Jag och tio romaner om ett brott

Jag hade sedan flera veckor tillbaks bestämt mig.

Ja, först hade jag velat i ganska många månader, det är sant. När jag förra sommaren läste om (nästan) alla Dorothy Sayers böcker om Lord Peter Whimsey så skissade jag i bakhuvudet på en större Plan, som innefattade att jag denna sommar antingen skulle ge mig på en omläsning av Trenters böcker om Harry Friberg eller Sjöwall/Wahlöö-deckarna. Ja, ni vet – Beck. Men nu under våren har beslutet att skjuta upp den där omläsningen mer och mer mognat fram. Det finns så mycket annat jag vill läsa, och jag förlorade lusten för att läsa om Roseanna och Den vedervärdige mannen från Säffle och de andra. (Och jag kan inte med bästa vilja i världen bli inspirerad av att det kommer ännu en Beck-film. Snarare tvärtom, faktiskt.)

Ja, jag var alltså rätt nöjd. Så där lugn som man blir när man har beslutat sig för att det typ skulle bli en rysk eller japansk sommar, eller något annat pretentiöst. (Jag hade till exempel en sommar när jag var runt 22 och bara läste Kafka och Camus. Vi behöver ju inte prata mer om det just nu, men jag använde hemskt mycket svart kajal på den tiden också.)

Men idag läste jag den här fina intervjun med Maj Sjöwall. Och så kom jag ihåg framför allt hur otroligt tilltalad jag är av dialogen i Sjöwall/Wahlöö-böckerna. De där samtalen och förhören som ibland verkar planlöst flyta ut över sida efter sida. (Och har blivit dåligt kopierade i så många deckare sedan dess.)

Så nu sitter jag här och botaniserar på Bokbörsen, och surfar runt på Tradera och bjuder på de böcker i Beck-serien som jag inte redan äger. I sommar är det jag och Gunvald Larsson som löser mord. Fast min favorit är faktiskt Kollberg (ni som läser Karin Fossum har väl inte missat att Seiers hund heter Kollberg, va?)

Jag har förresten aldrig läst böckerna i rätt ordning tidigare; det blir en ny erfarenhet. Huruvida man måste läsa böcker i nån viss ordning eller inte är i och för sig en omdebatterad fråga. Senast i ett milslångt inlägg hos En bok om dagen.