Saker som man glömt att man ville minnas

Det är ju inte bara när jag går igenom mina gamla bruksanvisningar som jag återupplever mitt liv. Då och då upptäcker jag andra små tidsfickor. Som en samling lappar med citat som jag skrev ner 1993.

Jag valde ut ett citat i veckan, skrev av det och tejpade upp det på skåpsdörrar i min(a) lägenhet(er). Jag har till och med noggrant noterat vilken vecka. Jag vet inte riktigt om jag ska beklaga eller vara glad över att den här citatsamlingen inte är komplett. Men eftersom delar av den är bevarad, så ska ni få se ett urval av den. (Bilderna kan bli större, tror jag, om man klickar på dem.)

Vecka 41 valde jag ett citat ur Voltaires Candide:

Människan är född för att leva antingen i orons ständiga kamp eller i ledsnadens dödsliknande dvala.  

Det är oklart vilken vecka detta citat kommer ifrån (möjligen är det redan från 1992, innan jag började vara så systematisk), men det är i alla fall ur Franny & Zooey, från min favorit J. D. Salinger.

Och du gör folk nervösa, kan jag tala om för dig... Antingen tycker du om folk, eller också så gör du det inte. Om du gör det pratar du hela tiden så att ingen annan får en syl i vädret. Om du inte tycker om en person – och det är det vanliga – då bara sitter du som själva döden och låter folk prata bort sig... Om du inte tycker om en person efter två minuter är du färdig med honom för alltid... Man kan inte leva i världen med så starka sympatier och antipatier. 

Vecka 49 hade jag hittat ett kort och tänkvärt citat av Charlotte Brontë. (Det är sannolikt hämtat ur Jane Eyre, men om någon annan vet bättre besked får någon annan gärna kommentera här nedan.)

Livet är så beskaffat att händelserna inte kan svara mot förväntningarna. 

Ett annat citat som inte fått en datumstämpel är hämtat från Paul Auster – vid sidan om Salinger min andra husgud vid den här tidpunkten. Jag gissar att det kommer från New York-trilogin:

Och om man inte är medveten om den tanke man har – kan man då verkligen säga att man tänker? Kanske kan man säga att jag var hemsökt av tanken, besatt av den...

Vecka 19 (i maj, borde det väl vara), ansåg jag uppenbarligen att den här dikten av Eeva Kilpi (som fortfarande är en av mina favoriter) passade min sinnesstämning bra:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma 

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Och det var inte bara ur litteraturen citaten hämtades. Frågan är om det inte fanns fler låttexter i samlingen. Som den här (från vecka 10), av Incka Ullén – frontfigur i bandet William:

Jag ska cykla runt ditt hus ikväll
tills jag ramlar av och får en smäll
utanför din dörr, ska jag skrika så du hör
du ska springa ut och hjälpa mig
och fråga hur det gick med mig
när du tar mig i din famn,
ska jag svimma lite grann. 

Jag och andra

Ibland tänker jag att mitt läsande pendlar mellan hårda fakta och absolut fiktion. Jag är otroligt förtjust i debattböcker av alla slag (märk väl – inte alla debattböcker), populära fakta, och mer eller mindre specialiserade faktaböcker. Jag vill liksom åt sanningen på alla möjliga sätt.

När jag läser skönlitteratur vill jag å andra sidan att det ska vara så påhittat som möjligt. Det gör att jag får det ganska problematiskt med fejk-biografier (som t ex Anneli Jordahls fina bok om Ellen Key, som jag tyckte mycket om), men det har jag tänkt skriva om vid ett annat tillfälle. Men kort sagt gillar jag romaner som är påhittade. (Ja, jag brukar bli irriterad om jag efteråt får reda på att författaren i själva verket har skrivit om en miljö och om personer som hon eller han känner väl.) Spekulativa nyckelromaner är egentligen inte min grej, som ni förstår.

För några veckor sedan undrade On Word Arts varför jag är lite "skeptisk till biografier", vilket är vad jag har skrivit på en del presentationer av den här bloggen. Jag lovade att fundera vidare på saken, och det här inlägget är bland annat vad de funderingarna har lett till. För jag tror att den där "skepticismen" kring biografier beror dels på min önskan efter verklighetsflykt och påhitt, dels på min längtan efter att få veta hur saker och ting egentligen är. Min erfarenhet är att biografier är varken eller. Det är en slags tillrättalagda fakta, där jag ofta inte riktigt vet vad jag ska tro. Eller vem.

Nu ska jag väl i ärlighetens namn säga att jag tänker ganska brett när jag slänger mig med ordet "biografi" här. Jag tänker på självbiografier och memoarer, och inkluderar såväl författarbiografier som Voltaires bok om Karl XII. Men prototypen för en biografi för mig det är kanske Sten Anderssons memoarer. (Sten Andersson var socialdemokrat, och var under sin yrkeskarriär bland annat partisekreterare och utrikesminister.) Eller Anna-Greta Leijons dito. (Hon var också socialdemokrat och var bland annat justitieminister, och har ett rykte som solkades i den så kallade Ebbe Carlsson-affären.) Nu ska jag väl inte döma ut hela biografi-genren på grundval av några socialdemokratiska politiker, så jag kan tillägga att Olof Lagerkrantz biografi om August Strindberg också tycks mig oändligt tråkig. Och jag har på olika sätt varit i kontakt med alla tre böckerna.

Det slags biografier jag med åren ändå har kommit att ha fördragsamhet med är ändå författarbiografier. Jag har inte läst många, och de jag läst är noga utvalda; det är böcker om författare där jag väl känner till författarskapet, och där jag själv har bildat mig en uppfattning om böckerna. Under vårens läsning av Elin Wägners böcker har jag till exempel upprepade gånger fått vänliga kommentarer och tips om Wägner-biografier. Men jag kan inte förmå mig. Jag har ännu alldeles för lite känsla för hur Wägner skrev och vad hon tänkte, för att vilja läsa om någon annans tankar om henne. Så småningom kan jag nog tänka mig det, men ännu känns det som om det skulle förstöra min egen läsning (alla som har läst litteraturvetenskap vet hur det är –  man läser de berömda böckerna, och bockar av alla de symboler och passager som man gått igenom på föreläsningen; det får vara jävligt bra böcker då, om man ska kunna uppbåda någon passion för läsningen i det läget).

Ibland tänker jag att jag helt enkelt inte är intresserad av människorna. Jag är naiv nog att på ett plan fantisera om att alla böckernas fantastiska historier har uppstått genom jungfrufödelse. Eller åtminstone är jag inte särskilt intresserad av den samlagsakt som ledde till författarens infall och sammansmältning av egna erfarenheter till en underbar bok. Under de senaste årens våg av boats-böcker och sanningssug känner jag mig ibland ensam i att ge fan i vad som är sant och inte i en bok.

Om någon vill se det här inlägget som lite hjälp för att hitta en dålig bok som visar sig vara bra till mig, så se det gärna på det sättet.