Ibland tror jag att alla romaner som skrivs är sanna i en annan verklighet. Som läsare kommer vi in i denna parallellvärld under de timmar som tillbringas tillsammans med boken, och när man slår igen boken så har man kanske gjort världen till sin. Så långt håller nog många läsare med mig. Men jag föreställer mig (i alla fall en morgon som den här, när jag nog ännu inte riktigt har vaknat), att bokens världar finns kvar oberoende av läsaren. Någonstans på gatorna i Stockholm promenerar doktor Glas, och Alberte sitter infrusen i en gudförgäten hamnstad i Nordnorge, Marguerite Duras befinner sig för evigt i ett kinesiskt famntag på sidenlakan, och American Psycho fortsätter mörda och analysera Phil Collins i ett parallellt USA.
Ibland, bara ibland så bryter bokens värld igenom, och för ett kort ögonblick vet man inte om man befinner sig i sin egen riktiga värld, eller i något av de många alternativen. Det blir en märklig upplevelse.
Det har hänt mig vid ett par tillfällen, och det skedde igen igår. För bara några dagar sedan läste jag ut Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is. Den utspelar sig till hälften i Landskrona, och till hälften på isbrytaren Oden, som i boken befinner sig i Norra Ishavet. Både Landskrona och Oden var för mig sedan länge välkända begrepp. I Landskrona har jag varit några gånger, och Oden har assisterat i Bottenviken i många sjörapporter. Axelsson hade (precis som de flesta författare gör) använt kända storheter i sitt romanbygge. Inget underligt, eller särskilt sensationellt med det.
Igår gjorde emellertid olika omständigheter att jag kom att besöka Landskrona. Så bara ett par dagar efter att jag läst om Susanne och Eva, Inez och Elsie, och hur de vandrat över Landskronas torg, så gick jag helt oplanerat där själv. Det kändes underligt, eftersom boken varit en stark läsupplevelse, och dess personer ännu inte lämnat mig.
Strax därefter begav jag mig så till Landskronas hamn, för jag hade fått tillfälle att se mig omkring på ett oljefartyg som låg dockad i hamnen. När vi så klättrade upp och ner i torrdockan och fascinerades av ankare, propeller och roder, så upptäcker jag plötsligt att strax bakom varvet där vi befinner oss ligger isbrytaren Oden för ankar. En ren tillfällighet, som jag inte hade tillmätt någon betydelse alls, om jag inte just läst en bok om just den båten. Men nu blev jag stående och såg på Odens höga gula torn (tänk att det var gult, jag hade föreställt mig det som vitt), och tänkte på Susanne och Anders och Robert och John, och alla de andra som hade rest med båten för bara ett par dagar sedan. Eller fortfarande reste, i bokens parallella värld. Jag har en kluven inställning till litterära promenader (särskilt organiserade sådana), men visst förstår jag att det är den här upplevelsen (som sällan infinner sig på beställning) som man är ute efter. Där är caféet där Wallander köper smörgåsar, och i det där huset bodde Lisbeth Salander...
Men jag föreställer mig att när jag blir gammal och schizofren, så ska jag på det här sättet få många dolda budskap från tidigare litterära bekantskaper.
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
