När jag tänker på indianer

Under senvåren satt jag uppe sent om kvällarna och såg på Macahans på Youtube. De (10) första avsnitten av västernserien från 70-talet finns utlagda där, uppstyckade i 10-minuters bitar. Kanske var det den där nyheten att James Arness (som nog några av er, liksom jag, kommer ihåg som Zeb Macahan) hade avlidit som fick mig att klicka runt på youtube – och bli fast i serien på nytt. För mig var det repriseringarna i mitten av 1980-talet som satte oförglömliga spår.

Serien (som egentligen inte alls heter "Machans", utan How the west was won) utspelar sig på 1860-talet och skildrar familjen Macahan, som bryter upp från sin relativt trygga och bekväma tillvaro i Virginia, därför att man inte vill att sönerna (Luke och Josh) ska behöva delta i det amerikanska inbördeskriget (ni vet, nordstater, sydstater, slaveriet, Gettysburg...). Familjen ämnar sig ända till Oregon, och guide på vägen blir farbror Zeb Macahan, som under många år vistats i västern, är vän med indianerna (han har till och med haft en indianhustru och -barn som dessvärre är döda), och som brukar arbeta för amerikanska armén. Men nästan allt går fel för familjen. De ger sig av för sent på året, inbördeskriget startar, och pappan i familjen rider därför tillbaka för att övertala farmor och farfar att följa med västerut. Men fadern blir tvångsrekryterad till armén, och framåt våren ger sig äldste sonen Luke iväg för att ta reda på vad som hänt. Han tvingas också in i armén, deserterar, kommer ovetandes över en stulen häst, och sårar en sheriff när han vill undvika att bli lynchad för häststöld. Och sen är Luke en jagad man större delen av serien. (Det betyder alltså att det i 25 avsnitt så fort allting verkar ordna sig (eller oftast vid en flod) dyker upp nya prisjägare som vill skjuta honom, eftersom han är både desertör och har skjutit en sheriff.)

Den lilla familjen Macahan, som nu består av mamma Kate, och syskonen Josh (ständigt i skuggan av snygge och modige storebror Luke), vackra Laura (som vill göra sig vacker och åka till Chicago, men i stället blir förälskad i en mormonpastor med två fruar) och Jessie (yngst, plikttrogen och den som jag mest identifierade mig med när jag som 12-åring följde serien) får mestadels klara sig själva på den lilla farmen. Till exempel när elaka indianer vill att mamma Kate gifter om sig med en indian.

Det är ett av få tillfällen då indianerna inte skildras positivt i den här serien. Zeb Macahan står alltid på indianernas sida (förutsatt att de inte är lata och dumma). De där tysta, rättrådiga indianerna. De som står vid sitt ord, men ständigt sviks av den vite mannen. De som hotas med svält därför att de vita männen skjuter buffalo som lustjakt. De som drivs från jaktområden, de som slaktas för en bagatell. Att Zeb Macahan strider för indianernas rätt bidrar till sympatierna för familjen Macahan (liksom det faktum att Luke Macahan givetvis är emot slaveriet).

Och jag kommer att tänka på hur sällan man hör något om indianer nuförtiden. Dog hela indianvågen ut med Kevin Costners Dansar med vargar? Jag hittar en webbsida (av Staffan Jansson) som listat indianböcker i Sverige. Den stöder min misstanke; det är ont om indianböcker från 90-talet och 00-talet.

Jag tycker jag läste mycket indianböcker när jag var liten. Helmer Linderholms böcker om pojken Amisko (en svensk pojke) som adopterats och vuxit upp bland indianer i Nordamerika under 1800-talet läste jag flera gånger. Den första boken (av åtta) i serien hette Fredsstigens röda och utkom 1972. Linderholm skrev även en kortare serie om flickan Madelon, som utvandrade från Flandern till Amerika. En spännande trilogi där jag just nu mest minns palissaderna som omgav bosättningen, och hur Madelons mor uppmanades att föda sitt barn stående.

Andra indianböcker som omgav mig i barndomen var min pappas pojkböcker. Västernböcker som förklarar den generationens förkärlek för Clint Eastwood. (Här skulle det egentligen vara en bild på pappas gamla indianböcker, men de packade jag visst in så ordentligt i en låda längst in i skåpet förra sommarn att ni får försöka föreställa er dem i stället: pojkar – kobojsare alltså – på bruna hästar som kastar en lasso rakt mot läsaren, och i bakgrunden, på en höjd, anas tre indianer i full krigsmundering.)

Stig Ericson var en annan barnboksförfattare som skrev om indianer och Vilda västern, till exempel i böckerna om Jenny från Bluewater som jag läste i början av 80-talet. Också Jenny var svenskättling, utvandrad till Amerikat (om jag inte minns fel så är hon i boken till och med brorsdotter eller liknande till den svenska världskända sångfågeln Jenny Lind, som hon också uppkallats efter). Stig Ericson skrev också om Dan Henry (och jag tror att jag läst någon av de böckerna). Som vuxen läste jag senare Lars Widdings böcker om svenska immigranter (de inleds med Lycksökarna och fortsätter med Guldfebers folk och Elden och askan), och tycker så här efteråt att det finns en del likheter mellan Widdings och Ericsons sätt att skildra frågan – en hel del äventyr med allvar i botten.

Indianer – fast inte så särskilt positivt skildrade – finns ju även i Laura Ingalls Wilders skildringar om alla de små husen, i skogen, på prärien, vid åar, sjöar och städer. Här är familjen (och särskilt Lauras mamma Caroline) rädda för indianerna. Familjen Ingalls tvingas också lämna det lilla hus de byggt på prärien, när det visat sig att regeringen beslutat låta den delen av landet ingå i indianernas bosättningar (det här är ju förstås positivt för indianerna, men man anar hopplösheten när Laura och hennes familj packar ihop sitt bohag och flyttar från den mark som de börjat odla upp). Samtidigt fascineras Laura av indianpärlor som de hittar i sanden, och när indianerna rider förbi deras hus önskar hon att de kunde behålla ett av de vackra indianbarnen.

Men under de senaste åren är det inte många indianböcker som jag läst. Ett undantag är Sherman Alexies bok Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian – en bok som skildrar svårigheten i att leva i ett indianreservat idag. Ska man vara indian (vad det nu är och vad det nu innebär) eller ska man lämna sitt ursprung och leva som om man vore del av det omgivande samhället? Det här svåra valet skildras i boken (som på baksidan beskrivs som "hysteriskt rolig", vilket jag inte håller med om på någon punkt). Det är däremot en drastisk och absurd historia som skulle kunna kallas galghumoristisk. Snowflake är mer förtjust i den här boken än jag (men jag vill inte påstå att den är dålig).

Jag funderar på om jag saknar indianerna nuförtiden. För det jag längtar efter, det är den upplevelse som jag hade när jag var barn. Således en nostalgisk bild av den ädle vilden, skildrad genom den vite mannens penna.

Jag kommer fram till att jag alltså längtar efter västerländsk kulturromantik.

Det känns lite unket.

Kanske finns det inget "sant" sätt att skildra mötet mellan vita och indianer. Kanske är min barndoms indianäventyr inte mer oäkta än något som skulle kunna skrivas idag. Men den där tanken skaver i mig. Hur mycket jag än längtar efter att dras in i en historia med storögd förundran inför indianernas liv och visdom, så tvivlar jag på att jag är förmögen att läsa indianböcker med naiva ögon mer. Går det att uppslukas av uppdaterade, politiskt korrekta indianböcker?

Och var finns de moderna indianböckerna inom (populär)kulturen. Kommer de rida in på sina fläckiga hästar och erövra en marknad mättad på vampyrer och varulvar? Hur ser 2000-talets indianäventyr ut?

Det var en gång

Jag fyller år nån gång i juli. Om jag inte firar min födelsedag med att gå på casino (vilket jag brukar göra varje gång jag fyller 25), så brukar vi, likt Madickens mamma, göra en utflykt. Oftast dock inte till en äng full med tjurar där vi tillbringar eftermiddagen med att äta picknick i ett träd, även om jag måste tillstå att jag blir rätt upplivad vid tanken. Kanske kan vi ordna äng, tjurar (och givetvis broms) när jag fyller 40?

Men om jag får bestämma (och det får jag i allmänhet, och i synnerhet på min födelsedag), så innehåller utflyktandet så många muséer som möjligt. Ett år hann jag med tre olika muséer under en och samma dag, och det rekordet kommer nog med svårighet överträffas, eftersom det hör till att man fikar och äter något med choklad vid varje sevärdhet. (Finns det ingen tillgänglig choklad, så kan jag tänka mig scones och clotted cream; så petig är jag inte.)

Det som alltid oroar mig mest med min födelsedag är presenterna. Jag uppskattar verkligen chokladkartonger och till exempel en teckning på en katt, med texten "TiL MamA" präntat över nosen. Men för att försäkra mig om att födelsedagen blir så lyckad som möjligt så köper jag nästan alltid en bok till mig själv.

I år blev det Maja Hagermans bok Försvunnen värld, som skildrar Upplands födelse. När E4:ans fick en ny sträckning  fick arkeologerna möjlighet att undersöka en 8 mil lång remsa genom landskapet – något som gav mycket spännande insikter om vad som hände när Uppland steg upp ur havet. Hagerman har specialiserat sig på att sammanställa historiska och arkeologiska upptäckter, och populärvetenskapligt sätta in dem i ett sammanhang. Hon har dessutom en mycket livlig fantasi, som hon använder sig av för att dra slutsatser, och ett suggestivt sätt att ta med läsaren in i sina egna funderingar. (Andra böcker hon skrivit är till exempel Spåren av kungens män, som skildrar hur Sverige blev Sverige, eller Tusenårsresan, som skildrar Sveriges kristnande. I just Tusenårsresan spelar fotografen Claes Gabrielssons bilder en lika viktig roll som texten, och Gabrielson är också i allra högsta grad medskapare av Försvunnen värld.)

När Uppland steg ur havet till följd av landhöjningen efter inlandsisen var det periodvis dramatiskt, och nästan synbart för blotta ögat. Eftersom landskapet bitvis är så platt, betydde det att det en strand under vissa perioder blev 260 meter bredare på bara 10 år (alltså 26 meter bredare på ett enda år!).  Hagerman spekulerar i hur dåtidens människor såg på detta fruktbara land som steg ur havet. Vet man inget om inlandsis och landhöjningar är det lätt att se marken som en gudagåva. Är det kanske detta som gett upphov till myter och berättelser om att fruktbarhetsguden Frej kom från Uppland?

Jag har bara hunnit en bit in i boken (för om man ska nämna något negativt om boken, så är det att den är  så tung och tjock att den är svår att släpa runt på till exempel utflykter), och ska inte skriva så mycket mer om innehållet. Men ett praktverk, ett riktigt smycke i bokhyllan är den här boken. Och jag vet att inte alla människor är passionerat förtjusta i fornhistoria (även om jag inte riktigt förstår varför), men om man inte känner en absolut och ovillkorlig avsky för kittlande arkeologi så tycker jag att man ska läsa den här boken. Eller i alla fall titta på bilderna.

Vetandets värld (31 maj 2011) intervjuar Hagerman om boken. Om du så där händelsevis inte har möjlighet att köpa den just i eftermiddag, så ger det en fin sammanfattning. Men Claes Gabrielssons suggestiva bilder missar du då, och det vore synd om de skulle gå dig förbi. Jag säger bara det.

Fast nu hinner jag inte blogga mer, för jag ska läsa om 3500 år gammal komjölk. Och sen ska jag till ett museum som jag inte hann med på min födelsedag. Tada!

Du läser, alltså är du rövknullad

Inte minst har modernare företrädare (...) sett en allmän läskunnighet som ett av de viktigaste målen för utbildningen. Hur Platon såg på den saken är oklart. Han, liksom så många andra av antikens greker, hade en skeptisk inställning till läsande över huvud. Den som läste underkastade sig den skrivandes vilja. På dåtidens grovt rättframma språk hette det att läsaren blir "rövknullad", och något sådant borde inte en fri man finna sig i. Enbart i och genom det talade ordet, där man växlade mellan rollerna att tala och att lyssna, kunde man utöva sin frihet. Sofisternas och Sokrates rent muntliga undervisning passade den andan.

Men den som skrev hade en friare position än sin läsare. Platon var själv en flitig författare. Vissa uttolkare har förmodat att han valde dialogen därför att den återgav ett samtal på lika villkor. Å andra sidan tvingar texten som helhet sin läsare till den typ av underkastelser som Platon fanns så förnedrande.

ur Hets! En bok om skolan  av Sven-Eric Liedman, s 29-30 

Om jag ska tillägga något till den här texten så är det möjligen att jag inte blir särskilt rövknullad för tillfället. Men jag har varken glömt bort att det finns läsning eller bloggning här i livet. Möjligen minns jag inte riktigt hur man gör för att få tid för någotdera.

(Jag ska också besvara bloggkommentarer i sinom tid. Jag har haft dåligt med tid till att hinna med det också, men läser allt med intresse!)

Jag gör en författare glad

Hej Helena!







Och jag misstänker att jag med detta inlägg gör författaren lite nervös också.

I mååååål!

När du har läst klart det här inlägget eller tjuvkikat längst ner så vet du vem som har fått vänta alldeles för länge för att få föräras det mytomspunna Vipslördagspriset. Innan vi kommer till slutet ska jag ta mig igenom de allra sista svaren på de allra sista frågorna. (Och ja, jag är sannerligen lika trött som ni på denna eviga frågesport; jag gör aldrig om det mer, men jag måste ju på något sätt ta oss alla i mål för att kunna övergå till att blogga om böcker som jag hunnit läsa medan den här prisutdelningen pågått.)

Efter en utflykt i bokbloggarnas värld har vi tagit oss fram till några fler frågor om Vixxtoria.

Fråga 51.

Jag tycker avgjort att det kan kvitta om jag läser ut, läser eller ens bläddrar i Sveriges ridderskaps och adels kalender innan jag lämnar jordelivet. Men förvånande nog vill jag läsa ut både Anna Karenina och På spaning efter den tid som flytt innan jag dör. Jag hoppas dock på att få leva länge. The book pond tar poäng.

Fråga 52.

Jaa, vad vill jag bli i nästa liv? Jag har uttryckt en önskan på bloggen att bli littkrimmare, liksom Thursday Next, men jag ger poäng även om man svarar Nobelpristagare i litteratur eller Rik, vacker och lättjefull i en toscansk villa (med bibliotek). The book pond får en poäng. Bokomaten lyckas gissa på två alternativ och får två poäng.

Fråga 53.

Varför skriver jag inte till förlagen och ber om recensionsexemplar?

Det mest korrekta svaret är att jag är rätt blyg. Det framgår kanske inte så väldigt bra varken i bloggen eller i verkliga livet, har jag förstått, men inte desto mindre har jag ett vettskrämd alter ego som inte gläds åt att föra fram bloggen mer än vad som är nödvändigt. Men jag är dessutom lat, så ofta jag hinner. Tanken på att beställa hem nån bokkatalog, surfa runt på hemsidor, skriva ner adresser, mejla, önska, vittja brevlådan (utan att sambon som inte vet om att jag har en bokblogg börjar undra), läsa recensionsböckerna, blogga om dem och sedan försöka pressa in dem i bokhyllan gör mig alldeles matt. Slutligen är det väl för all del så att det där förment anspråkslösa skenet av att stå fri från kommersiella intressen lockar. Man får alltså poäng för vad man än svarar här. The book pond får en poäng och En bok om dagen en poäng och Bokomaten en poäng.

Fråga 54.

Jag ville veta vilken historisk epok (av de föreslagna) som fascinerar mig mest. Jag är ju allmänt historieintresserad, gud bevars, så jag kan tänka mig det mesta här, men bland de alternativ som gavs (sekelskiftet 1700/1800, samt Romartiden) får man bara poäng om man svarar tidig 1900-talshistoria fram till och med andra världskriget. En ledtråd till det finns här. The book pond tar poängen.

Fråga 55.

Varför skriver jag så lite om fantasylitteratur? Den främsta anledningen är nog att jag inte läser särskilt mycket fantasy, vilket inte betyder att jag ogillar den. Det brukar bli annat som jag väljer i första hand, därför att de oftast är så tjocka, de där fantasyböckerna. Rätt svar blir därmed att jag inte hinner läsa fantasy nuförtiden. (Illa för The book pond som råkar välja samtliga på just den här frågan, när just det inte var ett alternativ den här gången!) Bokomaten tar hem poängen.

Fråga 56.

Här undrar jag om jag tycker bäst om Agatha Christie eller Dorothy Sayers. Eftersom jag inte har lust att göra en rangordning dem emellan (vilket man får reda på i detta inlägg), så får alla som gissat på endera av de två poäng. P. D. James ger inget utslag. En bok om dagen tar en poäng och Bokomaten den andra.

Enligt O får smickerpoäng för att hon tror jag kan bli Nobelpristagare i detta liv.

Efter denna fråga följde en möjlighet att ta många snabba extrapoäng om man räknade upp bilderbokskaraktärer som föreställer påklädda djur. (Endast huvudpersoner räknas.)

Bokomaten får 10 poäng för Findus, Benny i (Barbro Lindgrens böcker), Nicke Nyfiken, Babar, Muslina (av Beatrix Potter), Paddington, Nalle Puh, Det susar i säven, Mjau (av Sebastian Braun).

En bok om dagen får fyra poäng för Nasse som har en stol (är det inte Nalle du menar?) Ludde, Mullvaden som får en bajskorv på huvudet (kan räknas som hatt i nödfall, även om kanske inte mullvaden skulle hålla med), Castor.

Enligt O får tre poäng för Molly Mus och ett poäng sammanlagt för Vem-böckerna (det ska vara huvudpersoner och de ska ha namn, eller så får de ha lite bättre beskrivningar än nalle och fågel och katt; några regler får vi hålla oss till), Kalle av Richard Scarry (Prickens syster är inte huvudperson så hon går bort).

Full bokhylla: Jag gillar visst Mumin, men kan inte påstå att det är en favorit. Jag kan dock påstå att det inte är något djur, så tyvärr inga poäng för det.

Marias bokliv får dock fem poäng för Lilla kotten, för Bu och för Bä, för en get och för Boris.

Själv kan jag till exempel nämna Bamse, Pelle Svanslös och Grodan i Velthuis böcker. Bland annat. Tre poäng till mig.

Smickerpoäng till både En bok och dagen och Bokomaten.

Och vi kommer fram till det sista inlägget med frågor. Avgörandet. Nu gäller det.

I fråga 57

vill jag få hjälp med en ny bloggslogan. Mitt eget förslag Kreativ, Klok och Kissnödig kändes lite bajsnödigt så jag sökte nåt annat. Jag fick flera förslag, men jag är inte säker på att jag kommer att använda något av dem. Däremot kommer jag att dela ut poäng för dem. Hur poängen i den här frågan beräknas vet jag inte riktigt. Jag känner efter och höftar lite så där.

En bok om dagen föreslår The Witty Writer, the Real Reader - the One and Only: Vixxtoria.

Åh, den var inte så dum. 3,5 poäng för den. (Fråga mig inte hur jag kom fram till just den poängbedömningen, men det kändes som rätt siffror.)

Bokomaten ger flera förslag, och jag blir lite förtjust i Vixtorious – the best anyone can get. 2 poäng för det!  

Enligt O föreslår sloganen Vixxtoria – bloggaren som gör vad som faller henne in. (Jag antar att hon redan då förutspådde att jag skulle ta en oväntad bloggpaus, mitt i prisutdelningen.) 2 poäng för det också.

Paperback Lover svarade ju egentligen alldeles för sent på alla frågorna, men får en liten bubbelpoäng för Vixxtoria löser en gåta.

I den allra sista skälvande fråga 58 ville jag veta vilken bok som jag skulle få i födelsedagspresent. En bok om dagen beskriver förvisso En Mycket Bra Bok, men den saknar titel och författare. Det kan tyvärr inte bli några poäng för det.

Bokomaten vill ge mig en moleskine-bok, för hon tror visst att det skulle få mig att publicera mig. Jag tackar för den fina boken med blanka sidor, men kan tyvärr inte dela ut några poäng för det. Men det får mig att minnas min första lilla svarta anteckningsbok, där jag redan år 1981 plitade ner odödliga visdomar som "Tiden tickar, tiden flyr / ingen vet varthän den styr". Är det verkligen vad världen längtar efter år 2011 så ska jag leta reda på boken ur gömmorna. Det är möjligt att jag även kan hitta de blå skrivhäftena med Fembokspastischer som utspelar sig i Visby; mina klasskamrater i trean tvingades genomlida högläsning av dessa. Visst längtar ni efter att få vara med om samma sak!?

Enligt O föreslår lyrik av Kristina Lugn (bra val, men läst), eller Malmstens loggböcker. Det sista ger en poäng, för just de Malmstenböckerna har jag inte läst (och så blir jag lite smickrad av jämförelsen med Bodil Malmsten).

Paperback vill (generöst och retfullt?) ge mig Teoretiska perspektiv på sakprosa, men den äger jag redan. Jag citerar den till och med i min avhandling, och fick två frågor om den boken på min disputation. Men den ger inga poäng.

Därmed börjar det dra ihop sig till poängberäkning. Sammanställning. Och en vinnare. Jag är lite rädd för att jag har glömt några poäng, men jag är ganska säker på vem vinnaren är:


En bok om dagen: 45,5 p
Enligt O: 38 p
Bokomaten: 23 p
The book pond: 26 p
En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
Marias bokliv: 15 p
Joanna 11 p
Lyran: 8 p
Snowflake: 6 p
JennyB: 4 p
Ooof bok: 3 p
Vixxtoria: 4  p
Margareta: 2 p
Paperback lover: 2 p
L: 1 p
Ingrids hund: 1 p


Jag gratulerar En bok om dagen, och önskar henne några timmar fyllda av segerns sötma  (tills hon får reda på vad priset är)!! Hipp hurra för allas bokbloggares bokbytesdrottning!

Nu börjar spurten

Ja, fast ytterligare några Vixxtoria-frågor får vi försöka hinna med innan dagen är slut. Vad tror ni om det här? 

51. Vilken av följande böcker tycker Vixxtoria det kan kvitta om hon läser ut eller inte innan hon dör?

1. Anna Karenina

X. På spaning efter den tid som flytt

2. Sveriges ridderskaps och adels kalender

52. Vad vill Vixxtoria bli i nästa liv?

1. Nobelprisvinnare i litteratur

X. Littkrimmare i en parallell historia

2. Rik, vacker och lättjefull i en toscansk villa (med bibliotek)

53. Varför skriver inte Vixxtoria till förlagen och ber om recensionsexemplar (den verkliga anledningen):

1. Hon är lat.

X. Hon är blyg.

2. Hon vill stå fri från kommersiella intressen.

54. Vilken av följande historiska epoker fascinerar Vixxtoria mest:

1. Tidig 1900-talshistoria fram till och med andra världskriget

X. Franska revolutionen, Napoleonkrig och den sengustavianska eran, alltså slutet av 1700-talet och det tidiga 1800-talet

2. Romarrikets uppgång och fall

55. Varför skriver Vixxtoria så lite om fantasylitteratur?

1. Hon hinner inte läsa fantasy nuförtiden

X. Hon gillar inte påhittade saker

2. Hon tycker inte att det finns några bra fantasyböcker

56. Och hur är det nu – tycker Vixxtoria bäst om Agatha Christie eller Dorothy Sayers?

1. Christie

X. Sayers

2. P. D. James

Uppvärmning

Okej. Då börjar vi en lång dags färd mot natt. Först ut är några frågor av allmänbildande och googlingsbar karaktär. Inspirationen kommer från universitetsuppsatser jag aldrig avslutade. 

Litteraturvetenskap

1. När jag läste barn- och ungdomslitteratur tänkte jag skriva en uppsats om storasystrarna i Astrid Lindgrens böcker. I en bok finns det en storasyster som heter Patricia. Till vem är hon storasyster?

1. Brittmari (i boken Brittmari lättar sitt hjärta)

X. Rasmus (i boken Rasmus, Pontus och Toker)

2. Eva (i boken Kati i Italien)

Religionsvetenskap

2. Jag skrev heller aldrig klart en C-uppsats i religionsvetenskap som jag tror skulle handlat om ortsnamn och deras betydelse. Lite halvsökt frågar jag därför vilken stad författaren Marie Hermanson förknippas med.

1. Stockholm

X. Göteborg

2. Malmö

Historia

3. Jag har faktiskt tillbringat några månader med att läsa igenom delar av Gustav Vasas korrespondens. Jag planerade då att skriva en C-uppsats i historia om Kristina Gyllenstierna. Nån som vet vem hon var?

1. Gustav Vasas tredje hustru

X. Syster till Kristian II (alltså han som ibland kallas Kristian Tyrann)

2. Änka efter Sten Sture d y

Bonuspoäng till den som vet Patricias smeknamn, platsen där Musselstranden utspelar sig, eller en svensk författarinna som skrivit en bok där Kristina Gyllenstierna är huvudperson. 

Reglerna är så här:

Varje timme under dagen – med början klockan 08.00 och slut klockan 20.00 – kommer ett nytt inlägg att publiceras. I de flesta inlägg finns en eller flera frågor (oftast av tipspromenadskaraktär) som ska besvaras i kommentarsfältet. Svara så snabbt och så rätt du kan. Ibland kan det vara bra att motivera ditt svar, för det kan kanske hända att ett felaktigt svar ibland kan bli mer rätt om din motivering är bättre än min. Men det är dessvärre jag som är domare.

Den som har flest rätt och har svarat snabbast kommer att vinna ett slags pris. Eller bestraffning. Det beror lite på från vilken synvinkel man ser det hela.

Eftersom det är mina bloggläsare som svarar räknar jag med att behöva vara generös med stilpoäng. Det kan man få för lite vad som helst som jag råkar gilla, så tveka inte att svara även om du inte hinner först!  

En bra bok. Kort och gott.

Plötsligt är året 1706, och jag befinner mig i Polen. Jag är tillsammans med två utsända officerare med uppdrag att utreda en förbryllande skärmytsling som inträffat i spåren av en torr hungersommar mitt under de karolinska krigen. Vi står nu i resterna av ett nedbrunnet herresäte, och måste röra oss försiktigt i det vildvuxna gräset för att inte trampa på förruttnade likdelar, trasa sönder en bröstkorg eller få en halvt förmultnad skalp på stövelspetsen. Vi försöker förstå vad som har hänt. Det här var ju ett polskt gods som stödde svenskarna – varför har våra landsmän stupat här? Och vem har anfallit vem? Vet den förvirrade, långhårige mannen som reser i vår vagn något om vad som har hänt? Om han bara inte vägrade tala. Är han verkligen en vargmänniska?

Jag läser boken Jag skall dundra, och hamnar mitt i en sugande, filmisk berättelse, långt bortom krigisk ära och berömmelse. Oerfarna och småaktiga anspråk på ett evigt och ädelt eftermäle får här fullständigt ödesdigra resultat. Historien som berättas i korta, suggestiva kapitel omges och interfolieras med utdrag ur en fragmentarisk dagbok, skriven av en officer Sundman. Dagbokscitaten är försedda med en omfattande notapparat (jag noterar att exempelvis Bo Ralph, akademiledamot och professor i nordiska språk åberopas som källan till vissa härledningar) för att 1700-talsuttrycken skall förstås. Det känns mycket tidstroget och autentiskt, men en kort eftertext ger vid handen att även dagboken är fiktion.

Trots det känns både den och historien mer trovärdigt än mycket annat man läser. Det är hungriga soldater som i sommarhettan behöver hitta mat. De har tilldelats ett visst område som de ska genomsöka för att få ihop en ranson för sin del av hären. Det enklaste är om de kan hitta allt på samma ställe, och när de så kommer mitt i bröllopsförberedelserna på ett större gods verkar saken klar. Problemet är att godset är svensksvänligt, och således inte får plundras. Men dagboksskrivaren Sundman som leder gruppen river pappret mitt itu. Plundringen börjar. Det meningslösa dödandet likaså. Men Sundman retirerar nästan bokstavligt talat mitt under skottlossningen retirerar för att nedteckna i dagboken vad som händer – 1700-talets motsvarighet till 15 minuters berömmelse.

Det slutar med ett nedbränt gods, en galen Sundman, en död svensk soldatstyrka, åtskilliga civila polacker avrättade, och en massaker på tillskyndande anfallande polska soldater. Att säga att det handlar om meningslöst våld är en underdrift. Och Sveriges rykte som ärofull stormakt får sig en ordentlig törn.

Att boken är filmisk är ingen slump. Jag skall dundra är skriven av Peter Englund och Kristian Petri, och var från början ett filmmanus – och hur jag önskar att den skulle filmas! Det behövs fler anti-krigsfilmer, utan hjältar, med snöpliga, skamfyllda slut. Och befriande fri från kungar och andra namnkunniga historiska personligheter.

Det här var en oväntad läsupplevelse, en bok jag inte kunde lägga ifrån mig. Och tänka sig att jag inte ens visste att den fanns innan jag råkade gå förbi den på biblioteket.

20.08

Jag har ordnat en liten krigshörna också. Där tänkte jag diskutera spioner och andra världskrigslitteratur med Jenny-utan-blogg. Jag tror att Ingrid gärna vill vara med här (jag har väl berättat att hon kommit? Hon har med sig hunden, även om han får hålla sig i trädgården, eftersom jag är lite allergisk.)

Annars sitter Ingrid i en sån där mer allvarlig diskussion, om Tunga och Svårlästa Böcker. Hermia är med också (men henne måste jag ju absolut fånga under ett obevakat ögonblick för att bland annat diskutera 't Harts bok Om så hela världen rasar, och det hänger nog Jenny-utan-blogg också med på). Och Ingrid och jag har mycket att dryfta, och många boktips att utbyta. Framför allt är jag så otroligt nyfiken på vad det egentligen vad som hände i hennes liv när hon läste William Somerset Maughams Månen och silverslanten.

Martina från Ett hem utan böcker måste jag också prata lite med. Vi har en hel del gemensamma läsupplevelser, oftast initierade från någon utmaning som Martina skapat. Victoria Benedictsson, till exempel. Eller Elin Wägner. Men jag kan inte förstå vad grejen är med Tidsresenärens hustru.

Svenska fakta

Lyrans tematrio denna vecka påbjuder en lista på tre bra svenska böcker som blivit lästa senaste året. Så lätt! tänkte jag och kollade igenom min läslista. Och kollade igen. Och igen.

Det visade sig att det fanns riktigt få svenska bra romaner på den listan. Tänk, jag som trodde att jag mest läste böcker av svenska författare jämt. (Det är rätt underligt det där, vilka föreställningar man har om vad man "egentligen" läser. Visst kan man ljuga med statistik, men ganska ofta ljuger man bättre utan.) Min trio blir därför tre svenska fackböcker som jag läst och tycker är tillräckligt bra för att omnämnas, men som jag av olika anledningar inte har bloggat om (nästan alls) under året.

1. Slaveriets historia, del 1 av Dick Harrison. En genomgång av slaveriets historia från urminnes tid fram till renässansen ungefär. Bitvis mycket intressant, men med ett 200-sidigt mittenparti som är stentråkigt. (Det borde nästan vara skottpengar på någon som har förmågan att lägga fram en sak både intressant och roligt men låter bli detta.) Jag ser fram emot att läsa del 2 och 3, men jag måste faktiskt muntra upp mig lite först. Den stora behållningen av boken är kunskapen att slaveriet har varit en viktig del i de flesta ekonomier runt om i världen. Det är alltså ingen företeelse som fanns en kort tid i antikens Rom, återuppstod med de transatlantiska slavtransporterna till Nya världen, och dog ut i och med det amerikanska inbördeskriget. En annan intressant detalj är att slavhandeln i Afrika förekom många hundra år före det att europeerna började importera slavar till Amerika

2. Världens lyckligaste folk av Lena Sundström. Sundström flyttar till Köpenhamn i några månader för att på plats ta reda på vad som hänt i Danmark. Hon ställer till synes naiva frågor för att begripa hur den gemytliga bild av Danmark som hon vuxit upp med har blivit ett samhälle där folk röstar på Dansk Folkeparti. Det här är kanske inte Sundströms allra bästa bok, och den lämnar läsaren med fler frågor än den ger svar. Men det är inte så dumt att stå där med sina frågor ibland.

3. De apatiska av Gellert Tamas. Det här faktiskt inget mindre än en rafflande politisk samtidsthriller, baserad på två av Tamas reportage för SVT:s Uppdrag granskning. Det handlar om apatiska flyktingbarn som bärs ombord på chartrade flygplan för att avvisas från Sverige. Det handlar om det cyniska spelet för att misstänkliggöra barnens sjukdom och deras föräldrars avsikter. Simulerar barnen? Förgiftas de av föräldrar? Allra mest handlar det om hur politiker inte tar ansvar för konsekvenserna av sin förda politik, utan tvärtom försvarar den in absurdum. Jag fastnar för tanken att det för vissa är viktigare att bestämma, än vad man bestämmer.

Kropp som själ

Jag kan inte särskilt mycket om konst. Om jag ska vara lite mer precis så vet jag ungefär så mycket jag behöver för att kunna titta på ett konstverk och säga i fall jag tycker om det. Men eftersom jag – likt Hermione Granger – hör till dem som tror att alla problem kan lösas om man bara läser rätt bok, så försöker jag då och då förkovra mig i ämnet. Häromsistens gav jag mig på en bok av en konsthistoriker, nämligen Lena Liepes bok Den medeltida kroppen.

Det här är en rikt illustrerad bok med ett vådligt spännande innehåll som använder ett ganska omständligt språk för att beskriva de medeltida bilder som analyseras. Framför allt är det undersökningar av kyrkokonsten som ger en bild av kristendomens förhållande till kropp och kroppslighet. Liepe går till exempel noggrant igenom Krämarkapellet i St Petri kyrka i Malmö och de bilder av Kristus, Maria och andra helgon som visas där. Jag tycker det är fascinerande med beskrivningen av till exempel hur små, små detaljer i dräkten för en medeltida människa avslöjade status, klasstillhörighet och civilstånd. Så som vi idag vet att en Gucci kostar mer än H&M, så avslöjade längden eller färgen på en kjortel för medeltidsmänniskan hur betydelsefull en person var.

Föreställningen om den heliga kroppens skönhet som ett tecken på både yttre och inre perfektion är något annat som fastnar hos mig. Koppärriga, mörka, missbildade och fula människor kunde inte vara heliga – inte hos bildskaparen i alla fall. Jag tänker att det här är djupt liggande "kunskap" som vi bär med oss (nej, så tänker jag inte – jag tänker till exempel på undersökningar som visar att spädbarn föredrar att se på bilder av vackra människor; är det rentav genetiskt nedärvt att uppfatta vackra människor som goda, som heliga? Hur ska man i så fall förändra fördomar om de som inte motsvarar idealet?).

Men det är inte bara kroppens skönhet som var viktig som symbol för det heliga i konsten. Sinnesrörelser gav också ledtrådar till ett helgons upphöjdhet. Ett verkligt helgon är oberört, även om han steglas och bränns, även om hennes bröst skärs av och hon kastas till lejonen. (Och här flaxar mina tankar iväg till nåt slags brittiskt ideal om stiffa upper lips, om att aldrig röja sina känslor, om pokerface och om att man så klart har en fördel gentemot motståndaren om man inte visar sina känslor.) Jag antar dock att helgonens serena framtoning ska illustrera att de med Guds hjälp inte känner någon smärta när de torteras; flera bilder visar även att ett helgon som piskats blodig i en scen fått sina sår läkta i nästa.  

Av Liepe lär jag mig vidare hur den nakna kroppen används i målningarna. En av de saker som fastnar är detta eviga tal om det burleska och sinnliga som ibland kommer till synes i kyrkans kalkmålningar. Det har under senare års medeltidslitteratur varit ett evinnerligt tjat om bajsande män och kopulerande djävlar, och det karnevaliska och komiska som ska illustrera medeltidsmänniskans självklara inställning till alla kroppsfunktioner. Liepe gör ganska klart två saker i sin bok. Den första är att hon inte alls vill diskutera medeltidsmänniskans kroppsuppfattning, utan endast diskutera de kroppar som skildras i bild – detta har ju inte nödvändigtvis likhetstecken mellan sig. Den andra är att det är förhållandevis mycket få avbildningar som har sådana här motiv; dessa har alltså fått en oproportionellt stor del av uppmärksamheten.

I stället visar Liepe att nakenhet och de groteska motiven i första hand används som avskräckande exempel. Kvinnor som begått hor skildras således i helvetesskildringar med abnormt stora bröst, med djävular ridande på sin rygg, med blottade bakdelar och så vidare. Män som varit giriga eller frossat i livet skildras skitande och kräkandes, eller ibland med öppet gap under någon annans träck. De flesta av dessa målningar är alltså inte menade att vara roande (och knappast – vilket är en tolkning som framförts – utförda av hantverkarna för att fira taklagsfester eller liknande), utan för att visa på vilket straff som väntade på Domens dag.

Jag fick många tankar av den här boken. Och lärde mig lite nya ord. Svickel till exempel. Och travé.

How the west was won

När Lilla O påminner mig om ett gammalt löfte att skriva om biografier om Laura Ingalls Wilder har hon tur. Just de två biografier jag äger råkar nämligen stå i bokhyllan i trappan upp till övervåningen, där jag tillbringat mycket tid de senaste dagarna.

Liksom när jag sist skrev om Laura vill jag på förekommen anledning enträget be er att bortse från tv-serien om det lilla huset på prärien. Har ni gjort det nu? Bra. Då ska jag skriva lite grann om den riktiga Laura Ingalls liv. De biografier jag äger heter Laura. The Life of Laura Ingalls Wilder och är skriven av Donald Zochert, samt Laura Ingalls Wilder. A biography, skriven av William Anderson. Båda berättar samma historia om flickan som ville skriva om pionjärslivet, om hur det var att befolka västern, om hur nybyggarna hade det. Flickan som ville visa amerikanerna hur deras land byggdes upp. Den allra första boken i Lilla huset-serien (den i skogen) börjar ju också med förklaringen att hon ska berätta om hur det var när "din farfar var liten".

Den första boken skrev Laura när hon var i 60-årsåldern, och den kom ut i USA år 1932. En motivation sägs ha varit att större delen av hennes familj då hade dött, och hon ville berätta om deras liv och minnen. Den som hjälpte henne med bokprojektet (och enligt en del källor var drivande) var dottern Rose Wilder, på den tiden en välkänd journalist. Ryktet hävdar att Laura inte alls skrev något själv, utan att Rose höll i pennan. Detta stöds möjligen utav det tämligen torftiga språk, närmast synoptiska, som Lauras egna anteckningsböcker uppvisar (ett exempel är boken På väg hem, som utgör en epilog till Lilla huset-serien, och som till hälften består av dagboksanteckningar Laura utförde när hennes lilla familj – maken Almanzo och dottern Rose – flyttade från Dakota till Kansas). Vara hur det vill med den saken – det är fortfarande Lauras minnen och liv, hennes familjs äventyr och historier som ligger till grund för de underbara berättelserna om en nybyggarfamiljs tillvaro.

Jämfört med Lauras riktiga liv är berättelsen i böckerna tillrättalagd. Alla familjens flyttar finns inte med (till exempel avbröts vistelsen vid Plommonån av bland annat en längre flytt till Iowa, där familjen förestod ett hotell. Intressant nog är hotelldirektörstiden med i tv-serien). Det går att gråta och förtvivla med familjen över alla de olyckor som drabbar dem: de måste lämna det lilla huset på prärien eftersom regeringen beslutat ge tillbaks marken till indianerna; den stora skörden vid Plommonån som ska bekosta det dyra trähuset äts upp av gräshoppor; äldsta dottern Mary som är både vacker och smart drabbas av scharlakansfeber och blir blind; de uthärdar en 9 månader lång hungervinter i den lilla staden de Smet. Ändå finns inte all familjens olycka med i barnböckerna. I det markanta tidsglappet mellan Huset vid Plommonån och Vid Silversjöns strand har familjen till exempel fått den efterlängtade sonen, Freddie, som blir sjuk och dör, inte ens årsgammal. Om honom står inte ett ord i Lauras böcker, något som i sig vittnar om hur smärtsam händelsen var.

Jag är ingen stor biografiläsare. Cherchez l'auteur är inte min grej egentligen. Jag är ganska tillfreds med att låta författarens ord och verk tala för sig själva, och känner inget omedelbart behov att matcha en boks händelser mot författarens (därmed är inte sagt att jag inte både kan uppskatta och fascineras av nyckelromaner). Men det är lite annorlunda med Laura. Kanske är det för att hon känns som en del av mig. Första gången jag träffade henne kunde jag inte ens läsa själv, mina föräldrar läste igenom de första böckerna för mig. Kanske är det för osentimentaliteten i historien. Här finns inget av tv-seriens sliskighet; den starka kärlek som uppenbarligen finns i familjen Ingalls får man läsa sig till mellan raderna. Däremot finns otaliga beskrivningar av hur vardagslivet ter sig i familjen. Hur man kärnar smör, hur pappa gör när han rengör bössan, hur han snickrar en hylla till mamma, hur man tappar lönnsirap, hur man lägger ut lakan på tork i präriegräset, hur man spänner en segelduk över vagnen. För mig har det alltid känts som om jag varit en del av familjen. Att se på foton av denna uppsträckta, uppklädda familj har känts som att hitta bortglömda foton av mina egna släktningar. De är inte så vackra som i tv-serien, och pappas skägg leder tankarna till en sektledare.

I böckerna finns avundsjukan på den äldre, vackra systern beskriven. Mary. Hon som alltid kan vara så god. Avskyn för att sy, för att läsa läxor, som Laura känner. Och hur Laura upplever att hon måste kompensera för alla de saker Mary inte får uppleva, när hon förlorar synen. Laura blir lärare, som Mary alltid drömde om. Och om somrarna tar Laura plats som sömmerska för att se till att det finns tillräckligt med pengar för att hålla Mary i skola ännu en termin. Laura blir Marys ögon och berättar för henne om världen; kanske är det utifrån denna erfarenhet hennes knivskarpa skildringar av omgivningar och handlingar stammar? I biografierna om Laura står det aldrig mycket om varför hon beslutar sig för att skriva böckerna om sitt liv; hon är inte typen som alltid har brunnit för att skriva. Ibland tror jag att hon gjorde det för Marys skull, för att Mary inte kunde.

But in her [=Lauras] heart she always called herself a pioneer girl. Even after many years, when she began her work on the Little House books, her first thought for a title was simply Pioneer Girl. That was Laura. She was used to being free and singing songs on the prairie and dreaming dreams that would come true. (s 190 i Zochert-biografin)

Vilken av biografierna om Laura ska man då välja? Tja, mycket av informationen är densamma. Anderson-biografin är mer lättläst, och mindre analyserande, lite i samma kärva stil som Lilla Huset-böckerna, men passar kanske bäst för en tidig tonårsläsare. Zochert-biografin tolkar kanske in lite för mycket (frågan är om den inte rentav romantiserar en del!), men är mer passande för vuxna. Själv funderar jag just nu på om jag inte ska slå till på John E Millers senare biografi Becoming Laura Ingalls Wilder: The Woman Behind the Legend. Och/eller Laura Ingalls Wilder: A writer's life av P.S. Hill.


Böcker i Lilla huset-serien, i den ordning de bör läsas: Lilla huset i stora skogen, Lilla huset på prärien, Huset vid Plommonån, Vid Silversjöns strand, Farmarpojken, Den långa vintern, Den lilla staden på prärien, Gyllene år, De första fyra åren, På väg hem. 


Och eftersom det säkert är nån som undrar kan jag berätta att det första fotot föreställer Laura, ca 70 år gammal, just i mitten av den succéartade utgivningen av Lilla Huset-böcker. Den undre bilden föreställer familjen Ingalls, från vänster till höger: mamma Caroline (sittande), Carrie, Laura, pappa Charles (sittande), yngsta dottern Grace och Mary (sittande). Kortet är taget ca 1890, Laura är ca 24 år (och alltså gift sedan 5-6 år).  


Uppdatering: Och så en sista kommentar: Titeln på blogginlägget (How the west was won) är ju vad tv-serien om familjen Macahan heter i original. 

Spegel, spegel på väggen där

Jag kanske skulle vara den där bokstavstroende. Den där fanatikern, med auktoritetstro som bara lyder order. Angivaren. Medlöparen som tvår sina händer. Präktig och laglydig. Oantastligt. Omoraliskt. Men legalt. Och med både skygglappar och kappor som blåser för vinden.

Jag hoppas förstås att jag åtminstone är en ögontjänare, som förment minutiöst utför alla mina plikter, men spottar bakom ryggen på makthavarna. Som kanske inte gömmer någon på vinden, men i alla fall ser genom fingrarna när jag upptäcker att grannen gör det. Den som lägger en extra potatis i den magra skäppan som köps på krita. Den som tänker att den barmhärtighet jag visar en fiendesoldat, får min son av en främmande kvinna på andra sidan stridslinjen.

Men kanske är jag i stället en av de drivande. En med ideal och kraft, med medel, mod och makt. En som har tron, en som tar sig rätten. En som ger orderna. En som till och med tänker ut dem. En som finner på lite extra djävliga befallningar. Jag skulle kunna tänka mig det. Jag skulle till och med kunna föreställa mig att jag gör mig riktigt bra i den rollen. Ser ni hur väl den bruna mössan passar?

Fast helst önskar jag att jag var en av de livrädda. En av de små lortarna som delar sina ransoner med en medmänniska. En av dem som behåller sitt människovärde, en av dem som kan se sig själv i ögonen. En av dem som utbyter lösenord i smutsiga prång, som ser sig själva som en del i något större. En av dem som hellre dör än mister självrespekten.

Och sen slår det mig. Jag skulle lika gärna kunna vara ett av offren. Det kanske är jag som syr in mina smycken i klänningsfållen, som rullar in mina taveldukar i minkpälsen, och mutar mig ut ur landet. Och lever med skulden.

Eller är det jag som apatiskt håller för öronen, och godtroget upprepar mantrat att det inte händer mig. Som blundar för förändringarna. Som litar på mina grannar och vänner. På min make som inte har något med det här att göra.

Är jag rentav en som lyder order. Som ignorerar rykten, och som lydigt kliver på tåget, överlämnar mina värdesaker, klipper håret, och prydligt viker ihop mina bästa kläder sedan jag lagt skorna ordentligt i den stora uppsamlingskorgen?

Blir jag en överlevare? Blir jag ett levande lik, loppätet och tuberkulöst? Överlever jag på kokt potatisvatten och mögliga brödsmulor, på att tränga mig före i kön, på att sluta hoppas, på att bli cynisk, genom att visa andra in i duschrummet, eller genom att bokstavligt talat gå över lik ända fram till krigsslutet?

Hur kan man skilja rätt från fel utan facit i hand?




Jag parallell-läser Markus Zusaks Boktjuven och Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz. På Svtplay ser jag klipp från andra världskriget i dokumentärserien Världens undergång. Är det detta som är identifikationsläsning?

00-talets starkaste läsupplevelser

När Bokstävlarna föreslår att vi ska lista de 10 bästa böckerna från 00-talet vet jag inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Min läsning är så blandad, att majoriteten av de böcker jag läser är utgivna före år 2000. Dessutom hoppas jag att jag har många goda böcker från det senaste decenniet kvar att läsa, och att flera av dem slår titlarna på min lista.

Denna sammanställning utgör således min lista på stora läsupplevelser, valda från böcker utgivna på originalspråk under 00-talet. Urvalet speglar väl de böcker jag oftast läser: mycket svenskt, mycket historiskt, mycket fakta, och en del ungdomsböcker. Jag har rangordnat dem efter den ordning i vilken jag vill läsa om dem (för varför förnya sig nästa decennium?):  

Evas sju döttar (2002) av Bryan Sykes
Boken om hur man med hjälp av DNA har upptäckt att kvinnorna i  Europa* härstammar från endast sju individer. Mer spännande än en deckare!

Harry Potter and the Goblet of Fire (2000) av J. K. Rowling
Boken där serien vänder från ungdomsfantasy som slutar lyckligt till ödesmättad död. Den starkast enskilda delen i septalogin.

Solvisaren (2002) av Maarten 't Hart
Man skulle kunna tro att det är en deckare eller en lättviktig bagatell, om man inte läste noggrant! Favoriten av min favorit.


Mannen från Barnsdale: historien om Robin Hood och hans legend (2000) av Dick Harrison
Historia när den är som bäst: Går till botten med en myt och bevisar att den är sann!

The German Trauma: Experiences and Reflections, 1938-2001 (2002) av Gitta Sereny
Outstanding journalism, alltid med ett personligt ställningstagande. Samlingen som sammanfattar.

Hungerspelen (2008) av Suzanne Collins
Min mest positiva ungdomsläsupplevelse från detta decenniums bokutgivning.


Den jag aldrig var (2004) av Majgull Axelsson
Axelssons tankeexperiment i det svenska folkhemmet. What if...?


Norrlands akvavit (2007) av Torgny Lindgren
Det är svårt att välja en och endast Torgny från 00-talet. Om nån föreslår en annan är jag beredd att ändra mig!


Elizabeth Costello (2003) av J. M. Coetzee 
Den Nobelpristagare från 00-talet som tilltalade mig bäst (eller wtf – en av de få som gett ut nån bok under 00-talet)


Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (2002) Lars-Olov Larsson
Kanske den sannaste bild av den svenske kung som lade grunden till det Sverige vi ser idag. Mer tyrann än landsfader, om någon funderar på svaret på frågan.

Lewis resa (2001) av P-O Enquist
Enquists fadersuppror mot väckelserörelsen.

Blonde (2000) av Joyce Carol Oates
Den längsta fejkbiografin av dem alla, med osynliga skarvar och hjärtskärande osynlighet.

*Ja, det är lite komplicerat det där med kvinnorna i Europa, och jag kan inte kolla precis vad det står heller, eftersom boken är utlånad. Men kvinnor av europeiskt ursprung åsyftas. Sedan boken skrevs har ytterligare några individer (förutom de sju) blivit identifierade, och man har även kartlagt anmödrar till befolkningen på andra kontinenter.

Ädel adel

Nästa digitala julklapp tänkte jag skulle gå till Ingrid, min dikt-dealer i cyberspace. Hon bloggar så varmt om många böcker som jag också tycker mycket om. Därutöver har hon läst så mycket som jag inte har läst. Med så många gemensamma bekanta känns hon för mig som en outtömlig källa till boktips (även om jag ännu inte riktigt tagit steget in i biografi-åldern, men jag har ju börjat få gott om gråa hårstrån, så det kommer väl). Ingrid skriver sällan om dagsaktuella böcker (vilket egentligen är lite missvisande att säga; hon skriver om så många böcker, att andelen nya böcker blir rätt låg, men antalet är inte så ringa egentligen), utan ofta om lite bortglömda böcker – sådant hon minns från barndomen, från studietiden eller åren (?) i USA. Eller äldre böcker som hon läser för första gången, kanske efter att ha fått dem i arv, eller hittat dem på biblioteket. Hon läser imponerande många böcker på originalspråk, och har sannolikt läst flest Nobelpristagare av alla i bokbloggosfären. Hennes hjärta klappar varmt både för svenska gamla klassiker, och lite särskilt för Maine i USA. Insprängt bland dessa hågkomster finns både musik och filmklipp (och jag hör ju till dem som aldrig tycker sådant är omotiverat, utan bidrar till att lära känna mer än bokbloggarens bokhylla). Ingrid och jag delar ett gemensamt intresse kring böcker om historia, både romaner och facklitteratur. Och så är vi sentimentala bokkramare båda två, det har visat sig inte minst höstens biblioteksdebatt. Jag skulle så gärna dricka te och diskutera böcker med dig, Ingrid!

Eftersom Ingrid är så beläst känner jag att det är svårt att pricka in en gåva som hon inte har läst, även om jag gläds åt att ha bidragit med flera tips under året. Jag tror ändå på något historiskt, och slår till på lite facklitteratur.

För några år sedan läste jag mig igenom etnologihyllan på Malmö Stadsbibliotek, och en bok som jag då tog mig an var en väldigt intressant avhandling i etnologi som heter Blått blod och liljevita händer. Den är skriven av Angela Rundquist och består av en studie av aristokratiska kvinnor under andra hälften av 1800-talet. När man läser historiska romaner så rör dessa i stor utsträckning högreståndsmänniskor, fiktiva eller verkliga, men när man läser historieforskningen från de senaste decennierna är det legio att påpeka att arbetarnas, torparnas, statarnas och de vanliga folkets historia är i stort sett osynligt i äldre källor. Mycket av forskningen har därför handlat om att (med all rätt!) lyfta fram och skriva den historia som har varit osynlig. Folkets historia i stället för kungarnas. Det är en målsättning som jag sympatiserar med. Men en effekt av denna inriktningen på historieforskningen är att det finns få moderna, vetenskapliga verk som på allvar tar sig an de högre ståndens historia. Det är en anledning till att jag tycker Rundquists avhandling är intressant.

Boken belyser många aspekter av vad det innebar att leva som en överklasskvinna under 1800-talets andra hälft. Rundquist följer kvinnans liv från födelse till död, och samtidigt som hon diskuterar de speciella villkor som gällde för denna klassens kvinnor (inte minst hur de uppfostrades till att leda ett stort hushåll, deras uppgift som bevarare av släkttraditioner, och de särskilda plikter som tjänstgöring vid hovet innebar), så visar hon även hur överklassens traditioner långsamt flyttar ner (om än något förändrade) i de lägre samhällsskikten. Jag tycker boken ger en fin bakgrundsbild till många av de föreställningar som sällan förklaras, oftare missuppfattas och i vart fall inte helt förstås när de förekommer i sådana historiska romaner som jag med förkärlek har läst genom åren.

Om du inte redan har läst den så tror jag du kommer tycka att det här är en mycket intressant julklapp! (Och har du redan läst den kan vi ju diskutera!) God jul, Ingrid!

Dagens samhällsvetenskapslektion

Jag hittade en länk hos Booky Darling som ledde till Kunskapskanals-programmet En bok - en författare. Just det program jag hamnade mitt i handlar om en avhandling bok av Cecilia Åse som heter Monarkins makt. Intervjun med henne är oerhört matnyttig för alla, som liksom mig, inte haft någon annan lektion i samhällsvetenskap den här veckan. Åse är statsvetare, och hon satte i denna intervju (och i boken, antar jag) ord på många av de (problematiska) företeelser kring den svenska monarkin som har legat och gnagt i mitt bakhuvud, fast jag aldrig riktigt formulerat dem. Sveriges kung eller drottning har inte religionsfrihet. Och förväntas producera arvingar, men bara inom äktenskapet. Vad händer om vår statschef är homosexuell? Och vad som händer om statschefen begår brott, det vet vi ju. Han eller hon kan inte straffas.

Åse diskuterar på ett väldigt nyanserat sätt flera frågor som brukar uppkomma i samband med monarkin ur en feministisk synvinkel. Till exempel det där som dyker upp nu och då att de barn som Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling kommer få tillsammans inte kommer vara kungliga, utan "bara" westlingar. Det är intressant, eftersom det speglar en föreställning att (kungligt) blod endast överförs på manslinjen; det var ju ingen som var bekymrad över att de barn  Kung Carl XVI Gustaf eventuellt fick med Silvia inte skulle vara kungliga, eftersom släkten Sommerlath var ofrälse.

Ett annat fenomen som tas upp är det där med avskaffandet av monarkin, och hur även folk som egentligen är emot monarki som företeelse (jämför att avskaffandet av monarkin sedan länge varit inskrivet i det socialdemokratiska partiprogrammet) har svårt att genomdriva det, därför att en (sympatisk) kungafamilj helt enkelt står i vägen. Majoriteten har inget emot dem, och då blir det svårt att driva linjen för avskaffandet av monarkin utan att det ses som personangrepp.

Mot slutet behandlas även frågan om kungahuset som nationell symbol. Som något som ger samhörighet till medborgarna, och något man kan dela. Och det var ganska skönt att man för en gångs skull inte talade ett dugg om kungahusets betydelse för Sverige utomlands – inte för att frågan inte är intressant, men för att det är något som ständigt diskuteras. Över huvud taget gav det här programmet många viktiga infallsvinklar som sällan hörs och ses annars i media. Jag kommer absolut läsa den här boken, om än inte å det snaraste.

Men vem i namn är det som intervjuar?! Jag hittar inte informationen någonstans, även om hon tycks mig bekant! Så oerhört bra frågor! De bidrar otvivelaktligen till att det här programmet blir så bra!

Om man vill fortsätta fundera kring regerande drottningar så recenserade Vetenskapsradion Historia filmen Young Victoria för någon månad sedan (2009-10-15). Enligt den recenserande historikern Thomas Roth var filmen till stora delar korrekt. Och dessutom verkar det vara en bra film. Något att skriva upp på dvd-listan för mig.

Min Nobelpriskandidat

Jag tycker egentligen att det är roligt vem som än får Nobelpriset. Lite kul om det är någon jag läst (och ännu lite roligare om det är någon jag tyckt om), och lite kul om det är någon jag inte läst, och nu får möjlighet att lära känna. Jag litar på att vem det än blir, så blir det någon läsvärd. Jag skrev lite om det här.

Men det finns en kvinna som jag önskar skulle få Nobelpriset. Jag vill det så mycket att det nästan gör ont. Hon finns med på de där vadslagningslistorna, idag mellan Chinua Achebe och Herta Müller, några snäpp under Atwood och A. S. Byatt, några pinnhål över Michael Ondaatje och Milan Kundera. Bara så att ni ska förstå i vilket sällskap hon rör sig. Tyvärr tror jag inte hon har särskilt stor chans, eftersom hon inte skriver skönlitteratur. Men inte är det en anledning till att inte läsa henne.

Kvinnan jag talar om är förstås Gitta Sereny. Hon är journalisten som föddes 1921 i Österrike; föräldrarna kom från Ungern och Tyskland; jag har sett uppgifter att modern hade judiskt påbrå. Under andra världskriget bodde hon i Frankrike, där hon under den tyska ockupationen bland annat hjälpte till att ta hand om flyktingbarn. Hon flydde sedan till USA, men återvände efter kriget för att arbeta med att förena föräldrar och barn, som rövats bort av nazisterna, för att adopteras, och växa upp och uppfostras hos (tyska) föräldrar som "ariska barn".

Så småningom hamnade Sereny i Storbritannien, och där har hennes journalistiska arbete rört sig kring frågor om den mänskliga ondskan. Hennes första bok heter på svenska Fallet Mary Bell. Porträtt av barn som mördar. Den utökades så mycket att man kan se boken Ohörda rop. Historien om Mary Bell, snarare som en fortsättning än en ombearbetning av den första boken. Båda titlarna handlar som man kan förstå om det ofattbara i barn som mördar andra barn. 11-åriga Mary Bell mördade 1968 två små pojkar, och dömdes till ungdomsvårdsskola och fängelse, och släpptes först 1980. På 1990-talet tillbringade Sereny många timmar med att intervjua Bell, och de fruktansvärda och på alla sätt obegripliga omständigheter som ledde till att Mary Bell blev en mördade rullas upp. Hennes slutsats var att Mary Bell inte var moraliskt ansvarig för sina handlingar.

Serenys drivkraft är att söka förklaringar. Hon vill förstå hur mänsklig ondska kan uppstå, och hon ger sig i kast med undersökningen med sitt eget liv som pant. De intervjuer – eller samtal – som hon har med personerna i sina böcker är närmast terapeutiska. Både för henne själv, och för dem hon intervjuar. Den senaste (men inte den sista hoppas jag) av hennes böcker heter på svenska Tyskt trauma, och just bearbetandet av "trauma" får ses det genomgående temat i alla hennes verk, och hon behandlar på olika sätt just det trauma som nazisternas ofattbara ondska utsatte hela världen för. Tyskt trauma är en samling kortare essäer som belyser (efterkrigs-)Tyskland på olika sätt. Det är ingen dålig bok, och kanske är det en bra början för den som inte med en gång vill ge sig i kast med det som är Serenys styrka: de stora, inträngande böckerna om nazistiska förbrytare: Vid avgrunden. Från barmhärtighetsmord till folkförintelse. Om Franz Stangl, kommendanten i Treblinka. Och Albert Speer och sanningen, om Hitlers arkitekt och sedemera rustningsminister Albert Speer. Båda böckerna är resultatet av långa intervjuserier – i Speers fall återkom Sereny under åratall till honom, i Stangls fall intervjuade hon honom under några veckor precis före hans död.

Hennes böcker innehåller redogörelserna över vad som får betraktas som standarduppgifter i faktaböcker som berör Tredje riket: Speers dagböcker, utdrag ur Nürnbergrättegången, inspelningar av Hitlers tal etc. Sereny konfronterar skickligt sina intervjuoffer med de historiska uppgifter som finns. Hon intervjuar familj och vänner när så är möjligt (hennes intervjuer med Stangls hustru Theresa är lika viktiga för skuldfrågan som dem med Stangl själv). Hon vrider och vänder på de uppgifter som finns, och påpekar att det här måste Speer har känt till! Det här kan inte ha undgått Stangl! Här hade du en valmöjlighet, varför tog du inte den?

Sereny använder sig även av psykologiska förklaringsmodeller, framför allt psykologen Alice Miller, som i sina böcker intresserat sig särskilt för vad den auktoritära uppfostran gör med människor (i böcker som Du skall icke märka! och I begynnelsen var uppfostran (som bland annat analyserar Hitlers barndom) och Det självutplånande barnet).

Varför hände det? Och kan det hända igen? Som jag läser Sereny har dessa två frågor i princip samma svar. Hennes lösning är att hitta orsakerna, förstå dem, analysera dem, åtgärda dem, och på så sätt förhindra en upprepning. Men jag tror även att hon menar att vi var och en måste söka ondskan inom oss, måste möta våra egna gärningar. Förstå dem. Och försonas med dem. Insikt och ånger är viktiga delar i Serenys filosofi. Den viktiga frågan om det kunde varit jag själv ställs implicit mellan raderna. Jag tror – och jag tror att Sereny skulle hålla med mig – att det är en av de viktigaste frågorna vi kan ställa oss som människor. Vi kan förfasa oss över historien, förakta och håna och bespotta gärningsmännen. Men vad är det som säger att det i en annan situation inte kunde varit vi själva? Kan vi helt ärligt säga att vi skulle ha haft mer civilkurage, och att vi skulle ha gjort andra val?

När jag läste hennes bok om Speer blev jag förförd. Det var så uppenbart att det här var en man med allehanda kvaliteter. Beläst, kunnig, kompetent, kreativ, talangfull och med socialt patos. Dessutom snygg och välartikulerad. Medan jag i hennes nästan 800 sidor långa bok är beredd att tro att Speer bara var ett offer för omständigheterna, en man som i Hitler såg en fadersfigur som han ville glädja, och en man som faktiskt gjorde sitt bästa under krigets slutskede för att Tysklands industri inte skulle bombas sönder och samman, ja, då tappar Sereny aldrig skärpan. Hon nöjer sig inte med att Speer i Nürnbergrättegången erkände sig skylding, och tillbringade 20 år i Spandau. Nej, skoningslöst driver hon frågan om Speers skuld vidare. Hon ger sig inte förrän han själv erkänner den. Hon får honom att erkänna att jo, han kände till vad Hitler ville göra med judarna. Han hindrade honom inte. Han hjälpte honom. Speer levde vidare med sin skuld.

Ännu mer skoningslös är Sereny när hon intervjuar Stangl, som till skillnad från Speer aldrig har erkänt sin skuld, aldrig känt skammen. Dagen innan han dör intervjuar Sereny honom och en av de sista frågorna hon ställer till honom rör skulden. Hon har ställt frågan tidigare, men han har inte svarat. Den här gången väntar hon ut honom. Sereny skriver:

Hans omedelbara reaktion var automatisk och automatiskt orubblig. "Jag har rent samvete beträffande det jag själv gjorde", sa han på det uppstyltade sätt han så ofta hade använt sig av under rättegången och vid de otaliga tillfällen när vi hade kommit tillbaka till denna fråga under våra samtal. Men den här gången sa jag inget. Han väntade, men tystnaden i rummet bröts inte. jag har aldrig avsiktligt gjort någon illa", sa han, nu med mindre stark betoning, och sedan väntade han igen – en lång stund. Det var första gången under alla dessa dagar som jag inte hade gett honom någon hjälp. Det fanns inte tid. Han grep tag i bordet med båda händer, som om han måste hålla fast sig i det. "Men jag var där", sa han sedan, med en röst som var sällsamt torr och resignerad. Det hade tagit honom nästan en halvtimme att pressa fram dessa få meningar. "Ja", sa han till slut med låg röst, "i realiteten delar jag skulden... Därför att min skuld... min skuld... det är först under dessa samtal ... nu när jag har talat om det för första gången...". Han tystnade.

Boken om Stangl slutar några sidor senare så här:

Han hade inte begått självmord. Jag tror att han dog därför att han, visserligen bara under ett kort ögonblick, hade erkänt sin skuld och sagt sanningen. Det hade krävts en monumental ansträngning att nå fram till det snabbt förbiilande ögonblick då han blev den människa han borde ha varit. (s 401)

Vad mig anbelangar finns det ingen – det kan absolut inte finnas någon – som förtjänar ett Nobelpris mer än Sereny. Men frågan är om hennes böcker är tillräckligt litterära? Mitt förslag (och kan någon skicka det vidare till Oslo, tack) är därför att hon får Fredspriset. Nobelpris till Sereny!

En BBC-artikel om Sereny finns här. Och en intervju i Spike Magazine, med anledning av boken Tyskt trauma.

Uppgång och fall

När jag började läsa boken Frillor, fruar och herrar - en okänd kvinnohistoria av Pia Gadd blev jag omtumlande förtjust. Ni vet så där att man i huvudet börjar formulera superlativ och storvulna fraser som kan komma till användning när boken anmäls på bloggen. Boken beskriver och utforskar den frilloinstitution som varit så vanlig i Norden fram till ungefär 1600-talet, och förklarar varför detta var ett socialt accepterat och för alla parter fördelaktigt system. Gadd gör också åtskilliga paralleller till exempelvis Romarrikets konkubinat (som dock på flera punkter skiljer sig åt från det skandinaviska frilloväsendet).

Så vad är då en frilla och vad innebär en frillorelation? Kort kan den beskrivas som en föräktenskaplig relation, och frillan har också (bland många andra namn) benämnts förtidshustru. Till skillnad från ett äktenskap, som endast kunde ingås mellan socialt jämbördiga parter, fungerade frilloskapet så att kvinnor kunde ha en relation med en man ur en socialt högre stående klass. Relationen innebar också att mannen först måste ha tillstånd från kvinnans förmyndare. Det var en tidsbegränsad relation, som båda parter hade möjlighet att upplösa. Barnen från en frillorelation ärvde fadern. Faktum var att de tillhörde faderns familj. Den vanliga gången var att (om) frillan "avvecklades" efter några år, antingen för att mannen ingick äktenskap, eller för att han inledde någon annan frillorelation. Då ingick det i uppgörelsen att frillan fick ett "avgångsvederlag", normalt blev hon bortgift med någon av mannens vänner eller någon i kungens uppvaktning (om det gällde en kunglig frilla). Detta innebar för kvinnan ofta ett stort steg uppåt i den sociala hierarkin. Pia Gadd visar att det sociala klivet även omfattade kvinnans far, bröder, nya make, och ofta även barnen i den nya relationen. Avgångsvederlaget bestod också i ekonomisk ersättning, gods och gårdar, och ett underhåll, ofta på livstid. Barnen som var frukten av frillorelationen uppfostrades enligt traditionen i faderns familj från tre-årsåldern, ärvde fadern, och jämställdes (särskilt i äldre tid) på många sätt helt med de barn som fötts inom äktenskapet.

Kända frillobarn i historien är exempelvis Karl IX:s son Karl Karlsson Gyllenhielm (som alltså var halvbror till Gustav II Adolf), men även kungar som Vilhelm Erövraren eller danske Sven Estridsson.

Anslaget i Gadds bok är såledeles utmärkt. Hon visar på frillans viktiga funktion och plats i historien. Så länge det handlar om ett ättesamhälle, där ättens fortlevnad i form av många barn är viktig, och arvet långt ifrån alltid går till äldste sonen, hade frillan en viktig plats. Det var också en möjlighet för människor som inte kunde (t ex präster) eller hade råd (t ex lägre samhällsklasser) att ha en relation. Det var socialt accepterat, barnen hade arvsrätt, och många människor gifte sig överhuvudtaget inte, utan levde i livslånga "föräktenskap". Inte särskilt olikt samboskapet idag, med andra ord, fast den jämförelsen gör Gadd inte.

Jag irriterar mig dock ganska mycket på att hon gör en sådan vådlig poäng över att det är en överenskommelse mellan mannen och flickans förmyndare som föregår en frillorelation. Flickan är alltså i de här relationerna lika beroende som någonsin om hon blev bortgift, eftersom hon är en bricka i hela släktens önskan att stiga i den sociala hierarkin. Jag skulle vilja invända mot den generella slutsatsen att flickan aldrig hade något att säga till om. Det är förstås svårt att belägga vare sig det ena eller andra i de knapphändiga historiska källor som finns, men visst kan det lika gärna vara troligt att tycke funnits på båda håll innan relationen uppstod? I alla fall ibland.

Gadds bok som börjar så bra blir också väldigt rörig mitt i. Jag är hyfsat inläst på Vasa-perioden i svensk historia, kan rabbla Vasa-söner och de flesta av deras barn i sömnen i sju led eller så. Men jag blir förvirrad. Alla frillor, några hustrur och ytterligare några mödrar, ammor och helgon heter Karin. Gadd exemplifierar och återkommer till många frillor och deras frillobarn flera gånger i boken, men lite korshänvisningar hade hjälpt läsaren åtskilligt när man i andra halvan hänvisar till Gustav Gustavsson eller Gustav Karlsson. Vilken kronprins var far, och vilken mor var frilla, och på vilken sida i första halvan av boken beskrevs det här? Ibland är det faktiskt också ganska oklart i sitt sammanhang vem "han" syftar på. En lite mer uppmärksam redaktör hade inte varit helt fel alltså! Och varför inte lite släktträd? Jag lovar att det hade underlättat inte bara för att förstå Vasaättens många slingrande fortplantningsvägar, utan framför allt det norska kungahuset, där bastardokratin firade triumfer under det vi kallar vikingatid.

Trots alla invändningar, och trots min besvikelse över den röriga andra halvan av boken vill jag ändå gärna lyfta fram den här boken som kulturhistoriskt mycket intressant. Gadd nämner att det är den pryda viktorianska eran som lagt en fördömande filt över vad som i sin samtid var en normal, till och med avundsvärd, relation, och en möjlighet till socialt avancemang. Men i sitt sista kapitel utvecklar hon i stället tankarna på kyrkans betydelse för att demonisera och kriminalisera och försyndliga frillans roll och jämställa den med horeri. Det sista kapitlet är inte så väl integrerat med boken i övrigt, och även om det är intressanta tankegångar (som nästan helt bygger på Jack Goodys undersökningar och teorier), så hänger det lite i luften.

Bokens stora styrka är att den lyfter fram ett fenomen som vi idag vet alldeles för lite om. Hon skildrar en rad spännande (medeltida) kvinnoliv, ur ett perspektiv som man inte ofta har sett. Just därför är det tråkigt att boken inte håller måttet hela vägen.

Jag drömmer om min födelsedag

Nej, det är inte min födelsedag idag, och det är jag ganska glad för, faktiskt. Där jag befinner mig är det regntunga skyar, och jag har minst fyra kapitel som jag måste skriva klart tills på fredag.

Men om en knapp månad fyller jag år, och då har jag semester, förhoppningsvis med min familj någonstans i ett tält på ett ställe i Sverige där det inte regnar. I alla fall inte just då. Under ganska många somrar har vi rest runt i Sverige och andra europeiska länder, bott i tält och låtit lusten bestämma vart vi styr vår kosa, eller om vi stannar en natt till. Hade någon sagt till mig för ett decennium sedan att jag skulle tillbringa majoriteten av mina kommande somrar i ett tält hade jag inte trott honom. Men förra året investerade vi ett nytt tält som kan klara den regnigaste sommar, så vi är förberedda på många års semestrar ur hand i mun.

Det bästa med det här semestrandet är man ofta har några resmål i åtanke. De flesta brukar man hinna se, och en del stryks på grund av väder, en annan resrutt eller att man hade lust att göra något annat. Till vissa ställen återkommer vi, av eget val, eller för att det blir ett lämpligt fikastopp, som till exempel till Uppsala eller Eksjö. Jag vill gärna gå på museum (på min födelsedag förra året hann jag med tre!), besöka slott och historiska minnesmärken, för att liksom ha sett dem. Min sambo som inte kommer från Sverige är ganska skeptisk till icke-platser som stenen vid Brömsebro, men också han tycker det är fascinerande med Rökstenen (jag har förresten använt ett foto av den som ram till den här bloggen). Han är mer intresserad av (modern) konst, (modern) arkitektur och (modern) industri. Och så sånt där som cyklar, kameror, origami och kaffe.

Två saker slås man av efter någon vecka på rundtur i semestersverige. Det ena är att man kan bli otroligt trött på pittoreska sommarstäder som Trosa, Söderköping, Waxholm och Mariefred, där affärerna med designade kakburkar och vita trämöbler ganska snart mister sin charm. Det andra är att varje plats med minsta historiska anknytning ordnar medeltidstema och tornerspel. Jag gillar egentligen idén, men när museishop efter museishop saluför samma urval av medeltidsplagiat (kläder, muggar, smycken...) då försvinner både intresset och nyhetens behag.

Det som kommer mer och mer och som jag tycker mycket om är de levande miljöer som byggs upp, där besökaren får gå in i tidstypiska hus, äta medeltida mat, lyssna på musik och kanske testa att väva på vikingavis. Ibland blir det väldigt bra, och även om det är lite tråkigt att alla satsar på medeltid eller vikingatid, och få – om någon – gör 1600-, 1700-, 1800- och 1900-talet lika levande, så är det här ett mycket illustrativt sätt att uppleva historien. Även om jag misstänker att många anakronismer förekommer.

Jag som tillbringade en stor del av min barndom och tonår på dammiga historiska museer där jag troget läste varenda stavelse om stenålder, bronsålder, järnålder, vikingatid, medeltid, och renässans, och lika uppmärksamt studerade alla stenyxor, gånggrifter och trasiga lerkrukor kan konstatera att det historiska lajvandet helt har ersatt de tråkigare faktatexterna och de arkeologiska artefakterna. Visst är den historiska gestaltningen idag mer inbjudande, men måste man alltid kasta ut barnet med badvattnet?

Det här inlägget blev inte så litterärt, märker jag, men jag kan ju avsluta med att lobba för alla böckerna i museishopparna. Och den historiskt intresserade har många böcker att ta med sig på sommarturen genom Sverige. Själv återvänder jag gärna till Maja Hagermans böcker (en del av dem med åh, så vackra fotografier av Claes Gabrielson) om brytningstiden mellan vikingatid och medeltid, den där okända forntiden då det som är Sverige idag formades. Spåren av kungens män från 1996 fick hon Augustpriset för, men jag rekommenderar också  I miraklers tid och boken Tusenårsresan. Den två senare är särskilt lämpliga att ta med sig som historisk guide på sommarens utflyktsturer!