Klok som en bok

Ett år äldre och visare lovar jag detta och endast detta inför 2011:

1. Jag ska läsa böcker.

2. Jag ska köpa böcker.

3. Jag ska låna och låna ut böcker. 

4. Jag ska önska mig böcker i present och jag ska ge bort böcker. 

Och en del av böckerna ska jag till och med blogga om.

Sometimes they come back!

Jag ska få besök i morgon. En massa människor som jag känner, faktiskt. Och jag har ett stort problem.

Maten är caterad, vänner tillfrågade att ha koll på snacksen, nya klänningen struken, och ett par reservstrumpor införskaffade. Jag har till och med tvättat håret.

Men det är det där med böckerna.

Mina gäster kommer ha med sig böcker. Många böcker. Mina böcker.

Mitt bokhyllesystem är beräknat på ett konstant utlån på 10%, men om nu samtliga utlånade böcker kommer tillbaks på en gång, så spricker alla beräkningar. Jag kommer ligga sömnlös och orolig hela natten. Hjälp!

What if...

Jag såg och skrev om Lost in Austen häromdagen. Tv-serien som låter huvudpersonen göra det vi alla drömmer om – träda in i sin älsklingsroman och träffa alla karaktärerna på riktigt. Nu var det inte så enkelt att hjältinnan Amanda Price kunde leva Elizabeth Bennets liv. Nej, riktigt rörigt blev det, men ack, så mycket mer underhållande för oss som kan rabbla historien i Pride & Prejudice i sömnen.

Detta fick mig självklart (jag är ju inte mer än en vanlig läsare) att fundera över vilken bok jag skulle vilja besöka. Jag ska inte sticka under stol med att listan lätt blev ganska lång, och att både Kamratfesten (som jag skrev om här) och Harry Potter (där jag skulle kunna tänka mig att vara Professor McGonagall) stod ganska högt på den. Jag tänkte egentligen att jag skulle försöka hitta en mer modern bok att resa in i, men efter lite suktande vid bokhyllan drogs jag obönhörligt mot en annan gammal engelsk klassiker: A room with a view av E. M. Forster. Jag har skrivit om boken i ett annat sammanhang här tidigare.

I min bokresa byter jag naturligtvis plats med Lucy Honeychurch. Hon kan få komma hem till mig och roa sambon med att spela Beethoven (det skulle vara precis i hans stil; de kunde spela fyrhändigt), och så skulle jag göra ett efterlängtat besök i Italien. Åh, vad jag ska njuta av att återse Fiesole efter häst och vagn, och när jag blir kysst av George Emerson tänker jag minsann inte låta någon sipp kusin släpa mig därifrån. Tvärtom avser jag att verka för att romansen spirar mellan pastorn Mr Beebe och förklädskusinen Charlotte. Det skulle i alla fall den senare vara värd. Och jag har inte för avsikt att genomlida någon långtråkig förlovning med Cecil. Jag stannar helt sonika i Italien (i mitt vackra rum med utsikt över Arno och il Duomo) med George Emerson, och Cecil kan resa till London och roa sig med... Dorian Gray eller nån. (Sorry, Forster. Din roman är pretty perfect, men jag kan inte motstå att leka lite med din skapelse.)

I filmklippet nedan kastas vi en bit in i filmen, med ett par hänförande möten mellan Miss Lucy Honeychurch och George Emerson. (Och hjälp, så ung Helena Bonham Carter ser ut...)

Och den som vill hoppa direkt till den berömda kyssen på fältet har den här:

Och du som har läst så här långt – nu är du utmanad! Vilken bok vill du besöka, och hur vill du röra till handlingen i den?

Whenever was there ever a cat so clever

DN skriver om en katt som varje dag kliver på bussen vid hållplatsen utanför huset. Efter en timmes busstur hoppar han av på samma ställe. Jag ler, och tänker på de katter som har bott hos mig, och på alla andra tokiga historier om katter som brukar berättas i min släkt.

Och så tänker jag på den svenska samling av Doris Lessings katt-texter som heter Om katter, som stått länge i hyllan, och som jag tog mig tid att läsa i våras. Den är full av sådana historier, som livet med en katt är full av. En bubblare av en av mina favoritförfattare (som sorgligt nog aldrig lär få Nobelpriset) är Lloyd Alexanders Mina fem tigrar.

Båda böckerna rekommenderas för kattälskaren i väntan på att nästa kattnyhet tar sig in i tidningen (förutsatt att man redan slitit ut sina exemplar av Gösta Knutson och T.S. Eliot så klart).

Håller du fortfarande på och sommarstädar?

Nu ska jag skriva om en bok som ni antingen kommer att älska, eller hata. Åtminstone om ni är som folk som jag känner. Boken heter Städa! och är enligt mig en underbar liten sak skriven av Estrid Bengtsdotter och rikligt illustrerad av Lotta Kühlhorn. Bokens syfte är att vara inspirationskälla för den städtrötte, och ge praktiska tips för att underlätta denna ständigt återkommande sysselsättning.

Problemet med den här boken är att man tycker att den är fantastisk om man gillar att städa. Då läser man igenkännande om husmorsknep som att gnugga med en potatis på dörrkarmarna för att få bort märken efter händer, och blir förtjust över det insiktsfulla förslaget att placera en bricka eller korg där nycklar (eller andra småsaker) brukar hamna, i stället för att fåfängt tjata på omgivningen att de måste hänga upp dem på kroken.

Om man tycker illa om att städa tycker man dock i regel att det är en förskräcklig bok. Jag har prövat. Två eller tre gånger faktiskt. Jag har gett bort den i present till personer som ständigt och jämt talar om hur besvärligt det är att hålla ordning och rent, som klagar på tidsbristen och på att inga barn och män hjälper till. Jag tänkte mig att boken skulle fungera med sina glada tillrop, och göra vardagen lite enklare. Men jag hade fel. De har sett på mig med mörka ögon och sagt sura saker som "Tycker du att jag behöver den här?" (dvs har jag så stökigt hemma?) "Den skulle du ha gett till Olle" (eftersom det är hans fel att det är stökigt hemma). Och det ligger något i båda yttrandena förstås. De behöver boken för att den är rolig, klok och inspirerande. Och de skulle kunna läsa den tillsammans med Olle (duh! som om det skulle hända). Och believe me, det är inte könsaspekten som aldrig fått mig att ge boken till Olle; om det hade varit på det sättet att Olle och jag gav varandra födelsedagspresenter hade jag kunnat köpa honom ett tjog.

Så det här är en bok du ska köpa till dig själv om du tycker det är roligt att röja, köpa förvaringsmöbler och gnugga bort fettfläckar. Men ge inte bort den i present!

Städning kan vara ganska tillfredsställande. Det händer något, och man ser lite resultat (ja, i alla fall var det så innan jag fick en två-åring i huset), till skillnad från en massa mer långsiktiga projekt på andra områden i livet. Man ska inte överdosera förstås. Dammsugning varannan vecka kan vara helt okej. Om det inte blir en dålig vana.

Jag gillar bokens praktiska men pragmatiska inställning till städningen. Insikten om att det är svårt att städa i ett hem där en massa saker inte har sin egen plats. Och roliga inblickar i forna tiders städvanor. Estrids mor försökte på sin tid till exempel (förgäves) följa städråd från boken Husmoderns När Var Hur, som föreskrev att väggarna skulle dammsugas varje vecka!

Förutom rent praktiska knep i hur man snabbast och enklast skapar lättstädade rum, och sedan rengör dem från topp till tå (boken är indelad i olika avdelningar som kök, hall, badrum, barnrum, tvättstuga osv), finns en del andra, mer allmänna råd som utan att vara förnumstiga leder till oanade insikter. Rådet att man ska ta hand om en massa saker direkt är inte så dumt. (Jag följer det ganska sällan själv, men jag gillar principen.) Spilld mjölk eller uthällda legobitar till exempel. Och varför alltid städa allt på en gång? Något som jag fick med mig från den här boken en gång i tiden var att man kan städa hela veckan (nej, jag tycker inte att det gör städningen roligare, men visst är det roligare att kunna läsa en större del av lördagen?). Vattna blommorna medan man pratar i telefon en vanlig onsdagskväll. Eller torka av köksluckor, sortera in böcker eller damma bakom teven.

Mitt eget bästa städtips är förresten att bosätta sig på minst tre timmars bilresa från alla man känner (eller kände, viss bekantskap tunnas ju ut med åren och milen), så att man på det sättet i de flesta fall har gott om förvarning innan gästerna kommer. Men så här i sommartid händer det ju att folk som ändå är ute och far kommer förbi. Men Lotta och Estrid har så klart tips på panikstädning. Det börjar så här (s. 59):

Bestäm dig för vilka rum gästerna över huvud taget kommer att se och koncentrera dig på dem.

Captain eller Caligula?

Apropå inlägget om huruvida skolans myckna bokläsning i själva verket förstör klassikerna för framtida generationer (vilket i så fall skulle leda till slutsatsen att bokbloggare läser trots sina lärares i många fall beskäftiga litteraturbeting, inte på grund av den), kan jag inte motstå att ställa två lärarkontraster mot varandra.

Vem av de här två lärarna hade du? Eller – i förekommande fall – vem är du? (Och den frågan var retoriskt menad, men utveckla den gärna sokratiskt om du känner dig manad.)

Den beryktade Caligula dyker upp ca 6.30 in i det här klippet från filmen Hets (om man inte, som jag, vill se alltihop):

Nu vågar jag knappt gå till biblioteket längre

Den här arga biblioteksbloggen motiverar oss som måste hålla oss ifrån biblioteket. Vi anonyma bokmissbrukare, som inte kan låta bli att plocka på oss böcker vart vi än kommer.

Jag skrattar mig nästan dubbelvikt när jag läser om den arga bibliotekstantens yrkesvedermödor (och Morrisey-dyrkan). Men jag blir lite förstämd också. Efter ett 20-tal inlägg börjar jag önska att hon inte bara ska tänka alla dräpande svar, inte bara låta dem pysa ut på bloggen. Ge svar på tal, människa! Du har väl inte lön för att bli förolämpad heller!

Och så gör jag en mental lista på hur jag ska bete mig nästa gång jag eventuellt vågar sticka in näsan på vårt lilla biblioteket: Lägga streckkoden rätt. Ställa tillbaka tidningarna när jag eventuellt läst dem, helst efter att inte ha antecknat i dem. Duscha innan besöket (helst också kissa hemma, jag måste komma ihåg det, eftersom jag ofta går in och lånar bibliotekstoaletten på väg till eller från jobbet). Endast ta med mig dottern när (om?) hon sover. Inte beställa böcker som jag inte hämtar ut. Eller kanske bättre för alla att jag inte beställer böcker alls. Inte använda kommentaren "Man har så många kort" när jag plockar fram lånekortet. Och inte klaga på att låneautomaten inte fungerar (för det vet säkert bibliotekarierna redan). Och vad var det mer? Glatt betala förseningsböterna så klart!

Jag hittade från början länken till Arga bibliotekstanten hos Bokhyllning.

Färdiglästa böcker

Det är så praktiskt att köpa böcker som nån annan redan läst. Under semestern hittade jag ett antikvariat, där det bara var att fynda lagom utslitna pocketböcker för glasspengen. Inte hade jag fått många glassar för de 110 kronor som jag köpte över 20 böcker för, inte.

Det trevliga var att jag fick tag på flera böcker som jag läst en gång i tiden, men aldrig själv ägt. För 2, 5 eller till och med 10 kronor tyckte jag att de kunde få följa med hem till bokhyllan. De ser så där lagom lästa ut; jag kan bara sortera in dem i bokhyllan på platser som liksom väntat på dem i alla år. Och de här nya böckerna innebär inte minsta ångest, eftersom jag inte behöver läsa dem om jag inte har lust.

Ett av 2- kronorsfynden var Marianne Ahrnes bok Äppelblom och ruiner. Den läste alla (kvinnliga) 17-åringar med intellektuella pretentioner på min gymnasieskola. Jag minns i princip inget av den idag; då tyckte jag (förstås) att det var en av de bästa böckerna jag läst. Någon annan som minns?

Harry Mulisch har skrivit en bok som förklarar allting

Jag har inte glömt bort att jag lovade berätta mer om holländska författare som jag läst, men jag fick plötsligt selektiv skrivkramp efter att jag avgivit det där löftet. Och så kunde jag inte riktigt bestämma mig för vem jag skulle börja med. Men här kommer första författaren ut: Harry Mulisch.

Harry Mulisch är en nederländsk författare som brukar räknas som en av de tre stora i sin generation. Jag har sett hans namn nämnas i samband med Nobelpriset, och det är väl inte den mest troliga kandidaten, men det säger kanske något om till vilken klass han räknas.

Så vitt jag vet finns endast tre av hans böcker (från en stor produktion, bestående av romaner, dramatik, lyrik och filosofiska essäer) översatta till svenska: Överfallet, Siegfried och Upptäckten av himlen. Överfallet kom på svenska för 20 år sedan, och de andra två har översatts på 2000-talet, även om Upptäckten av himlen utkom på nederländska 1992. Dessa tre böcker av Mulisch är vad jag har läst.

Liksom många författare i hans generation (han är född 1929), ägnar han en stor del av sitt författarskap åt andra världskriget och dess efterverkningar. Jag tycker generellt att det här är väldigt spännande. Om jag hade vuxit upp i nästan vilket land som helst i Europa, förutom Sverige hade jag haft mor- och farföräldrar som varit med i andra världskriget på ett eller annat sätt. Mina föräldrar hade fötts just efter krigsslutet, och de skulle ha fått leva frågorna som handlade om vad deras fäder gjorde under kriget, och vad deras mödrar tyckte om Hitler.

I ett land som Holland, som var ockuperat under kriget finns det förstås tusentals människor som har den här erfarenheten. Många är barn till nazistiska kollaboratörer. Mulisch var en av dem. Hans (österikisk-födde) far satt i fängelse för landsförräderi efter krigsslutet. För att komplicera det hela har Mulisch också en judisk mor, som räddades till livet tack vare faderns samarbete med nazisterna. En stor del av Mulisch produktion (däribland bokenÖverfallet) rör sig kring frågor om vad som händer under andra världskriget, skuld och försoning.

Boken Siegfried är en kontrafaktisk roman. Den handlar om en känd författare (man kan tänka sig Mulisch alter ego), som blir kontaktad av ett gammalt par som arbetade på Berghof (Hitlers alpnäste), där de ombads agera föräldrar till pojken Siegfried, Eva Braun och Hitlers son. Boken blandar fiktion med verkliga händelser; jag har läst mycket om andra världskriget och känner igen både det ena och andra, men jag kan inte se exakt vad skarvarna går. Författarens liv vävs samman med den berättelse om Siegfried som han nystar upp. Det här är ingen tjock bok, knappt 200 sidor. Den har ett okomplicerat, men suggestivt språk, där halva historien finns mellan raderna. Det är en väldigt holländsk bok, tycker jag, i det att den inte tar till överdådiga gester, leker med ord eller använder svulstigheter varken i språk eller händelser. Den berättar ganska exakt och osentimentalt en historia. Det är en väldigt bra bok, som intresserar mig, men inte berör mig.

Mulisch stora mästerverk måste ändå sägas vara boken Upptäckten av himlen. Det är det slags bok som förklarar världen, genom att väva samman samhällsanalys och beskrivningar av 1900-talets omvälvande händelser med judisk-kristna myter och föreställningar. Det låter stort, och det är det. Det låter pretentiöst. Det är det inte. Det är en ganska rolig bok, faktiskt, som "alla" läste i Holland när den kom på 1990-talet. Man kan däremot säga att den förebådar millennieskiftets apokalypser. Boken handlar nämligen om hur pojken Quinten föds, han som ska hjälpa Gud att få tillbaka stentavlorna med 10 Guds bud. Jag är mest förtjust i just de passagerna när Guds änglar är upptagna av att hitta den rätta modern, och de rätta fäderna. Ja, man behöver två fäder, en biologisk och en fosterfar får det till slut bli, för att pojkens alla nödvändiga egenskaper ska utvecklas på rätt sätt. Detta leder till att det är änglarna som står bakom skotten i Sarajevo (som ju brukar räknas som det som utlöste första världskriget), och andra världspolitiska händelser under förra seklet.

Det här är en tjock bok. Över 800 sidor. Den är indelad i fyra delar (Början på början, Slutet på början, Början på slutet och Slutet på slutet - jag kan inte hjälpa det; jag tycker det är de mest geniala titlar som någonsin använts, även om de inte är unika för Mulisch), och jag tycker man får se det som fyra böcker. Själv gjorde jag uppehåll mellan de olika delarna, för det var så mycket tankar som surrade.

Upptäckten av himlen har också blivit film (The discovery of heaven) med Stephen Fry och Jeroen Krabbé som Onno och Max, de två så olika "fäderna" till pojken Quinten. Den är inte så dum, faktiskt (det är alltså en brittisk-amerikansk film). Jag gillar filmen (som jag såg flera år innan den svenska översättningen kom), och för mig fungerade den som en bra ingång i den tjocka romanen. Mulisch bok Överfallet har också blivit en Oscar-vinnande film (De Aanslag, från 1986), förresten, men den har jag inte sett.

Mulisch hör kanske inte till de författare som jag allra helst läser, men han är alltid läsvärd, påläst och lättläst. Det är dessutom intressant att läsa en bok som Upptäckten av himlen, som innehåller så mycket av den europeiska historien, men i en liten annorlunda belysning än vad den får i böcker på engelska, franska och tyska.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min första blogg. Där finns även kommentarer.

I stället för valet mellan Aftonblad och Express

Jag har länge tänkt på hur trevligt det är med alla pocketböckerna i ett ställ alldeles före kassan i matbutiken. Tänk tillbaks lite grann – det är inte så många år sedan man endast hittade harlekinböcker där, men nu hittar vi bästsäljande deckare, verklighetsbaserad litteratur, och en och annan hederlig roman i stället. Visst är utbudet begränsat, och jag antar att det endast är vissa förlag som köper in sig på butikens yta (och detta kan jag säkert säga något om vid ett annat tillfälle), men på det stora hela är det en positiv trend att böckerna finns på fler och fler ställen i samhället. Att valet inte bara handlar om att köpa en kvällstidning eller kanske en veckotidning, utan att det är lika enkelt att stoppa ner en pocketbok i matkassen. Och inte bara där, förresten. Ikea har ett ganska trevligt urval av böcker, och Lagerhaus har stor pocketsortering. Inredning och böcker hör också ihop alltså (det vet redan alla vi, som tycker att bokhyllan är hemmets vackraste möbel). Det skulle vara trevligt om det fanns böcker att tillgå hos frisören och tandläkarens väntrum också (fast när skulle man då någonsin uppdatera sig om kändisskvallret?).

Men samtidigt måste jag hålla med Snowflake, som idag skriver om bokhandlarnas framtid. Hon vill inte se fler mainstreamböcker i bokhandlarna, utan önskar att fler specialiserade sig, ordnade events, författaruppläsningar och specialutbud, och undrar om detta kanske är lösningen på böckernas kris. Och det ligger det väl något i?

Eller – en helt annan tanke – vad skulle hända om det inte fanns några topplistor att förhålla sig till för köpare och säljare/läsare?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Till min hemliga bokvän

Om du inte är min hemliga bokvän är det här inlägget kanske inte så intressant för dig. Jag skrev massor med långa inlägg igår – gå dit och läs i stället!

Så, min bästa hemliga bokvän, nu har jag försökt göra något vettigt av så många av svaren som möjligt från En bok om dagens frågor inför Sommarpåse Lyx. Riktigt allt blev inte kategoriserat under Sommarpåse-etiketten, så du kanske ska läsa igenom det jag skrivit de senaste dagarna. Du kanske har märkt min ovilja att utan omsvep avslöja saker om mig själv? Det märks i det här inlägget också. Idag har jag en hemskt massa jobb att göra, så jag har inte tid att klura ut långa inlägg där jag petar in information på en eller ett par frågor, så det här är helt enkelt en sammanfattning av det som är återstår att besvara. 

Alltså: En del frågor i enkäten kan man hitta något sånär svar på i äldre inlägg. Den här länken borde säga dig något om min filmsmak (även om det inte riktigt är det som är i fokus). Här och här finns lite mer om film. Jag skriver om ljudböcker här, och presenter här och här. Och så tre helt hårda fakta rakt upp och ner. Jag använder mycket sällan smycken, även om jag tycker att det finns en del som är väldigt vackra. Och jag är otalt opysslig själv, vilket nog är orsaken till att jag uppskattar ett gott hantverk när jag ser det! Och jag gillar grönt. 

Nu återstår möjligen en fråga eller två, och antingen är de totalt oviktiga, eller har  det enkla svaret "Böcker!".

(Nu är du förstås välkommen att ställa frågor om det fortfarande finns något du undrar över. Jag tycker det här ska bli mycket spännande, för trevliga överraskningar är ett av mina stora intressen!)

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.