Kollektivt ägande

Jag läste för ett par veckor sedan Kerstin Ekmans bok Mordets praktik. Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i boken, mer än att fastslå att jag tyckte mycket om den. Framför allt gillade jag den diskussion hon för om vem som äger romanhjältar. Har författaren patent på dem, eller äger läsaren dem lika mycket? Eftersom hennes egen bok är skriven i jag-form, förment av en man som är övertygad om att han är förebilden till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, så står det tämligen klart att hon själv antar ståndpunkten att när en författare släppt lös sin skapelse i världen, så tillhör den inte längre endast författaren själv. (I ett citat som jag bloggade om, får man till och med intrycket att eftersom läsaren äger romanfiguren lika mycket som författaren, så innebär det att författaren inte får göra vad hen vill med sina skapelser. Är det måhända därför läsare blir så arga när författare tar livet av hjältarna?)

Jag är delvis med på denna tanke. En läsare som upplevt Emil i Lönneberga, Anne på Grönkulla, utvandraren Karl Oskar och Bridget Jones har förvisso gjort dem till sina. Men får man göra vad som helst med dem för den sakens skull? Skriva och om förvanska och omtolka och nytolka? Jag är inte helt säker på att jag som läsare tycker om att andra läsare gör så där.

Jag funderar förresten mycket över vad det är hos just Söderberg som får så många att ge sig på att skriva om hans historier. Gunbritt Sundström skrev Till Lydia, som en modernare version av Den allvarsamma leken – dessutom skildrad ur Lydia Stilles synvinkel. När hon står i strålkastarskenet blir den olyckliga kärlekshistorien lite annorlunda. Bengt Ohlssons Augustprisbelönade Gregorius tar sig i stället an den förtalade (och sedemera mördade) prästen i Doktor Glas, och Ekman skruvar då alltså samma historia ett varv till genom att låtsas göra verklighet av en fiktion när hon skildrar en tänkt förebild till (eller en galning?) Doktor Glas. Mördar folk för egen vinning gör han hur som helst.

Omtolkning av historier är ju inget nytt. Tvärtom kan man med fog äntligen få användning för uttrycket redan de gamla grekerna, och sedan lista alla versioner av berättelserna kring till exempel Orestes, Sköna Helena, eller Faedra. Andra – senare – exempel är tolkningar av Faust-legenden. Men det är betydligt ovanligare att moderna berättelser med en namngiven och känd författare skrivs om.

Och det är ju inte utan att jag funderar lite extra över varför just Hjalmar Söderbergs böcker pockar och lockar till nytolkning. Har han ovanligt intressanta karaktärer? Är hans historier osedvanligt välskrivna, eller mer än lovligt ofullbordade? Har folk inget bättre för sig?

Förresten undrar jag varför ingen kan ge sig på att skriva om Söderbergs självbiografiska Martin Bircks ungdom, för den tycker i alla fall jag är så tråkig att den skulle behöva piffas upp lite. Där skulle man gärna vilja se historien från ett annat håll; vad tyckte egentligen hans älskarinna om att år ut och år in leva med en förbindelse som aldrig legaliserades av ekonomiska skäl?

Mat och dryck

Jag får bryta in lite här mellan mina förproducerade inlägg och beskriva förtäringen. Spectatia har en lång stund efterlyst gin & tonic och det går alldeles utmärkt att blanda till sig en sån på drinkbordet. Där finns också flera ölsorter (bland annat till Lyran), själv är jag väldigt förtjust i belgiska öler (till exempel Palm), men Heineken eller en klassisk Hof eller så kan jag också fördra. Eller Kilkenny. Eller Guinness. Eller...

Ja i alla fall finns både vitt (mest Chardonnay som en hyllning till Bridget Jones) och rött (övervägande italienskt), men några flaskor rosé för den som liksom jag har en sådan svaghet. Bland de starkare sakerna gillar jag martini, portvin och sherry, men där finns konjak och whisky också. Och jag tror att man skulle kunna använda sambons alla tomater till nån slags Bloody Mary.

Alkoholfritt bjuder jag på min pappas flädersaft, sambons röda vinbärssaft, vatten från kranen (jag har haft besökare som velat buteljera och ta med sig härifrån, så det är sannerligen inte ett dåligt val), och min mormors äppeldricka. Te (gotländsk sommarblandning) och hemrostade, hemmalda kaffebönor.

Och buffébordet? Tomatsoppa och äppelpaj. Scones, honung och marmelad. Rostade grönsaker. Skaldjursrisotto och små små rullade köttbullar med kapris. Västerbottensost, Brie, Gouda och Camembert. Laxpaj och tomat- och oliv-paj. Och nån slags quiche gjord på julskinka. Hemmagjord mascarponeglass, chokladmoussen från den här boken. Och sen... jag vet inte riktigt, det måste ha varit något mer som blivit uppätet redan.

Tyvärr har det redan blivit mörkt, och kamerablixten fungerar inte, men annars skulle jag så klart ha tagit en bild av hela festbordet.

En annan trevlig sak som hänt är att folk kommit hit objudna. Hit med fler objudna gäster!

Hittills har jag lokaliserat (vilket ju är lite svårt eftersom jag inte vet hur nån ser ut mer än i vissa fall ett par stajlade foton från blogen) Agneta-utan-blogg, Böcker böcker böcker, och LisaH.

Gränsöverskridande böcker

De här frågorna vill jag svara på idag:

1. En bok som fick dig att bokstavligt talat missa bussen/bränna vid middagen/låta badvattnet rinna över/glömma att gratta din älskling på födelsedagen/motsvarande: 


Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser. Jag var ute i god tid, och satt där på bänken vid busshållsplatsen och läste och läste, medan fler och fler människor samlades i väntan på bussen. När jag efter en stund börjar undra varför bussen dröjer och tittar upp, så upptäcker jag att det är helt tomt omkring mig. Ingen buss. Inga människor. Ja, det kan hända att de blev bortförda av marsianer, men mer sannolikt kom bussen och plockade upp dem utan att jag märkte det.

2. Ett namn ur en bok (eller på en författare) som du redan har gett eller allvarligt överväger att ge ditt barn (eller häst eller hund eller marsvin eller bil):

Min dotter har redan ett sådant namn, och det skriver jag inte ut här. Men andra namn jag funderat på är  Astrid (efter Lindgren, så klart). Och Medea (hon i den grekiska mytologin, som bland annat Euripides skrivit ett drama om). När jag var liten var jag väldigt förtjust i Robin (Hood) och Sebastian (efter en lillebror i en bok av Kerstin Sundh som jag läste när jag var liten och som jag nu glömt namnet på. Jag tror han hade en storasyster som hette Sofia. Nån som vet vad boken hette?).

3. En plats som du besökt bara för att den nämnts i en bok (eller för att en författare har bott där/gett namn till en pub där/kastat en äppelskrott där): 

Den här frågan brukar ju komma upp då och då, och jag brukar ofta rynka på näsan åt såna där turistströmmar och författarpromenader, och skryta med att jag inte påverkas av sånt där, men det är inte alls sant. En av de saker jag har tagit mig för, och som det kanske är dags att berätta ordentligt om, är att promenera från S:t Ives i Cornwall, hela vägen längs stranden till den fyr som Virginia Woolf skrev om i Till fyren. Själva fyren ligger på en liten ö strax utanför kusten, så man kan inte gå till den, men det blev en rejäl promenad på åtskilliga timmar ändå. Tidvattnet steg, och den ändlösa sandstranden krympte. Den lilla bäcken vi skulle plaska igenom hade blivit en tämligen strid flod som vi knappt kunde vada oss igenom (vada och vada, förresten – vattnet hade vid det laget stigit mig långt över midjan). När vi väl kommit fram till den udde som var närmast fyren hittade vi ett litet café där vi kunde torka hjälpligt innan vi gav oss ut på jakt efter en kyrka som skulle ligga halvt begraven i sand nånstans i närheten. Utanför den låsta kyrkan öppnades himlen portar och vi blev återigen genomblöta av ett regn som inte verkade ge med sig. Vi lyckades få lift av en engelsman i en rostig folkabubbla och blev körda till närmsta tågstation, där vi huttrande väntade på nästa tåg tillbaks till S:t Ives. När vi tuffade in via tågviadukten sken solen igen, och glimmade till i fyrtornets fönster, långt därborta, just utanför kusten.

Nästa dag solade vi på stranden som normala turister. Jag vill minnas att jag läste The edge of reason, andra delen av Bridget Jones dagbok.

4. En tavla som skulle bli en bra bok? 

Jag har den här på väggen i mitt vardagsrum, Young girl on a Jetty av Edvard Munch. Munchs rödhåriga flickor brukar ju ha tbc och ligga på sitt yttersta, men här kan man väl fundera i lite andra banor? Sorg? Ensamhet? Längtan? Rentav saknad? Drömmar? Avsked? Oåterkalleligt? Ja, i alla fall skulle man gråta ordentligt av den boken.

5. Det är mycket tjat om böcker som blir film (och dåliga filmatiseringar av bra böcker), men vilken låt skulle kunna bli en bra bok? 

Jag skulle gärna läsa boken baserad på Magnus Johanssons låt Det mörka i Susannas ögon. Många antydningar bäddar för en komplicerad relationshistoria. Här nämns till exempel karnevalen i Venedig, och en jagberättare som har sex med Susanna, fast han egentligen alltid tyckt att hon och hans kompis skulle passa bättre ihop. Och så hela tiden det där mörka i Susannas ögon, som ingen vet var det kommer ifrån – hennes trassliga barndom? Vad gjorde hennes hårt religiöse far? Vad hände egentligen med Juan i bergen? Hela texten finns här.

Låten är från 1996 och albumet Vykort från Mars, och eftersom jag hittills inte sett några antydningar till att nån bok baserat på sången är på gång kommer jag antagligen behöva skriva den själv. (Och visst behöver jag då åka på (ännu en) rekognoceringstur till Venedig?!)

Youtube har lite dåligt med Magnus Johansson-låtar, så jag kan inte spela just Susanna för er. Här kommer i stället hans låt Till himmelen, som också är en rätt suggestiv historia, men ett exempel på en bok som jag inte är särskilt intresserad av att läsa (en gång till).

Hon och mest han

För några veckor sedan lyssnade jag till en poddsändning från  Vetenskapsradion Historia, om brevväxlingar och kärlek på 1800-talet. Programmet sändes 11 februari 2010, och kan avlyssnas här (vilket rekommenderas varmt!). Där nämns både det ena och det andra, som man kan fundera över. Till exempel att man inte kunde gifta sig när som helst (och – förstås – inte heller flytta ihop), utan att mannen först skulle ha ett sådant arbete eller position att han kunde försörja sin hustru (och förhoppningsvis barn). Det är ett faktum som känns som rena 1800-talet idag, där vi har någorlunda fungerande sociala skyddsnät, acceptans för föräktenskapliga förbindelser (och barn), och dubbelarbetande hushåll. Dessutom har vi en tro på kärleken som livsmål, och fleråriga brevkorrespondenser innan fullbordat äktenskap är mer kuriöst än en 10 barns-familj.

Ja, jag kan inte låta bli att fundera över just föreställningar om "hur saker ska vara". Hur vårt tänkande kring vad som är normalt och "hur man gör" långsamt ändrar sig över tiden. Kravet att kunna försörja sin familj är bara ett sådant (som definitivt ligger till grund för en massa frustration och ilska när man läser 1800-talsromaner där de älskande inte får varandra, eftersom han (det är nästan alltid han) måste gifta sig med någon rik, men ful flicka, för att kunna klara försörjningen).

Men det var inte vid den här punkten jag hade tänkt dröja den här gången. I stället nämndes i radioprogrammet något annat – tanken på att om man verkligen älskade varandra, så skulle man till fullo förstå varandra. Just att förstå varandra var själva essensen i samlevnaden, och ett bevis på att man hör ihop. Att det fanns kärlek mellan parterna var ett ideal i 1800-talets borgerliga miljö. (Vilket kanske ledde till fall då man trodde sig vara förälskad? Jag tänker på lilla fru Marianne, till exempel.) Rent uttalad är väl den här tanken om ömsesidig och fullkomlig förståelse inte riktigt närvarande när vi idag väljer våra partner, men nog ligger den där och skaver. Den där längtan efter ömsesidig symbios, och drömmen om att finna någon inför vilken jag helt och hållet kan vara mig själv och ändå bli älskad (här kan ni foga in scenen från Bridget Jones-filmen när hon förvånat berättar för sina vänner att "he loves me just the way I am").

Tanken på att kärlek innebär fullkomlig förståelse för varandra har jag hela tiden i bakhuvudet när jag läser den vackra lilla boken av sammanställda brev och dagboksanteckningar från Käbi Laretei och Ingmar Bergman: Vart tog all denna kärlek vägen?. Paret träffades 1957, och var gifta i ett decennium (59-69). Här finns på drygt 100 sidor några urval av brev, och längre stycken ur en "svart" bok som samlade Lareteis "synder" och elaka tankar, och skrevs under 62, då hon väntade parets enda gemensamma barn, sonen Daniel. Boken slutar med Daniels födelse.

Det finns – med tanke på mitt inlägg om Donners Bergmanbok häromdagen – också något spekulativt i att denna bok utkommer ett par år efter Bergmans död. Jag blir lite trött när jag tänker på det, men vill inte fördjupa mig i detta just nu. Man behöver ju inte läsa det man inte är intresserad av (man behöver inte ens läsa det man är intresserad av; jag har till exempel inte kommit mig för att köpa Mikael Timms biografi om regissören ännu).

Den här lilla tunna boken är dock läsvärd av många skäl, varav det fina urvalet är ett. Paret skrev hundratals brev till varandra under den här perioden, men här har gallrats ordentligt. En del av mig hade gärna läst alltihop (ja, jag hör till dem som gärna läser andras kärleksbrev och smygläser dagböcker om jag får tillfälle till det), men en annan del uppskattar mycket den historia som mejslas ut och kan läsas mellan raderna. Här är två personer, båda med relationer på varsitt håll, som träffas och ohjälpligt dras till varandra, både mentalt och erotiskt (åh, ordet "erotiskt" används på ett sådant där typiskt 60-talssätt). De jämför (så där som nyförälskade gör) varandras likheter och olikheter, förundras och gläds. De vill förstå varandra, och missförstår. De ger och tar. Nej, hon ger och han har ett omättligt behov. Det är himmel och helvete, det är ett avvisat barn (Bergman) som söker den moderskärlek han aldrig fick (här behöver jag inte ens tolka särskilt mycket; detta skrivs mer eller mindre ut), det är två konstnärer som på var sitt håll skapar musik och film, och som gläds åt varandras framgångar. Mest hans, eftersom han blir avundsjuk om hon talar för mycket om de hyllningar hon fått.

Både i de brev de skriver till varandra, och i de långa dagboksanteckningar från Laretei som är infogade, saknas vardagens futtiga små händelser. Mycket i förbigående nämns middagsbjudningar (med Ulla Isaksson, bland annat), barnflicksbekymmer, resor. I stället finns ett ständigt pågående samtal, önskningar om att förstå varandra, att helt och fullt nå fram till en gemenskap, denna strävan överskuggar allt. Dessa mogna människor (Ingmar 39 när de möttes, hon 35), som analyserar sina känslor, tolkar dem, vänder på dem, förklarar dem, söker skuld och orsaker och ibland också lösningar. Och dessa tankar, så välformulerade. Käbis vindlade och poetiska, och Ingmars kortare och kärvare.

Det här är en bok utan svar. Utan en tolkningsram, utan en början och ett slut. Utan biografiska ramar, och till synes utan tillrättalägganden. Jag tycker om den.

Kär, olycklig, död

Om man ska diskutera olycklig kärlek så finns det ju lite olika varianter. Utan att vara uttömmande tänkte jag här ta upp tre av dem: Det kan handla om obesvarad kärlek, och någon som trånar, för alltid olycklig. Eller så kan det hända om två älskande som av någon anledning inte kan få varandra. En eller båda kan vara gifta till exempel. Eller så är det två som älskar varandra men av någon anledning så anser de (eller någon av dem) inte att de kan vara tillsammans. Dessa tre former av olycklig kärlek är irriterande i stegrande ordning, och jag tänkte exemplifiera med (minst) en historia av sort varje i veckans Tematrio, som handlar om olycklig kärlek.

Berättelser av den första typen brukar mynna ut i att den som är obesvarat kär träffar någon annan som kan älska henne (eller honom), och får på så sätt erfara vad ömsesidig kärlek kan innebära. Precis ett sådant förlopp har en av de allra mest klassiska kärlekshistorierna, nämligen den om Romeo och Juliet. När Shakespeares pjäs börjar är Romeo hopplöst och olyckligt förälskad i Rosaline, som han diktar smäktande kärleksdikter till. Denna avståndsdyrkan förbyts i ömsesidig förälskelse när han möter Juliet. (Sedemera förvandlas detta till en ödesdiger kärlekshistoria, som slutar i ond, bråd död, inte bara för kärleksparet.) Man kan också läsa Bridget Jones Diary, där variationen på temat innehåller betydligt mer cigaretter och alkohol, och inte slutar med knivar som ska rosta i sin skida, aka bröstkorgen.

Berättelser av den andra typen handlar ofta om personer som är ganska nöjda som dom har det, kanske med man och barn, men så drabbas de av passionen! Ett klassiskt exempel är sagan om Tristan och Isolde. Isolde är prinsessa på Irland, och har blivit trolovad med kung Mark av Cornwall. Tristan åker till Irland för att eskortera Isolde till hennes make. Av misstag råkar de två dricka en kärleksbrygd, och blir hopplöst och oåterkalleligen förälskade i varandra. Isolde gifter sig med Mark, och sen tillbringar hon större delen av äktenskapet med att vara otrogen med Tristan. Något lyckligt slut kan man inte direkt säga att den här historien får. De som läst och gråtit åt den här hopplösa kärlekssagan kan i stället ge sig på någon av de många återgivningarna av trekanten (!) Kung Arthur – Guinevere – Riddar Lancelot.

Vad beträffar berättelser av den tredje typen kommer jag på rak arm inte på någon riktigt gammal och klassisk historia att exemplifiera med (att leta bland de gamla grekerna låter sig inte göras, för det är sannerligen ingenting som får älskande där att tveka eller tänka efter två gånger: otrohet, mord och incest är mer regel än undantag). Jag fastnar i stället för Hjalmar Söderbergs berättelse om Arvid och Lydia: Den allvarsamma leken. Här är båda förälskade, och det är väl egentligen inte så mycket som gör att de inte kan "få" varandra (vilket i det här sekelskiftet betyder giftermål). Arvid vill bara ha ett lite bättre jobb först. Och det kan väl Lydia förstå. Hon vill också gärna ha det lite bättre ställt. Och så går de där och väntar på varandra, han i Stockholm, och hon i föräldrahemmet. Men till sist tröttnar hon väl på att vänta, och gifter sig med en rik man med herrgård. När Arvid och Lydia träffas senare i livet och återupptar sin kärlekshistoria genom att vara otrogna med varandra så hoppas man att de för en gångs skull struntar i förnuftet, och skiljer sig från sina respektive och ger sin kärlek en chans. Men icke. Det här är en sådan där historia där man in i det sista irriterar sig på två personer som hade möjlighet att välja rätt, men inte gjorde det. Det är en bra historia, dock, det är det. Och om man vill kan man slå till på Gunbritt Sundströms minst lika bra parafras: För Lydia.

Vänskap och kärlek

Denna veckas tematrio hos Lyran går i vänskapens tecken. Det finns ju så många vänskapsskildringar i litteraturen –  de där ständiga vapendragarna, och de uppmuntrande förtrogna går ju att räkna i parti och minut – men oftast är de självklara eller perifera i förhållande till huvudhistorien. Jag har därför valt tre böcker där vänskap eller vännerna på något sätt är fundamentala för historien, eller dess utveckling.

1. Juliane och jag av Inger Edelfeldt är ett exempel på den där erotiserade vänskapen, som kan uppstå i tonåren, innan sexuella förhållanden på riktigt uppstår.  Den här boken skildrar två tonåringars besatthet av det ockulta, och att genom magiska medel uppnå sina mål: att vara mindre utstötta, att inte bli mobbade av klassens ledare, att få den pojke man vill ha. Boken är också en skildring av hur två utstötta plötsligt kan mötas och få en gemenskap, i det här fallet närmast en symbios. En av Edelfeldts bästa böcker. En av de bästa svenska ungdomsböckerna, faktiskt.

2. Den stängda boken av Jette A Kaarsbøl skildrar kärlek och vänskap i ett komplicerat äktenskap i Köpenhamn under det sena 1800-talet. Den unga Frederikke gifter sig med Frederik, en ung förlossningsläkare på modet. Hon är förälskad, och han behöver ett alibi – alltså en hustru då – eftersom han är homosexuell. Han vill vara vän, och hon vill vara älskande. Det går inte så bra, men det är en bra bok.

3. Bridget Jones Diary av Helen Fielding. Den här boken är ju liksom filmen en romantisk komedi, där den eviga singeln Bridget träffar drömprinsen (i en hemstickad tröja) och efter många komplikationer till slut också blir förälskad i honom. Men under tiden som singel har Bridget tillbringat mycket tid med sina vänner. Det huvudsakliga gänget Jude, Tom och Shazzer är mer eller mindre singlar. Vännen Magda är gift och får barn så där vartannat år. Vännerna är både ett stöd och en förbannelse. Det är till dem Bridget vänder sig för tröst och råd, men eftersom vännerna innerst inne är oroliga för att en av dem ska gå in i ett stadigt förhållande är varken råden eller trösten alltid så konstruktiva. I den andra boken i serien (The edge of reason) blir detta uppenbart. Jude har förlovat sig med sin pojkvän (som går under öknamnet "Vile Richard"), men vågar inte berätta det, eftersom hon vet att de andra inte skulle uppskatta denna information. Och Bridget är i början av andra boken tillsammans med Mark Darcy, men så fort hon berättar om något som oroar henne i förhållandet blir rådet hon får att dumpa honom, för han är säkert ändå otrogen. Jag tycker de komplicerade vänskapsförhållandena i den här boken illustrerar hur svårt det är att passera från singelliv till parliv, och hur hotande det är för den eller dem som är kvar på singelsidan. Tänk om man blir sist kvar?

Och som avslutning. Tillfället liksom nästan kräver denna låt från en av de skivor som skulle få följa med mig till den öde ön, Jakob Hellmans Vara vänner. En sång om hur det är att vara kär i en tjej som bara vill vara vän med en.

Ett tungt bagage

Veckans tematrio från Lyran handlar om böcker som förknippas med resor. Jag kopplar ofta samman böcker med resor, antingen genom att jag tänker på resan, eller genom att jag tänker på boken. Det funkar väl okej om man till exempel läser Bridget Jones Diary när man är i England (done that!), men man ser onekligen lite annorlunda på ett snöigt Washington om man samtidigt läser Anils skugga (som utspelar sig på ett varmt och fuktigt Sri Lanka) av Michael Ondaatje. Både boken och resan blir präglad av ett sånt möte. Tre exempel på andra bokresor från mitt liv följer här.

1. Jag läste Naomi Kleins No Logo på en camping i Sundsvall för några år sedan. När jag tog upp och började på boken hade vi varit på resande fot i nästan två veckor. Utan nätuppkoppling bodde vi i tält, tog bilen åt det håll kofångaren pekade och var utan bekymmer i världen. Knappt ens några tidningar och ett härligt ur hand i mun-liv. Kontrasten mot Kleins genomgång av vårt logo-iserade samhälle är stort. Plötsligt började jag se alla Adidas-overaller i campingens duschkö, alla Coca Cola-reklam utanför glasskioskerna, Fjällräven och Northface-märkena på de vattentäta regnjackorna. Under en dag på fjället några dagar senare tänkte jag på polarkaka när jag såg silhuetten av en ren avteckna sig i motljus en bit upp på sluttningen. Om man kan uttrycka saken så, skulle jag säga att jag tycker mycket om Kleins civilisationskritik. Den här boken är tjock, men det går att läsa ett kapitel här och där, en sida här och där. Jag gillade den tankeprocess boken väckte hos mig. Så att jag ibland väljer annorlunda.

2. En annan kulturkrock var när jag läste Aprilhäxan under en (jobb)resa till Israel. Hela dagarna satt jag i svettiga, varma föreläsningssalar på universitetet i Tel Aviv, kvällarna på svalare restauranger i medelhavsmörker där diskussionerna fortsatte, och på nätterna läste jag Majgull Axelssons saga om efterkrigssverige, och de fyra fostersystrarna som fått namn efter Hagasessorna. Just den här jobbresan var upptakten till ett stort projekt, med återkommande workshops världen runt de följande åren, och mycket jobb på hemmaplan däremellan. Jag har alltid förknippat det här projektet med just Axelsson, och faktiskt valt att ta med andra av hennes böcker när vi senare haft projektmöten i exempelvis Madrid och San Diego. (Då har jag lästRosario är död och Långt borta från Nifelheim.)

3. Jag skrev i förra veckans tematrio om presenter om John Marsdens sju böcker som inleds med boken I morgon när kriget kom. Nu när jag tänker på det måste jag ha läst serien under 2002, för det var på senhösten samma år som jag och sambon befann oss i Singapore, och jag ville så hemskt gärna köpa böckerna till honom (på engelska) i födelsedagspresent. Också här var det svettigt och varmt, och höga bötesstraff på att skräpa ner den offentliga miljön. Jag hade fått nys om att det skulle finnas en barnbokhandel i en av alla de stora shoppingarkader som finns i staden. Jag fick vandra långt, men till slut hittade jag den lilla affären, längst upp i en byggnad. Jag hade sådan tur att de hade nästan samtliga (och åtminstone de fyra första) av Marsdens böcker, som sambon kunde få på sin födelsedag dagen efter. (Han blev om möjligt ännu mer begeistrad i huvudpersonen Ellie, än vad jag redan var, så det visade sig vara ett mycket bra presentval.)  

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Filmer om författare

Well well, om jag nu saknar drivet i läslusten för tillfället så kan jag kanske roa mig med att se på film i stället. Till exempel om författare. Bokhora tar idag upp filmer om författare.  Av de som nämns tycker jag själv särskilt om Shadowlands om C.S. Lewis. Lite extra aktuell nu när hans Narniaböcker filmatiseras. Jag tänker också på sådana där traditionella författarskildringar, där liv och gärningar får sig en ordentlig genomgång. De brukar företrädelsevis drabba Nobelpristagare och andra nationalhelgo. Exempel är filmen och tv-serien om Hamsun med Max von Sydow i huvudrollen. Eller varför inte Wilde om Oscar Wilde, eller filmen Iris om Iris Murdoch. I kommentarerna på bokhora.se nämns även Finding Neverland, där Johnny Depp spelar Peter Pans skapare J.M. Barries, och det var  också en film jag tyckte mycket om (jag är lite svag för Depp, och en stor beundrare av Kate Winslet som spelar modern till barnen som i sin tur står som förebilder för Wendy och de andra barnen i Pan-böckerna).

Kate Winslet är också med i filmen Quills, som skildrar Marquis de Sade (han bakom ordet 'sadism'). Jag köpte en något misshandlad version av den här filmen för fem kronor på en loppmarknad på Österlen för några somrar sedan, och fann den oväntat bra. Geoffrey Rush spelar de Sade, som inspärrad i fängsligt förvar skriver om sina sexuella fantasier, och Winslet är tvätterskan som läser om dem, och smugglar ut dem så att de kan tryckas. Jag har ingen aning om hur mycket den här filmen stämmer överens med verkligheten, men det är i alla fall en bra film.

En annan filmatisering som jag såg för inte så många veckor sedan är  En ung Jane Austen (Becoming Jane) - en film som jag inte hade särskilt höga förväntningar på. Jag älskar Jane Austen, visst, men jag känner mig tveksam till all renommésnyltning. Lost in Austen, Jane Austen Book Club, Pride and Predjudice and Zombies.... Well, jag blev positivt överraskad av filmen om den unga Jane Austen, men jag  föredrar att se om BBC-filmatiseringen av Stolthet och fördom (och vem gör inte det??).

Men en annan intressant aspekt av författare i filmer är hur de skildras när de finns med som biroller, utan att filmen eller tv-seriens huvudsyfte är att skildra just den författarens liv. Exempelvis som Selma Lagerlöf i Görans Tunströms bok (som blev film och tv-serie och pjäs) Juloratoriet. Eller för all del Salman Rushdie i en liten cameo-roll i filmen Bridget Jones dagbok (baserat på boken av Helen Fielding).

Vanligtvis handlar ju tv-serier eller filmer om någon stor författares liv och gärningar, svårigheter under barndomen, fördomar mot att skriva, och hur allt detta övervanns, eller om hur författaren var tvungen att skriva för att överleva (till exempel  som Sylvia Plath som man väl får säga skrev både för brödfödan, och av ett inre driv) . Om manusförfattare, producent och regissör valt att lägga sig de biografiska fakta man känner till (eller åtminstone påstår att de har gjort detta), känner man sig som tittare både  allmänbildad, och i bästa fall road efter att ha sett filmen. Men det är intressant när man i stället gjort valet att bara fokusera på en aspekt, en dag, ett tema, ett möte eller något annat ur författarens liv och gjort ett försök att spega hela författargärningen genom detta. Mindre biografiskt, men kanske mer äkta?  Jag uppskattade till exempel mycket Selma-skildringen som svt bjöd på i julas, men jag har förståelse för att de som ville bli allmänbildade om sagoberätterskan på Mårbacka blev besvikna.

Men måste författare på film handla om riktiga författare? En riktigt bra författarfilm är Possession, som handlar om två fiktiva 1800-tals-författare: Randoph Henry Ash (som efter vad jag antar ska ses som en storhet i klass med Yeats eller Lord Byron) och Christabel LaMotte (som jag med min begränsade litteraturvetenskapliga skolning fallerar att hitta någon parallell till, men jag förstår så mycket att hon ska symbolisera en tidig feministisk (och lesbisk) kvinnlig författare som "återupptäckts" och fått stor betydelse på 1900-talets litteraturvetenskapliga genusforskning). Här har man lyckats skapa en spännande (nåja, smaken kan väl vara delad, men den innehåller både illegitima barn och en gravöppning) film om två nutida litteraturvetares forskningsarbete.  Boken som filmen är baserad på har på svenska titeln De Besatta, och är skriven av A.S. Byatt. Den är (som ofta, men inte alltid) bättre än filmen. Läs den om ni har tid över. Boken stod för övrigt länge i min bokhylla, och hörde till de där böckerna som jag började läsa gång på gång, men där tiden inte var riktigt mogen. När jag väl tagit mig igenom gav jag den högsta betyg.

Slutligen vill jag gärna nämna filmer om författare och författande. De senaste åren har bjudit på flera mer eller mindre romantiserande  skildringar av detta. För  även om man inte kan påstå att det finns många rätt beträffande Shakespeares riktiga liv, är det väl många som håller med om att Shakespeare in love är en film som lyckas berätta en historia om hur det skulle kunna ha varit när en av världens allra bästa pjäser skapades? Joseph Fiennes fjäderpenna på det tjocka pappret; skildringen av hur händelser ur hans liv vävs in i Romeo och Juliet; hur han skriver om nätterna det skådespelarna nästa dag ska repetera...

Och till sist min favorit. Låt oss kalla det en remake på Alexandre Dumas Kameliadam, nämligen Moulin Rouge med Nicole Kidman som dör precis som Kameliadamen, och Ewan MacGregor som den sörjande författaren. Här är det inte fjäderpennan, utan den gamla skrivmaskinen som romantiseras. Papper som slits ur valsen, skrynklas och slängs i papperskorgen. En bild av förtvivlan och författarmöda.