Jag vet egentligen inte vad det är hos Penelope som alltid fått mig att dras till just henne av alla kvinnor i den grekiska mytologin. (Ja, möjligen kan det vara för att hon varken dödar sin make*, förlöper hemmet**, har sex med sin son***, mördar sina barn som hämnd på deras otrogne far****, eller förför sin styvson*****. Det kan ha något med det att göra, det kan det.) Hon har egentligen ett ganska tråkigt liv. Bortgift som tonåring, och förd till ön Ithaka av maken Odyssevs. Knappt har de hunnit få sonen Telemachos, förrän Odyssevs ger sig av på krigståg mot Troja, och där tar det sen 10 år innan Troja faller. Och därefter kommer inte Odyssevs hem direkt precis. I stället seglar han runt bland de grekiska öarna och har huvudsakligen (ofrivilligt?) sex med olika gudinnor, med något enstaka avbrott för besök i dödsriket eller att döda en cyklop eller så. Först efter 20 år kommer han hem, och under tiden går Penelope där och värjer sig mot en mängd friare som äter henne ur huset och hoppas på att hon ska välja någon av dem när (eller eventuellt om) det äntligen står klart att Odyssevs verkligen är död.
När jag ger mig på Margaret Atwoods
Penelopiaden var jag ganska full av förväntan. Detta är Atwoods omtolkning av Odyssevs-myten, hennes bidrag till den så kallade
Mytserien, och här berättas historien från Penelopes perspektiv. Atwood har inte endast använt Iliaden och Odysséen som källa, utan även andra variationer och bidrag till myten. I ett förord skriver hon att det framför allt är de saker i historien som hon inte riktigt får ihop, det som inte stämmer som hon försökt hitta en förklaring till när hon skriver. En händelse som särskilt berört henne är hängningen av Penelopes tolv pigor, som genomförs när Odyssevs återkommer. Varför skulle de hängas? För att de många friarna utnyttjat, våldtagit eller kanske till och med älskat dem? Och hur går det ihop med Odyssevs egna sexuella äventyr under samma tidsperiod?
I Atwoods version kontrasteras Penelope mot den Sköna Helena, ja, ni vet hon som blev orsaken till det trojanska kriget. Enligt traditionen var hon också Penelopes kusin, och hon är här oupphörligt försmädlig, anspelar ständigt på sina fysiska företräden och skryter med alla män hon lockar till sig. Det är ingen vacker bild av Helena vi får se här. Penelope har å sin sida alltid varit en symbol för hustrulig trohet och klokhet. För att hålla friarna stångna har hon till exempel lovat dem att gifta sig med dem när hon avslutat den stora väv hon håller på med. Hela dagarna väver hon, och hela nätterna repar hon upp dagens arbete. En av de trådarna som vävts in i berättelsen handlar om jämförelsen mellan skönhet och intelligens.
Trots att Odyssevs otvivelaktligen är en av Helenas tillbedjare (för att inte tala om tillskyndare) visar boken Penelopes beundran för – och till och med förälskelse i – sin förslagne make, historieberättaren, gudarnas gunstling. De verkar vara goda kamrater, den korta tid de har möjlighet att träffas; det är ju alltid något som Odyssevs har att bestyra.
Jag är förtjust i det mesta i den här boken (ja, sannerligen – denna bok är verkligen tungan på vågen i Nobelprisdiskussionen!), men jag blir alldeles särskilt till mig av passagerna som både lyckas skildra Odysséens traditionella irrfärder och fantastiska äventyr, och avfärda dem med prosaiska förklaringar. Sådan distans. Sådan humor. Som här:
Rykten kom, med andra skepp. Odyssevs och hans män hade supit sig fulla i den första hamn de anlöpt och mannarna hade gjort myteri, sa en del; nej, sa andra, de hade ätit en magisk växt som fick dem att tappa minnet, och Odyssevs hade räddat dem genom att binda dem och bära dem ombord. Odyssevs hade slagits med en jättelik enögd kyklop, sa en del; nej, det var en enögd krögare, sa andra, och slagsmålet handlar om en obetald nota. Några av dem hade åtits upp av kannibaler, sa en del; nej, det var bara ett vanligt bråk, sa andra, där man bitit varandra, blött näsblod och viftat med knivar och spillt blod. Odyssevs var gäst hos en gudinna på en förtrollad ö, sa en del; hon hade förvandlat hans manskap till svin – inte så svårt om ni frågar mig – men sen hade hon förvandlat dem tillbaka igen eftersom hon hade förälskat sig i honom och matade honom med okända delikatesser med sina egna odödliga händer, och de två älskade till vanvett varje natt; nej, sa andra, det var bara ett dyrt horhus där han snyltade på bordellmamman.
s 78-79, Penelopiaden av Margaret Atwood
Fler har läst och skrivit om Penelopiaden, bland annat med anledning av
Bokmanias utmaning kring Mytserien, och andra inlägg om boken finns hos
Bokmania,
Lustigkulle och
Lyran.
Jag känner mig (tyvärr) på mitt allra mest folkbildningsfulla humör idag, så här följer en kortguide till några av de stora kvinnorna i den grekiska mytologin:
*
Klytaimnestra, som dödar sin make Agamemnon, eftersom han först offrat deras dotter Ifigenia för att få god vind när han seglade mot Troja. Klytaimnestra dödas senare av sonen Orestes som hämnd för mordet på Agamemnon. Historien finns bland annat berättad i
Orestien, en dramatisk trilogi av Aiskylos.
**
Sköna Helena (för övrigt Klytaimnestras syster) som var gift med Menelaos. Hon lämnade honom för den trojanske prinsen Paris, och därmed tvingades alla de grekiska män som svurit en ed att stödja Menelaos om någon rövade bort hans hustru ut i det trojanska krig. Historien finns bland annat i
Iliaden av Homeros.
***
Iocaste, Oidipus mor, som ovetande gifter sig med sin son och får minst två barn med honom, bland annat Antigone, som enligt vissa historier får leda runt sin blinda far i världen sedan han stuckit ut sina ögon, som botgöring för att han dräpt sin far och gift sig med sin mor. Historien finns till exempel i pjäsen
Oidipus av Sofokles.
****
Medea – den trollkunniga, hemförd av Jason tillsammans med det gyllene skinnet. Hon hjälpte honom få tag på skinnet genom att lura sin far och sina bröder. Han lämnar henne och deras barn när tillfälle yppar sig för ett bättre gifte. Hon tar livet av Jasons blivande gemål, och mördar sedan sina egna barn som hämnd för Jasons otrohet. Pjäsen
Medea av Euripides är den mest klassiska redogörelsen för den här berättelsen.
*****
Fedra (Faidra/Phaidra) kan inte motstå sin styvson Hippolytos, vilket leder till att hon tar livet av sig. Och/eller fick fadern Theseus att döda sin egen son, varvid Fedra därefter begår självmord på grund av skuld. Orsaker och motiv variera lite i olika versioner av myten. Euripides har skrivit om denna myt också, liksom exempelvis Racine och P.O. Enquist
Jag inser att säkert inte alla förstår var jag fått rubriken från, men det är en lätt modifierad textrad från sången "Du" av Efva Attling, från albumet Sanningen ligger på min säng. Egentligen lyder texten "En kvinnas lust, en kvinnas charm".
