Så bra att det är ointressant

Jag läser dagens understreckare som analyserar Pija Lindenbaums normbrytande författarskap. Lindenbaum debuterade med bilderboken Else-Marie och småpapporna, om flickan som har sju småpappor och en stor mamma. Hon har skrivit om Kenta som vill leka med barbisar, om homosexuella män i Lill-Zlatan (snacka om känga till heteronormativiteten i fotbollsvärlden), och inte minst hittat på Gittan – flickan som på ytan verkar vara en av de där tysta tjejerna som lever sitt liv i stillhet, men som dansar med gråvargar, skaffar sig älgbrorsor eller leker med fårskallar så fort ingen ser. Gittan-böckerna har fått mig att förstå att många i min närhet kanske tänker, fast jag inte tycker att det verkar så. Det är en nyttig lärdom för nån som jag.

Det jag framför allt gillar med Lindenbaum (och som den här understreckaren av Åsa Warnqvist sätter ord på) är hennes sätt att normalisera det som går utanför normen. Det är väl inget konstigt med killar som vill ha prinsessklänning. Eller mammor som vill ha sju karlar i badet. Eller får som äter plåster. Just frånvaron av problematisering är vad som gör henne spännande. Hon får mig att upptäcka att en hel del av de problem jag ser uppenbarligen bara finns i mitt huvuden, och jag borde låta dem stanna där, och inte projicera dem på folk som inte upplever det som problem.

Förresten känns det väldigt förutsägbart att använda ordet "normbrytande" (som jag gör ovan) i kombination med Lindenbaums författarskap. Så förutsägbar skulle hon aldrig vara.

Understreckaren funkar fint att kombinera med en (om)lyssning till hennes Sommarprogram. Och bilderböckerna brukar dyka upp i reabackar på Willys. Det är nästan en förolämpning tycker jag; dubbla priset borde man betala, eftersom det är en så fin läsupplevelse för både föräldrar och barn.

Allt om prinsessor

När jag (lite i efterhand) såg förra veckans Babel (8 april) som bland annat innehöll en intervju med författaren Per Gustavsson som skrivit och tecknat de roliga prinsessböckerna, och när jag ganska nyss läste Lyrans recension av en av dem så insåg jag att det inte fanns någon återvändo längre. Jag måste delge er mina funderingar kring de här böckerna.

Jag fick dock ett problem när jag försökte ordna tankarna, jag fick ingen riktig struktur, och hittade fler invändningar än argument. Så mitt inlägg mynnade ut i en dialog i stället, låt oss säga att den sker mellan Djävulen och mig. Jag håller på mig själv, det vill jag gärna ha sagt, men erkänner villigt att Djävulen har en hel del bra poänger.

Vixxtoria: Har du läst de här prinsessböckerna av Per Gustavsson? Det finns faktiskt fem stycken idag, om man räknar in Prinsboken också.

Djävulen: Ja, visst är de bra! Här har man utgått från alla föreställningar som finns om prinsessor: att de har rosa klänningar och bara leker med dockor och sitter och väntar på att prinsen ska komma ridande på den vita hästen. Men man bryter mot allt detta genom att göra prinsessan aktiva. När hon campar (se gärna Lyrans recension) så använder hon örhängen som fiskekrokar, och de stora klänningarna som tält. Hon är ingen mes, utan tvärtom har hon svärd, och hjälper prinsen att fånga draken. När hon hör konstiga ljud i källaren går hon genast för att ta reda på vad det är. Tuff brud, det där!

Vixxtoria: Men jag har ändå ett problem med det där. Genom att använda alla de här attributen: klänningar, örhängen, prinsesskronor, så förstärker man ännu mer detta prinsessiga. Gustavsson ritar visserligen prinsessor i alla former och färger, men man måste fortfarande ha klänning, äta prinsesstårta och vara flicka för att vara prinsessa. Själva prinsessrollen är fortfarande för snävt definierad.

Djävulen: Är det ett problem att prinsessan är en flicka?

Vixxtoria: Ja. Faktiskt. Varför måste alla prinsessor vara flickor?

Djävulen: Nu är du faktiskt bara obstinat!

Vixxtoria: Nej, men om man nu faktiskt ska leka med könsroller, så varför inte göra det ordentligt? I Prinsessor tar semester så får ju till exempel prinsessan beök av andra prinsessor från hela världen. De kommer i alla former och färger, och här hade man kunnat få se en manlig prinsessa lika väl som en kinesprinsessa och en amerikansk prinsessa.

Djävulen: Du får det att låta som något negativt att vara flicka. Tycker man att det är det om man är feminist?

Vixxtoria: Man tycker väl att det är negativt om man hela tiden tillskrivs en massa egenskaper bara för att man har ett visst kön. Eller man och man. Jag tycker det i alla fall.

Djävulen: Men det här är väl ändå tvärtom? Det här är en bok som säger att att flickor som är prinsessor kan göra vad de vill. Jag kan egentligen inte se några begränsningar. De lägger du nog själv in i tolkningen. Och visst är det bra att pojkar också kan få läsa böcker om starka flickor, förutom Pippi Långstrump?

Vixxtoria: Ja, men läser pojkarna de här böckerna, om de inte är barn till Lilla O? De här böckerna skriker ju ut att det är böcker för flickor. De är så rosa att jag får ont i ögonen (okej, jag gillar inte rosa alls, men låt oss inte gå in på det här), de har en flicka som hjältinna och även om jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att föräldrar och andra vuxna köper de här böckerna också till små pojkar, så tror jag att det oftast inte blir så. Det är en sån där bok som är skriven för flickor för att öka deras självförtroende, och ta dem ur föreställningen att de inte ska vara några små fåniga våp bara för att de vill vara prinsessor.

Djävulen: Och det är dåligt för att...?

Vixxtoria: Det är inte dåligt i sig. Så klart. Det är ju det som gör det så svårt att säga något negativt om de här böckerna. Det är väl skitbra om man inte ser prinsessrollen (eller vilken annan roll som helst) som en begränsning. Men det blir liksom dåligt när man gör böcker för små flickor och inte för små barn. På det sättet är de här böckerna om den tuffa lilla prinsessan lika illa som böcker där prinsessan sitter i ett torn och väntar på att bli räddad. De vänder sig till flickor och definierar en värld som små pojkar inte bereds tillträde till, som de inte lockas av. Som det inte är meningen att de ska lockas av. Och om de ändå tycker att det verkar vara häftigt att vara prinsessa, så får de knappast något stöd för det.

Djävulen: Men du överdriver rätt mycket nu hörru. Vadå "pojkar inte ges tillträde"? Man läser väl sagor för pojkar också. Och förresten har ju Per Gustavsson nyss kommit ut med boken När prinsar fångar drakar. Där hjälps ju prinsen och prinsessan åt att fånga draken, och båda är ungefär lika luriga. [skratt] Fast draken är lurigast. Han fångar dem båda två, och sen får de showa och sjunga för honom, och koka spaghetti, innan de lyckas rymma. Det är en ganska kul omskrivning av sagan, eller hur? Ingen jungfru i drakgrottan som prinsen ska komma ridande för att rädda!

Vixxtoria: Men poängen – poängen! – är väl att man å ena sidan kan fundera över om det finns några små pojkböcker där pojkarna ska vara snälla och gulliga och passa barn och leka med dockor och laga mat och...

Djävulen: Totte-böckerna, kanske?

Vixxtoria: Okej då.

Djävulen: Jag förstår faktiskt inte din poäng. Finns det nån?

Vixxtoria: Men låt oss säga en bok om en machokille som tycker att det coolaste som finns är att städa toaletterna? Liksom att man vänder på det?

Djävulen: Kenta och barbisarna av Pija Lindenbaum?

Vixxtoria: Jamen. Jamen...

Djävulen: Jaaa?

Vixxtoria: Jag tycker bara att jag ser böcker för barn å ena sidan, och böcker för flickor å andra sidan. Det är sånt jävla tjat om att flickor ska ändra på sig hela tiden. De ska bli tuffare och modigare och slåss med svärd och så vidare. De är inte okej som de är, det är inte okej om de gillar att vara fina, för då måste de bli lite skitiga under naglarna och ut och fånga drakar. Alla barn ska vara vilda.

Djävulen: Så du var en sån där prinsessig flicka som klädde ut dig och sov med krona, och nu vill du ha upprättelse och höra att det är helt okej att vara sån? Du, det är helt okej att vara en tjejtjej.

Vixxtoria: Jag? Tjejtjej? Nej, jag tror inte att jag nånsin klädde ut mig till prinsessa. Det var jag som önskade mig ett gevär i leksaksaffären och mitt träsvärd var min käraste ägodel. Prinsessåldern fanns förresten inte när jag var liten.

Djävulen: Men det är väl ett psykologiskt faktum? Femårsåldern när alla små flickor vill gifta sig med sin pappa, och pojkarna med sin mamma?

Vixxtoria: Ja, men den oidipala fasen behöver väl inte absolut kombineras med prinsessklänningar, eller? Som om det vore en naturlag? Jag har mer och mer börjat tro att prinsessåldern är ett hopkok av en vuxenvärld där (somliga) kvinnor vill klä ut sig i ryschklänningar, och det finns en stor lobby av båda könen som vill befästa de traditionella könsrollerna...

Djävulen: Ursäkta, men det där är ju bara en massa mumbojumbohobbypsykologiskt skitprat!

Vixxtoria: Vänta bara tills jag hittat avhandlingen som bevisar att jag har rätt!

Djävulen: Jag har tid att vänta. Ska du googla nu på en gång eller?

Vixxtoria: Jag har googlat mig blå, och hittar inget just nu. Jag får återkomma.

Djävulen: Gör så.

Vixxtoria: Men vänta lite! Det finns i alla fall något som jag var inne på där som jag skulle vilja utveckla. Den handlar om pojkarna. Den grupp som har lägst status måste väl ändå vara de tjejiga pojkarna. Vilka böcker finns för dem, som bekräftar dem? Det måste väl ändå vara en viktig fråga?

Djävulen: Jag tror du är inne på helt fel spår. Det är klart att både flickor och pojkar läser de här prinsessböckerna och har roligt. Varför kan barn inte bara få ha roligt? Varför är du inte bara nöjd?

Vixxtoria: Jag vet inte. Jo, jag tror det är något med svärdet i den där boken När prinsessor vaknar om natten. Prinsessan ska bända undan stenbumlingar som rasat ner i källargången, men svärdet går sönder. Och då står det att prinsess-svärd inte är så starka. Varför står det så? Varför går just prinsess-svärd sönder? Är de särskilt dåliga? Kunde det inte bara stå svärd?

Djävulen: Du märker ord.

Vixxtoria: Men ord är viktiga.

Djävulen: Okej. Okej. Men om vi ska ta och sammanfatta den här diskussionen så gillar du alltså inte Per Gustavssons prinsessböcker för att du tycker att de är för rosa, att de bekräftar föreställningen om prinsessor, att de främst vänder sig till flickor, och att även om flickorna blir stärkta och får exempel på ett brett spektrum av roller de kan ha även som "prinsessor", så lämnas pojkarna kvar i föreställningen att de måste vara tuffa och hårda, inte får gråta, leka med dockor och vara blyga, för att detta är flickigt. Du tycker alltså att böckerna skapar en ny – förhållandevis positiv – förebild för flickorna, medan pojkarna (på grund av böckernas flickiga estetik) hålls kvar i föreställningen att prinsessor är till för att räddas? Pojkarna får, så att säga, inte reda på att flickornas roll har ändrats.

Vixxtoria: Ja. Just det. Fast jag gillar alltså böckerna. Jag har bara de där små invändingarna.

Djävulen: Och hur skulle man kunna göra dig nöjd? Det är ganska svårt, faktiskt. Du klagar på praktiskt taget alla försök att rucka på könsrollerna som görs i dagens barnböcker. Matildas katter var du otroligt negativ till, minns jag. Och stackars Milla i Alfonsböckerna? Ja, stackars Milla, vad har hon gjort för ont egentligen?

Vixxtoria: Men varför ska man vara nöjd så länge det faktiskt inte är helt bra? De som verkligen vill göra ett försök att med sina böcker förändra föreställningarna, de nöjer sig väl inte heller hoppas jag! Nej, man kan inte göra alla nöjda, och jag är kanske lite extra petig. Från intervjun med Per Gustavsson förstod jag ju också att böckerna har sin upprinnelse i Gustavssons egen dotter, och hur hon kom hem och hade föreställningar om vad prinsessor kan och inte kan göra. Böckernas tydliga utgångspunkt är att vidga en prinsessas handlingssutrymme. Det tycker jag ju är bra. Jag tycker bara att handlingsutrymmet kunde blivit ännu större.

Djävulen: Men om vi ska vara helt ärliga idag, så är det väl ändå pojkarna som har mindre handlingsutrymme? De som inte får vara ledsna och leka med dockor, som du sa nyss.

Vixxtoria: Kanske det är så. Men i så fall måste det finnas böcker för dem också. Är inte hela samhället alldeles för uppbyggt på att alla ska vara vilda och framåt. Det finns alldeles för lite plats för blyghet och inåtvändhet och tungus-känslor hos både pojkar och flickor.

Djävulen: Men om jag pressar dig lite: du skulle alltså bli nöjd om det fanns böcker för de tjejiga pojkarna?

Vixxtoria: Nu försöker du göra det enkelt för dig. Nej, jag tror jag skulle bli nöjd först när bilderböckerna vände sig till barn, och man inte behövde fundera över om det var en pojkbok eller en flickbok. När barnen i böckerna kunde göra vad som helst, utan att man behövde göra en poäng av att det är hon med rosetten som kör grävmaskinen och han med förklädet som tröstar den gråtande nallen. Jag drömmer om en värld där det finns utrymme för killiga tjejer och tjejiga killar och allt däremellan utan att någon höjer på ögonbrynen eller försöker göra om barnen. Mest drömmer jag nog om att adjektiv som "killiga" och "tjejiga" ska bli tomma på betydelse.

Djävulen: Skulle inte det innebära en värld där bilderböckerna var ren science fiction-litteratur?

Vixxtoria: Nej. När barnböckerna ser ut på det sättet utan att vi ens noterar det så innebär det att vi har uppnått samma sak i vuxenvärlden. De dagar jag är optimistisk hoppas jag att jag och mina barnbarn läser de där böckerna tillsammans.

Intervjun med Per Gustavsson från Babel, samt mycket annan prinsessinformation finns även här.