Yta och djup

Diskrepans mellan form och innehåll fascinerar mig. Ju större desto mer intressant. Vissa konstformer har lättare än andra att få fram den där motsägelsefullheten. En glad och poppig upptempolåt som handlar om nåt riktigt jävligt, till exempel Säkerts låt Och jag grät mig till sömns efter alla dar (som jag spelat tidigare, här). Inom teatern (och filmen) finns ju också tämligen enkla möjligheter att låta text och handling stå i motsats till varandra.

I prosatext är det svårare – där står textens linearitet i vägen för den multimodalitet som krävs för att diskrepansen ska uppstå. Man kan leka med textens utseende och placering (som t ex Aidan Chambers i Spelöppning, där berättarjagets första samlag skildras genom tre parallellt löpande textavsnitt) eller mellan vad berättarjaget vet och kan förstå och vad läsaren vet och kan förstå (till exempel i Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, där den autistiske pojken berättar om händelser som läsaren, men inte han själv förstår att tolka på rätt sätt). Man kan också låta berättarjaget anlägga en överdrivet allvarlig attityd till saker som synes läsaren mer komiska – ett drag som jag uppskattar hos nästan vem som helst, men två favoriter som ofta använder det här knepet är Torgny Lindgren och Maarten 't Hart.

Serietidningar är en annan genre som torde ha det mer förspänt för att leka med form och innehåll. Nu är det ju ingen underdrift att säga att jag läser lite serier (vilket inte betyder att jag aldrig någonsin har läst serier i mitt liv; med början i 6-årsåldern och åtskilliga år framåt var jag trogen Bamseprenumerant, och jag läste samtliga årgångar Kalle Anka-pocket som min bror fick hem i brevlådan. Det är också möjligt att jag läst några ytterligare serietidningar sen dess), men det är inte en genre som jag fastnade för. Jag ville forsa fram i texten, och inte stanna upp vid varje bild för att dubbelkolla och försäkra mig om i fall det fanns mer information än det som orden förmedlade. Kanske hade jag känt annorlunda inför serierna i fall någon hade slussat mig in i mer vuxna serier. Nu blev det inte så. Då, vill säga.

För ett år sen ungefär resonerade jag kring vad som var en bok och när man hade läst ut den. Serier räknade jag inte alls som böcker. Nu har jag kanske börjat vackla något. Jag har till exempel läst Persepolis av Marjane Satrapi, en så kallad grafisk roman (vilket jag i och för sig bara tycker är mumbo jumbo för serietidningar för vuxna) om en flickas uppväxt i Iran. Jag tyckte mycket om den (men kanske mest för att det kändes nästan som att läsa en riktig bok).

Nu har jag emellertid läst ännu en sån där serietidning för vuxna (genren är därmed snart lika välrepresenterad hos mig som diktsamlingarna och biografierna). Den här kan dock inte klassificeras som grafisk roman, men en grafisk C-uppsats i genusteori kan man nog kalla den. Boken i fråga är naturligtvis Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Den underliga titeln förklaras genom ett citat från en intervju som gjordes med Storbritanniens Prins Charles när han förlovat sig med Diana Spencer. "Are you in love?" frågade intervjuaren. Charles svarar: "Yes. Whatever 'love' means."

Och det är detta som boken handlar om, som jag tolkar det: allt det som vi nu lägger in i betydelsen kärlek, och det som vi gör i kärlekens namn.

Den första delen tar sin utgångspunkt i de senaste årens fyra bäst betalda tv-komikerna: Tom Allen, Jerry Seinfeld, Ray Romano och Charlie Sheen och ifrågasätter varför vi skrattar så mycket åt att de alla skämtar om att kvinnor vill gifta sig med dem, och att de tycker att detta är jobbigt. Strömquists analys (som alltså sker i serieform, jag nämnde det, va?) handlar om vilka mönster som uppstår i "heteronormativa, stereotypt patriarkala familjer" (s 12). Vi slungas mellan undersökningar från Kamratposten om där barn anger vem de helst pratar med när de är ledsna (på första plats: mamma, på fjärde plats: ingen,  på femte plats: pappa) och ifrågasättanden om varför män som är rädda för kvinnor och äktenskap inte i stället går samman och "skapar alternativa, mans-exlusiva miljöer – kanske konstruerade efter utopiska modeller som Nalle Puhs Sjumilaskog, eller de tidiga skildringarna av Ankeborg" (s 16). Vi får även ett svar på den berättigade frågan om varför kvinnor vill vara tillsammans med (och till och med jagar och längtar efter) män som är så här känslomässigt distanserade.

Boken lämnar tillfälligtvis de fyra komikerna bakom sig och stövlar vidare genom populärkultur, genusteori och litteraturhistoria. Victoria Benedictsson a.k.a. Ernst Ahlgren och Georg Brandes gästspelar. Gustaf Fröding och Hugh Grant hamnar på topplistan bland våra allra mest älskade torskar. Det här är en bok som knyter ihop och förklarar svåra och mycket komplicerade företeelser, som påverkar alla i vårt samhälle varenda dag. Exempelvis varför nygifta Gry Forsell i en intervju säger "Det är OK att snacka med snyggingar och bli bjuden på en drink. Bara man vet var gränsen går, och vart man ska när kvällen är slut" (s  55). Strömquist funderar över hur Gry kan veta var gränsen går. Men hon diskuterar också de historiska förklaringarna till varför det alls finns en gräns, och vem som har bestämt var den ska vara. Skulle Grys make kunna få samma fråga och skulle han svara samma sak?

Det är väldigt trevligt att bli allmänbildad och upplyst, samtidigt som man får ha roligt och bli arg. Den här serieblaskan är faktiskt något av det bästa jag har läst i hela mitt liv (inte minst på grund av de rikliga hänvisningarna till forskningsrapporter). Jag kommer nog att läsa en och annan serietidning till innan jag dör.

Och det är helt och hållet bokbloggosfärens förtjänst.

And then there was almost none

Jag läser i Sydsvenskan att kongofödde Bienvenu Mbutu stämmer förlaget som har rättigheterna till Hergés seriealbum Tintin i Kongo för den koloniala bild av Kongo och kongelser som framställs i albumet.

Min första reaktion är Yes! Inte en dag för tidigt!

Och så gick mina tankar till omdöpningen av Agatha Christies Tio små negerpojkar (som ju heter Ten little Indians på engelska) till And then there were none (som på svenska fått titeln Och så var det bara en – titlarna är ur översättningssynpunkt rätt roliga, både i äldre och nyare variant). Och sen kommer jag ihåg att jag satt och funderade över Kurrekurreduttön när vi härom dagen såg en del av filmen Pippi på de sju haven. Hur ska man ställa sig till det där västerländskt imperialistiska i att den tjocke vite kapten Efraimsson blir kung över kurrekurredutterna? (Varför liksom? Vem var kung innan Pippis pappa kom till ön? Och om ingen var kung – hur uppstod i så fall plötsligt behovet av en kung bara för att en fet vit man flöt iland?)

Det är naturligtvis orimligt att ständiga nyutgåvor av Tintin-album (och en hel del annan litteratur) medverkar till att bekräfta och befästa föreställningar om att kongoleser (eller vilken etnisk grupp som helst) är dummare än någon annan. Jag sympatiserar mycket med en av lösningarna som Mbutu framför: att låta ett informationsblad med information om de övergrepp som Belgien begick i Kongo under kolonialtiden. Jag tycker det öppnar upp för diskussioner om hur det var då och hur det är nu – något som jag tror är förutsättningen för att vi ska förstå och förändras.

För frågan är ju var man ska dra gränsen om böcker skrivna i en annan tid ska ursäktas, dras in, döpas om eller stoppas undan i dammiga biblioteksfilialer. Vilket är det magiska datum när allt som skrivits blivit modernt och upplyst och politiskt korrekt? Och hur historielösa blir vi om vi inte kan läsa och diskutera litterära verk skrivna i en annan historisk, politisk och ideologisk kontext? Ska vi bränna alla exemplar av Robinson Crusoe? Ska vi sluta läsa Lilla huset på prärien-böckerna för våra barn, eftersom den faktiskt är rätt negativ visavi indianerna?

Och – ska vi utvidga diskussionen till böcker som riktar sig till vuxna? Var ska vi då börja? Var ska vi sluta?

Utan dagstidning försmäktar jag i denna sydliga provins

Jag har ingen dagstidning.

För inte så många år sedan hade jag varit övertygad om att det aldrig skulle bli en mening som jag sanningsenligt kunde producera. Men så är det, alltså. Jag har ingen dagstidning. Det finns en massa anledningar till det, varav den främsta är att jag inte lyckats hitta någon jag trivs med sedan jag flyttade från Göteborg.

Men jag läser nättidningar, det gör jag. Minst 3, och oftast 5-6 stycken om dagen. Fast jag saknar de där små notiserna som man råkar läsa i förbifarten. Om de ens finns med i nätupplagaorna så klickar jag sällan eller aldrig på de länkarna. Såna där om kor som gått ner sig i en mosse. Eller om nya gardiner på ett äldreboende. Eller tårta för att fira att någon förskola fyllt 10 år.

Jag köper förstås papperstidningar ibland. Eller läser såna som andra människor lämnat efter sig på bussar och i fikarum. För ett par veckor sedan när jag flög inrikes frossade jag i papperstidningar. Med lite flyt lyckades jag komma över fem stycken!

Och då insåg jag att det jag kanske saknar mest är serierna. Trots allt var det Blondie, Hagbard och Ferd'nand som en gång i tiden fick mig att börja läsa dagstidningar, och inte kultursidornas analyser av Stig Larssons Komedin 1.

Suzanne Vega läser morgontidning, och letar efter serierna i dagens a capella-låt, Tom's Diner. Ett av de mest kända spåren från veckans skiva Solitude Standing.

Hela texten finns här, och tidningsutdraget är detta:

I open

Up the paper

There's a story

Of an actor

Who had died

While he was drinking

He was no one

I had heard of

And I'm turning

To the horoscope

And looking

For the funnies

Albumet innehåller också en instrumentalversion av låten. Den är underbart illustrerad i den här lilla videon (för den som inte kan texten utantill kan jag för tydlighetens skull berätta att det alltså är hela historien som iscensätts här):

En annan tolkning av Tom's Diner finns också (förstås) på youtube. Den är lite intressant i början, men efter ett tag blir den faktiskt mer enformig än Vegas a capella-version.