I förrgår läste jag hursomhelst Kurt i Kurtby. Om jag har förstått saken rätt är Loes Kurt-böcker riktade mot barn, och det må så vara. Det här är en bok som (kanske mycket på grund av de rikliga och drastiska illustrationerna av Kim Hiorthøy) får mig att associera till Gummi-Tarzan – Ole Lund Kirkegaards böcker som var otroligt populära när jag växte upp. Själv föll jag aldrig riktigt, men många i min omgivning. Det är antagligen samma slags barn som gillar Kurt. Men här finns förstås andra föregångare – Roald Dahl, och Anders Jacobssons och Sören Olssons böcker om bland andra Sune och Bert.
Som vuxen roas jag av den fullständigt hejdlösa driften med Knutby-församlingen. Kurt åker på semester med sin familj och hamnar på grund av diverse olyckor i Kurtby. Där finns Pingiskyrkan med sin ledare Kirsti Brud, och de anser sig blivit bönhörda eftersom de just bett om en ny pastor (deras gamla pastor har just blivit tagen av polisen; de pläga sluta så för pastorerna i Kurtby). Särskild nöjda är de över att Kurt har skägg – det ska pastorer ha.
Kurts fru Anne-Lise gillar inte alls att förvandlas från arkitekt till pastorsfru, men som landet nu ligger har de inte mycket val än att bli kvar i Kurtby. Kurt predikar, till en början assisterad av Kirsti Brud som viskar i hans öra vad han ska säga. När Anne-Lise protesterar mot det mesta hon stöter på talar Kirsti om att hon ska virka grytlappar och passa sig. För i Kurtby halkar pastorsfruar ofta i badkaret och slår huvudet i kranen. Barnen får smisk på snoppen eller snippan om de inte följer reglerna, och alla hotas ständigt med att komma till helvetet. Pingisförsamlingens regler bestäms ad hoc av Kirsti Brud.
Loes bok är helt absurd, så klart. Men i just det här fallet är verklighetens händelser så otroliga att det är svårt att skruva dem mer. Jag gläds åt att det inte förekommer mer än mordhot i Kurtby. Och att det finns en bok som föräldrar och barn kan läsa tillsammans, men på olika plan (även om den åldersgrupp den här boken vänder sig till väl just har börjat läsa själva?). Och så är jag rätt glad över att ha hittat en perfekt gå-borts-present till en massa människor jag känner.
Jag bjuder på ett litet citat, en ordväxling mellan Anne-Lise och Kirsti. Halvvägs in i boken blir det tal om att familjen ska döpas. Anne-Lise vägrar, men Kurt går med på det hela (efter att ha hotats med att annars sättas naken i en korg och skickas iväg nerför älven).
Barnen då? frågare Anne-Lise.
De får välja själva, säger Kirsti.
Hoppsan, säger Anne-Lise. Det hade jag aldrig trott.
Nej, där ser du, säger Kirsti. Du är proppfull med fördomar.
Du kanske har rätt, säger Anne-Lise.
Barn kan välja mellan att döpas eller att få smisk på snoppen eller snippan, en gång för varje person som står nämnd i Bibeln.
Ni är inte kloka! ropar Anne-Lise. Är inte det ganska många?
Tja, många och många, säger Kirsti. Det är väl ett knappt tusental. Barn brukar välja att döpas, om man säger så. Nå, vad tycker ni, barn?
Dop! ropar alla tre i kör.
Ut ur mitt hus! skriker Anne-Lise och kastar virkningen på Kirsti Brud.
Passa dig för det hala badkaret du, skrattar Kirsti och drar med sig Kurt och ungarna ut.
ur Kurt i Kurtby av Erlend Loe, s 64
