Frågor om folksjälen

Igår fick jag som sagt en bok med lettiska noveller från Titti. Det tycker jag var roligt och intressant av många skäl – mycket på grund av överraskningen och det roliga i att få en oväntad present, av att någon tänkt till lite extra och försökt göra mig glad (tror jag). Men det är också spännande för att jag inte tror att jag nånsin läst nån författare som kommer från Lettland. Det närmsta jag kommit är en tjock bok av en litauisk författare som jag lånade hem från biblioteket förra hösten men aldrig läste, samt Henning Mankells bok Hundarna i Riga. (Jag har dock besökt Riga, om man händelsevis vinner några pluspoäng på det.)

I dessa tider då nationalistiska strömningar löper genom Europa irrar mina tankar vidare och jag undrar om det egentligen spelar nån roll varifrån författarna till de böcker jag läser kommer. Har jag verkligen missat något bara för att jag inte läst lettisk litteratur förut?

För man har ju föreställningar om engelska deckare. Och den stora amerikanska romanen. Och ni vet hur man tänker på franska romaner som böcker med en filosofisk (och lätt dekadent) touch. Hos Hermia pågår en diskussion som delvis berör skillnader mellan svensk och norsk litteratur – som om det är något som är lätt att ringa in.

Jag har de senaste dagarna drumlat fram som en petig besserwisser och kommenterat hos både EnligtO och Lyran när de föreslagit "tyska" böcker som inte alls varit skrivna på tyska (i Lyrans fall böcker av Gitta Sereny – hon skriver på engelska –, och i O:s fall Anne Franks dagbok – skriven på nederländska). Men varför över huvud taget detta fokus på vilket språk en bok är skriven på, så länge den är översatt och vi kan tillgodogöra oss den?

Frågan är ju betydligt större än alla de aktuella inläggen från alla de fina bloggambassadörerna för Bokmässan som just nu inventerar sina kunskaper om tysk litteratur. Det är många som gärna vill, och en del som lägger sig vinn om, och en liten grupp som lyckas läsa litteratur skrivna på andra språk än svenska och engelska. I den eviga jakten på att hinna läsa Alla Världens Bästa Böcker innan man dör är det så klart en god strategi. Vill man veta mer om kulturer och seder, människor från andra tider och andra platser så funkar det också. (Och jag är ju inte på något sätt emot att folk läser böcker från alla världens hörn – tvärtom!)

Men går det att säga att litteratur på ett visst språk är "på ett visst sätt"? Och är det i så fall språket, kulturen eller några tongivna författare som haft turen att bli översatta till ett språk som vi kan läsa som vi då egentligen beskriver?

Om man inte vet varifrån en författare kommer eller vilket språk hen skriver på går det då att avgöra detta (ja, vi förutsätter att orter som Dar es-Salaam och Rio de Janeiro har anonymiserats, och att namn som Françoise och Raskolnikov har försvenskats)? Finns det någon folksjäl som vi kan urskilja? Och är det bra eller dåligt, eller bara ett utslag av den mänskliga hjärnans önskan att kategorisera intrycken för att göra världen begriplig?

Och just nu utmynnar mina tankar i en fundering om hur svensk litteratur "är". Vi som lever här och behärskar svenska och läser massvis med svenska böcker (från alla tider) – kan vi beskriva den svenska litteraturen med några svepande ord? Och hur då i så fall?

Kurs i långsamläsning

Om man vill läsa långsamt ska man läsa på ett originalspråk som man bara behärskar sådär. 

Jag har ett exemplar av Maarten 't Harts bok Lotte Weeda på originalspråket nederländska, som jag har hållit på med av och till de senaste tre åren. Långsamt går det. Jag vill veta vad som händer, men fastnar på något ord som jag antingen inte helt och hållet förstår, eller som jag förstår, men tycker är så fascinerande att jag börjar begrunda vad det kan heta på engelska, tyska och franska. Nederländskans oväntade likhet med svenskan har ofta den effekten. 

Det är bland annat på grund av detta som jag gärna undviker att läsa på originalspråk. Åtminstone när jag vill veta vad som händer. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Kurs i snabbläsning

Det är som är så bra med att läsa en bok på engelska är att det går så himla snabbt att läsa nästföljande bok om den är på svenska.

Det är bland annat för att komma åt den upplevelsen som jag läser böcker på originalspråk ibland.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Och vilka böcker hade ni tänkt att läsa då?

Det här med översättningar, och den snobbiga inställningen att det alltid är bättre att läsa på originalspråk, det kommer ju upp ganska ofta. Häromveckan på  Deckarhuset.

Men vad man säger när man bara vill läsa på originalspråk är att man (om man är svensk) bara vill läsa böcker skrivna på svenska och engelska. Om man har tur läser man också något sånär flytande ett av språken franska, tyska eller spanska. De flesta inte ens detta. Är man riktigt lycklig behärskar man turkiska eller arabiska dessutom. Men ändå återstår så många språk vars litteratur man utesluter med  inställningen att översättning per definition är sämre.

Missförstå mig inte. Jag tycker också att det är trevligt att läsa exempelvis Auster eller Austen på engelska. Salinger i original är helt fantastisk. Men Klas Östergrens översättning av Räddaren i nöden är också underbar. Han lyckas hitta precis rätt ord för att överföra Salingers stämningar till mitt språk, så att jag kan ta till mig boken på ett annat sätt. Och nog hade jag utan större problem kunnat ta mig igenom Cora Sandels Alberteböcker, men när nu Gunbritt Sundström gjort så underbara översättningar, då kan man fråga sig varför jag inte ska utnyttja det? Dikter läser jag gärna i original (när jag nu läser dikter) på de språk jag behärskar något sånär, men gärna med en svensk översättning bredvid.

Att läsa böcker på originalspråk kan vara ett bra sätt att träna sig i till exempel tyska. Om man behärskar tyskan tillräckligt bra kan det också vara så att man får mer behållning av att läsa boken på tyska. Men vad är det för löjlig inställning att välja bort en stor del av världslitteraturen bara på grund av att man inte vill läsa översättningar? Vilka böcker är det man inte vill läsa? Brott och straff? Pesten? På spaning efter den tid som flytt? Främligen? Snö? Blecktrumman? Vad bra. Det som blir över är engelska dussindeckare och chick-litt, där översättningen helt ärligt knappt gör till eller från.

Bilden ovan är klickbar, och visar  text och originalillustration till William Blakes dikt:

Tyger, tyger burning bright

in the forest of the night.

What immortal hand or eye

could frame thy fearful symmetry.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Kontakt skrev en kommentar till inlägget på sin blogg:

http://ninaninaninanna.wordpress.com/2009/05/28/att-lasa-pa-originalspraket-ar-inte-alltid-battre/