Det är skönt att ge sig på en bok med lågt ställda förväntningar. Hos JennyB på Kulturdelen läste jag för ett tag sen om Alexandra Coelho Ahndorils bok Stjärneborg – boken om Tycho Brahe och hans stjärnobservatorium på Ven. Det är en bok som jag länge tänkt läsa, kanske för att jag hörde mycket om den när den kom, kanske för att jag ganska ofta har besökt Ven (senast under sommarens allra mest stormfyllda dag), men JennyB var inte särskilt positiv, hon tyckte den var fragmentarisk och inte särskilt välskriven.När jag så ändå får med mig boken hem från biblioteket så är jag nästan säker på att jag inte kommer att läsa den, men sen fick den ändå en chans – jag vet inte riktigt varför, ibland är bokvalen outgrundliga.
Och jag blir förvånad över hur bra jag ändå tycker den är. Jag vet kanske inte om jag precis tänker på ordet "välskriven", men jag förvånas över att jag inte tycker att en enda av bokens många mättade metaforer hamnar fel, möjligen överanvänds en del välfunna fraser lite väl mycket (det är ett jäkla tjat på att de venska bönderna talar med rovor i munnen, och några av vändningarna med Storasyster och Lillebror varmed Brahes avlidna barn åkallas hade kunnat strykas), men jag tycker om de impressionistiska nedslagen i Brahes liv på 1580-talets Ven.
Det här är berättelsen om adelsmannen Tyge (mer känd under den latiniserade formen Tycho), som kom ur en av de rikaste adelssläkterna i det som då var Danmarks östra del. Han levde tillsammans med prästdottern Kirsten, som födde honom åtta barn. Alexandra Coelho Ahndoril återvänder gång på gång till det faktum att Tyge och Kirsten aldrig var gifta, och gör tolkningen att det var Tyges familj som hotade med att göra honom arvslös (och därmed omöjliggöra hans passion för astronomin) om han gifte sig med en ofrälse. Därmed offrade han enligt denna tolkning Kirstens dygd för vetenskapen. Kirsten själv tolkar de två äldsta barnens död som ett straff för att hon och Tyge lever i synd. (Själv har jag alltid kopplat deras relation som en frillorelation, och mer om sådana har jag skrivit här.) Dessa motiv återanvänds och vattnas ur innan boken är slut.
Relationen mellan Tyge och Kirsten är navet i den här berättelsen som med undantag av några utflykter till den fattiga, smutsiga prästbostad där Kirsten vuxit upp, uteslutande utspelar sig på Ven. Det kommer sändebud från Köpenhamn, som undersöker om Tycho Brahe verkligen är den vetenskapens juvel som den danske kungen vill skryta med, eller om hans privilegier ska dras in eftersom han inte sköter sina åligganden (att underhålla Kullens fyr, respektive det kungliga gravkoret i Roskilde Domkyrka). Dessa plikter som Tyge försummar till förmån för det Ven som är hans universum, det är härifrån han ser stjärnorna, här bygger han slottet Uranieborg, och det underjordiska observatoriet Stjärneborg. Runtom slottet den symmetriska trädgården, och runtom denna Vens fattiga, utslitna bönder, som ständigt gör uppror mot den stränge slottsherren.
Jag har inga svårigheter att fylla bokens teckningar med färg – allt det Coelho Ahndoril beskriver är välbekant för den som tillbringat några besök på Tycho Brahe-museet, som bokstavligt talat botaniserat i den återskapade renässansträdgården, som gått ner i det underjordiska Stjärneborg, som vandrat på Vens stränder och besökt S:t Ibbs kyrka med utsikt över Öresund, Sverige och Danmark. Men det finns annat som saknas.
Jag håller med JennyB om att det här är en historia som är fattig på stjärnor. Jag saknar den passion för vetenskapen som måste ha varit Brahes drivande kraft. Och det bär mig emot att kritisera det (rätt slentrianmässiga) genus- och klassperspektiv som Coelho Ahndoril skissar, men jag vågar slå fast att jag saknar lyftet mot de himlarymder, som Tycho Brahe tillbringade hela sitt liv med att betrakta.
Bilden ovan är en skiss av det verkliga Stjärneborg. Bilden är hämtad från Tycho Brahe-museets hemsida. Museet och Ven är väl värt ett besök.
