

Men misströsta inte. Jag har minst fyra, långt gångna, men urtråkiga utkast i pipelinen. Jag försöker göra dem lite roligare, och återkommer om det har lyckats. Eller om jag har gett upp och publicerar dem ändå.

Trevlig helg önskar jag er allesammans. Själv ska jag – jobba!




P.S. Jag har märkt att en del har märkt att man kan följa mig på Twitter (jag föll till föga när jag till slut hittade ett Twitteralias som jag kunde stå ut med). Det är inte tillnärmelsevis lika kul att twittra som att blogga, men ett underbart hjälpmedel om man vill hålla reda på hur många glas vin andra medbloggare dricker på fredagskvällarna, och skälla på sina medtrafikanter.

P.P.S. Jag har inte hunnit vandra runt i bokbloggosfären ett enda dugg sista veckan, så om ni själva har skrivit något häpnadsväckande, eller om ni mot förmodan upptäckt att någon annan bokbloggare gjort det så lämna gärna en länk nedan. Med häpnadsväckande menar jag främst i fall någon gift sig, fått barn, bytt bloggadress eller läst ut Anna Karenina.

När bokälskaren hör fel på låttexter

Året var 1988 och Lena Philipsson var med i Melodifestivalen för tredje gången och kom tvåa med låten Om igen.

Jag var på mitt femtonde år och besatt av att skriva ner alla låttexter (och lära mig dem). (Jag borde förstås ha passat på att läsa Anna Karenina då i stället, för då hade jag uppenbarligen tiden. Men det är lätt att vara efterklok.)

I alla fall, visst tycker ni också att första raden i Lena PH:s sång lyder Som en bok som har öppnats på glänt... ?

Böcker på tvärsen

Jag har varit ute och bokspanat. Ja, jag vet – det är väldigt olikt mig, men jag fick ett halvt dygn över på en flygplats nyligen, och vad ska man ta sig för när man inte orkar läsa Anna Karenina, för att man är för trött i armarna för att hålla upp den framför ansiktet (eftersom armarna hela dagen burit på väskan med denna tegelstensroman; det är ett moment 22).

Ja i alla fall, jag bekantade mig i stället med ett betydligt mer behändigt format, specialdesignat för den som bokstavligt talat vill ha en bok på fickan, men inte övertygats om att läsning i mobilen är framtidens melodi. Det jag fann var en slags "böcker på tvären": små pocket-versioner av välkända bästsäljare, där långsidan är ungefär 10-12 cm lång. När man öppnar böckerna måste man vända dem på tvären, vilket innebär att ett uppslag blir ungefär så stort som en vanlig boksida.

Vid provläsning av en bok tyckte jag det var svårt att hålla boken öppen; den ville ständigt falla igen. Dessutom blev det mycket bläddrande. Men å andra sidan kom man lätt upp i 600-sidiga böcker, och om man skulle få för sig att räkna antal lästa boksidor i stället för antal lästa böcker, så är ju det en fördel.

Jag är inte helt säker på att det här är ett format jag skulle välja i första hand, men tanken på att man skulle få plats med så där fyra gånger fler böcker på samma utrymme är ju onekligen rätt frestande. Vi skulle inte behöva flytta till ett större hus på länge än om det här blev det gängse bokformatet i Sverige. Nån som har sett något liknande här?

Uppdatering: Ja, det är ju ingen nyhet att det här inte är bloggen som är först med det senaste; Boktoka spanade om de här böckerna för nästan en månad sen.

Det saknas lite stake

Jag har kommit en ganska ordentlig bit in i min omläsning av Beckböckerna (ett generellt omdöme är att det är en lagom intellektuell utmaning när skuggtemperaturen överstiger 30 grader och den enda konkurrensen är Anna Karenina), och det finns ganska mycket att reflektera över om man vill – eller orkar.

Jag orkar inte just nu, så jag nöjer mig med att säga att jag halvvägs in i åttonde boken (det vill säga Det slutna rummet) är otroligt trött på bröstvårtor! Ingen kvinna har stuckit näsan in på boksidorna utan att form och storlek av (och ganska ofta färg på) hennes dylika har beskrivits i detalj. Jag skulle inte säga så mycket om det fanns någon liten antydan till beskrivning av utbuktningen i manliga skrev, kanske i någon bisats, parentes, fotnot eller om man läste en eller annan mening baklänges, men jag har inte kunnat hitta någon. När Martin Beck har sex är det hennes skötes våthet som beskrivs. Hon med skötet heter Åsa och har just blivit polis. Vid sedlighetsroten, så klart; alla kvinnliga poliser verkar återfinnas där, och i undantagsfall kan de lånas ut till andra rotlar för att användas vid brottsprovokationer för att "vampa" den misstänkte.

För tillfället gläds jag  – om uttrycket ursäktas –  lite extra åt att äntligen stöta på en kvinnlig mördare. Och att ordet ordet "nymfoman" inte har nämnts en enda gång efter de 3-4 första böckerna. Det begreppet blev lite tjatigt, faktiskt.

Äntligen utläst – Krig och Fred!

... april april  :-D

(Men jag såg tv-serien.)

Listigt

Jag vill med detta inlägg försäkra er allihop om att jag inte kommer publicera några listor på mina lästa böcker under 2009. Men här är en lista på böcker jag inte läst:

Anna Karenina av Leo Tolstoj
Fyrvaktaren av Camilla Läckberg
Antikrists mirakel av Selma Lagerlöf
Hypnotisören av Lars Kepler
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper av Bodil Malmsten (eller om det är en annan bok av henne jag inte läst, jag kommer inte riktigt ihåg)
Djur av Joyce Carol Oates
Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck
The lost symbol av Dan Brown
Herrarna i skogen av Kerstin Ekman
Tredje delen av Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Hela The little friend av Donna Tartt
Mitten på Madame Bovary av Gustave Flaubert
Erik Axel Karlfeldts samlade dikter

Fem oväkomna boktips till den som vågar gissa på vilka av böckerna ovan jag vill läsa under 2010, och vilka jag kommer vara glad över att skriva på motsvarande lista nyårsafton 2010!

Som avslutning vill jag emellertid gärna jubla över den bok som jag är mest glad över att äntligen ha läst under 2009, nämligen Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Den hade stått i hyllan i femton år. Riktigt roligt att läsa en sån där klassiker som alla pratar om. Riktigt dålig var den också. Skönt att veta för alla er som inte läst den; nu kan ni läsa nån bra oläst i stället!

Gott nytt läsår på er, alla läsare!

Produktplacering

Jag läser hos Martina på Ett hem utan böcker om en bokklubb som just nu läser Pickwickklubben. Det får mig att överväga om jag ska hänga på läsningen lite i hemlighet så där. I större delen av mitt liv har jag velat läsa den här Dickens-boken, eftersom det är en av Anne på Grönkullas älsklingsböcker; efter en intensiv tentaperiod i boken Drömmens uppfyllelse är det just en omläsning av Pickwickklubben som hon hänger sig åt. Naturligtvis äger jag ett eget exemplar, i engelskt original The Pickwick Paper. Runt 870 sidor är den. Det är väl det som ständigt får mig att tveka. Det är inte bara läsning. Det är ett projekt, som är lite för stort för att jag ska åta mig det just nu. (Banne mig, om jag inte tror att Anna Karenina har en större chans här!)

Men företeelsen att få boktips genom andra böcker är annars intressant, tycker jag. Jag har tidigare nämnt Maria Gripes lobbande för Dorian Greys porträtt i boken Skugg-gömman. Från min barndom minns jag också exempelvis det idoga läsandet av Kristens resa som flickorna i Alcotts Unga kvinnor ägnade sig åt.

Det mest slående exemplet återfinns dock i Edith Nesbits böcker. Jag läste dem med stor förtjusning. Det var upptäckten av Huset Ardens gåta som fick mig att på allvar överge bibliotekets Hcf-avdelning och börja läsa Hcg-böcker; böcker utan bilder på varenda sida! Men i en av Nesbits böcker (och jag kan för mitt liv, och trots en massa bläddrande i de utrensade biblioteksexemplar som jag har i min ägo, inte komma ihåg vilken) låter hon en av huvudpersonerna få en bok i födelsedagspresent. Och det speciella med den boken är att den är skriven av – Nesbit själv! Om jag inte minns alldeles fel är presentboken Amueletten. Nå, denna bok fanns inte på mitt lilla skol/by-bibliotek, och i flera år sökte jag den förgäves. När jag äntligen fann den var jag lite för gammal för att uppskatta den. Men jag tänker ibland på hur Nesbit hajpade sig själv, och på att det ändå måste vara lite unikt.

Visserligen är det inte ovanligt att särskilt i serieböcker för barn och ungdomar hitta sådana där hänvisningar som säger till exempel att "detta kan du läsa om i boken Fem söker en skatt". Och det är för all del inte bara barnboksförfattare som sysslar eller sysslade med sånt här. Sommarens omläsning av Dorothy Sayers böcker ger precis samma sak vid handen. I partier kryllar det faktiskt av fotnoter som säger att detta kan man läsa om i Oskuld och arsenik, eller En sky av vittnen eller Mysteriet på Bellonaklubben.

Man ser inte det här så ofta i moderna böcker. Det är lite synd faktiskt. Att produktplacera sina egna titlar eller andra är en ganska trevlig intertextualitet. Betydligt trevligare än att droppa designnamn och namnet på olika bruna drycker. Och boktitlar får gärna nämnas i lite alla möjliga sammanhang utan att det stör mig. I Abbas The day before you came läser sångaren till exempel Marilyn French.

Böcker som jag inte orkat läsa

Jag kastar mig in i veckans tematrio (en bra start både på veckan och en ny blogg, tycker jag), där Lyran ber oss fundera över tre böcker som lämnats outlästa. Jag skulle kunna göra en lång lista, så begränsningen till tre är bra. Här är tre böcker som jag inte orkat läsa:

1. Lördag av Ian McEwan. Det här är en bok som alla pratade om. Haussade. Lyriska. Jag har läst en tredjedel ungefär. Jag förstår inte vad allt ståhej handlar om. En man ska åka och spela tennis, och väntar på att dottern ska komma och hälsa på till kvällen. Han prejas av några män. Det är lördag. Jag vet inte om jag fastnade för att jag trodde att det skulle vara en thriller. Eller något om terrorattacker. Eller för att alla del där analyserna han gör av allting hela tiden känns så krystat ansträngda. Spela tennis, och sluta tänk! skriker min hjärna hela tiden. Jag drabbades bara av leda. Men jag kämpade på. Kanske för att det här var den enda icke jobbrelaterade boken som fick följa med på en veckolång resa. Och den blev ändå inte utläst.

2. Anna Karenina av Leo Tolstoj. Min käpphäst. Jag har kommit till sidan 23 tror jag. Flera gånger. Där ligger en bit after eight-papper och markerar en handling som jag har glömt. Det här är dock en bok jag gärna vill läsa. Jag har inte tyckt illa om så långt jag kommit, jag har bara fastnat. Förmodligen för att min utgåva är så tung och klumpig. Bred och lång och hög som två tegelstenar. Tack och lov inte lika tung, men otymplig att släpa med sig. Och ibland behöver man en bussresa för att komma in i en bok, så att man sedan kan fortsätta. Det har stackars Anna K aldrig fått. Och om jag ska vara riktigt ärlig så är den lite rörig, innehåller lite för många ryska namn och långa adjektiv på de första sidorna för att man ska orka ge den en timme en kväll i sängen. Utan att somna. Men den här boken vill jag gärna läsa. Den har jag inte gett upp hoppet om.

3. Madame Bovary av Gustave Flaubert. En annan käpphäst, som jag släppt ut på grönbete. Jag har förresten sett till att det är rejäla hål i stängslet också, så att hon kan springa bort. Jag vet inte varför jag inte tycker om den här boken. Jag har försökt läsa den flera gånger, och jag har nog läst 80 % eller så. Men jag kommer inte till slutet. Emma Bovary irriterar mig. Inte nog med att jag inte kan identifiera mig med henne, jag känner ingen sympati och har ingen som helst förståelse för hennes handlingar. Det är i och för sig en skicklig författarprestation att lyckas med detta (jag brukar vara ganska förstående, faktiskt), men jag beundrar inte ens intrig, språk, tema och djärvhet. Det gör man ju annars ibland, vad gäller såna där böcker som man "ska" läsa. Man begriper, så att säga, att de är bra, även om man själv inte tycker att de är bra. Men så icke med stackars Bovary. Jag tror att det kanske, kanske har att göra med det där att man vet hur det går. Litteraturhistorierna är fulla av beskrivningar av Emma Bovary, och hennes självmord. Det finns alltså inte ens någon belöning kvar för att ta sig till slutet. Det här är en bok som jag kämpat med länge, och jag har beslutat mig för att lite läsa den till slut. Och att det är bra så.

Joakim Thåström har förresten en vacker sång som heter Karenina (från albumet Thåström, 1989. På andra sidan finns, som av en händelse en sång som heter "Anna"):

Nej, men jag har sett filmen

Alla rättrogna läsare föredrar ju boken framför filmen. Till och med en massa personer som inte skulle kalla sig för bokälskare, har oftast uppfattningen att boken nog är bättre än filmen. Trots att man inte har läst den, och inte heller planerar att göra det i framtiden.

Nu för tiden verkar alla böcker som tangerat en topplista filmas. Även om växelverkan mellan litteratur och film inte är nytt, så tycker i alla fall jag att det accelererat det senaste decenniumet. Ekonomiska motiv, förstås. Det är då man pessimistiskt undrar om inte bokläsare borde bojkotta filmatiseringar.

Ja, jag har varit en sådan som irriterat mig på dåliga filmatiseringar. Listan går att göra så lång på besvikelser när miljön och huvudpersonerna ser annorlunda ut, när handlingen inte stämmer, när folk talar fel dialekt, har fel kroppsbyggnad, fel hårfärg, är utskrivna eller inskrivna i historien. När orsakssamband från boken blir oklara eller förändras. När personer överlever som dog i bokversionen, eller när personer får varandra i filmversionen.

Men tänker man efter så finns det också många exempel där filmatiseringarna har blivit bra, när de har bevarat något av bokens ande, fört fram historien och blivit ett konstverk i sig själv. Jag tror att det är där det ligger; filmer som "bara" bildsätter boken kommer aldrig att lyckas. Filmer som "vill göra boken bättre" lyckas heller inte. Men filmer som fångar bokens själ, och vill ge samma känsla står på egna ben. Både som en pendang till boken, och som filmkonstverk.

Regissören Anders Grönros lyckas fånga böckernas stämning på pricken i Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn. Och Bo Widerbergs filmatisering av Ormens väg på hälleberget är (nästan) en lika underbar film som Torgny Lindgrens bok. Filmen Ciderhusreglerna som bygger på John Irvings bok med samma namn har kvar själen, skimret, äpplena och ljuset från boken, och trots att berättelsen har förändrats betydligt accepterar jag det. Flera av Harry Potter-filmerna visar på samma berättarglädje och förtjusning över trollkarlsvärlden som böckerna. Om en pojke och Grabben i graven bredvid är jättebra, både som böcker och filmer, trots att historierna skiljer sig åt. Där tänker jag (som filmtittare eller bokläsare) "aha, så skulle det också kunna ha varit!". Det allra bästa exemplet (som "alla" brukar hålla med om) är förstås tv-serien Stolthet och fördom från 1995. Här har man inte bara lyckats föra fram historien, utan också ge karaktär och liv åt personer som systrarna Kitty och Mary Bennet, som är skissartade och anonyma i Austens bok. Men denna tv-serie hade också 6 avsnitt till sitt förfogande, och så mycket tid finns oftast inte till förfogande för en spelfilm. Strykningar är det sorgligaste med filmatiserade böcker, och oftast orsaken till besvikelser. Ta som exempel Austen-boken Förnuft och känsla,  med Emma Thompsons prisbelönta manus och Ang Lees känsliga regi. Här hade alltför mycket fått stryka på foten för att man skulle bli helt entusiastiskt som Austenälskare.

Ja, jag har långsamt börjat ändra mig. Det är ju också så att jag har upptäckt fantastiska böcker genom filmatiseringen av dem. Som till exempel En långvarig förlovning. Och just nu ser jag på tisdagskvällarna Krig och fred, som jag alltid betraktat som en hopplös roman, full av truppförflyttningar. (Jag har i ärlighetens namn aldrig ens öppnat boken.) Men tv-serien är full av kärleksintriger (hehe), så jag tror det blir sommarläsning på den, när empirfrossan på tv tagit slut.

På samma sätt upptäcker förstås många andra filmtittare böcker som jag redan läst, och vad är det egentligen för negativt med det?

Det är det där som ligger och skaver hos mig, det att  fler och fler böcker från början verkar skrivas med syftet (eller tanken, möjligheten, drömmen om) att bli film. Alla dessa dussinfilmatiserade deckare - nej, det blir ingen gladare av. (Vad man blir gladare av är att filmerna i många fall lyckas bli bättre än böckerna.)

Jag tycker att böcker ska skrivas för att vara just böcker. I sin egen rätt. Att bli filmatiserad ska inte ses som högsta vinsten, eller ett pris som en bok (och en författare) får för att den sålt så bra. En bok som får en att se Ölands dimma krypa över Alvaret behöver nödvändigtvis inte filmas; läsaren har redan fått denna upplevelse. Och vissa böcker - går de egentligen att filma utan att förlora för mycket? Fröken Smillas känsla för snö - var inte det ett mission impossible? Eller i alla fall ett fall där hela teamet med regissör, producent och  manusförfattare inte förstått vad det var i Smilla-boken som lockade. Inte är boken en vanlig thriller, som filmen försöker göra den till. Och inte...

Men nej, nu märker jag att jag är tillbaks till gnället att alla böcker blir dåliga filmer. De blir ju inte det. Inte jämt, och inte nödvändigtvis. Från och med nu ska jag komma ihåg det. Och se om Stolthet och fördom på dvd.

Empirvarning

Tolstojs Krig och Fred ser jag på ikväll (om dottern somnar i tid, vill säga). Jag hoppas att den är så bra så att jag äntligen kommer mig för att ta mig igenom den där tegelstenen som varit så bra till att pressa papper och böcker som blivit buckliga för att man tappat dem i badvattnet när man ligger där och läser.