Visar inlägg med etikett Suzanne Collins. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Suzanne Collins. Visa alla inlägg

måndag 14 februari 2011

Fjärilen flyger i skymningen

Jag var en sådan där tonåring som tvekade rätt länge innan jag på allvar gick över till vuxenböckerna. Framför allt var jag rädd att missa att någon av mina favoritförfattare skulle ha kommit med någon ny bok. Fortfarande är det sällan jag blir så glad som när jag upptäcker riktigt riktigt bra böcker som passar för unga vuxna. Och äldre vuxna. Och att ge min mamma i mormorsdagspresent och så där. Som John Marsdens serie I morgon när kriget kom. Eller Suzanne Collins Hungerspelstrilogi.

Jag läser därför alltid lite extra uppmärksamt när jag hör berömmande ord om barn- och ungdomsböcker. Särskilt svårt är det att hitta mellanåldersböcker som jag verkligen uppskattar som vuxen. (Som barn läste jag och tyckte om de mest förskräckliga historier, men eftersom jag inte längre är barn och har gott om goda, men olästa böcker härhemma, så kostar jag på mig att vara kräsen.) När Martina på Ett hem utan böcker skrev om barnböcker häromsistens noterade jag hur som helst flera intressanta titlar. Den som fick komma hem till mig ganska omgående var boken Sorgfjäril av Ingelin Angerborn.

Boken handlar om 12-åriga Alice som flyttar med sin mamma, mammas nya man och 5-årige lillebror Emanuel (som har en utvecklingsstörning av något slag) till ett stort, gult gammalt kråkslott. Ganska snart får familjen reda på att huset kallas för Spanska slottet, och läsaren anar innan familjen gör det att det förstås har skett något hemskt och sorgligt i huset en gång i tiden. Alice längtar mycket efter Leo, sin bäste vän, som hon flyttat ifrån, och vill hålla kontakten med honom med mobil och internet, men mobilen dör och internet och den fasta telefonen krånglar ständigt.

Men fjärilar finns det gott om. Särskilt en som Alice (vid ett tillfälle då internet tillfälligtvis fungerade) identifierade som en sorgmantel. Och lillebror Emanuel verkar se saker som de andra i familjen inte ser. Mystiken tätnar, som det heter. Kanske byggs det upp lite väl långsamt, eller möjligen går det lite väl fort på slutet. Och kanske finns det lite för mycket som är förutsägbart för en vuxen läsare, som dessutom sett både det ena och andra på film, men det är fint gjort. Alice känns trovärdig för sin ålder, och jag tror det är många 11-åringar som kommer tycka mycket om den här boken. Och om du har nån sån 11-åring i närheten kan du passa på att läsa den själv nån kväll – men se till att du inte är ensam hemma, för det blir lite ruggigt mot slutet!

Det här är även en bok som blandar ny teknik med traditionella spökerier på ett mycket effektfullt sätt. Jag får lika kalla kårar längs ryggen när Alice webbkamerachattar med Leo som jag brukar få när jag läser om Nora (i Agnes Cecilia) som ser sin klocka gå baklänges, eller om när David (i Tordyveln flyger i skymningen) blir uppringd av den döda Julia som vill spela schack med honom.

Jag är särskilt glad över att jag tyckte om Sorgfjäril, eftersom jag blev så grundligt besviken på den förmenta spökhistorien Den osynliga (av Lise Indahl) härom året. Men jag kan inte förstå varför boken inte kunde få heta "Sorgmantel" i stället – en betydligt mer logisk titel. Och så tycker jag att författaren slarvar bort det där silverhjärtat med det ingraverade A:et. Det är som om man inte skulle fått veta vem dockan i Agnes Cecilia föreställer. Mystiken som tätnar ska ju skingras på slutet också.

tisdag 4 januari 2011

These worlds we created

Utan någon egentlig plan har jag läst ganska många dystopier de senaste åren. Det är påtagligt att det som mest diskuteras i dagens framtidsscenarier är två ting. Det första är hotet om samhällets totala kollaps och uppkomsten av ett laglöst samhälle (som i Vägen av McCormac eller Atwoods böcker Oryx och Crake samt Syndaflodens år). Det är intressant att Collins Hungerspelstrilogi låter en totalitär och kontrollerande stat som härskar genom söndring uppstå efter katastrofen. Och Kalle Dixelius bok Toffs bok är ett mellanting, där det visserligen finns ett grymt och ganska starkt styre, men gott om fickor av upplösning däremellan. Kännetecknande för alla böcker är emellertid att det är litet eller inget utbyte stater emellan (oftast får man i stället känslan av att det kanske inte finns några andra länder kvar på jorden).

Det andra dystopiska temat utgörs av riskerna med den nya biologiska tekniken.  Genmodifieringar som går fel och leder till okontrollerbara arter (i Atwoods böcker och i Hungerspelstrilogin), hur människans uppskjutande av åldrande gör det överflödigt – eller till och med olagligt – att föda barn, något som Gemma Malley diskuterar i ungdomsboken Oönskad, reservdelsmänniskor  som designats för att ge längre livslängd åt sina kloner i Kazuo Ishiguros Never let me go. (Den här boken som ju bland annat problematiserar att kloner är människor i sin egen rätt har en intressant parallell i boken I, robot av Isaac Asimov, där intelligenta robotars mänskliga rättigheter diskuteras.) Reservdelstanken är också bärande i boken Enhet av Ninni Holmqvist, men här är det människor i högre medelålden som inte har någon nära anhörig (och således kan avvaras) som förs till särskilda enheter, där de ett efter ett donerar sina organ till bättre behövande.

Till skillnad från en tidigare generations dystopier (Kallocain, 1984, Du sköna nya värld) är hotet om den totalitära, allt kontrollerande staten upphävt eller nedtonat. Det handlar om individer – enskilda personers handlingar och val, antingen det gäller att kämpa mot staten (som Katniss i Hungerspelstrilogin), eller att rädda sig själv (som i McCarthys Vägen eller Ishiguros Never let me go). Det hopp som syns mot slutet av en del böcker är svagt, men handlar om att en grupp överlevare genom samarbete och kunskap kan skapa ett (litet) ekologiskt hållbart samhälle. I några böcker blir hoppet ännu tydligare – som in P. D. James bok Människornas barn, som handlar om ett infertilt samhälle där det på 20 år inte har fötts några barn; på de sista sidorna föds bokstavligt talat det nya hoppet.

Den dystopi jag avslutat nu senaste är Atwoods Syndaflodens år. En märklig bok, som tar upp både ett samhälles sönderfall och den galopperande genetiska katastrofen. Boken är inte en direkt fortsättning på Oryx och Crake, utan snarare en parallellhistoria, där flera av de tidigare karaktärerna återkommer. Här berättas om ett samhälle där korporationen CorpSeCorps styr och informella lagar råder. Produktion och konsumtion är livsnödvändiga, men allt och alla ingår i ett kretsloppssamhälle. Går man emot korporationen slutar man lätt i en hemligburgare eller som motordrivningsmedel, men först har så klart donerbara organ som njurar och lever tagits om hand. Det här är ett samhälle där splajsningar mellan arter – både växter och djur – är mer regel än undantag. Lammlejen – en korsning mellan lejon och lamm. Grisar med mänskliga gener. Piller för det mesta, helkroppsstrumpor i sexindustrin, stora företag som både sprider sjukdomar och sedan tillverkar dyra botemedel... Gated communities där människor lever ett gott, men begränsat liv, och utbrytarsekter som tror att en ny framtid är möjlig.

En sådan sekt är Guds trädgårdsmästare, och det är denna som är i fokus i Atwoods bok. Två kvinnor – den äldre Toby och den yngre Ren – berättar omväxlande sina historier om vad som ledde dem till trädgårdsmästarna, och hur de överlevde "den osynliga syndafloden" – det vill säga ett virus som fick människor att mer eller mindre dö som de gick och stod. Trädgårdsmästarna är som namnet antyder extrema veganer. De anlägger trädgårdar på hustaken och lär till sina barn ut namnet på utdöda arter, hur man ska odla växter och leva av det naturen ger. Deras samhälle är fredligt och kvasikristet; många referenser till Edens lustgård förekommer – inte minst kallas alla de ledande lärarna för Adam och Evor. Varje del av boken har fått namn efter ett helgon (det går att känna igen många av dessa från samtidshistorien, till exempel Dian Fossey, som levde bland bergsgorillor), och inleds med ett tal av Adam Ett som berör varför just denna helgdag firas, och en tillhörande hymn. Jag måste erkänna att det var inte förrän mot slutet av boken som jag började förstå att dessa hymner skulle läsas icke-ironiskt (och inte som en Monty Pythonskt blasfemiskt parodi à la "Every sperm is sacred..."). De har dessutom blivit tonsatta. Över huvud taget begrep jag inte tillräckligt tydligt att den karismatiska Adam Ett och hans utopiska samhälle inte behöver betraktas med överlägsna och kritiska ögon. Kanske finns det en viss naivitet i hans och de andra trädgårdsmästarnas gestalter, men Atwoods syften har inte varit att förlöjliga dem. Tror jag. (Och jag funderar rätt mycket på varför den där auktoritetskritiken var så självklar att jag inte ens reflekterade över en mer nyanserad tolkning.)

Det här är en bok där man från början vet att katastrofen har kommit. Det är också en bok som jag tycker det tar ganska lång tid att komma in i, pulsen stiger inte förrän under andra halvan, och bäst blir den mot slutet, när berättandet sker mer eller mindre i realtid. Jag har inget emot det lite splittrade intrycket som åstadkoms genom att företeelser, företag och ting nämns som självklarheter och i förbigående – det ger en autenticitet. Men jag kan inte komma ifrån att jag tycker att det finns det som fattas, nämligen den elektroniska revolutionen. Atwood nämner misstänksamhet mot att skriva på datorer (trädgårdsmästarna skriver på griffeltavlor och memorerar viktig kunskap), hon nämner mobiler och det finns till och med en mycket hemlig hemsida för motståndsrörelsen, men ändå är elektroniken och övervakningssystemet underligt frånvarande. Det är löjligt lätt för personer att gå under jorden och att operera om sina utseenden. Vad hände med inopererade spårningschip? Med övervakningskameror och digital igenkänning? Med dna-analyser? När Toby opereras för att inte bli igenkänd får hon nya fingeravtryck och nya linser för att förändra sina ögon. Det känns så 1984, och jag tycker att detta drar ner mitt helhetsintryck av en annars mycket bra bok.

Ja, Syndaflodens år har hyllats, och många har skrivit att den här boken är betydligt bättre än Oryx och Crake. Jag har svårt att hålla med om detta. Jag tycker tvärtom att böckerna är ovanligt lika, och ungefär lika bra – kanske är Oryx och Crake till och med lite bättre om någon rangordning alls måste göras. Jag väntar också på tredje delen – Syndaflodens år öppnar upp mot detta.

Liksom de flesta andra dystopiker på senare år får vi i bästa fall antydningar om vad det egentligen är som föregått katastrofen. Hur blev Atwoods samhälle ett i upplösningstillstånd? När passerades gränserna för de genetiska experimenten? Är vår dystra framtid så oundviklig att det är omöjligt att stoppa katastrofen? Är en ny värld bara genomförbar i spillrorna av den gamla?

torsdag 4 november 2010

lördag 18 september 2010

19:28

Det finns varma pajer i köket nu, men de flesta verkar ha fastnat inne i vardagsrummet där EnligtO har ordnat en utmaning. Jag är inte helt på det klara med om den är alfabetisk eller geografisk, eller möjligen en kombination av båda, men det ska rimmas i alla fall. Priset utgörs av en försvarlig hög recensionsex. Vi gillar ju inte alltid samma böcker, O och jag, men det betyder ju inte att jag inte vet vad hon gillar. Bland hennes toppbetyg har jag åtminstone lokaliserat Hungerspelen och Anneli Jordahls bok om Ellen Key. Dom kan vi ju ha som utgångspunkt om vi händelsevis skulle få en sån där obekväm tystnad i konversationen.

I ett hörn diskuterar En bok om dagen och En full bokhylla hur svårt det kan vara att para ihop bokbloggare i bokkedjor – något som båda gjort med den äran. En bok om dagen vill jag också fånga för ett fortsatt meningsutbyte om Gellert Tamas bok De apatiska. En full bokhylla har jag aldrig hängt med så där jättemycket, men vi kan uppenbarligen diskutera böcker och bloggning så där i allmänhet, och jag har just upptäckt att hon läst och gillat Den tionde sånggudinnan av Carina Burman. Bara det kräver ju att vi fördjupar vår bekantskap! Dessutom har hon mycket barnböcker i Den lilla bokhyllan.

18.14

Nu strömmar gästerna till, en del har gjort sällskap på promenaden från bussen nere i byn. Samtalen kommer igång runt champagneglasen. Det finns saft också, förstås; Matilda kan jag ju inte gärna bjuda på alkohol, för enligt vad hon påstår är hon endast 12 år gammal. Det är svårt att tro när man läser hennes utomordentligt ambitiösa och välskrivna bokblogg. Vi har flera gemensamma favoritböcker som jag gärna vill tala om – Pride and prejudice, Hungergames-serien och Harry Potter!

Någon annan som jag vill bjuda in är Lena på Jag är jag. Eftersom hon är gravid tror jag att det är saft som gäller här också. Jag känner henne inte så bra, men har upptäckt att hon blivit väldigt förtjust i Salinger, och eftersom jag förtvivlat försökt frälsa hela bokbloggsvärlden för Salinger (åtskilliga har prövat och undrat vad det egentligen är för särskilt med honom), så vill jag gärna diskutera med nån som fattar! Här måste vi förstås även ha med Kajsa på We tell Ourselves Stories in Order to Live.

Lena har upptäckt Paul Auster också, och det öppnar ju upp för en väldigt spännande diskussion. Hoppas Holly Hock kan komma och bidra med lite intensiva kommentarer. Jag vet inte riktigt vad jag har att erbjuda henne i djupdykningsväg hos mig, men jag har väldigt många Agatha Christie.

måndag 6 september 2010

Det var i alla fall fraktfritt

Jag påstod i Bokbabbels kommentarsfält att det skulle kosta mig ungefär 492 kronor att beställa hem den tredje delen av Suzannes Collins Hungerspelsserie, den som heter Mockingjay. Men den här gången hade jag fel. Beställningen kunde summeras till endast 422 kronor! En felmarginal på en hel pocketbok, således. Det borde jag väl fira på något sätt.

Men det är konstigt att det ska vara så dyrt med nya böcker, och det är skandal rent ut sagt att ingen lagstiftar mot den avgift de flesta nätbokhandlar som jag frekventerar tar bara för att man klickar in och kollar lite. Och lite till, och lite till och lite...



(Om du klickar på bilden kan du se lite bättre hur jag tänker när jag väljer böcker.)

onsdag 16 december 2009

00-talets starkaste läsupplevelser


När Bokstävlarna föreslår att vi ska lista de 10 bästa böckerna från 00-talet vet jag inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Min läsning är så blandad, att majoriteten av de böcker jag läser är utgivna före år 2000. Dessutom hoppas jag att jag har många goda böcker från det senaste decenniet kvar att läsa, och att flera av dem slår titlarna på min lista.

Denna sammanställning utgör således min lista på stora läsupplevelser, valda från böcker utgivna på originalspråk under 00-talet. Urvalet speglar väl de böcker jag oftast läser: mycket svenskt, mycket historiskt, mycket fakta, och en del ungdomsböcker. Jag har rangordnat dem efter den ordning i vilken jag vill läsa om dem (för varför förnya sig nästa decennium?):  

Evas sju döttar (2002) av Bryan Sykes
Boken om hur man med hjälp av DNA har upptäckt att kvinnorna i  Europa* härstammar från endast sju individer. Mer spännande än en deckare!

Harry Potter and the Goblet of Fire (2000) av J. K. Rowling
Boken där serien vänder från ungdomsfantasy som slutar lyckligt till ödesmättad död. Den starkast enskilda delen i septalogin.

Solvisaren (2002) av Maarten 't Hart
Man skulle kunna tro att det är en deckare eller en lättviktig bagatell, om man inte läste noggrant! Favoriten av min favorit.


Mannen från Barnsdale: historien om Robin Hood och hans legend (2000) av Dick Harrison
Historia när den är som bäst: Går till botten med en myt och bevisar att den är sann!

The German Trauma: Experiences and Reflections, 1938-2001 (2002) av Gitta Sereny
Outstanding journalism, alltid med ett personligt ställningstagande. Samlingen som sammanfattar.

Hungerspelen (2008) av Suzanne Collins
Min mest positiva ungdomsläsupplevelse från detta decenniums bokutgivning.


Den jag aldrig var (2004) av Majgull Axelsson
Axelssons tankeexperiment i det svenska folkhemmet. What if...?


Norrlands akvavit (2007) av Torgny Lindgren
Det är svårt att välja en och endast Torgny från 00-talet. Om nån föreslår en annan är jag beredd att ändra mig!


Elizabeth Costello (2003) av J. M. Coetzee 
Den Nobelpristagare från 00-talet som tilltalade mig bäst (eller wtf – en av de få som gett ut nån bok under 00-talet)


Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (2002) Lars-Olov Larsson
Kanske den sannaste bild av den svenske kung som lade grunden till det Sverige vi ser idag. Mer tyrann än landsfader, om någon funderar på svaret på frågan.

Lewis resa (2001) av P-O Enquist
Enquists fadersuppror mot väckelserörelsen.

Blonde (2000) av Joyce Carol Oates
Den längsta fejkbiografin av dem alla, med osynliga skarvar och hjärtskärande osynlighet.

*Ja, det är lite komplicerat det där med kvinnorna i Europa, och jag kan inte kolla precis vad det står heller, eftersom boken är utlånad. Men kvinnor av europeiskt ursprung åsyftas. Sedan boken skrevs har ytterligare några individer (förutom de sju) blivit identifierade, och man har även kartlagt anmödrar till befolkningen på andra kontinenter.

tisdag 15 december 2009

Or with a nice Chianti

Bokomaten har en blogg vars vitsiga namn anger innehållet: kulinariska inlägg blandas med ett hopkok av litterära erfarenheter. De senare består ofta av barn- och ungdomslitteratur. Jag har länge trott att det senare har att göra med att Bokomaten arbetar som barnbibliotekarie, men på senare tid har jag börjat tro att hon faktiskt tycker om de här böckerna på riktigt. På den här bloggen går ingen högtid obemärkt förbi; det temabloggas förstås innan semesterresan (till Florens), som föreberedelse inför bokmässan och i samband med allhelgona (bara en sån sak som att läsa Agatha Christies Halloween Party!). Just nu pågår naturligtvis en julkalender som till största delen består av adventsinspirerande bakverk. Den här saffranslängden med vit choklad ska du inte kolla på strax innan lunch. Bokomatens sprudlande energi smittar av sig tvärs genom skärmen. Personligen är jag också mycket förtjust i de små berättelserna om vad barnen på hennes bibliotek kläcker ur sig. Den här om Anne Frank, till exempel.

Att skaffa en julklapp till Bokomaten känns både lätt och svårt. Jag tror att du skulle bli så där förvånat förtjust över en hel massa som jag har haft under övervägande. Men jag chansar på en bok som jag tror du tycker om i fall du inte har läst den (jag kan i vart fall inte kan hitta nämnd på bloggen med hjälp av diverse avancerade google-sökningar). Det är en ungdomsbok med tydligt mattema. Eller kanske snarare utan mattema, nämligen Suzanne Collins uppmärksammade bok Hungerspelen. Det här är en dystopisk framtidsvision där ungdomar tvingas slåss på liv och död i dokusåpor arrangerade av regeringen. Jag blev mycket tagen av boken som jag läste i somras, och skrev då om den här. Fortsättningen Fatta eld är inte riktigt lika bra (främst därför att den saknar det dramaturgiska drivet), men den bådar gott inför tredje delen.  Och om vi säger så här: jag tyckte mycket bättre om den här serien än Stravaganza! Vad säger du då?

Skulle du ha läst boken får du helt enkelt ge dig i kast med Thomas Harris Hannibal, som jag har hintat om flera gånger i kommentarer hos dig: En bok som innehåller Florens och en alldeles speciell sorts måltider. Med en chianti till. Skål och god jul!

måndag 17 augusti 2009

Kalasdags


Den här veckan är det kalasdags i Lyrans tematrio. Tre kalas som jag minns från litteraturen är dessa (och jag kanske hade kommit på fler om jag inte stigit upp halv fyra för att flyga över hela Sverige):

1. Lisas 7-årsdag i Barnen i Bullerbyn. Hon får ett helt nytt rum i present, och behöver inte längre dela rum med Lasse och Bosse som ritar mustasch på hennes dockor och berättar spökhistorier, och gör små manicker så att det går att vrida på lysknappen, så att ljuset släcks. I stället får hon ett helt nytt rum med nya trasmattor och docksängar och bokhylla och ett litet bord med stolar. Åååååh, vad jag önskade att jag skulle få ett sådant rum i present när jag var liten.

2. Skördefesten i boken Hungerspelen som jag läste om på semestern, och skrev om här. Under denna "fest" i Nordamerika i en avlägsen framtid, väljs två ungdomar ut, som ska skickas som deltagare till de så kallade Hungerspelen, där de måste kämpa mot 23 andra tonåringar för att överleva. Ett påbjudet "firande", för att påminna folket om vem som bestämmer. Och ett sätt att vända på orden, värdigt 1984.

3. Åh, här kan jag passa på att efterlysa en italiensk bok, som jag inte kommer ihåg namnet på, men som innehåller ett mycket tragiskt födelsedagsfirande. Som jag minns det är det en flicka som beskriver sin mors födelsedagsfirande. Modern har klätt upp sig, ordnat med mat och dryck och bjudit gäster. Och så väntar hon. Och väntar. Och väntar. Och ingen kommer. Jag har svårt att tänka mig något mer tragiskt. Jag ryser bara vid tanken på hur det skildrades i den här boken. Och om någon kommer ihåg vad den heter eller vem som har skrivit den är jag tacksam för alla tips.

måndag 3 augusti 2009

Som om jag var sjutton år


Jag har läst en bok som jag tyckte väldigt mycket om. Jag tycker särskilt mycket om att jag inte ens behöver läsa som en 17-åring för att verkligen gilla det här. Hungerspelen heter boken, och är en så kallad ungdomsbok skriven av Suzanne Collins. Här möter lajvande dokusåpan. En blandning av 1984 och Sagan om ringen. Eller varför inte av The Road och Kallocain.

Bokens handling äger rum i ett framtida Nordamerika, där katastrofer, naturförstörelse, krig och uppror har medfört att landet idag består av 12 distrikt underkuvade av en huvudstad. För att understryka huvudstadens oinskränkta makt hålls befolkningen på svältgränsen, och varje distrikt måste varje år offra två ungdomar, en pojke och en flicka, som ska delta i de tv-sända Hungerspelen. 24 tonåringar släpps in på en arena där väder och vind kan regisseras av spelledare, och där endast en deltagare kommer ut levande. Ungdomarna hetsas att döda varandra, och kämpar mot hunger, köld, vilddjur och naturkatastrofer. Allting sänds ut till invånarna i de 12 distrikten, som tvingas se på hur deras barn dör.

Berättarjaget är 16-åriga Katniss, flickan som representerar distrikt 12 i den aktuella omgången av Hungerspelen. Peeta heter pojken från samma distrikt, och de båda förs i ofattbar lyx från det fattiga, svältande koldistriktet till huvudstaden där de under ett par veckor stajlas, intervjuas och tränas inför vad som praktiskt taget är en säker död. Det gäller att göra ett så gott intryck som möjligt för att locka rika sponsorer. Deras hjälp betyder liv eller död när spelen har börjat. När deltagarna kommer in på den så kallade arenan (ett designat landskap fullt med faror, varav en av de värsta är bristen på vatten) tar den dödliga dokusåpan sin början med en kamp runt det så kallade ymnighetshornet, där förnödenheter som sovsäckar, mat och vattendunkar strötts ut. Redan första kvällen dör 11 deltagare. De kommande veckorna många fler.

Det är mycket jag tycker om med den här boken. Den är välskriven, logisk, trovärdig, och riktigt väl översatt. Jag gillar bokens antydda beskrivning av vad som föregått den nuvarande världsordningen. Jag gillar blandningen av å ena sidan antydd medeltida klädsel, Katniss som jagar i skogen, den sporadiska elektricitet som distrikt 12 åtnjuter (tv:n fungerar exempelvis bara när det är något viktigt som alla måste se, som Hungerspelen), att Katniss mor är läkekvinna, beroende av örter som samlas i den förbjudna skogen, och å andra sidan den avancerade teknologi som har utvecklat muterade bålgetingar och härmfåglar, och som styr vädret på Hungerspelets arena, skickar ner luftballonger med förnödenheter till precis rätt plats, som plastikopererar människor i huvudstaden. Jag tycker om Katniss medvetenhet om att hon hela tiden filmas, och att hon därför inte kan visa känslor under de dramatiska Hungerspelen. Det antyder grundläggande förändring i samhället, hur filmandet och kontrollerandet har blivit en del av vars och ens vardag. Vi dör framför kamerorna.

Det är en dystopi som handlar om att bevara sin mänsklighet och integritet i en omöjlig situation. Den påminner om böcker om koncentrationsläger, och jag tänker även mycket på John Marsdens böcker som inleds med I morgon när kriget kom, en serie jag läst i sin helhet tre gånger, och på Cannie Möllers bok Felicias ö, som liknar den här boken på det sättet att medeltid möter övervakningssamhälle (men Möllers bok håller inte måttet hela vägen, tycker jag).

Jag blir alltid så glad när jag hittar en ungdomsbok som är så här bra. Eller just en så kallad ungdomsbok. Sortera inte bort den från din läslista för att du gått ut gymnasiet!