Visar inlägg med etikett Nederländskt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nederländskt. Visa alla inlägg

onsdag 3 november 2010

Slutet på slutet

Jag brukar inte reprisera mina inlägg (som somliga), men jag vill göra ett undantag. För nu i veckan har Harry Mulisch gått ur tiden. (Den som kan läsa nederländska har en fin alfabetisk sammanställning av Mulisch liv och verk här.) Mulisch har tidvis figurerat som kandidat i Nobelprisdiskussioner, men det finns tyvärr trots det bara tre böcker översatta till svenska: Överfallet, Siegfried och Upptäckten av himlen.

Inlägget nedan är tidigare publicerat 1 juli 2009, men eftersom min blogg nuförtiden har 10 gånger fler läsare än då är det faktiskt en anledning att återpublicera det bara därför. Förutom att jag tycker mycket om Mulisch böcker, har jag svårt att läsa dem utan att fundera över vad som måste ha präglat hela hans liv: hans mor var judisk och hans far samarbetade med nazisterna.



Harry Mulisch är en nederländsk författare som brukar räknas som en av de tre stora i sin generation. Jag har sett hans namn nämnas i samband med Nobelpriset, och det är väl inte den mest troliga kandidaten, men det säger kanske något om till vilken klass han räknas.

Så vitt jag vet finns endast tre av hans böcker (från en stor produktion, bestående av romaner, dramatik, lyrik och filosofiska essäer) översatta till svenska: ÖverfalletSiegfried och Upptäckten av himlenÖverfallet kom på svenska för 20 år sedan, och de andra två har översatts på 2000-talet, även om Upptäckten av himlen utkom på nederländska 1992. Dessa tre böcker av Mulisch är vad jag har läst.

Liksom många författare i hans generation (han är född 1929), ägnar han en stor del av sitt författarskap åt andra världskriget och dess efterverkningar. Jag tycker generellt att det här är väldigt spännande. Om jag hade vuxit upp i nästan vilket land som helst i Europa, förutom Sverige hade jag haft mor- och farföräldrar som varit med i andra världskriget på ett eller annat sätt. Mina föräldrar hade fötts just efter krigsslutet, och de skulle ha fått leva frågorna som handlade om vad deras fäder gjorde under kriget, och vad deras mödrar tyckte om Hitler.

I ett land som Holland, som var ockuperat under kriget finns det förstås tusentals människor som har den här erfarenheten. Många är barn till nazistiska kollaboratörer. Mulisch var en av dem. Hans (österikisk-födde) far satt i fängelse för landsförräderi efter krigsslutet. För att komplicera det hela har Mulisch också en judisk mor, som räddades till livet tack vare faderns samarbete med nazisterna. En stor del av Mulisch produktion (däribland bokenÖverfallet) rör sig kring frågor om vad som händer under andra världskriget, skuld och försoning.

Boken Siegfried är en kontrafaktisk roman. Den handlar om en känd författare (man kan tänka sig Mulisch alter ego), som blir kontaktad av ett gammalt par som arbetade på Berghof (Hitlers alpnäste), där de ombads agera föräldrar till pojken Siegfried, Eva Braun och Hitlers son. Boken blandar fiktion med verkliga händelser; jag har läst mycket om andra världskriget och känner igen både det ena och andra, men jag kan inte se exakt vad skarvarna går. Författarens liv vävs samman med den berättelse om Siegfried som han nystar upp. Det här är ingen tjock bok, knappt 200 sidor. Den har ett okomplicerat, men suggestivt språk, där halva historien finns mellan raderna. Det är en väldigt holländsk bok, tycker jag, i det att den inte tar till överdådiga gester, leker med ord eller använder svulstigheter varken i språk eller händelser. Den berättar ganska exakt och osentimentalt en historia. Det är en väldigt bra bok, som intresserar mig, men inte berör mig.

Mulisch stora mästerverk måste ändå sägas vara boken Upptäckten av himlen. Det är det slags bok som förklarar världen, genom att väva samman samhällsanalys och beskrivningar av 1900-talets omvälvande händelser med judisk-kristna myter och föreställningar. Det låter stort, och det är det. Det låter pretentiöst. Det är det inte. Det är en ganska rolig bok, faktiskt, som "alla" läste i Holland när den kom på 1990-talet. Man kan däremot säga att den förebådar millennieskiftets apokalypser. Boken handlar nämligen om hur pojken Quinten föds, han som ska hjälpa Gud att få tillbaka stentavlorna med 10 Guds bud. Jag är mest förtjust i just de passagerna när Guds änglar är upptagna av att hitta den rätta modern, och de rätta fäderna. Ja, man behöver två fäder, en biologisk och en fosterfar får det till slut bli, för att pojkens alla nödvändiga egenskaper ska utvecklas på rätt sätt. Detta leder till att det är änglarna som står bakom skotten i Sarajevo (som ju brukar räknas som det som utlöste första världskriget), och andra världspolitiska händelser under förra seklet.

Det här är en tjock bok. Över 800 sidor. Den är indelad i fyra delar (Början på början, Slutet på början, Början på slutet och Slutet på slutet - jag kan inte hjälpa det; jag tycker det är de mest geniala namn på bokdelar som någonsin använts, även om de inte är unika för Mulisch), och jag tycker man får se det som fyra böcker. Själv gjorde jag uppehåll mellan de olika delarna, för det var så mycket tankar som surrade.

Upptäckten av himlen har också blivit film (The discovery of heaven) med Stephen Fry och Jeroen Krabbé som Onno och Max, de två så olika "fäderna" till pojken Quinten. Den är inte så dum, faktiskt (det är alltså en brittisk-amerikansk film). Jag gillar filmen (som jag såg flera år innan den svenska översättningen kom), och för mig fungerade den som en bra ingång i den tjocka romanen. Mulisch bok Överfallet har också blivit en Oscar-vinnande film (De Aanslag, från 1986), förresten, men den har jag inte sett.

Mulisch hör kanske inte till de författare som jag allra helst läser, men han är alltid läsvärd, påläst och lättläst. Det är dessutom intressant att läsa en bok som Upptäckten av himlen, som innehåller så mycket av den europeiska historien, men i en liten annorlunda belysning än vad den får i böcker på engelska, franska och tyska.






lördag 18 september 2010

20.08

Jag har ordnat en liten krigshörna också. Där tänkte jag diskutera spioner och andra världskrigslitteratur med Jenny-utan-blogg. Jag tror att Ingrid gärna vill vara med här (jag har väl berättat att hon kommit? Hon har med sig hunden, även om han får hålla sig i trädgården, eftersom jag är lite allergisk.)

Annars sitter Ingrid i en sån där mer allvarlig diskussion, om Tunga och Svårlästa Böcker. Hermia är med också (men henne måste jag ju absolut fånga under ett obevakat ögonblick för att bland annat diskutera 't Harts bok Om så hela världen rasar, och det hänger nog Jenny-utan-blogg också med på). Och Ingrid och jag har mycket att dryfta, och många boktips att utbyta. Framför allt är jag så otroligt nyfiken på vad det egentligen vad som hände i hennes liv när hon läste William Somerset Maughams Månen och silverslanten.

Martina från Ett hem utan böcker måste jag också prata lite med. Vi har en hel del gemensamma läsupplevelser, oftast initierade från någon utmaning som Martina skapat. Victoria Benedictsson, till exempel. Eller Elin Wägner. Men jag kan inte förstå vad grejen är med Tidsresenärens hustru.

måndag 23 november 2009

Om katten själv får välja


Jag hade tänkt att jag skulle vara så där rolig som folk som har små barn kan vara. Ni vet som såna där föräldrar som låter sina barn trycka på hissknappen fastän det är lång kö, och som låter barnen betala kassörskan på ICA fast det är lång kö, och som låter barnen själva lämna fram sina biblioteksböcker fast det är lång kö. Jag är förtås helt oskyldig till sådana försyndelser, men ikväll hade jag alltså fått idén att låta min två-åriga dotter blogga själv om sina bokfavoriter i veckans tematrio. En del av er är säkert väldigt glada att höra att dottern bestämde sig för att vara en katt hela kvällen, och att min iPod-film följaktligen är fullständigt obegriplig för alla som inte har morrhår och svans. Därför blir det i stället jag som skriver om de tre böcker, som dottern med några uttrycksfulla "Mjau!" hävdar utgör hennes favoritböcker.

Well, det är ingen underdrift att säga att det inte är de tre böcker jag själv skulle valt.


1. Kalle Kanin är nyfiken av Pirkko Koskimies och Maija Lindgren. En barnbok som har ärvts av mig, och som var en stor favorit också när jag var liten. Denna bok är del två av kaninen Kalles äventyr (vi äger även del ett), och på färgglada uppslag skildras vad som händer den nyfikne kaninen som lyckats hoppa ner i skorstenen till ett hus. Här träffar han inga människor, men väl katten Misse och musen Musse. Som vuxen är bokens ambitioner att träna på prepositioner och platsangivelser tydlig: upp och ner och framför och bakom och höger och vänster. Men jag ska villigt erkänna att uppslag som det här tyckte även jag var underbara när jag var liten. Jag har ingen aning om i fall boken finns att få tag på fortfarande. Men hittar ni den i nån gammal loppislåda eller vid nån vindsröjning så finns det säkert någon 2-4-åring som skulle bli glad över den.







2. Piff och Puff byter bo. En bokversion av en Walt Disney-film om de små ekorrarna som förlorar sitt hem i det gamla båtskjulet när knattarna vill bygga en segelbåt av brädorna. Även denna bok är ett arv från min gamla barnbokssamling, och det som jag fascinerades mest av när jag var liten var när Piff och Puff klippte ut seglarkläder av seglet. Vad dottern egentligen gillar med boken vet jag inte riktigt, men jag befarar att det är något med Disney-estetiken.


3. Maaike gaat in bad. (Maaike badar) En holländsk bok av okända författare, som  handlar om Maaike som inte vill bada, utan hellre vara smutsig. Hon går runt och frågar alla djur om inte de också hellre vill vara smutsiga, men fågeln badar förstås i en vattenpöl, katten slickar sig, och elefanten sprutar vatten med sin snabel och så vidare. Till slut får hon en flaska bubbelbad av grannen, och då vill hon äntligen bada själv. Jag är inte säker, men jag misstänker att det är något sanitetsföretag eller kanske den holländska motsvarigheten till BVC eller så som gett ut den här lilla boken. Den är i alla fall del av en serie, där vi är lyckliga (?) ägare till ytterligare två böcker: en bok om att man måste borsta tänderna när man äter godis, och en om att man ska sitta på pottan när man kissar.

måndag 26 oktober 2009

Jorden runt på 140 sidor


Jag har varit ute och rest idag. Rent fysiskt har jag suttit på ett tåg och rest mellan Sydamerika, Australiens inland, en änglafestival i Perth och en hälsoklinik en snöig spårvagnsresa från Innsbruck. Mina vänner, jag har haft en helt fantastisk upplevelse!

Den bok jag haft med mig på färden, eller den bok som tagit mig med på färden heter Paradiset förlorat och är skriven av Cees Nooteboom. Det är mer än 10 år sedan jag läste något av Nooteboom senast, och skulle jag beskrivit honom ur minnet hade jag sagt att han skriver högst respektabla, intellektuella, tekniskt skickliga, men lite tråkiga romaner. Sådana där man läser för att man är väluppfostrad, och sedan artigt nämner, mest för att demonstrera sin goda smak. Men jag måste ha börjat med fel bok. Eller kanske var jag helt enkelt för ung när hans verk sist kom i min väg.

Det här är en bok där referenserna till konst och litteratur duggar tätt, där tyska och engelska citat interfolierar med texten, oöversatta. Det är en litterär lek som börjar med att författaren under en flygresa ser en vacker kvinna snabbt bläddra förbi en artikel om São Paulo i flygplansmagasinet, och i stället fastna vid en artikel om aboriginernas konst. Innan han klivit av planet är vi tillsammans med honom mitt inne i en fantasi om den tysk-brasilianska flickan Alma och hennes väninna Almut. De reser till Australien, ett land de vävt drömmar kring alltsedan barndomen. Och de upptäcker att det oförstörda paradis – det tidlösa tillstånd – de föreställt sig inte existerar. De reser vidare till Perth, där de deltar som statister i ett stort änglaskådespel som pågår över hela staden, ett extraknäck som Alma inte kan motstå; i hela sitt liv har hon fascinerats av änglar, och skrivit flera uppsatser om änglar i renässansmålningarna.

En av besökarna på änglafestivalen är den cyniske kritikern Erik Zondag. Han ägnar dagarna åt att skriva litanior över att alla de stora nederländska författarna aldrig dör, utan bara skriver samma bok om och om igen. Nooteboom, till exempel (ja, jag tycker sådana där meta-anspelningar är fullständigt oemotståndliga!). På besöket i Perth drabbas emellertid Zondag av Almas ängel. Efter änglafestivalen följer han med henne på en fest, som avbryts av ett polisingripande. Det ska dröja tre år innan de möts igen, helt tillfälligt och av en slump, på en österrikisk hälsoklinik, där Alma arbetar som massör och dit Erik skickats av sin fästmö för att späka sin medelålders kropp.

Och någonstans där slutar boken. Med en replik om vad paradiset egentligen är:

Har ni någonsin funderat över den som tänkte ut paradiset? Ett ställe utan missförstånd? Den måttlösa tristessen som där måste råda kan bara vara ämnad som bestraffning. Sådant kan bara en väldigt dålig författare hitta på.

s 141 i Paradiset förlorat av Cees Nooteboom.

Det låter inte mycket för världen, den här handlingen, det begriper jag. Men den som gillar romaner där varje omläsning av sidorna ger upphov till nya tankar har här en liten pärla. Det är en tät bok som kanske handlar om att förlora sin barnatro. Och om att bli botad från sin cynism. Eller kanske om något helt annat; jag är inte säker. Men det är bara en mästare som kan få sagt så här mycket på endast 140 sidor.

Det här inlägget hör till mitt nederländska tema, som legat i träda ett par månader. Jag tror jag vågar lova att det inte kommer dröja lika länge till nästa inlägg på det här temat.


måndag 6 juli 2009

Tomtar och troll i de låga länderna

Det är nog många i min generation som får tindrande ögon när de hör Trolltyg i tomteskogen. Jullovsstämning och det lilla trollet Fjant utklädd till tomtebrud. Men upp med en hand alla som  visste att den charmiga filmen om tomtarnas bröllopsbestyr är baserad på böcker av en holländare!




Det är alltså dags igen för ett inlägg som berör nederländska böcker. Och om ni trodde att jag bara tänkte hålla mig till (stora) romaner och presumtiva Nobelpristagare, så trodde ni fel. Här blandas allt som varit i närheten av en tulpan, väderkvarn eller träsko!

Rien Poortvliet har skrivit och framför allt illustrerat flera böcker i bästa National Geographic-pastisch beskriver tomtarnas liv och leverne. I boken Tomtar (de Kabouter) får vi veta allt om olika tomtetyper, och hur de fortplantar sig (och annat om sexualvanorna), deras omsorg om djur, natur och andra övernaturliga väsen, hur de bygger hus och fällor, och hur gamla de blir. I uppföljaren De oproep der Kabouters (ungefär "Tomtarnas kallelse"), med text av Wil Huygen, blir (de nedländska) författarna inbjudna att besöka tomtarna här uppe i Norden; de åker tåg genom hela Sverige för att komma till Kemijärvi i Finland, och leva med tomtarnas en tid. Jag är lite osäker här, det ska sägas, för jag tror att den svenska boken bygger på båda de holländska utgåvorna. Men eftersom jag inte äger någon svensk version av boken är det svårt att jämföra; jag kan bara återkalla minnesbilder från 10-årsålden då jag bläddrade och fascinerades av den svenska utgåvan som en klasskamrat ägde.

Vill man vara kritisk till Tomteböckerna (vilket man egentligen inte vill), så speglar de en idealbild av 1800-talets europeiska bondesamhälle. En samklang med naturen, där allt (inklusive man och kvinna) vet sin plats, men också sitt värde. De illustrationer som visar tomtetyper från hela världen (t ex Polynesien) visar både på en vidsynthet (att förflytta tomten utanför den nordeuropeiska sfären) och en inskränkthet (jämförelser med nidbilder av den svarte mannen ligger inte långt borta).

Boken Tomtar finns på svenska, och det ska kanske för säkerhets skull sägas att böckerna är mer av ett uppslagsverk än traditionella sagor (det är alltså inte Trolltyg i tomteskogen på bok), men illustrationerna är så detaljrika, och uppfinningsrikedomen kring tomtarna så underhållande att det är en fascinerande läsning för alla som uppskattar en god historia. Eller kvasi-vetenskap.



Förutom de två stora böckerna om tomtar finns mindre uppföljare. En väldigt vacker bok (som jag har i min ägo) är Kabouter Spreekworden (ungefär "Tomtarnas ordspråk"). Här presenteras och illustreras många tomteordspråk, en del som vi känner igen ("En svala gör ingen sommar", "Äpplet faller inte långt från trädet"), och andra som är helt nya, och som speglar den "urgamla tomtevisdomen". Några av favoriterna härhemma ärOp en bolle buik staat een vrolijk hoofd (ungefär "Ovanför en rund mage finns ett glatt huvud", illustrerat med en tjock, glad gris som äter en glass, eller Men moet zijn benen niet verder uitstreken dan het laken lang is (ungefär "Man ska inte sträcka ut benen längre än lakanet når").  Bilden nedan kommer från Tomtarnas ordspråksbok, och visar på de utsökt vackra illustrationerna (den lille pojken (?) som står och tittar på tomten är dock inklippt av någon nätmarodör).





Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Folk var förvånade över att få veta såna här intressanta fakta. Och glada att bli påminda om Fjant och de andra.


Postat av: Klotho
Efter att ha sjungit diverse "svenska" visor för tyska kompisar upptäckte vi att iaf en av dem härrörde från Elsass (Och jungfrun hon går i dansen/"Zum Tanze da ging ein Mädel"). Men holländska tomtar var en chock! :)
2009-07-06 @ 08:50:29
URL: http://www.klotho.wordpress.com
Postat av: Ingrid
Vilket trevligt inlägg. Tomtar från Nederländerna! Spännande och dessutom mycket tänkvärt med ordspråk till! Jag tänker hålla ögonen öppna för dessa tomtar!!
2009-07-06 @ 09:01:21
URL: http://ingridsboktankar.blogspot.com
Postat av: Vixxtoria
Klotho: Ja, visst är det lite överraskande! Det tyckte i alla fall jag när jag insåg att originalböckerna var skrivna på holländska. Men annars är det mycket mer gemensamt än man tror vad gäller sånger, verser, lekar, seder och annat mellan både Tyskland och Sverige och Holland och Sverige. (En hel del är ju importerat från Tyskland till Sverige ska man kanske hålla i åtanke, förstås.)

Ingrid: Jag glömde skriva att böckerna ju har några år på nacken. Den första holländska tomeboken kom 76, och den andra 81. På svenska kom den första upplagen 79. Men kolla på bibliotek och antikvariat, där finns säkert en del fynd att göra!
2009-07-06 @ 09:14:59
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Petter
Jag hade Tomtar när jag var liten. Och där blir författarna halvvägs in i boken inbjudna att hälsa på tomtarna efter att de läst vad de skrivit om tomtarna. Så den byggde nog på bägge.
2009-07-06 @ 09:15:50
URL: http://buttertarordet.blogspot.com
Postat av: Vixxtoria
Petter: Ja, det var lite som jag mindes det också.
2009-07-06 @ 09:21:26
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Klotho
Ja, både julgran, julstjärna/ljusstake är väl tyskt från början om jag inte minns helt fel. Märkligt nog har vi inte plockat till oss St Nikolaus den 6 december (eller flyttat över honom till julafton bara?). Min holländske kollega åkte alltid till sin hemstad för att vara en av smådjävlarna. :)
2009-07-06 @ 10:25:24
URL: http://www.klotho.wordpress.com
Postat av: Vixxtoria
Klotho: Vi har nog i princip flyttat honom till jul.

I Holland firar man förresten Sinter Klaas den femte december. Sinter Klaas själv kommer till Holland med båt från Spanien (!) tillsammans med sina medhjälpare "Swarte Piets" (dvs svarte pettrar, och det är nog det din kollega menar med "smådjävlarna") flera veckor innan 5 december. Sinter Klaas' ankomst visas på holländsk tv varje år!
2009-07-06 @ 11:09:24
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Klotho
Hmm, är det den 5:e. Tyskarna har ju den 6:e, kan de inte samsas istället för att göra livet krångligt för oss andra? (Det är nog det han pratade om, vi har numera väldigt sporadisk kontakt eftersom vi inte längre jobbar ihop så jag försökte komma ihåg vad det var han gjorde som "djävel").
2009-07-06 @ 11:56:45
URL: http://www.klotho.wordpress.com
Postat av: Vixxtoria
Klotho: Nej, holländarna är väldigt sympatiska. De firar förstås Sinter Klaas avond -dvs Sinter Klaas afton, precis som vi svenskar firar julafton. Det finns förresten så många tyskar, så hur skulle stackars Sankt Nikolaus hinna med två länder på samma dag? ;-)
2009-07-06 @ 12:13:35
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: L.
Jag hade en engelsk version ("Gnomes") som barn. Det var en pop-up-vaiant där man bl.a. kunde snurra på slipstenen som trollen plågar tomtarna med. Jag var väldigt förtjust i den boken, men tänkte nog inte då på varifrån den kom!

Lustigt, just idag var jag på bio med sonen och då visades en trailer för den här filmen (som uppenbarligen redan tagits bort från reporoaren): http://www.expressen.se/noje/recensioner/film/1.1512772/tomtar-och-troll
Är inte likheten med de holländska tomatarna och trollen sorgligt slående?

En annan holländsk barnkulturimport är ju också "I fablernas värld"! En holländsk utbytesstudent jag kände blev mkt förvånad över att jag kände till den.
2009-07-06 @ 22:52:33
Postat av: Vixxtoria
L: Åååh, en pop-up-bok! Det skulle man ha! Illustrationerna till hur trollen torterar tomtar är visserligen målande ändå... (Annars är det faktiskt påfallande hur lite plats trollen har i de här tomteböckerna, jämfört med filmen.)

Tomtarna har onekligen drag av Poortvliets tomtar i klippet du länkar till. Det är den spetsiga mössan som gör det... Man får väl se på det som en hyllning. Men det var väl inga troll med?

Ja, "Fablernas värld" är också holländsk. Men det har väl ingen bokanknytning, har det det? (Då måste jag förstås klämma in det på något sätt.)
2009-07-07 @ 06:57:55
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Hundöra
Vilka minnen nu när jag ser "Trolltyg i tomteskogen" :D
2009-07-08 @ 08:30:24
URL: http://bokmarkt.hundora.se/
Postat av: Vixxtoria
Hundöra: Om du klickar vidare till youtube så finns hela filmen där. I sex bitar, tror jag.

*nynnar: "Vi gör oss klara för ett bröllop. Det blir en tadidara dagen lång bröllops fest..."*
2009-07-08 @ 11:05:47
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Hundöra
Har den inspelad på videoband som ligger någonstans hos mina föräldrar...

Min sambo skrockar: "ÖHe öhe. En hel tomtearme"
2009-07-09 @ 18:10:14
URL: http://bokmarkt.hundora.se/
Postat av: Vixxtoria
Hundöra: "Var är Fjant?" sagt med nasal trollröst är annars också ett klassiskt citat :-)

Eller "Bränn! Bränn! Bränn!"
2009-07-09 @ 18:22:17
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: kontakt
Denna tomtebok är mig för evigt mest förknippad med styckmordsrättegången mot allmänläkaren och obducenten. Försvaret hävdade att de märkliga saker som det lilla barnet berättade om kom från en bok om tomtar, och jag har alltid förstått det som att det rör sig om den här.
2009-07-10 @ 18:34:45
URL: http://ninaninaninanna.wordpress.com/
Postat av: Vixxtoria
Kontakt: Du har nog rätt. Jag har faktiskt aldrig tänkt på det, men det kan knappast finnas några andra tomteböcker som man kan ha menat, eller? Vilket tråkigt sammanhang för en så trevlig bok.
2009-07-10 @ 18:46:59
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/



onsdag 1 juli 2009

Harry Mulisch har skrivit en bok som förklarar allting



Jag har inte glömt bort att jag lovade berätta mer om holländska författare som jag läst, men jag fick plötsligt selektiv skrivkramp efter att jag avgivit det där löftet. Och så kunde jag inte riktigt bestämma mig för vem jag skulle börja med. Men här kommer första författaren ut: Harry Mulisch.

Harry Mulisch är en nederländsk författare som brukar räknas som en av de tre stora i sin generation. Jag har sett hans namn nämnas i samband med Nobelpriset, och det är väl inte den mest troliga kandidaten, men det säger kanske något om till vilken klass han räknas.

Så vitt jag vet finns endast tre av hans böcker (från en stor produktion, bestående av romaner, dramatik, lyrik och filosofiska essäer) översatta till svenska: Överfallet, Siegfried och Upptäckten av himlen. Överfallet kom på svenska för 20 år sedan, och de andra två har översatts på 2000-talet, även om Upptäckten av himlen utkom på nederländska 1992. Dessa tre böcker av Mulisch är vad jag har läst.

Liksom många författare i hans generation (han är född 1929), ägnar han en stor del av sitt författarskap åt andra världskriget och dess efterverkningar. Jag tycker generellt att det här är väldigt spännande. Om jag hade vuxit upp i nästan vilket land som helst i Europa, förutom Sverige hade jag haft mor- och farföräldrar som varit med i andra världskriget på ett eller annat sätt. Mina föräldrar hade fötts just efter krigsslutet, och de skulle ha fått leva frågorna som handlade om vad deras fäder gjorde under kriget, och vad deras mödrar tyckte om Hitler.

I ett land som Holland, som var ockuperat under kriget finns det förstås tusentals människor som har den här erfarenheten. Många är barn till nazistiska kollaboratörer. Mulisch var en av dem. Hans (österikisk-födde) far satt i fängelse för landsförräderi efter krigsslutet. För att komplicera det hela har Mulisch också en judisk mor, som räddades till livet tack vare faderns samarbete med nazisterna. En stor del av Mulisch produktion (däribland bokenÖverfallet) rör sig kring frågor om vad som händer under andra världskriget, skuld och försoning.

Boken Siegfried är en kontrafaktisk roman. Den handlar om en känd författare (man kan tänka sig Mulisch alter ego), som blir kontaktad av ett gammalt par som arbetade på Berghof (Hitlers alpnäste), där de ombads agera föräldrar till pojken Siegfried, Eva Braun och Hitlers son. Boken blandar fiktion med verkliga händelser; jag har läst mycket om andra världskriget och känner igen både det ena och andra, men jag kan inte se exakt vad skarvarna går. Författarens liv vävs samman med den berättelse om Siegfried som han nystar upp. Det här är ingen tjock bok, knappt 200 sidor. Den har ett okomplicerat, men suggestivt språk, där halva historien finns mellan raderna. Det är en väldigt holländsk bok, tycker jag, i det att den inte tar till överdådiga gester, leker med ord eller använder svulstigheter varken i språk eller händelser. Den berättar ganska exakt och osentimentalt en historia. Det är en väldigt bra bok, som intresserar mig, men inte berör mig.

Mulisch stora mästerverk måste ändå sägas vara boken Upptäckten av himlen. Det är det slags bok som förklarar världen, genom att väva samman samhällsanalys och beskrivningar av 1900-talets omvälvande händelser med judisk-kristna myter och föreställningar. Det låter stort, och det är det. Det låter pretentiöst. Det är det inte. Det är en ganska rolig bok, faktiskt, som "alla" läste i Holland när den kom på 1990-talet. Man kan däremot säga att den förebådar millennieskiftets apokalypser. Boken handlar nämligen om hur pojken Quinten föds, han som ska hjälpa Gud att få tillbaka stentavlorna med 10 Guds bud. Jag är mest förtjust i just de passagerna när Guds änglar är upptagna av att hitta den rätta modern, och de rätta fäderna. Ja, man behöver två fäder, en biologisk och en fosterfar får det till slut bli, för att pojkens alla nödvändiga egenskaper ska utvecklas på rätt sätt. Detta leder till att det är änglarna som står bakom skotten i Sarajevo (som ju brukar räknas som det som utlöste första världskriget), och andra världspolitiska händelser under förra seklet.

Det här är en tjock bok. Över 800 sidor. Den är indelad i fyra delar (Början på början, Slutet på början, Början på slutet och Slutet på slutet - jag kan inte hjälpa det; jag tycker det är de mest geniala titlar som någonsin använts, även om de inte är unika för Mulisch), och jag tycker man får se det som fyra böcker. Själv gjorde jag uppehåll mellan de olika delarna, för det var så mycket tankar som surrade.

Upptäckten av himlen har också blivit film (The discovery of heaven) med Stephen Fry och Jeroen Krabbé som Onno och Max, de två så olika "fäderna" till pojken Quinten. Den är inte så dum, faktiskt (det är alltså en brittisk-amerikansk film). Jag gillar filmen (som jag såg flera år innan den svenska översättningen kom), och för mig fungerade den som en bra ingång i den tjocka romanen. Mulisch bok Överfallet har också blivit en Oscar-vinnande film (De Aanslag, från 1986), förresten, men den har jag inte sett.

Mulisch hör kanske inte till de författare som jag allra helst läser, men han är alltid läsvärd, påläst och lättläst. Det är dessutom intressant att läsa en bok som Upptäckten av himlen, som innehåller så mycket av den europeiska historien, men i en liten annorlunda belysning än vad den får i böcker på engelska, franska och tyska.




Det här inlägget har tidigare publicerats på min första blogg. Där finns även kommentarer.

måndag 22 juni 2009

Les Pais-bas: douze points

Listor, var det ja. Ett sommarfenomen, kanske. Butter har ordet har ett utmanande förslag till 100-lista (som jag lovar att återkomma till i ett annat inlägg), men nu fastnar jag för hans kommentar att han inte har med några holländare eller westerns. Jag har länge tänkt skriva lite om holländska* böcker, för det finns inte så många representerade på bokbloggar där jag klickat runt, trots att geografiska kategoriseringar används här (till exempel We tell ourselves stories in order to live som har kategoriserat sin läsning i nationer (franskt, belgiskt, svenskt),) och där (till exempel Lyran delar in i amerikansk, afrikansk, arabisk, osv litteratur).  Boktipset Ni na ni na ni nanna klagar lite över hur många böcker från USA och England som finns representerade i bloggen, och nästan inga alls från resten av världen.   

Jag har själv många vita fläckar på min litteraturkarta, och gör alldeles lite för att fylla igen dem. Det finns ständigt intressanta böcker att läsa från länder jag redan "besökt" som pockar på uppmärksamheten. Men visst är det kul när man upptäcker böcker (och därigenom länder!) som man tidigare inte känner till! 

Ett land som jag i alla fall utforskat genom ett antal resor både i verklig och litterär form är Nederländerna, så mitt bidrag till världslitteraturen bland bokbloggarna blir ett holländskt tema, som förhoppningsvis kan färglägga de vita fläckarna hos någon annan.

Jag börjar med en av världens mest berömda böcker, nämligen Anne Franks dagbok. Den uppmärksammades härom veckan, eftersom Anne i år skulle ha fyllt 80 år om hon inte hade dött endast 15 år gammal i Bergen-Belsen. Anne hade tyska föräldrar, men växte i huvudsak upp i Nederländerna, och hennes dagbok är skriven på holländska. Många som är vuxna idag läste nog den förkortade dagboksversionen som barn. En längre, ocensurerad version utkom på 1990-talet i Holland. Den översattes till svenska bara för ett par år sedan, och finns nu under titeln Anne Franks dagbok : den oavkortade originalutgåvan : anteckningar från gömstället 12 juni 1942 - 1 augusti 1944. Läs gärna om den! Bredvid kan du läsa den fina biografin av Melissa Müller som på svenska heter Flickan Anne Frank.

När man läser den här boken som vuxen är det påfallande hur medvetet Anne skriver. Hon är bara 13 år när hon påbörjar dagboken, och hon reviderar den ständigt under åren som gömd (eftersom hon hörsammat ett upprop på radion om att det är viktigt för kommande generationer att dokumentera vad som sker). Har man dessutom besökt de små små rummen på Prinsengracht i Amsterdam är det en nästan overklig känsla att läsa den här boken. Den är så full av sprudlande glädje, av tonårshormoner och frustration. Och den är inte alls taffligt skriven. Det är faktiskt inte vilken dagbok som helst; Anne hade klara litterära ambitioner. Jag är övertygad om att vi inte bara hade fått en annan version av hennes dagbok om hon överlevt, vi hade även fått läsa mycket mer av hennes penna. 

Den nederländska titeln på nyutgåvan är Het Achterhuis, gårdshuset, eller (ordagrant) "huset bakom", det vill säga det hus i centrala Amsterdam, där Anne, hennes mor, far och syster och familjen Pels (samt Fritz Pfeffer) gömde sig i nästan två år. 

*Så här är det: Landet heter Nederländerna. Det består av 12 provinser, varav två är Sydholland och Nordholland. Det är här de största städerna Amsterdam, Rotterdam och Haag ligger. "Holland" används därför i många sammanhang synonymt med Nederländerna, och endast de mest känsliga nederländare jag träffat reagerar om man säger Holland i stället för Nederländerna. Språket heter i sin tur nederländska, medan flamländska är namnet på den varietet som talas i Belgien. Språken är ungefär lika lika som... svenska och göteborska eller så (men här håller inte de infödda med mig ;-) ). Förutom en del lexikala skillnader handlar det om mindre uttalsskillnader  mellan flamländskan och nederländskan. 


Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

måndag 1 juni 2009

Kurs i långsamläsning

Om man vill läsa långsamt ska man läsa på ett originalspråk som man bara behärskar sådär. 

Jag har ett exemplar av Maarten 't Harts bok Lotte Weeda på originalspråket nederländska, som jag har hållit på med av och till de senaste tre åren. Långsamt går det. Jag vill veta vad som händer, men fastnar på något ord som jag antingen inte helt och hållet förstår, eller som jag förstår, men tycker är så fascinerande att jag börjar begrunda vad det kan heta på engelska, tyska och franska. Nederländskans oväntade likhet med svenskan har ofta den effekten. 

Det är bland annat på grund av detta som jag gärna undviker att läsa på originalspråk. Åtminstone när jag vill veta vad som händer. 


Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.